Rasismens sociala ursprung

[Johan Olofsson]

Lindir skrev:

Ordet antisemitism har alltid betytt judehat. Det har aldrig, ens under den biologiska rasismens högtidsdagar, syftat på hat mot alla "semiter" (vilket för övrigt är en lingvistisk term och inget annat).

Ja, precis. Men på ett vulgärplan förekommer ibland försök till att urskulda arabisk antisemitism genom att peka på att den arabiska antisemiten inte kan vara antisemit eftersom han själv är semit. Den arabiska "antisemitismen" skall följaktligen vara något annat än traditionell antisemitism. Den är rentav befogad och en judisk världskonspiration på spåren. Så menade jag.

Jag hoppas nu att du inte beskyller mig för att vara vulgär, men så som jag hört denne diskussion så har den förts mest högljutt i syfte att skyla över (främst) diskriminering mot araber och/eller muslimer, vilket har blivit en relevant fråga i västeuropa först under senare årtionden.

[G:son]

Den ras-analyserande forskning som förekom under att antal decennier i början av 1900-talet var närmast akademisk till sin karaktâr och hade hur som helst ytterst ringa inverkan ( om ens nâgon) pâ den allmänna opinionen.

Jajamensan, rasismen var intellektuell till sin karaktär. Dess sociala ursprung är klar som korvspad. Och nog måste den ha funnits bland finlandssvenska studenter som månade om sina privilegier, G:son. Inte bland finn-finska arbetare.

Jag har inte kommenterat detta, åtminstone inte i den här tråden. Varför polemiserar du mot mig? Språkstriden handlade primärt just om språket, inte om klasskamp eller ursprung, och den fördes mellan de bildade klasserna i samhället, med likartade argument på båda sidorna.

/G:son

[Spaningsledaren]

Asplund, allt i dina ögoon misstânkt elle rmisshagligt behöver faktiskt inte bestâ i rasism.

Om den svenska allmogen inte vill att främmande trosbekännare skall ges tillstând att bo i landet kan ju detta handla om religion och politik. Hâr fâr vi sedan kanske tilltro den delen opinionen förmâgan att bedöma ocksâ den saken pâ alldeles egen hand. Jag finner dte ganska oförskâmt att utan vidare förmoda att det varit t.ex. överklassen som varit framme och manipulerat.
(Och varför skulle den nu gjort detta om den själv var positiv till saken)

Pâ samma sätt uppkom i den finska storfurstendömet en fennomansk strävan som oroade den svensksprâkiga delen av landets befolkning. Jag ser inte anledning till att rubricera detta som ett värnande om privilegier för saken gâllde inte detta utan just sprâkens ställning i landet. (Jag tror kanske inte ens att fennomanerna sâg saken i termer av svenska "privilegier".) Att här ens antyda att det skulle rört sig om naot slags finlandsvensk rasism finner jag helt sanslöst. Till râga pâ allt utan varje belägg. En del ledande fennomaner hade f.ö. det vi kan kalla rent finlandsvensk härstämning.
Det saken handlade - där och dâ - om var alltsâ just sprâket.

[Johan Olofsson]

Tjugotalets finländska debatt hade vissa överensstämmelser med diskussioner i centraleuropa om judiska "privilegier", eller rättare sagt överrepresentation, på t.ex. universitet; och i dåtida karikatyrer är Svensken ofta förvillande lik Juden. Detta ska nog inte överdrivas, men inte heller glömmas bort. Och eftersom det var den sista stora debatten, så färgar den lätt vår uppfattning om språkstriden i sin helhet.

[Spaningsledaren]

Mâ sâ vara. Ocksâ vi har kanske ett och annat pâ vâra ev. samveten.
Motsatspar av typen rik/fattig, härifrân/utsocknes och likn. är tacksamma tillhyggen i en debatt. Annars, med litet historisk distans, kan nog till sist ändâ sägas att fennoman/svekoman-striden utgjorde ännu ett exempel pâ ett land där en tidigare minoritet (de finsktalande i det större Sverige) blivit ny majoritet (i Storfurstendömet) och att sprâket ocksâ där och dâ sâgs som verktyget för att bygga upp den nya nationella identiteten. I just den debattens mer vulgära del lâg det sedan nära till hands att se den nya minoriten (de svensktalande) som mer eller mindre obehöriga rester i det nya landet, agenter för rikssvensk revanschism och annat phult. Det gâr ofta sâ i stridens hetta. Dock hittade ocksâ den finländska nationen ett nytt jämviktsläge. Inte minst Stalin gav den annat att tänka pâ. "Arbete befordrar hälsa och välstând och förhindrar mânga tillfällen till synd."

