Handelsfartyg utanför spärren

[Amund]

Och de svenska sjömännen fortsatte att vara besättning på Kurikka även efter att hon döpts om och var i amerikansk tjänst.

http://www.wrecksite.eu/wreck.aspx?141269
"The crew of 32 men was made up of 12 different nations, there were Americans, Danes, Norwegians, Estonians, Swedes, Chileans, French, Portugese, Canadians, Columbians, Belgians and Irish. "

Ja de skrapade ihop vad de hittade i hamnarna så det kunde bli en salig blandning av nationer. Jag tror amerikanskt sjöfolk hade lite bättre möjligheter att välja.

Vilken svensken/svenskarna var har jag inte lyckats hitta.

[Amund]

Tack för det Varjag!

Apropå Petsamo – Det var en storhamn vid den här tiden när Östersjön var begränsat av Skageracksspärren, därför kom det en hel del import till både Sverige och Finland via den avlägsna hamnen vid Ishavet. Från Petsamo gick lasterna vidare i lastbilskonvojer söderut. Detta har tidigare tagits upp på flera ställen på forumet.

* På denna karta med det tyska namnet Petschenga.

Petsamo hamn.png (61.82 KiB) Visad 2460 gånger

Nästa historia som också kommer att beröra Petsamo, omfattar två svenska fartyg och visar på hur rörigt och ovisst ödet kunde vara för de svenska sjömännen under detta krig.

Det är januari 1940 och Svenska Lloyds s/s Mansuria befinner sig på resa från Uddevalla till Medelhavet och hamnarna Savona och Genua i Italien med last av massa. Efter Gibraltar när man väl befinner sig inne i Medelhavet råder det kraftig tjocka vilket gör sikten obefintlig och mistluren avger regelbundet sitt höga ljud. Plötsligt smäller det till ordentligt och alla kastas omkull… Det visar sig att man i dimman blivit rammad av ett franskt trupptransportfartyg men mirakulöst nog skadas ingen. Fartyget kan linka vidare till Cartagena i Spanien där man på varv får byta ut de skadade skeppsplåtarna vilket sker med manuell nitning vilket tar tid, det tar mer än en månad innan man kan fortsätta de återstående ca 650 sjömilen som återstår till Savona. Men än är vi inte framme, utanför Marseille tvingas man in till hamn av en fransk hjälpkryssare för kontroll och det dröjer ytterligare tid innan man slutligen når de två italienska hamnarna och kan lossa sin last.

mansuria.jpg (62.07 KiB) Visad 2460 gånger

Efter Italien går Mansuria mot Alger i franska Nordafrika för lastning. Väl framme där råder det stor förvirring, ryktet säger att Tyskland har erövrat både Norge, Sverige och Danmark och det går flera dagar innan man får klart för sig att Sverige inte als har ockuperats. Nu faller det sig inte bättre än att fransmännen sänder ombord en prisbesättning för att förhindra att man självsänker fartyget och myndigheterna kräver att Mansuria ska fortsätta segla för franska staten vilket kapten vägrar.

I slutet av maj avseglar man med den franska prisbesättningen mot Marseille dit man ankommer i början av juni. Väl i hamn dyker det på en klarblå himmel plötsligt upp tyska bombplan. Stuveriarbetarna springer iväg från kajen för att söka skydd, ett fartyg intill (förmodligen lastat med ammunition) träffas och exploderar. Hamnmagasinen träffas och många besättningsmän flyr i land, det brinner även ombord på Mansuria men man lyckas snabbt få kontroll på elden.

Nu avgår man mot Tunis dit man ankommer den 6:e juni och även där gör sig kriget påmint med italienska anfall.

Nu hoppar vi lite framåt till Valencia i Spanien där Mansuria nu befinner sig för att lasta kopparmalm för England. Det blir droppen för de flesta besättningsmän, särskilt med tanke på att man genom kontakter med andra sjömän får veta att de flesta fartyg på resa till England med kopparmalm sänks av flyg eller ubåtar. Mycket tunga laster som malm tar upp mycket litet utrymme i lastrummen och ett sådant fartyg går ofta rätt ned under ytan när vattnet strömmar in efter en träff, så besättningens oro är befogad. Sagt och gjort, hela besättningen utom befälhavaren mönstrar av och lyckas efter totalt sju månader ta sig hem genom ett krigseuropa, via Lyon, Geneve, Munchen, Berlin och Sassnitz. Under resans gång är det svenska konsular på olika orter som får hjälpa svenskarna med både logi och mat.

