Skalman.nu Forum

Rubriken kan verka missvisande men jag skulle här vilja utbyta tankar om mytologiska symboler.
Vänligen iaktag försiktighet angående symboler som ni vet har politisk anknytning i någon form, exempelvis svastikans ursprung och ursprungliga betydelse kan vara intressant men en diskussion därikring kan också halka snett.

Min första fråga rör Oroboros (lite osäker på stavningen, kan vara Orobouros eller orouboros eller något annat), ormen som äter sin egen svans. Symbolen sägs betyda evigt liv och pånyttfödelse? och jag har också hittat vaga indikationer på att den använts inom alkemin som en kraftfull symbol.
Är det någon som vet varifrån den kommer, jag ser vissa likheter med midgårdsormen men oroboros verkar inte vara en (enbart) nordisk företeelse, om den bara representerar evigt liv i goda syften, att äta på sig själv verkar ju inte särskillt nyttigt, eller någaon annan information om den?

Till Moderator: Om jag är på fel del av forumet flytta gärna tråden till rätt del.

/Martin

Ouroboros, ormen som slukar eller biter sin egen stjärt, är en symbol som finns över en stor del av världen. Den representerar pånyttfödelse, återupprepning, evigheten, tidens gång, kretsloppet, världens undergång och pånyttfödelse, död och pånyttfödelse... allt i form av cirkeln, som också brukar ha dessa symboliska betydelser. Ouroboros fanns redan i det forna Egypten, och i Kina på ett bronskärl från 1200-talet f.Kr.

Ormen i sig själv är ju ett djur som återuppstår eller föryngrar sig genom att ömsa skinn. Dessutom lägger den ägg som en fågel, vilket kan kopplas till himelska krafter. Men främst har den kopplats till underjordiska krafter, eftersom den lever i hålor i jorden. Dessutom kan dess bett vara dödligt. Ormen har alltså ofta kopplats till liv och död, och förekommer över hela världen i religiösa mytologier. Ibland positiv, och ibland negativ.

Inom alkemin står Ouroboros för cykliska/slutna processer, som avdunstning av vatten - kondensering av vatten - avdunstning...

Allt enligt Symbollexikonet av Hans Biedermann, Forum, Stockholm 1991.

MVH/ Dan

Tack.

/Martin