Tysklands ekonomi

[tobbe]

Vad var orsaken till att Tyskland fick så bra ekonomi eller var den inte så bra iallafall? Jag har hört att Tyskland tog lån och att Tysklands ekonomi var dålig vid tiden 1938-39. De här frågorna rör inte kriget alltså.

[Fläsket]

Som jag förstått det så var lånen inget stort problem eftersom hela världens ekonomi var på stark uppgång och alltså var det ganska lätt att betala av sina utlandslån.
Vidare så hade man redan tidigt sett till att knyta så mycket av sina allierades ekonomier till den tyska (Ungern,Rumänien,Slovakien och i viss mån Bulgarien) så man fick snälla lån, låga priser på varor etc.

När sedan kriget rullade igång sade man "Känn er blåsta" åt de länder man tagit lån av som man hamnade i krig med, respektive erövrade får man förmoda.

[J von B]

Vad var orsaken till att Tyskland fick så bra ekonomi eller var den inte så bra iallafall?

Jag är inte insatt i teknikaliteterna men jag skulle gissa att av stor betydelse är att folket började konsumera och handla med pengar igen istället för byteshandel.

Mvh
/Johan

[Stefan]

Sedan kunde majoriteten kvittbliva sin arbetslösheten på judars och socialisters bekostnad.

Judar blev rättslösa, alltså blev ett antal jobb omedelbart lediga. I de fallen när man inte hade nån självklar efterträdare, fick juden ifråga jobba kvar tills en efterträdare infann sig.

Jag utgår ifrån att samma gällde för socialist- och kommunistsympatisörer som inte ville göra offentlig avbön.

Men det är klart. Den genomsnittslige tysken som stödde eller i varje fall tolererade Hitler och hans regim upplevde att allt blev mycket bättre, bara man blundade en smula här och slog till dövörat där...

Inte så konstigt att så många stödde honom!

[Kn Korrekt]

Om ni letar lite bakåt i forumet så har jag lagt in hela mitt PM i ekonomisk historia som nehandlar detta ämne.

[Pumpkin]

Tysklands BNP ökade med mer än 10% varje år från 1933 till 1939. Som de sydostasiatiska tigerekonomierna på 90-talet alltså! Med en sådan tillväxt halveras skuldernas andel av BNP inom sju år. Med tanke på att autarkiprogrammet (målet att bli oberoende av import) bromsar tillväxt, så kan man säga att det fanns potential för ännu högre tillväxt om man hade prioriterat det. Tyskland låg dock före andra länder i återhämtningen efter depressionen och när full sysselsättning nåtts så bör tillväxten avta (fast arbetskraftsinvandringen från Italien och centraleuropa kompenserade detta). Det fanns alltså anledning att tro att andra länder skulle börja komma ikapp Tyskland något under 40-talet, både ekonomiskt och militärt.

När det gäller politiken mot judarna så är det svårt att se hur den påverkat ekonomin, ens för arbetslösa. Vad jag förstår så dominerade judiska butiksägare kommersen i Berlin så sent som kristallnatten 1938 då gatorna täcktes av glasskärvor från sönderslagna skyltfönster. Man kan därför fråga sig om judarna verkligen var så hårt pressade före dess. Judiska världsorganisationen utfärdade dock en internationell judisk bojkott mot Tyskland 1933, men eftersom världshandeln var mycket liten under depressionen och Tyskland dessutom satsade på självförsörjning, så hade den liten betydelse. En omfattande handel med t.ex. USA kom ändå igång under 30-talet.

Ungefär 10 000 politiska motståndare fängslades efter maktövertagandet. Tillräckligt för att krossa det kommunistiska partiet, men det var ändå inte fråga om massarresteringar. Att de fängslade skulle ha haft någon ekonomisk betydelse i form av straffarbetskraft eller frigjorda anställningar, är mycket svårt att tro. Först när miljoner krigsfångar började tjänstgöra som arbetskraft, kom tvångsarbete att få ekonomisk betydelse.

[Lindir]

Man kan därför fråga sig om judarna verkligen var så hårt pressade före dess.

Jag hoppas att det bara var en slarvig formulering.