Kvar ombord på Mansuria i Valencia får den svenske befälhavaren en ny besättning bestående av spanjorer. Att Franco så öppet handlade med Storbritannien var okänt för mig, man kan lära sig en hel del om storpolitik genom att studera handelsflottans rörelser.

Trots den otacksamma lasten och hotet från ubåtar, och det faktum att man faktiskt angreps av tyskt flyg på resan till England, så lyckas man till slut angöra Engelsk hamn, och under resten av året blir det en period med engelsk kustfart och även några resor till Portugal för vår tappra Mansuria som vi ska återkomma till senare…

Fortsättning följer:

[Amund]

Fortsättning:

Det är i slutet av juli ett av Svenska handelsflottans största fartyg, Ostasiataren m/s Canton på över 10500 dwt, som befinner sig i Freetown Västafrika för proviantering. Hon är på resa från Calcutta med last av oljekakor, 2700 ton linfrö, 3000 ton tackjärn och styckegods och ska där ansluta till en nordgående konvoj. Tyvärr har konvojen redan avseglat och eftersom man är snabbare än konvojen får man order om att ansluta vid en viss position längre norrut, Canton kan göra 13 knop vilket är relativt snabbt. När man kommer fram till den uppgivna positionen siktas ingen konvoj och kapten Forsell beslutar att fortsätta den farliga resan norrut på egen hand.

ms Canton.jpg (30.08 KiB) Visad 2460 gånger

Det är nu den nionde augusti och man håller som bäst på att runda Irland och man närmar sig den norra inseglingsfarleden ned mot Irländska sjön och Liverpool norrifrån. Vädret är dåligt vilket normalt minskar ubåtsfaran, ändå lyckas ubåtsesset Julius Lemp på U-30 träffa Canton med en torped som gör att maskinrummet vattenfylls mycket snabbt och det är bara att överge fartyget så snabbt som möjligt. En av livbåtarna kapsejsar vid firningen och tre man drunknar direkt. Man lyckas sjösätta två andra båtar som fylls med sexton besättningsmän i varje, den ena båten lyckas ta sig i land i Donegal Irland två dygn senare medan den andra livbåten hittas två veckor senare – Helt tom på folk. Endast liket efter övermaskinisten från denna livbåt återfinns senare.

De sexton överlevande från m/s Canton hamnar så småningom i Dublin där man blir kvar i sju månader innan man lyckas lösa problemet med deras hemresa till Sverige. Man ska här inte glömma bort att förutom alla svårigheter för sjömännen så har de flesta en stark längtan hem till familj och anhöriga. Nåväl – I mars 1941 transporteras svenskarna till Liverpool där de nu sätts som manskap i vår gamle bekanting m/s Mansuria, spanjorerna mönstras av och vi har nu åter en svensk besättning.

Liverpools hamn.jpg (224.03 KiB) Visad 2460 gånger

Den 3:e april lämnar man Liverpool och man har fått fri lejd för att gå till Göteborg. Väster om Hebriderna beskjuts man av tyska flygplan och man försöker styra i sick-sackkurs för att inte göra det alltför enkelt för flygplanen, det uppstår skador men inte värre än att man kan fortsätta resan. En brittisk patrullbåt nära Färöarna ger nya instruktioner, ny destination blir nu Petsamo vid Ishavet. Efter en veckas gång mot Nordkap är det en tysk patrullbåt som tvingar in henne till den nordnorska hamnen Vardö, efter en noggrann kontroll kommer det tyska soldater ombord och vår tappra Mansuria blir nu liggande tre veckor i Vardö innan man av tyskarna åter skickas iväg söderut mot Göteborg.

I höjd med Tromsö tvingas hon in på redden där och det blir nya förhör och kontroller, och nu blir det nya order igen… Nu vill tyskarna att hon ska gå upp till Petsamo i alla fall dit hon lyckligt ankommer under maj månad. Jag gissar att tyskarnas nervositet var starkt förknippad med det förestående anfallet på Sovjetunionen och de omfattande förberedelser som bör ha varit synliga i Petsamo.


