Shin Meiwa PS-1/US-1

[tyskaorden]

29 oktober 1967 flög för första gången flygbåten Shin Meiwa SS-2, vilken senare skulle utveckla sig till PS-1/US-1. Shin Meiwa Industry Company Ltd blidades 1949 med ursprung i Kawanishi Aircraft Company som under kriget byggt flygbåtar åt de kejserliga strykorna. Bl.a. den fyrmotoriga Kawanishi H8K2 med de allierades kodnamn "Emily", vilken anses som en av de bästa flygspaningsflygbåtarna under andra världskriget.

Shin Meiwa var först endast involverad i underhåll av amerikanska militära och civila flygplan baserade i Japan. 1952 tilläts dock Japan åter att börja bygga egna flygplan. Företaget fick då i uppdrag av de Marina självförsvarsstyrkorna (flottan) att utveckla en flygbåt för spaningsuppdrag. Som utgångspunkt använde man en Grumman UF-2 Albatross tidigare tillhörande de Marina självförsvarsstyrkorna. Denna testbädd UF-XS flög för första gången 20 december 1962. Ett utvecklingsarbete på fem år under ledning av dr Shizuo Kikuhara ledde fram till SS-2 som byggdes på företagets anläggningar i Itami och Konan. Utseendemässigt hade SS-2 en del gemensamt med "Emily", men det var bara utseendemässigt. Flygplanet drevs av fyra General Electric T64-1H1-10 turbopropmotorer. Dessa byggdes på licens av Ishikawajima-Harima Heavy Industries och drev också det landbaserade spanings- och ubåtsjaktflygplanet P-2J Neptune (byggt på licens i Japan även det). Flygplanet var redan från början tänkt för STOL (Short take-off and landing) vilket påverkade bl.a. vingarnas utformning.

[tyskaorden]

Sedan prototypen genomfört test i hård sjö i Kiisundet, överlämnades den i april 1968 till de Marina självförsvarsstyrkornas 51. flygprovningsdivision. Tre månader senare fick den sällskap av den första serietillverkade SS-2, vilken hade flugit den 14 juni. Divisionen genomförde ett uttömmande testprogram där planet bl.a. utsattes för svår sjö med kraftig vind och höga vågor. SS-2 visade sig väl möta förväntningarna bl.a. genom att i vindar på 25 knop kunna komma upp i luften på 12 sekunder med en startsträcka på 80 m.

Under tiden som försöken genomfördes, gjorde man presentationer av det nya flygplanet till regeringarna i USA, Kanada och Venezuela. Det sist nämnda landet visade sig vara intresserat av ett köp, man kom dock inte överens om de ekonomiska villkoren för ett köp så någon försäljning till Venezuela blev det inte. De Marina självförsvarsstyrkorna kom dock att beställa 14 antiubåtsjaktflygbåtar som fick beteckningen PS-1. Den första av dessa levererades till 31. flygflottiljen i Iwakuni 1 mars 1974.

[tyskaorden]

Under tiden hade också de Marina självförsvarsstyrkorna uttryckt behov av att ersätta sin division med femton år gamla Grumman UF-2 Albatross. Dessa verkade inom flygräddningen. Den japanska fiskeindustrin stödde helhjärtat dessa planer och 1970 hade även US Navy visat intresse. Men amerikanerna tog inget beslut att anskaffa flygplanet.

En civil version av flygplanet studerades också och 1971 visade Grumman Aircraft Corporation i USA intresse för att licensbygga en version med plats för 100 passagerare och startsträcka på 609m. Höga initialkostnader och avsaknaden av faciliteter på marken för att hantera den stora flygbåten medförde dock att detta projekt rann ut i sanden.

Den militära utvecklingen fortsatte dock med en amfibievariant (SS-2A militär beteckning US-1) som skilde sig från flygbåtvarianten med tilllägg av en 3,5 m brett underställ i stället för "beaching gear". De första av dessa togs i bruk av 71. divisionen/31. flygflottiljen på Iwakuni i juli 1976. Ett år tidigare hade 32. divisionen/31. flygflottiljen aktiverats med de första av en ny order om nio PS-1 för ubåtsjakt. För denna uppgift var flygplanet utrustat med elektroniska motmedel, MAD (Magnetic anomaly detector), sonar, fyra målsökande torpeder eller fyra 140 kg bomber och två vingspetsmonterade avfyrningsplatser för sex HVAR raketer. Uthålligheten visade sig genom att flygplanet kunde vara stationär över ett målområde åtta timmar med en maximal uthållighet på 15 timmar. Flygplanet kunde också tankas i luften eller från fartyg när det landat på vattnet.

[tyskaorden]

I slutet av 1980 meddelade chefen för de marina självförsvarsstyrkorna amiral Tsugio Yada att inga fler PS-1 skulle anförskaffas. Antiubåtsrollen skulle hädanefter utföras av det landbaserade P-3C Orion (vars ersättare Kawasaki P-1 just är i slutfasen av operativa tester). I februari 1981 mottog 31. divisionen sin sista PS-1 detta samtidigt som det sista exemplaret av det flygplan som inspirerat till PS-1 Kawanishi H8K2 (allierat kodnamn Emily) återlämnades av USA till Japan. Detta flygplan hade sedan slutet av andra världskriget varit förrådsställt på NAS Norfolk i Virginia. Nu kom det att visa för allmänheten på Museet för maritim vetenskap i Tokyo.

[tyskaorden]

Fram till 1984 förlorade man sex stycken PS-1or i olika olyckor vilket medförde att uppsättandet av den andra PS-1 divisionen inte kom att slutföras. Dessa olyckor var kostsamma i människoliv, så dödades alla 13 ombord på PS-1 nr 5812 när denna kraschade in i en bergstopp vid Kochi, Shikoku 17 maj 1978. 26 april 1983 kraschade nr 5802 under en flyguppvisning vid Yamaguchi, varpå nio i besättningen dödades och ytterligare fem skadades. 27 februari 1984 kolliderade nr 5803 i luften och kraschade i havet 25 km öst om Matsuyama, alla 12 ombord dödades. Efter denna olycka belades alla PS-1 och US-1 med flygförbud i väntan på utredning. Denna visade att olycka berodde på pilotfel och flygförbudet hävdes. Värt att notera att ingen av US-1orna förlorades i olyckor. Från den första räddningsinsattsen 1976 då en sjuk sjöman från ett grekiskt fartyg flögs 563 km för vård i Japan fram till 1999 hade man flygit 500 räddningsuppdrag varvid 550 liv hade räddats. En del uppdrag ledde dock inte att liv kunde räddas som vid sökandet efter den Boeing 747 från Korean Airlines som sovjeterna sköt ner över Okhotska havet 1983.

PS-1ornas operativa liv var dock snart över och 1989 togs typen ur tjänst och ersattes av P-3C Orion licensbyggda i Japan. I flygräddningsrollen kom dock US-1 att fortsätta i tjänst fram till 2007 då den började ersättas av Shin Maywa (1992 bytte Shin Meiwa namn) US-2. Denna har till skillnad från sin föregångare faktiskt fått ett utländskt kontrakt då Indien väntas köpa 15 stycken till sitt marinflyg.


Shin Maywa US-2.