Mod

[Kynes]

Har fått veta en otäck sak har skett en av mina närmaste. När jag pratade med en annan bekant om det som hade hänt så kom vi in på ämnet mod/feghet. Hon sa lite lösaktigt att det hör till människans natur att vara feg. Själv kontrade jag med att det handlar om miljö (uppfostran) och inte gener. Men nu när jag har tänkt lite på det. Så kan ju inte det stämma riktigt. Folk kan väl födas med fobier etc. Men dessutom så tycker iallafall jag att det är lite svårt att definiera mod. Vad anser ni? Ett sätt att definiera mod skulle väl vara att gå emot ens ev fobi/rädsla? Det kan ju klassas som modigt tycker iallafall jag. Men det är ju knappast något man kan ta som mått för mod. Det finns ju folk som gör i mina ögon modiga saker utan att själv känna av rädsla förstunden. De bara är för adrenalinpumpade och agerar på instinkt.

Som sagt. Jag har fått mig en liten funderare ikväll. Vad tycker ni?
Hur har man sett på mod historiskt sett? Jag kan tänka mig att ett dåd som ansågs vara modigt en epok kan ha setts som dumdristighet.

[Belisarius]

Intressant fråga. Jag är lite av uppfattningen att människor är precis som de flesta djur som lever i grupper - vissa är modigare, andra inte. Man kan studera detta lite varsomhelst; chimpanser, hundar, lejon, vargar, lemurer... Som du säger är det väl också den rådande socio-kulturella (är det ett ord?) normen som avgör vad som är mod och vad som är dumdristighet. Att mod i bemärkelsen "viljan att ta risker" premieras har ju en lång historia i alla mänskliga kulturer.

Så att för kontra vad din bekanta sa, säger jag att det är i människans natur att vara feg OCH modig.. individerna skiljer sig. Vissa har helt klart en högre tröskel för att uppleva rädsla, medan andra blir rädda ganska enkelt. Vår miljö och uppfostran är också så komplex i sammanhanget att jag tror att anlag för det ena eller andra mycket väl kan komma att premieras eller undertryckas under uppväxten. Hos djuren är det lite mer enkelt där det mer verkar som att den disposition som är starkast av feghet/mod alltid blir den som förstärks.

[Harkett]

Jag kan tänka mig att ett dåd som ansågs vara modigt en epok kan ha setts som dumdristighet.

Att springa mot en kulsprutsnäste anses väl idag vara dumdristigt och förlegad taktik? Åtminstone i början av första världskriget ansågs det vara modigt. Senare uppenbarade sig dåraktigheten i det hela. De modigaste var officerarna som hade skolning att leda sina män och inte rygga tillbaka medan bondpojkar ansågs fega när de tvekade att ta kulsprutsnästen osv och visade tecken på krigsleda.

[Spaningsledaren]

Mod innebär, som jag ser det, att förmâ sig att kunna göra "det rätta" trots att handlingen som sâdan är förenad med fara. Motsatsen âr "feghet"

Att göra nâgot med bortseende frân den vidhängande faran kan vara dumdristigt. Och finns det ingen rationell vinst (som i rysk roulett) kan det inte heller vara tal om just mod.

Modet är följaktligen alltid förenat med ändamâlsenligheten, detta "râtta".
I det militära fâr vi nog anse att det omedelbara uppfyllandet av mottagna order är just detta râtta. Kulsprutenästen eller inte.

Den som springer in i ett brinnande hus och kommer ut igen med ett râddat barn är modig. Hans bedömning (givet att han visste var barnet fanns och hur elden hade hunnit utvecklat sig) var att det här barnet kunde râddas. Därför gjorde han det. Detta var - dâr och dâ- "det râtta".

Den som däremot springer in i samma brinnande hus och själv omkommer i lâgorna skall däremot kanske inte prisas just för sitt mod.

[David Asplund]

Modet är följaktligen alltid förenat med ändamâlsenligheten, detta "râtta".
I det militära fâr vi nog anse att det omedelbara uppfyllandet av mottagna order är just detta râtta. Kulsprutenästen eller inte.

Detta ser jag mer som pliktmedvetenhet ej mod. Verklig mod för mig är att vägra lyda order och vägra döda fienden. Detta med det s.k. det rätta bör betraktas ur intressesynpunkt. Det är intressen som talar om vad som är det "rätta".

[Spaningsledaren]

Nja, pliktmedvetenhet är just detta, att klart inse arten/beskaffenheten av det som skall utföras. Motsatsen hâr är pliktförgâtenhet, att inte uppfatta arten/beskaffenheten/konsekvenserna av sjâlva plikten.

Pliktmedvetenhet behôver sedan, i och fôr sig, inte âtfôljas av motsvarande handling. Även den mest pliktmedvetne kan ju, när det kommer till kritan, visa sig vara en feg stackare.

Analogt kan vi tânka oss att nâgon som samtidigt är a) pliktförgäten och b) modig. För att âtergâ till den hâr brandplatsen kan vi tänka oss en ordningsvakt, vars uppgift det är att hâlla tillströmmande âskâdare pâ säkert avstând. (Det är m.a.o. inte hans jobb att släcka eller att râdda utan hans ansvar är just âskâdarsäkerheten.) Om han dâ, med âsidosâttande av just denna sin plikt, rusar in och râddar barnet mâste vi vâl ändâ anse honom modig?