I uthamnen Linhammat (Petsamo) låg vid tillfället 26 fartyg och aktiviteten var hög. Mansurias besättningsmän fick mönstra av och varje man fick åka med på passagerarsätet i varsin lastbil hem till Sverige via Rovaniemi. Fartyget fick ny besättning och blev liggande ett bra tag i Petsamo. Det är den sista juli och klockan är 15:40 på eftermiddagen när plötsligt åtta flygmaskiner flyger över hamnen och vänder upp för anfall – Några ur besättningen kastar sig i en arbetsbåt och ror så snabbt de kan mot stranden medan de beskjuts av kulspruteeld från flygplanen. En krevad på stranden dödar kocken den finländske kocken Harry Rosenberg. Anfallet utfördes av brittiska flygplan från hangarfartyget HMS Furious, som därmed gjorde sitt (mig veterligt) enda flygangrepp mot Finland.

Senare återkommer Mansuria till Göteborg där hon går in på varv för en välbehövlig översyn.

För svenskt sjöfolk var kriget mycket påtagligt och avmönstringen i Valencia var inget val eller möjlighet som normalt stod till buds, utan svenskt sjöfolks insats under kriget är och var en ren fronttjänst där de hela tiden riskerade livet för att hålla försörjningen igång. Det här har länge varit en bortglömd och föraktad del av Sveriges krigshistoria.

Värdet av en handelsflotta som kan försörja vårt land när gränserna är stängda på grund av krig kände politikerna med rötter i världskrigen mycket väl till och sörjde för att vi skulle klara av samma sak om det skulle hända igen – I dagens läge när vi varken har jordbruk eller en handelsflotta tror jag inte det spelar någon roll hur stark armé vi har om vi inte har bränsle eller något att äta i händelse av krig och stängda gränser.

[sveahk]

I november 1941 ingick den här rapporten till C-byrån...

april41fart.jpg (77.26 KiB) Visad 2436 gånger

fart2.jpg (68.1 KiB) Visad 2436 gånger

...och vi får väl anta att sagesmannen efter ett par månader blev hemskickad från interneringslägret.
Vad det svenska fartyget hette...får vi säkert veta strax...!?

Hans K

[Amund]

Sir Ernest Cassel som Varjag skrev om här:
viewtopic.php?f=76&t=46247&start=15

Däremot träffade de inte HMS Voltaires besättning ombord i Thor utan först i krigsfångelägret. Sir Ernest Cassels besättning fick direktskjuts till krigsfångelägret och anlände dit före, trots att de var det sista fartyg som Thor sänkte på denna raid.

[varjag]

Det var nog -

malmsaangaren SIR ERNEST CASSEL.png (59.9 KiB) Visad 2428 gånger

- tillhörig Grängesbergsbolaget - som THOR kapade & sänkte.....

http://www.wrecksite.eu/wreck.aspx?137115

Varjag

[Amund]

och -


som troligen befann sig i samma sits som ovan beskrivna GOONAWARRA, d.v.s. i Stilla Havet - vet ngn mera??

Av vad jag hittat verkar det som att Trans Pacificlinjens fem fartyg:

Goonawaara
Kanangoora
Kookaburra
Mirrabooka
Parrakoola

Under en del av kriget efter Pearl Harbour, i stort sett ensamma upprätthöll linjetrafik mellan USA:s västkust – Australien. Det var snabba fartyg där några gjorde omkring tjugo knop och typiska laster var:

Från USA till Australien: Bilar, flygplan, stridsvagnar, plåt, maskiner, olja och massa.
Returlast från Australien till USA: Ull, zink, bly och kött. Även järnmalm var en viktig returlast.

Här ser vi m/s Kanangoora i Freemantle under kriget:

Kanangoora Australia.jpg (210.76 KiB) Visad 2412 gånger

Efter det japanska angreppet mot Pearl Harbour så var tydligen Goonawaara det första fartyg som anlöpte Sydney och det ska ha befunnit sig tusentals i hamnen för att välkomna henne som ett fartyg med hopp. Utrikesminister Evatt ska till och med ha omnämnt den svenska insatsen i ett tal.

GOONAWARRA.jpg (70.4 KiB) Visad 2412 gånger

Vad som kännetecknade lasterna var att man hade enorma mängder däckslast, med ca 50 st flygplan stuvade på däck tillsammans med stridsvagnar krävdes omfattande ombyggnationer och otaliga vajrar för att surra allt. Ofta fick man bygga en kobrygga över däckslasten för att det överhuvudtaget skulle vara möjligt att ta sig fram över däcket. Senare under kriget fraktade man även amfibiebåtar som skulle användas för landsstigningar på öarna.

Stilla Havet är stort och ingen råkade någonsin illa ut. Visst siktade man japanska fartyg ibland men hög fart är inte dumt om man är obeväpnad.