[David Asplund]

David Asplund skrev:
Och ut ur skogen sprungo de rasrena pudlarna och erövrade världen. Tankar om den rena rasen har ett socialt ursprung eller hur? Och ursprunget kan man leta efter inom egendomsägande klasser. Här spelar nog arvspraxis o.dyl. in, tror jag. Det gäller att ha släktlinjerna klara för att bevara egendomen inom släkten och klassen. Och att egendomen hamnat och finns inom släkten och klassen beror just på det goda blodet som flyter i ådrorna. Om rikedomen förloras betyder det att släktet har degenererats.

Ergo: Klass och rasism hör ihop.

G:son
Det där har du nog hittat på själv.

Men slutsatsen kan jag nog hålla med om. Det är bara det, att det knappast är den ägande klassen som behöver rasbegreppet. De vetenskapliga rasteorierna utvecklades på 1700- och 1800-talen, under samma tid som adeln makt började luckras upp. Men de högre stånden klarade säkerligen av, att välja lämpliga makar åt sig, utan att nagelfara kandidaterna med hjälp av rasteorier.

För den ägande klassen har det aldrig spelat någon större roll, vilken färg dess trälar har, det är huvudsaken att hjulen rullar, och kapitalet förräntar sig. Rasbegreppet var däremot nödvändigt för arbetarklassen, som ett instrument att skydda sig mot andra, ännu fattigare arbetare. Tänk t.ex. på Tage Erlanders famösa uttalande om raskravallerna i USA 1965:

Citat:
"Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen, utan också i många andra avseenden.”


Vilket skulle bevisas.

/G:son

Jag polemiserar inte mot dig utan svarar på detta kaxiga inlägg.

[David Asplund]

Vem har snackat om språkstriden. Det har ju ni Spaningsledaren och Johan gjort. Jag talar bara om den teoretiska möjligheten att använda sig av rasism hos svenska arbetare mot finska. som Gson skrev:

Rasbegreppet var däremot nödvändigt för arbetarklassen, som ett instrument att skydda sig mot andra, ännu fattigare arbetare. Tänk t.ex. på Tage Erlanders famösa uttalande om raskravallerna i USA 1965:

Citat:
"Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen, utan också i många andra avseenden.”


Vilket skulle bevisas.

Säkert var finnarna rasistiska mot svenskarna som Johan säger:

Tjugotalets finländska debatt hade vissa överensstämmelser med diskussioner i centraleuropa om judiska "privilegier", eller rättare sagt överrepresentation, på t.ex. universitet; och i dåtida karikatyrer är Svensken ofta förvillande lik Juden. Detta ska nog inte överdrivas, men inte heller glömmas bort. Och eftersom det var den sista stora debatten, så färgar den lätt vår uppfattning om språkstriden i sin helhet.

[G:son]

Jag polemiserar inte mot dig utan svarar på detta kaxiga inlägg.

Okej, men jag hade två smileys i mitt inlägg, som tecken på, att jag raljerade lite grann.

Ändå tycker jag, att det inte är riktigt schysst att ta upp ett nytt tema i debatten (finlandssvenskar-finnar), och begära en kommentar av mig, pga att jag är finlandssvensk, eller hur?

/G:son

[Spaningsledaren]

För min del anser jag att ju luddigare frâgeställningen är desto viktigare är det ha ha god ordning pâ definitionerna. Omvänt, ju mera specifik en frâga är desto lättare âr det att nöja sig med ett luddigt svar: "Varför ville du inte hänga med ut igâr?" "Njä, jag kände mig trött!"

Den ursprungliga frâgan, utgâende frân div. implicit gjorda tendentiösa/obevisade antaganden hör i mina ögon till den förra kategorin. Dâ mâste nog svaren bli motsvarande skarpa.

[Wavy Gravy]

Jag hoppas nu att du inte beskyller mig för att vara vulgär, men så som jag hört denne diskussion så har den förts mest högljutt i syfte att skyla över (främst) diskriminering mot araber och/eller muslimer, vilket har blivit en relevant fråga i västeuropa först under senare årtionden.

Enligt en rapport hyser t.ex. 39% av vuxna muslimer antisemitiska åsikter och det är muslimer som bor i Sverige. Här i Göteborg vägrar studenter med muslimsk bakgrund att delta i Bo Rothsteins föreläsningar eftersom han är jude. Jag har hört snacket och de formuleringar som jag pekat på.

http://www.levandehistoria.se/files/ant ... ttning.pdf

Men det förekommer väl också särbehandling av muslimer även i och runt omkring Israel. Jag vill inte ge mig in på den frågan här. (Jag har för mig att det finns muslimska medborgare i Israel och mig veterligen utgör de väl inte någon parias).