[Dûrion Annûndil]

Mod associeras naturligtvis historiskt med många skilda saker som har med "det rätta" att göra, men på ett mer filosofiskt plan så är nog mod att våga göra det man är rädd för att göra - oavsett om det är rätt eller inte.

[Spaningsledaren]

Riktigt. Jag är beredd backa bort frân detta med "det rätta".
Dock vill jag, för min del, att ocksâ nâgot slags rationalitetsattribut bör utmârka just modet. (För mig är den som spelar rysk roulett med en laddad revolver inte "modig". Vad han är är kanske t.o.m. OT.)
Den lille killen som klättrar upp till tiometersnivân och vâgar hoppa i vattnet dârifrân är modig. (Väljer han att klättra ner igen är han absolut inte feg. Han kan ju prova igen dagen därpâ!) Här bestâr "det rationella" i att killen lär sig att sätta gränser och att öva upp sin omdömesfôrmâga - och sitt mod.

[Harkett]

Vill bara säkerställa. Mitt föregående inlägg uppfattades väl som ett försök att spegla mod mot historiska förändringar och inräknande av miljöfaktorer som utbildning osv. I de flesta böcker som militärhistoriker skrivit om taktiken att gå/löpa upprättgående mot smattrande kulsprutor var förlegad taktik. Någon förståelse för krigstrauman osv. fanns inte hos den utbildade officerskåren vid den här tiden; det handlade antingen om mod eller feghet.

[Spaningsledaren]

Jovisst, men vad var alternativet? Sitta och trycka till dess en senare generation hade fâtt stil pâ stridsvagnarna, under fiendens oavbrutna artilleribombardemang? Lämna till envar att avgöra om vederbörande ville riskera livet med det samma eller vid en senare tidpunkt - om alls?

Den sorgliga sanningen âr nog att det inte fanns sârskilt mânga taktiska alternativ till dessa, i och fôr sig bâde mordiska och tröstlösa infanteriattacker. Och just hâr är det sedan, obestridligt, att det var massverkan som gâllde. Alla upp och iväg i ett huj sâledes, när signalen getts! Officerarna, som sig bör, först!

[Harkett]

Den sorgliga sanningen âr nog att det inte fanns sârskilt mânga taktiska alternativ till dessa, i och fôr sig bâde mordiska och tröstlösa infanteriattacker. Och just hâr är det sedan, obestridligt, att det var massverkan som gâllde. Alla upp och iväg i ett huj sâledes, när signalen getts! Officerarna, som sig bör, först!

Alternativ fanns inte. Därför grävde man ner sig. Men vad vann man på att stiga över skyttegravskanten? Terräng?
Några gånger brast disciplinen i den franska armén, italienska och om jag inte minns fel också i den brittiska expeditionskåren. Hur ställer man detta faktum mot begreppen feghet och mod? Samtidens officerare talade då inte om mod...

[Spaningsledaren]

Nu har vi hamnat fullstândigt OT.

Krig är notoriskt lätta att sätta igâng och myckat svârare att avsluta.

Paradoxen (den ytterst obehagliga sanningen) är att det till slut ändâ var bl.a. skyttegravskrigens massmord som fick slut pâ kriget. Framemot slutet av 1918 började nâmligen själva tyskarna ta slut i ett lâge dâ inströmningen av friska amerikaska fôrband Hade kommit igâng pâ allvar. Och varför började tyskarna ta slut? Jo, sorgligt att sâga men just dârför att entente-trupperna hade dödat tyska soldater i tillrâckligt stor utstrâckning.
I den, mycket fundamentala meningen, var anfallen ändâ fullt rationella.

Sedan tâl det att tânka pâ att nâr tyskarna insâg att de inte lângre hade hopp om att kunna vinna begärde de, och beviljades, vapenstillestând. Fôljden av det var sedan att de behandlades som besegrade. Inte heller sâdana svinhugg befrâmjar utsikterna att pâ ett bra sätt kunna avsluta "nästa" krig. Ocksâ politik av det slaget kostar dârmed liv pâ finalen i den mân den förlânger sjâlva kriget.

[Harkett]

I den, mycket fundamentala meningen, var anfallen ändâ fullt rationella.

Ja, tyskarna ville att Frankrike skulle förblöda, men istället blev det de själva som fick dra det kortaste strået. Var den tyska avsikten rationell, när den misslyckades? Och några gånger brast disciplinen i arméerna - är inte detta också ett tecken på rationalitet? Och hur ställer man detta faktum mot begrepp som feghet och mod?

[Spaningsledaren]

Nja, det handlade till sist inte om "tyskarna" och "fransmânnen" utan om ett krig. Stridande hâr var, noga taget, entent- och centralmakterna. De som däremot dog var soldater och officerare. Nationaliteten hos dessa var, i sig, ganska oväsentlig. (Själva kriget kunde i princip ha fôrts lika bra eller dâligt med soldater av andra nationaliteter.) Detta visade sig f.ö. mot slutet när ententen fick tillgâng till stora mângder amerikanska soldater. I det lâget, det âr helt riktigt, hade myterier och andra former av ordervâgran uppträtt bland soldaterna vid fronten. (Inte heller detta enligt nationalitetslinjer.)
Ungefâr samtidigt började centralmakterna fâ brist pâ sjâlva soldatmaterialet.
Det var denna brist pâ folk, oberoende av nationalitet, som gjorde det meningslöst att fortsâtta.

En bra och läsvârd bok om krigets logik (om än litet mastig) âr:
"Om kriget" av Carl von Clausewitz.