Har historian ett mål?

[Kynes]

Just den frågan fick vi av våran historie lärare för någon vecka sedan.
Har historian stävat efter att komma till den punkt där vi är nu?
Många historiker verkar tycka det enligt våran lärare. Då de ser de steg som leder mot våran egna tid som något bra och de avstick som "förlorade" sin strid som något dåligt.
Vi fick en intressant artikel med oss hem som behandlade ämnet. Har tyvärr inte den hemma just nu.

Vad tror/tycker ni?

Själv tror jag inte att historian strävar efter något speciellt. Saker bara blir som de blir.

[Perra]

Det var väl fukyama eller vad han hette som efter sovjetunionens och warwzawapaktens fall sa att vi nått historiens slut, "the end of history". Ideologiernas kamp var över och liberalismen hade tagit hem spelet, nu var hela världen redo för marknadsekonomins segertriumf. Den historiesynen är en smula enkelriktad, självklart är inte olika åsiktsåskådningars kamp över. En nygammal konflikt har ju åter blåst upp igen, den mellan religionerna och då särskilt kristendom och islam, med judendomen som en viktig faktor. Samtidigt är det inte som de gamla konflikterna mellan religionerna då västvärlden stod mot det osmanska rikets hotfulla tryne, nu är människor mycket mer uppblandade i de olika länderna. I globaliseringens tidevarv är det inte heller direkt stater som är uppenbara fiender till varandra. Västvärlden vill förstås inte utmåla det som en kamp mellan religioner, för det är det ju inte egentligen, men det blir ändå problematiskt eftersom de som har blivit fienden säger sig stå för just sin religion, mot de andras. Så visst har kanske den liberala marknadsekonomin segrat i sin kamp (på mycket gott och på lite ont) men historien har förstås inget slut, (såvida inte människan spränger allt i bitar) och heller inget mål anser jag. Som du säger, saker och ting blir nog mest som de blir. De blir det för att människan har påverkat det dit, men människan kan ju också styra de åt andra håll. Det är så mycket som hänger på enskilda personers agerande, även sådana som aldrig trodde sig kunna spela någon roll i historien, att det knappast går att säga att historien gått åt ett visst håll och att därmed framtiden kommer att göra det.

Något idylliskt slutgiltigt samhälle där alla är nöjda med sin tillvaro och inga konflikter existerar, kommer vi aldrig att få tror inte jag. Däremot kan man ju försöka så gott man kan.

*ordentliga stavfel som nu är fixat tror jag*

[B Hellqvist]

Det verkar som om de där historikerna borde läsa lite kontrafaktisk historia, och fundera på om varför det blev som det blev, när det inte blev som det skulle. Man kan inte se att vårt nu är på väg mot någon förutbestämd slutpunkt, vilket ju vore konsekvensen av tanken att allt som lett upp till det vi har idag skulle vara de bästa utfallen av flera tänkbara alternativ.

[Hexmaster]

de ser de steg som leder mot våran egna tid som något bra

Öh, så eftersom de senaste åren onekligen präglats av andra världskrigets efterdyningar så var det kriget "något bra", liksom Hitler och atombomben... Har jag missat nåt?

[Dûrion Annûndil]

Har historian stävat efter att komma till den punkt där vi är nu?
Många historiker verkar tycka det enligt våran lärare.

Francis Fukuyama's bok var på tapeten på 90-talet, och kritiserades och är sedan dess överspelad, i alla fall bland de flesta professionella historikerna. Men hans tes är en fråga som tas upp till diskussion med jämna mellanrum, eftersom det är en fråga som hjälper till reflektion. Likt din lärare antagligen hoppas.

Vad tror/tycker ni?

Jag är inte determinist, och jag tror inte att de flesta historiker är det heller.

Mvh -Dan

[Stefan Lundgren]

Om frågan har blivit ställt till mig så har jag antagligen sagt följande;

Historien har som mål att väcka det förflutna, det som har hänt förut eller de händelser som har blivit avslutade. Jag kan gärna ta en aktuell händelse, "mordet på Anna Lindh" exempelvis, uppnå vi ett historisk mål nu om vi skulle börja fördjupa hos i det nu. Det som jag skriver nu kan vara lite häpnadsväckande. Mordet är ju avklarat, mordet har redan skett och utredningen är också den klar. Då kan man ställa frågan om det är ett historisk mål eller ett samhällsvetenskapligt dilemma.