[Johan Olofsson]

Säkert var finnarna rasistiska mot svenskarna som Johan säger:

Tjugotalets finländska debatt hade vissa överensstämmelser med diskussioner i centraleuropa om judiska "privilegier", eller rättare sagt överrepresentation, på t.ex. universitet; och i dåtida karikatyrer är Svensken ofta förvillande lik Juden. Detta ska nog inte överdrivas, men inte heller glömmas bort. Och eftersom det var den sista stora debatten, så färgar den lätt vår uppfattning om språkstriden i sin helhet.

Som jag skrev bör det inte överdrivas.
Jag borde väl skrivit att det inte bör missförstås heller!


Nej, finnen var och är inte a priori rasistisk mot svenskarna, men däremot fanns det tankegods och tankefigurer som cirkulerade på den tiden och som eventuellt kan ge en till övertolkning benägen betraktare ett sådant intryck.

[Johan Olofsson]

Vem har snackat om språkstriden. Det har ju ni Spaningsledaren och Johan gjort.

Bara för att korrigera vissa missupfattningar som exempelvis Asplund givit uttryck för.

[Spaningsledaren]

Lenin uttalade att religionen var ett opium för folket. Underförstâtt att religionen var ett av överhetens medel att tämja och söva detta folk. Här har David, i sin inledande frâgeställning, lanserat den snarlika hypotesen att gângna tiders svenska överhet p.s.s. och i ett liknande syfte skulle ha utnyttjat paradigmet "rasism". Den kompletta frâgan är mer intrikat än sâ men jag tror att jag här âterger ung. kärnan. Den som känner sig vilja kontrollera detta kan läsa trâdens inledning liksom de följande inläggen alldeles pâ egen hand. Gôr gärna det!

Mot hela den här hypotesen har bl.a. jag sedan polemiserat men hänvisning till att:
a) det aldrig funnits nâgon latent folklig just "rasism" att exploatera och att
b) det i frâga om just de fâtaliga i landet insläppta judarna (som David faktiskt hänvisade till) snarare var ett överhetsintresse att verka för den invandringen samt att
c) oberoende av alla sâdan förmodade ansträngningar (inbillade eller verkliga) nâgon mera folkligt förankrad svensk/finsk/norsk o.s.v. rasism aldrig uppkommit.

Detta sista skiljer pâ ett ofördelaktigt sätt hypotesens allmänna trovärdighet frân Lenins exempel med den ryska religiositeten som ju a) verkligen fanns och där b) den ryska kyrkan alldeles obestridligen stod under den ryska statsöverhetens direkta inflytande. Här (men bara här) fanns alltsâ "the smoking gun".

Jag tror det skulle vara välgörande för ev. fortsatt debatt om David skulle vilja kommentera (mera systematiskt) bâde dessa och andra framförda synpunkter/invändningar. Annars, förefaller det mig, trampar vi runt i detta att det nog funnits rasism bâde här och där och nu och dâ liksom en hel del annat elände ocksâ. Dock var det väl inte detta trâden förmodades behandla.

[Hexmaster]

När Marx myntade begreppet "opium för folket" så var det inte alls underförstått att det var överhetens medel, utan något som folk ordnade åt sig själva. "Massorna" kan ju faktiskt komma på saker av sig själva.

The foundation of irreligious criticism is: Man makes religion, religion does not make man. Religion is, indeed, the self-consciousness and self-esteem of man who has either not yet won through to himself, or has already lost himself again. But man is no abstract being squatting outside the world. Man is the world of man - state, society. This state and this society produce religion, which is an inverted consciousness of the world, because they are an inverted world. Religion is the general theory of this world, its encyclopaedic compendium, its logic in popular form, its spiritual point d’honneur, its enthusiasm, its moral sanction, its solemn complement, and its universal basis of consolation and justification. It is the fantastic realization of the human essence since the human essence has not acquired any true reality. The struggle against religion is, therefore, indirectly the struggle against that world whose spiritual aroma is religion.
Religious suffering is, at one and the same time, the expression of real suffering and a protest against real suffering. Religion is the sigh of the oppressed creature, the heart of a heartless world, and the soul of soulless conditions. It is the opium of the people.
The abolition of religion as the illusory happiness of the people is the demand for their real happiness. To call on them to give up their illusions about their condition is to call on them to give up a condition that requires illusions. The criticism of religion is, therefore, in embryo, the criticism of that vale of tears of which religion is the halo.

"Sie ist das Opium des Volkes" -- Zur Kritik der Hegelschen Rechtsphilosophie (1843)

[JLK]

Alltså eftersom judarna lyckades lura hela tyska folket och vara ett hot mot deras ekonomi, så måste de ha varit ett otroligt överlägset folk. Varför tänkte inte nassarna på det?

(ursäkta om ni var mitt uppe i nåt annat nu, men jag var tvungen att få det ur mig)