Vad gäller judeförföljelsernas roll för Tysklands ekonomi är det kanske sant att den inte hade så avgörande betydelse före "arianiseringen" av ekonomin. De enskilda judiska butiksägarna drabbades dock hårt ända från 1933, då upprepade kampanjer för bojkott av judiska butiker inleddes, från början genom SA. Den riktiga arianiseringen av ekonomin, med tvångsexpropriation av judisk affärsverksamhet och egendom började för övrigt 1937 - före Kristallnatten.

Vad gäller arbetslösheten antar jag att judarna, som alltifrån 1933 utestängdes från fler och fler yrken, inte räknades in i statistiken, eftersom de genom Nürnberglagarna 1935 berövades sitt tyska medborgarskap (de som inte redan 1933 blivit av med det, nämligen under senare tid naturaliserade judar).

Men det är klart, jämfört med koncentrations- och utrotningsläger var de ju inte så hårt pressade ...

[Stefan]

Pumpkin skriver bla "så dominerade judiska butiksägare kommersen i Berlin så sent som kristallnatten 1938 då gatorna täcktes av glasskärvor från sönderslagna skyltfönster. Man kan därför fråga sig om judarna verkligen var så hårt pressade före dess".
Motsvarande antyder Pumpkin om de politiskt oppositonella, att de var bara ca 10.000

Lindir ger ett bra svar. Jag vill tillägga Pumpkin, att mitt i ditt intelligenta resonemang så gör du ett par tankefel.

Den mest uppenbara är att självägda butiker är inte nödvändigtvis ett tecken på att judarna dominerade kommersen, utan kanske snarare på att de inte hade tillgång till andra jobb!
Jämför: De flesta av våra inhemska kebabställen och pizzerior ägs och "jobbas" av invandrare. Och de allra flesta av dem var inte alls från början pizzabagare... Den eventuella dominansen i småkommersen har således naturligt nog blivit synligare efter 1933...

Vidare det är inte sagt att det måste ha varit så stora siffror totalt sett, men väl att det blev en säkerhetsventil för majoritetsbefolkningen. Ett antal jobb blev plötsligt tillgängliga på ytterst förmånliga villkor. Ett smörjmedel.

Måttet att bara 10.000 oppositionella blev fängslade är likaledes ett delvis falskt mått; för hur många som "bara" sparkades från sina jobb, eller fick ta lägre befattningar, eller inte fick de jobb de var kvalificerade till, osv, var säkerligen åtskilligt större! Det är ju så det går till i diktaturstater, det vet vi ju! Jobben där tillsätts inte i första hand pga yrkesmässiga meriter, utan pga partirenhetsmeriter!

Detta om de kvalificerade jobben, dit "lojala" tyskar fick fullkomligt självklart företräde till.
Och de okvalificerade jobben blev ju också fyllda; de fylldes av de nedåtsparkade tyskarna och en och annan jude -
så där hade man inte heller några problem med att besätta dem - och BNP kunde utvecklas.

- Sedan en liten följdfråga som Lindir antyder.
BNP är ju inkomst per capita. Räknades judarna in i denna capita? Eller räknades de bort, fast de fortfarande bidrog till statens inkomst där de fick lov att göra det?

[Haegg]

Stefan

BNP är inte inkomst per capita. BNP (bruttonationalprodukt) är det sammanlagda värdet av alla varor och tjänster som produceras i ett land under en viss period, vanligtvis ett år. Det finns lite olika beräkningsmodeller för BNP som jag inte tänker gå in på här.

Det sammanlagda värdet, dvs. BNP, kan delas upp på antalet invånder i landet och kallas då BNP per capita. Detta görs oftast för att underlätta jämförelser mellan länder.

Man ska akta sig för att dra likhetstecken mellan ett ökande BNP-tal och att medborgarna i allmänhet har fått det bättre då beräkningskriterierna inte inkluderar faktorer som spelar in på medborgarnivån.

[Lindir]

Sedan kan man ju diskutera Hjalmar Schachts betydelse i frågan. Han hade ju som riksbankschef (och demokrat, med stöd från vänsterpartierna) ordnat upp i krisläget 1923, och blev, efter att ha avgått 1930, återigen utnämnd 1933, denna gång av Hitler, för att året efter också bli också ekonomiminister. Han var väl i hög grad den som röjde upp även denna gång. Trots att han aldrig var nazist, stödde han Hitler före, under och ett tag efter Machtübernahme, men hamnade snart i opposition mot ("den ekonomiske analfabeten", som någon skrev) Hitler, som han tyckte slösade på tok för mycket pengar på krigsindustrin, och sedermera på krig. Detta ledde också till att upphämtningen åter slösades bort till stor del, och att Schacht hamnade i onåd, för att så tillbringa slutet av kriget i koncentrationsläger. Han överlevde dock (ända till 1970) och friades i Nürnberg, men hamnade senare några år i fängelse för att ha hjälpt fram nazisterna. Hans historia låter redan i denna sammanfattning ganska förvirrad (mitt fel, eller hans?) och skiftande, och mycket riktigt har eftervärlden haft stora problem med hur de skall ställa sig till hans insatser. Några friska åsikter här?