Om jag tar frågorna var och sig och försöker besvara dem.

Har historian stävat efter att komma till den punkt där vi är nu?

Det har förekommit flera forskningsprojekt där resultatet har varit ungefär detsamma, exempelvis emigrationen från Sverige förut har flera forskare undersökt och dessutom använt Emigrationsutredningen som ett arbetsobjekt. Gustav Sundbärg som ledde denna utredning försökte finna orsakerna till emigrationen, men många samtida forskare har hävdat att han inte lyckades så bra eftersom han saknade kunskaper såväl samhällskunskap som historia, men kunde analysera detta med hjälp av de statistik som han och hans medarbetare samlade in. Det var bara en utvikning angående emigrationsforskningen, man kan ställa frågan varför utvandrade många människor. Jo, därför det var kärva tider i Sverige är det klassiska svaret. De forskningar som var på framförallt historiska institutionen på Uppsala universitet under 1970-talet var att försöka besvara frågan om 1800-talsfolkets sociala liv. Med detta så kom också kunskaperna som gjorde att dom kunde besvara hur de sociala aspekterna såg ut under 1800-talet och därmed hade de också eftersträvat att besvarat frågan. Målet var att komma fram till resultat och kunskap om det sociala livet under 1800-talet och varför människor började att utvandra under 1800-talet.

Jag kan ställa en motfråga, hur hade historien sett ut om vi inte hade forskat i det förgångna, jo, då hade vi inte fått veta det heller. Historieforskningens främsta angelägenhet är att bringa ljus i det som hände förr i tiden. På det viset har vi uppnått ett mål att vi har tagit reda på det som hände förut, alltså frågat de förflutna eller bringa ljus i historiska dilemmor.

Om historien har lett till något positivt, jo, det är ungefär som min gamla tråd om "Lärdomar vad som händer" tycker jag. Den teknik-historiska utvecklingen har gett oss både positiva och negativa inslag, det positiva är att vi exempelvis kan ringa varandra varsomhelst utanför hemmet, men negativt om vår mobiltelefon skulle pajat ute i skogen. Jag kom på ett inslag om strömavbrott för ett par år sedan. Förr när det var vanligt med självhushåll så kunde man vänta ut "hårda vindar", men vi som lever idag kan inte klara av detta, vi måste får hjälp utifrån om vi skall kunna ta oss till någon annanstans. Men det har också varit annorlunda, historiken kring bergsklättringen har enligt min åsikt fått ett positivt inslag, idag har vi bättre utrustning än för 40 år sedan och där kan man säga att historien har varit positiv....Äldre händelser har lärt oss vissa saker.

Hoppas bara om jag har besvarat rätt, det är ganska skinklig ämne egentligen.

Stefan

[Dûrion Annûndil]

Jag trodde Kynes frågade om världens historiska utveckling, konkret, och inte om det humanvetenskapliga ämnet Historia..?

Mvh -Dan

[Stefan Lundgren]

Jag trodde Kynes frågade om världens historiska utveckling, konkret, och inte om det humanvetenskapliga ämnet Historia..?

Mvh -Dan

Jag kan förklara så där,

Många historiker verkar tycka det enligt våran lärare. Då de ser de steg som leder mot våran egna tid som något bra och de avstick som "förlorade" sin strid som något dåligt.

Jag har lite svårt att se det som vi lever i är något positivt, det som jag menar är förstås att p g a vetskapen om det förflutna har bringat oss i vetskapen som vi har idag, att inte göra om exempelvis samma misstag. Problemet är att jag har mer eller mindre blivit teoretiker i tänkandet och det var därför den stora utvikningen som jag hade i föregående inlägget. Vår kunskap som vi har idag gör att vi inte gör om samma misstag som eventuella förfäder gjorde förut.

Till Kynes

Själv tror jag inte att historian strävar efter något speciellt. Saker bara blir som de blir.

Personligen tror jag att man kan hålla med om detta........Nu vet jag inte hela sanningen bakom på vad din historielärare sade för en tid sedan, men vi som arbetar med historien försöker alltid rekonstruktera historien genom exempelvis kunskaper och faktorer. Själv tycker jag att historien är viktig för att bringa ett ljus över det förflutna och ta lärdomen det som har skett.


