Synfel och glasögon förr

[liljen]

Började att fundera på det här med synfel förr i tiden. Glasögon har funnits sedan medeltiden i en eller annan form, men kan ju knappast ha varit någon produkt för de stora massorna, helt enkelt pga att slipat glas inte kan ha varit alltför billigt. I svenska allmogehus var ju inte ens glas alls vanligt för ett par hundra år sedan, glasögon måste ju ha varit ännu mer oåtkomligt.
Vet inte om det finns någon statistik, men även om vi antar att andelen närsynta bland den moderna befolkningen ökat något pga läsande och datorer så måste det ju ändå varit en ganska stor del av befolkningen förr i tiden också som var t.ex. närsynta. Gick de runt lite lätt halvblinda och försökte dölja sitt handikapp eller vad hände? Blev de utsorterade fr¨n militärtjänstgöring? Blev de stoppade även från vissa civila yrken?

Jag har helt enkelt knappt läst något om dem som hade nedsatt syn förr och det vore intressant att höra lite mer om hur deras liv var för säg 200+ år sedan. Någon som vet något?

[Markus Holst]

Om vi bortser från extremfall, så är det väl rätt få vardagssaker som en närsynt inte klarar. Vi får problem med noggrann syn på långt håll, men detta var ju något som sällan eller aldrig behövdes på den tiden. Vi behövde sällan god syn på längre avstånd än ned till våra fötter varför jag tror att normal närsynthet inte var lika handikappande då.

[B Hellqvist]

Ålderssynthet har man kunnat avhjälpa med läsglasögon sedan 1280-talet, och säkert var det någon som upptäckte att de även hjälpte vid översynthet. Närsynthet kunde man i varje fall teoretiskt avhjälpa i och med uppfinnandet av minusglasen på 1400-talet. När tryckkonsten gjorde böcker vanligare, uppstod även ett behov av läsglasögon. Från 1500-talet och framåt fanns det masstillverkning av dem i bl.a. Nürnberg. Det var enkla bågar i t.ex. mässing, där glasen tillverkades genom att man la en klump glassmälta i en tång med formar som hade olika kupning beroende på vilken styrka man ville tillverka. Dessa glas var av sämre kvalitet än handslipade glas av bergskristall (beryll; härav "brillor"), men de var ett billigt sätt att hjälpa 40+:arna.

Hur hanterade man då felsynthet? I många fall var det nog bara så att man visste att man hade "svaga ögon",och fick leva med det. Kung Gustav II Adolf var närsynt med -6 (ingen skärpa bortanför 16 cm), att döma av två par bevarade glasögon och en tubkikare som tillhört honom, så han hade sin högst privata Lützendimma med sig hela tiden...

Glasögon förknippades med boklärdhet, men också med svaghet, så det smusslades nog en del med brillorna hos de behövde dem. När skalmen uppfanns på 1720-talet blev det lättare att bära glasögonen, som ditintills främst klämts fast på näsan.

Det finns mycket att lära om ämnet, men litteraturen på svenska är begränsad. En nyare bok är "Det löstagbara sinnet" av Ingemar Lundkvist, som ger en rätt bra överblick.