stigman skrev:av din broder... Hur går detta ihop för de som säger sig följa Bibelns ORD? I adventstiden togs det upp i en diskussion i TV men förklarades med att man glömt bort detta stycke. Räntan är väl en av motorerna för kapitaltillväxt ?
Kyrkan var också länge emot ocker. Under feodalismen var de flesta överens om att ocker var någonting dåligt. I den sortens samhälle där handeln var liten och där möjligheten att investera pengar och få vinst praktiskt taget inte existerade, föreföll det sig tydligt och klart, att om man ville ha ett lån, så var det inte för att man önskade bli rik, utan därför att man behövde det för att leva. Man kanske hade råkat ut för någon olycka, skörden hade slagit fel eller kreaturen hade dött. De var medeltidens uppfattning att en person som hjälpte en annan under sådana omständigheter inte fick sko sig på dennes olycka.
Men med tiden så kolliderade den kyrkodoktrin som utformats för att passa ett gammalt näringsliv, med den historiska kraft som representerades av den uppåtgående köpmannaklassen. Vad som skedde var att doktrinen gav vika, sakta men säkert, med nya regler som liksom tidigare sade "Ocker är synd -
men under förhandenvarande omständigheter..." och andra regler som förklarade "Ehuru det är synd att bedriva ocker, må det
dock i speciella fall..."
De speciella fall som gnagde hål på doktrinen om ockret är belysande. Om bankiren B lånade pengar til köpmannen K, var det orätt av honom att kräva ränta på lånet. Det hade varit kyrkans inställning. Men, förklarade kyrkan, eftersom nämnde köpman K avsåg att använda de pengar han lånade från bankir B i ett affärsföretag där alla pengar kunde förloras, var det bara rimligt och rätt att K till B återlämnade inte bara den summa han lånat utan lite extra påbröd - för att betala B för den risk han tagit. Alternativt: eftersom bankir B, om han behållit pengarna, kunde ha använt dem för egen räkning och gjort en god vinst, var det bara rättvist att han bad köpman K att betala lite extra tillbaka därför att han själv inte kom åt att använda pengarna.
På detta sätt och en del andra modifierades den besvärliga ockerdoktrinen för att möta de förändrade omständigheterna. Det är typiskt att Charles Dumoulin, en fransk jurist under femtonhundratalet, framhåller "vardagslivets handelspraktik" som ett argument för att legalisera "ett rimligt och acceptabelt ocker". Såhär resonerar han:
"Inom handeln ser man varje dag prov på att vinsten på en stor summa pengar icke är liten.... inte heller nyttar det att säga att pengarna i sig själva inte ger avkastning: ty inte ens åkrar ger avkastning av sig själva, utan utgifter, arbete och mänsklig företagsamhet; på samma sätt ger pengar, även om de efter en viss tid måste återlämnas, en avsevärd avkastning genom människors id... Och ibland berövar de kreditoren lika mycket som de ger gäldenären... Därför bör allt fördömande och bestraffande av ocker anses gälla överdrivet och skäligt ocker, icke måttligt och acceptabelt sådant."
På det viset försvann undan för undan kyrkans doktrin beträffande ocker, och "vad man varje dag såg prov på inom handeln" blev lag. Trosföreställningar, lagar, sätt att leva tillsammans, personliga relationer - allt detta ändrades på i samma mån som samhället gick in i ett nytt skede av sin utveckling.