Det som är skrivet är min syn på det, iallafall en stor del.
Stefan

[Kynes]

Här är artikeln vi fick att läsa

Utvecklingens maskineri

1931 utkom en liten bok med en svåröversättlig titel, "The Whig Interpretation of History", skriven av en då 30-årig historiker i Cambridge, Herbert Butterfield. Whigs var de liberala gentlemän som under 1700- och 1800-talet drev på Englands utveckling mot parlamentarism och som därefter såg sig som historiens vinnare.

För den som skrev historia hade det blivit en närmast oreflekterad vana att beskriva historien som en serie reformer och framsteg, som alla var Whigs förtjänst: varje gång blev det lite bättre, lite mer som i dag. Ur detta perspektiv blir historiens aktörer en samling hjältar och skurkar, som slåss för framåtskridandet eller försöker hindra det.

Butterfield ville visa att detta perspektiv var en synvilla. Tror man att Luther slogs för "det moderna", medan hans motståndare slogs för att bevara medeltiden har man missförstått dem båda, skrev han. Detta ger en skev bild av historien och lär oss heller inte något om vårt eget samhälle. När han studerar det förflutna tittar whigshistorikern bara efter sådant som pekar fram mot dagens samhälle, det vill säga han tittar bara efter de drag i hans egen samtid som han redan känner till, och när han återvänder till nuet har han bara fått sina föreställningar om sin egen tid bekräftade.

Men det som främst gör boken intressant är det alternativ Butterfield skisserar. För honom var inte historien en rätlinjig framgångssaga eller ett slutet rum befolkat av människor som var så olika oss att vi aldrig kan säga något meningsfullt om dem. Hans bild av historien är ett nätverk i rörelse eller en flod av komplext sammanflätade strömmar, en bild som kanske är en kliché i dag, men som knappast var det 1931. Rörelser, grupper och individer strävar var och en efter sina mål, men resultatet av att deras handlingar griper in i varandra blir att något helt annat uppstår, skrev han, något som ingen grupp strävat efter eller ens föreställt sig. De som slogs mot Hitler slogs inte för att kalla krigets värld skulle uppstå.

Den som studerar historien på detta sätt kommer inte att se en rätlinjig utveckling med en i varje punkt tydligt avläsbar moral ("där blev det bättre, där blev det sämre"). Han kommer att se hur förlopp tar oväntade vägar, att saker ofta utvecklas till sin motsats, och han kommer att erfara att ståndpunkter som för oss är moderna respektive bakåtsträvande återfinns hos samtliga av dramats huvudpersoner, i kombinationer som inte alltid motsvarar våra föreställningar om dem. Historikerns uppgift är att kartlägga detta intrikata samspel med kunskap och inlevelse.

Hur det kunde göras visade Butterfield i "The Origins of Modern Science" (1949, reviderad 1957). Att som student läsa den boken bredvid en traditionell vetenskapshistoria, där Galilei, Kopernikus och Newton radas upp som felfria Hollywoodhjältar, var en uppenbarelse. Butterfield följer naturvetenskapens utveckling från renässansen fram till 1800-talet. Han visar att de berömda insikterna i Kopernikus och Newtons skrifter, skrifter som vi refererar till vid högtidliga tillfällen men inte längre läser, är blandade med misstag och ockulta spekulationer - inte för att förlöjliga dem eller för att bevisa att alla vetenskapliga sanningar är relativa, utan för att han tar deras tänkande på allvar, för att han har satt sig in i hur de problem de försökte lösa framstod för dem själva.

Butterfield står inte kvar i 1900-talet och bedömer de vetenskapsmän han skriver om från vårt håll ("där gjorde du rätt, där hade du fel"), han ställer sig snarare snett bakom dem och försöker beskriva hur det de hade framför sig - hinder, aningar, problem som öppnar sig när gamla lösningar förkastas - såg ut från deras håll. Han beskriver inte avslutade idéer utan idéer i rörelse. Att läsa det är som att läsa historia för första gången. Övergivna teorier, som 1700-talets föreställningar om förbränning, blir plötsligt spännande och efter läsningen ser man på vår egen tid med lätt förändrade ögon, som efter en utlandsresa.