[Pumpkin]

Jag tror att judepolitiken sammantaget var en ekonomisk nackdel. Även om tillgångar och företag så småningom konfiskerades, så innebär det snarast endast en omfördelning och en försämring av företagens verksamhet. Säkerligen drev judarna inte bara butiker, utan även banker och mediaföretag (av tradition). Om sådana företag socialiserades (under tillväxten före kriget) så kan omfördelningen ha varit betydande, men den ekonomiska effekten negativ. Eftersom all ekonomisk aktivitet ändå låg i dvala under depressionen, så kanske effekterna blev mildare än de skulle ha blivit under högkonjunktur.

Det bör ha förekommit en utvandring av judar och oppositionella. Nazismens viktigaste fiender bör ha varit de bäst utbildade och välbesuttna. Einsteins och andras insats för atombomben kan t.ex. anses som en ekonomisk kostnad för judepolitiken.

Det som lyfte ekonomin var att folk sattes i arbete. I grunden var det väl möjligt därför att staten ersatte arbetsmarknaden med reglerade löner och priser som skapade en lånefinansierad statlig efterfrågan på arbete. Rustningens betydelse för efterfrågan har nog överdrivits. Först budgetåret 1937/38 steg de tyska militärutgifterna till en större andel av BNP än vad England lade ut för sin militär (5%?) De första åren var det bostäder, vägar och industrier som byggdes.

[Stefan]

Pumpkin. Jag håller med dig när du påpekar att massavskedanden av judar och oppositionella innebar i mångt och mycket även nackdelar; om inte annat så när man tog bort de mest meriterade (de fick ju ursprungligen sina poster pga sina meriter och inte pga parttitillhörighet!) och ersatte dem med de näst bäst meriterade måste rimligt sett i sig innebära vissa nackdelar.

Men ett annat exempel. En mycket stor del av de unga brittiska forskarna anmälde sig som frivilliga till IWW, och som bekant så stupade väldigt många av dem.
Och ändå redan i början på 20-talet var den brittiska forskningsproduktionen lika stor som tidigare kvantitativt och kvalitativt. Ett stort och välutvecklad land har alltså ofta en mycket bredare potentialbas än man tror i första ögonblicket.

Men något av min huvudpoäng är nog att detta att det gick bra för dem som accepterade Hitler och hans arbetsmetoder måste ha sammansvetsat dem för Hitler, gjord dem känslomässigt delaktiga i hans planer och hans visioner. - förutom de ekonomiska och andra fördelarna.

[Alexmcfire]

Glöm nu inte bort Ribbentropp-Molotov pakten heller, man fick massor
av råvaror i samband med den pakten. Övertagandet av Tjekkien (Slovakien var "neutralt" under WW2) så fick man kontroll över en hel
del industri, Tatra och Skoda bl.a dessutom så var övertagandet av Österrike en injektion i ekonomin. Sedan ägnade man sig åt diamantsmuggling (industri diamanter var något man var tvungen att
skaffa sig för industrin) ifrån Afrika och Brasilien, sedan fanns det säkert
sympatisörer som donerade pengar från många platser. En kort sammanfattning av Tysklands ekonomi under den tidpunkten var att den
byggde på expansion och konfiskering. När man inte kunde expansera
eller konfiskera mer så rasade allt samman....

[tobbe]

När du postar en vettig post.

[von Adler]

Jag tycker att man inte ska underskatta det uppsving som annexeringen av Tjeckien innebar för Tyskland. 1938 var Tyskland världens 5:e industrination, Tjeckoslovakien var den 7:e.

Det tidiga Blitzkrieg rullade ju i mycket stor utsträckning på Tjeckisk matriel. Artilleri, stridsvagnar, kulsprutor osv.