Källa: Utanför spärren, del 3, Terje Fredh

[varjag]

Superbt Amund!

Alltid undrat över transarna i Stilla Havet - du har stillat min nyfikenhet + Tusen tack för det...

Varjag

[Amund]

Lite mer om just Kanangoora i samband med de strandade sjömännen från Svenska Ostasiatiska kompaniets m/s Ning Po.
https://sv.wikipedia.org/wiki/M/S_Ningpo

I Börje Heeds utmärkta dokumentärroman Ning Po från 1954, beskrivs utförligt de försök som görs för att få hem de strandsatta svenskarna. Eftersom utväxlingsfartygen Drottningholm och Gripsholm inte tillåts ta med neutrala sjömän som strandsatts i Fjärran Östern, söker man fri lejd för Transaren Kanangoora som då ska gå med livsmedel och sedan ta svenskarna i retur. UD tar kontakt med rederiet och den diplomatiska trafiken med noter mellan alla inblandade är intensiv. I Shanghai befinner sig ytterligare ett trettiotal svenska sjömän förutom Ning Po-männen.

Från svenska beskickningen i Washington avgick den 31:a augusti 1942 följande telegram till UD i Stockholm.

Japanerna har avvisat Röda Korsets och även amerikanska regeringens parallella framställning genom Schweiz för lejd för det svenska fartyget Kanangoora men medgivit livsmedelssändningar ombord på utväxlingsfartygen. Sumner Welles, biträdande statssekreterare, framhöll för japanerna genom en not genom schweizarna att Gripsholm saknar erforderligt lastutrymme och att kontinuerlig hjälp är omöjlig genom utväxlingsfartygen. Welles erinrade japanerna om deras antagna förpliktelser genom Genevé-konventionen och upprepade en begäran om lejd för Kanangoora för direkt resa till Ostasien. Som en sista utväg föreslås i noten att fartyget skulle sändas till Macao eller Lorenco Marques, varest japanerna skulle sända Röda kors-båt för avhämtning och distribution av livsmedlen.

Sedan fortsätter den diplomatiska not-växlingen där man även engagerar den svenske ministern Richert i Berlin för att via tyskarna påverka japanerna. UD själva försöker chartra Drottningholm på samma villkor som USA men när man får Amerikalinjens offert så skrinläggs den idén. Det står nu helt klart att av USA chartrade utväxlingsfartyg aldrig kommer att medtaga svenska sjömän, platserna ombord räcker inte ens till de egna medborgarna.

Och i Shanghai fortsatte de svenska sjömännen att försmäkta. Det närmaste en hemfärd man kom var på ett privat initiativ av minister Bagge i Tokio hösten 1942, att försöka få hem svenskarna via Sovjetunionen. Det närmaste man kommer med denna förfrågan är att ryssarna eventuellt kan tänka sig en transitering till Persisk hamn för påmönstring i handelsfartyg. Ett förslag som de svenska sjömännen som nu är i mycket svagt skick tackar nej till.

[Amund]

Det förekom även att svenska sjömän fick åka flyg över Skagerracksspärren. Det rörde sig naturligtvis inte om en vanlig av eller påmönstringsväg utan kunde gälla sjömän som varit med om flera svåra sänkningar, eller befälhavarbyten på svenska fartyg i brittisk hamn.

Matrosen Karl James Karlsson flög hem från Leith i Skottland 1942, och träffade där på den berömde piloten Von Rosen som befann sig i staden. Hemresan skedde tydligen med ett polskt bombplan med brittisk besättningen. Väl i Stockholm kunde han inte handla någonting eftersom han saknade ransoneringskuponger.

Ett annat vittnesmål, Stewarden Ivar Mattsson, berättar att det var svinkallt där uppe i luften på över 9000 meters höjd i ett amerikanskt flygplan med norsk besättning, med plats för sex passagerare. Glädjen var stor för honom när förstepiloten efter tre timmars flygning kom fram och berättade att de just då flög över hans hembygd i Lysekil.

Sjökapten Seth Grönhagen fick flyga till Prestwickflygfältet från Bromma i augusti 1942 för att mönstra på Johnsonlinjens Pacific. Hela resan var mycket hemlighetsfull och skedde med stor diskretion, han åtföljdes hela vägen till hamnen i Cardiff av en uniformsklädd norrman. Det var engelska legationen som organiserade dessa resor.