I dag kunde vi behöva en dos av Butterfields perspektiv. Det är inte bara whigshistoriker som utvecklat vanan att döma det förflutna med samtidens värderingar till en trygg rutin. Själv kom Butterfield aldrig att skriva den stora, komplexa, faktaunderbyggda historia han drömde om. Men inte långt efter att han satt punkt för "The Whig Interpretation" var en jämnårig tysk sociolog, i exil i London efter Hitlers maktövertagande, i färd med att göra just detta: Norbert Elias.

Det verkar dock som om hans två band tjocka "Sedernas historia" (1939, sv. övers. 1989 resp. 1991) har missförståtts. "Sedernas historia" är full av citatvänliga stycken ur etikettshandböcker, från 1200-talets grovkorniga råd ("den som snyter sig i bordduken är ohyfsad, det kan jag försäkra") till det viktorianska 1800-talets "sådant talar man inte om", men boken handlar inte om framstegen på bordsskickets område. Elias poäng är heller inte huruvida det beteende som utvecklades under den här perioden, ett beteende som vi kallar "civiliserat", är något ont eller gott. Hans ambition var större än så. Han ville erbjuda en modell för hur samhällen rör sig och förändras.

Bakom hans tunga, tyska meningar finns ett intellekt med en sällsynt förmåga att tänka i rörelser och flöden. Det är långt ifrån så självklart som det låter, åtminstone bland folk som teoretiserar om människan och samhället. Alltför ofta, skriver han i "Sedernas historia", faller teoretiker tillbaka på vanan att tänka sig historien som en serie statiska tillstånd. Alla deras begrepp har oföränderlighet som sitt normaltillstånd och de tänker i stelbenta motsatser: individ-samhälle, jaget-överjaget. Med den tankemodellen blir förändring ett problem. Man måste hitta en orsak, gärna något utifrån kommande, som knuffar det ena tillståndet över i nästa statiska tillstånd.

Liksom Butterfield tänkte sig Elias historien som en flod av sammanflätade strömmar som påverkar varandra och då behövs inga yttre orsaker. Elias visade att komplexa sociala nätverk av människor som reagerar på varandras handlingar i sig själv utgör en drivkraft till historiska förändringar. I "Sedernas historia" beskriver han hur dessa handlingar kuggar i varandra och leder till förändringar på flera samtidiga plan: socialt och ekonomiskt (nationalstatens framväxt) liksom mentalitetshistoriskt (nya normer för känslor och uppförande). Det är ett myller av kortsiktiga handlingar, men resultatet av att alla dessa små handlingar griper in i varandra blir inte kaos, de kommer att driva samhällets utveckling i en bestämd riktning, utan att någon av de inblandade grupperna kan sägas styra det som sker.

Marxistiska historiker, liksom nyliberaler, söker efter egenintresset. "Varför blev det så?" frågar de, och svarar: "Jo, för att den och den gruppen tjänade på det." Elias förklarar att detta inte är hela sanningen. Alla grupper och individer handlar visserligen så att det skall gynna dem själva, men summan av deras ansträngningar blir på lång sikt något som ingen av dem har avsett. Detta är en process som för tillfället kan gynna den ena eller andra gruppen, men ingen grupp kan stå utanför och leda utvecklingen dit de vill. Adeln och borgerligheten gjorde de nya, strängare etikettsreglerna till sitt ideal, men reglerna uppstod inte för att någon grupp tjänade på dem och bestämde sig för att genomdriva dem; reglerna, liksom borgerlighetens framväxt, var i sig bara ett resultat av de sociala processer Elias beskriver.

Allt detta låter sig sägas; det som gör "Sedernas historia" intressant är att den är ett seriöst försök att belägga hur denna komplexa interaktion mellan grupper fungerar i praktiken. Det är här etikettshandböckerna kommer in: de är det källmaterial Elias använder sig av för att studera långsamma beteendeförändringar.

Den som tagit del av den bild Elias målar upp kan inte längre, som en whigshistoriker, föreställa sig historien som en linjär utveckling mot allt större frihet, eller som en berättelse om makt, där en liten, dominerande grupp bestämmer vad de andra skall tänka och känna. Snarare är den ett samspel mellan växande och krympande friheter och inskränkningar, ett samspel som är för stort för att någon grupp skall kunna utöva total kont­roll, eller ens förutsäga de långsiktiga konsekvenserna av sina egna handlingar.

