Francos ekonomiska politik

[Dag den vise]

[Delat från "Francos Spanien mer kvinnofientligt än Saudiarabien?"]

Spanien under Franco var ett i många stycken otrevligt samhälle, men det hade egentligen inte så mycket gemensamt med Nazityskland eller det fascistiska Italien.

Vet inte om jag håller med om det. I Beevors bok läser jag om hur Franco åren efter sitt maktövertagande styrde ekonomin och samhället. Man återställde jordegendomar och halverade genom påbud lantarbetarlönerna, till det kom ett statligt fastställt pris på jordbruksprodukter. Industrin tog man kontroll över. Lönerna frystes, strejkförbud utlystes, fackföreningsmän rensades ut, staten tog också kontroll på råvaruanskaffning och försäljning av produkterna. INI (nationella industriinstitutet) bildades 1941 och "var statens främsta mekanism för ekonomisk kontroll och autokrati." INI översåg praktiskt taget allting: krigsproduktion, gruvnäring, järn, metallindustri, kemikalier, gummi, flygplan, fordon osv. Franco gillade också stora dammprojekt vilket resulterade i att flera sådana sattes igång och bemannades i första hand av fångar. Bankerna tvingades finansiera flera stora projekt men erhöll i gengäld monopol och slapp konkurrens. Järnvägsnätet förstatligades.

Men vänta ett tag, om man bortser från Francos politik mot fackföreningarna låter nästan hans ekonomiska politik lite som sovjetisk planekonomi med alla förstatliganden och statligt fastställda priser på produkter. Det här kanske inte har så mycket med trådens ämne att göra , men jag tycker bara det är ganska ironiskt att Franco efter inbördeskriget skulle börjat föra en ekonomisk politik som inte var helt olik den som hans främsta motståndare (nämligen kommunisterna) förde.

[LasseMaja]

Visst är det ironiskt, man kan väl säga att verktygen delvis var de samma medan målet var ett annat. Liknande politik fördes för övrigt, mer eller mindre, i de flesta länder i den industrialiserade världen under 1930-talet.

[LasseMaja]

Efter kriget gick Spanien in för en självförsörjningspolitik. Dels var man inte så väl sedd av omvärlden eftersom man var Hitler och Mussolinis gamla bundsförvant och dels fanns det interna gamla idéer om självhushållning. Den spanska militären ville dessutom ha förmåga att kunna upprätthålla sin styrka utan hjälp från omvärlden. Denna politik ledde till en bedrövlig ekonomisk situation i Spanien. Det skulle dröja ändå in till början av 50-talet innan man nådde upp till produktion man hade innan inbördeskriget. Det var först när USA undertecknade en pakt om militärsamarbete och ekonomisk hjälp, med Spanien (1953), som det hela på allvar började vända. Man kan fundera hur utvecklingen skulle ha gått om USA och västvärlden satt press på landet? Kanske hade doktrinerna om självhushållning blivit kvar och förtrycket internt ökat.