Källa: Utanför spärren, Terje Fredh

* När det handlar om berättelser och hågkomster från enskilda personer är det påfallande lätt att det smyger sig in faktafel. Det är inte helt lätt att lång tid efteråt komma ihåg alla fakta men historierna blir ju inte sämre för det.

[Amund]

Måste tillägga att man flög inte dessa äventyrliga resor för sjömännens skull utan det var reguljära kurirflygningar.

[Amund]

Ett relativt okänt öde som drabbade en del svenska men framförallt norska sjömän under kriget var de som hamnade i fransk hamn i Nordafrika efter den franska kapitulationen i juni 1940. De Vichyfranska myndigheterna visste inte riktigt vad de skulle göra med de norska fartygen och internerade dem därför. Det här blev en påfrestande och långvarig erfarenhet för de sjömän som drabbades, främst i hamnarna Oran, Dakar och Casablanca. En hel del sändes till fångläger längre inåt landet där förhållandena var ohyggliga, man sattes i hårt arbete och malaria, dysenteri och sår som inte läktes var vanliga i lägren.

Det rörde sig om ca 26 norska handelsfartyg som inte släpptes förrän den allierade invasionen av Nordafrika (operation Torch). Fem svenskar som tjänstgjorde på norska Haugesundsbåten m/v Nyhorn fastnade i Dakar efter att ha lossat flygplan från New York den 1:a juli 1940, hon flyttades senare till Casablanca där besättningen internerades ombord.

nyhorn.jpg (15.13 KiB) Visad 2229 gånger

En del Norrmän byggde i hemlighet en segelbåt av dunkar, bräder, presenning och segelduk, med den båten lyckades sex man fly till Gibraltar. Först i början av 1942 blev svenskarna varav en del var väldigt sjuka, hemskickade via Oran – Spanien – Schweiz, hemresan tog tre och en halv månad.

På norska ångaren s/s Hadrian fanns matros Bernhard Wikner från Sundsvall när man internerades i Dakar och besättningen hamnade i fångläger.

ss Hadrian.jpg (19.39 KiB) Visad 2229 gånger

Som neutral svensk skickas Wikner hem och hamnar sedan i nya norska fartyg, han omkommer senare vid en sänkning. Hadrian gick i trafik för Vichyregimen och senare för tyskarna som Helga och sänktes i Sevastopol 1944.

Den sista maj 1940 anlöpte m/s Lidvard Casablanca för att lossa ris från Saigon och ombord finns den svenske matrosen Hugo Mattsson. Den 7:e juni var lasten lossad och man fick order om att gå till Dakar. Väl där internerades man och de franska myndigheterna kopplade bort startledningarna till huvudmaskinen för att man inte skulle kunna gå till sjöss igen, man hade heller inte möjligheter att bygga nya ledningar. En av maskinisterna kom dock på idén att bygga en kopia av startledningen och efter många om och men lyckades man få ihop något liknande, dessa målades och rullades i sot för att likna originalet.

Lidvard.jpg (16.59 KiB) Visad 2229 gånger

Maskinchefen krävde nu av myndigheterna att få prova huvudmaskinen för att se till att den hölls i trim och slutligen godkände fransmännen hans begäran. Med beväpnade vakter bars ledningen ombord av fyra fransmän. Väl ombord skedde proven och när allt var provat och klart bytte man diskret ut ledningen mot den fejkade, fransmännen märkte ingenting och återvände i land med kopian.

Ombord fanns tjugo mans besättning och 71 ton bränsle och hamnen var stängd med ubåtsnät. Man hade på fisketurer med livbåten noga rekognoscerat farleden och noterat att bevakningen drogs in på lördagskvällarna. Natten till den 27:e juli 1941 hivar man ankaret vilket inte sker ljudlöst men man lyckas ta sig fram till ubåtsnätet och där slår man stopp i maskin och med lätt trimmad förstäv så glider man över nätet och sätter sedan full fart ut mot öppna havet.

Närmaste allierade hamn är Bathurst i Gambia (Banjul heter staden idag) som ligger ca 100 sjömil söderut och dit jagar de franska förföljarna efter men just därför styr Lidvards skeppare rakt västerut. Efter att ha legat stilla över ett år så är skrovet kraftigt beväxt och man lyckas inte komma upp i mer än 7 knop. En fransk patrullbåt siktar henne efterföljande kväll och de avlossar även några skott mot henne men man lyckas skaka av sig förföljaren i det tilltagande mörkret. Dagen efter möter man upp en brittisk jagare som eskorterar henne till Freetown. Kaptenen sätter fartyget på en sandbank och besättningen skrapar henne vid lågvatten ren från beväxningen på skrovet. I september avseglar man mot Philadelphia och under resten av kriget går man mest på Australien.