Inte att undra på att Norbert Elias blev besviken när folk tyckte att han hade skrivit en bok om bordsskick. I själva verket var han ute efter att tävla med Weber och Marx, kanske också med Freud, men när han lade fram "Sedernas historia" kunde han inte ha haft större otur. Boken utkom några månader innan andra världskriget bröt ut, och efter kriget blev andra teorier på modet. Elias, som var jude, gick i exil i England, där han blev en främmande fågel, avskuren från den akademiska tradition han tillhörde. Han lyckades inte få en universitetstjänst förrän 1954. "Sedernas historia" återupptäcktes i slutet av 1960-talet, men Elias idéer har fortfarande inte fått det genombrott de förtjänar. En ambitiös nyutgåva kanske kan ändra på det: från och med i år kommer Dublins universitet att ge ut hans samlade verk i engelsk översättning.

Gemensamt för Elias och Butterfield är synen på historien som ett mångfasetterat samspel av detaljer. Mellan raderna hos dem anar man en ren förtjusning i att se dessa detaljer röra sig, gripa in i varandra och ge oväntade konsekvenser. De delar denna förtjusning därför att de är övertygade om att vi kan förstå hur det har gått till. Vi kommer naturligtvis aldrig att uppnå en fullständig förståelse, det är omöjligt att överblicka samspelet i dess helhet, men genom tålmodigt arbete kan vi komma tillräckligt långt. Deras perspektiv kan ge oss en rikare bild av historien och en lite erfarnare blick för de processer som är på gång i vår egen tid.

Håkan Lindgren, är fri skribent och driver tidskriften Agamemnon

Jag fick mig iallafall en liten tankeställare av artikeln.

[Bo]

Själv tror jag inte att historian strävar efter något speciellt. Saker bara blir som de blir.

Om man ser saker ur ett naturvetenskapligt perspektiv, kan vi först konstatera att vårat universum beror på handling och verkan. Eller kanske mer korrekt - orsak och verkan. Om två ämnen kommer i kontakt med varandra kan man, om man vet alla omständigheter, räkna ut vad som kommer att hända. Om man sedan antar att människan inte har en själ eller dylikt, utan är en varelse som reagerar med respons på stimuli enligt naturvetenskapen kan man ju anta att inför alla situationer vi ställs inför bara kan reagera på ett enda sätt; eftersom våra signalsubstanser i hjärnan under just våra förutsättningar bara kan reagera på ett sätt. Om man sedan ser det här ur ett ännu större perspektiv, på gränsen till att det blir orelevant, kan man påstå att allt i universum är förutbestämt. Vid Big Bang sattes en viss mängd materia och energi i rörelse och det är ju hur den reagerat som har gett upphov till allt som händer i universum - Det är en ständigt pågående reaktion.

Om man ser saker på detta rätt långsökta sätt slår en hisnande tanke i alla fall mig. När allting är en effekt av orsak och verkan borde man, vid alltings början, kunna räkna ut exakt vad som kommer att hända i universum. Om man har tankeförmågan hos en gud det vill säga.

[hans lindquist]

Undertecknad har med åren blivit allt mer benägen att betvivla historiens existens. Vad som uppenbarligen existerar är ett antal historiker _ som inte helt sällan motsäger varandra.
Möjligen kan man säga att historien är den version av det förflutna, som historikerna för närvarande är någorlunda överens om.
Spekulationer om historiens stora mål och syfte torde höra hemma inom den politiska metafysiken. Kvarvarande hegelianer, för att inte tala om "materialistiska" marxister må ursäkta.
Hasse L (neoskeptiker).

[jj]

Historien har ett mål nämligen framtiden...


En seriös sidofråga (av större komplexitet och kanske också vikt) är om utveklingen går framåt i betydelsen bilr det bättre?

[Sarvi]

En seriös sidofråga (av större komplexitet och kanske också vikt) är om utveklingen går framåt i betydelsen bilr det bättre?

Definiera "bättre" så får vi se vad vi kan åstadkomma. Är "bättre" lika med högre medellivslängd, botbara sjukdomar, mindre svält etc etc, eller är det den något luddiga men inte ointressanta termen "livskvalite" som avses?