De internerade sjömän som inte dog av umbäranden, skickats hem eller lyckades rymma, befriades i slutet av 1942 i Oran dit de flesta då förts.

[varjag]

Verkligen spännande interiörer du presenterar Amund! Tusen tack för dessa och - ser fram emot mera - flåsflås!

mvh, Varjag

[Amund]

Verkligen spännande interiörer du presenterar Amund! Tusen tack för dessa och - ser fram emot mera - flåsflås!

mvh, Varjag

Tack för uppmuntran! Terje Fredhs böcker är en riktig skatt av berättelser från enskilda svenska sjömän under kriget. Många berättelser innehåller uppenbara felaktigheter men det handlar inte om lögner utan förmodligen är det minnet hos berättaren som blandar ihop saker. Därför försöker jag göra lite faktakontroller och kompletteringar, bland annat med datum från andra källor för att få en viss kontinuitet i berättelserna och ett ibland rimligare händelseförlopp.

Ska försöka återkomma med fler inlägg i mån av tid. Teman jag tänker mig är Svenska sjömän som drabbas av tyska kapare samt Japansk grymhet.

[varjag]

Några rader om ''ryssar utanför spärren'' kanske också passar in här, tycker jag.
Det fanns nämligen under kriget en annan spärr - mindre känd, men minst lika effektiv. Det var den amerikanska ubåtar - slog om
Japans örike och vars järngrepp började redan 1942 - veckor efter angreppet mot Pearl Harbor.
Den talrika amerikanska ubåtsflottan,införde från krigets första dag - precis samma metoder som tyskarna under bägge världs-
krigen; Det Oinskränkta Ubåtskriget.....

''..... U.S. naval commanders in the Pacific were ordered by the U.S. Navy Chief of Staff to "execute unrestricted submarine warfare against Japan"

Japanska handelsfartyg och/eller fartyg under andra flaggor men seglande i japansk tjänst eller med japanska laster - sänktes prompt och utan varingar!

Den japanska handelsflottan, en av världens största - började Stillahavskriget med, i runda slängar 6 000 000 bruttoton av tonnage.
Vid kapitulationen 1945 - återstod bara 2 000 000 ton. Trå tredjedelar av den en gang så stora handelsmarinen - låg på havets botten....
https://en.wikipedia.org/wiki/Allied_su ... _offensive

Var kommer då ryssarna in i bilden?
Jo - sovjetiska handelsfartyg tillhöriga Far East Shipping Company och baserade i Vladivostok som uppehöll trafik, dels med USA och Kanada
(Seattle & Vancouver), dels med Kamchatka och Magadan - tvingades också löpa gatloppet genom de amerikanska ubåtslinjerna runt
Japan.
Att detta utsatte de sovjetiska fartygen för risker står ju klart - och minst sju torpederades och sänktes - av amerikanska ubåtar -

Redan den 1:a maj 1942 - sänktes ångaren ANGARSTROY í ''östra kinesiska sjön'' (= utanför Japans västkust) av USS GRENADIER.
Jag vet intet om fartygets tonnage eller överlevande)

I februari 1943, befann sig den splitternya ubåten

USS SAWFISH.png (110.69 KiB) Visad 2179 gånger

(SS-276) i ungefär samma farvatten, när den den 16:e siktade en ångare -
det var sovjetiska s/s KOLA om 2654 grt under Kpt L.M. Soloviev med 44 mans besättning, 10 ''flottister'' och 16 passagerare ombord.
SAWFISH torpederade, fartyget sjönk - och ett okänt antal kom iväg i två livbåtar. När livbåtarna hittades fanns i dem 16 överlevande.

Redan nästa dag, den 17:e - siktade SAWFISH ytterligare ett fartyg - som sänktes med en torped.
Det var s/s ILMEN, 2369 grt med Kpt A.D. Moguchy och 41 man p.r.t. Petropavlovsk-Kamchatsky. Sju personer omkom vid sänkningen -
35 överlevande bärgades av den sovjetiska s/s KASHIRSTROY ngn dag senare.

Och dessa två, var det enda byten SAWFISH kunde logga under sin första krigspatrull....Inga japaner som i vapenskölden ovan

images.jpg (15.23 KiB) Visad 2179 gånger

Tycks som bägge inte fick komma med på ''Sågfiskens'' segertavla.......


Varjag