Första gången som treåring (och jag minns det tydligt) på premiärresa till pappas barndomsland. Jag minns tydligt hur trappan fälldes ned ur stjärten och jag vill minnas att det var en DC-9.
Fokker F-28 med Linjeflyg blev nästa vid inrikesresa till släkting.
Sedan föll det sig som så att min pappa hade en god vän som hade en egen PA-28 Cherokee och med den tog jag luftdopet på allvar. När jag var 15 år fick jag både starta, flyga över Stockholm på fotouppdrag (ligga i kurva över Maria kyrka bl.a.) och landa igen ute på Barkarby.
Det roligaste var nog mina "37 minutes of fame" bakom spakarna på sk60, där jag för ett gäng år sedan fick genomföra hela avanceprogrammet under överinseende av kamraten som till vardags är divisionschef på F21. Det var rollar, gungor, loopingar med olika utgång osv. Till detta lågsniff i hög hastighet (under trädtoppshöjd och då förstås med honom som pilot) och efter det fattar jag inte hur det är möjligt att manövrera och orientera då allting skakar, en millimeters spakrörelse innebär tiotalet meters manövrering i höjdled och hjärnan slutar registrera hastighet för det blir bara löjligt när träd på några meters avstånd passerar i 700 km/h. Karta i vänster hand och "tumma" sig fram allteftersom. Warp speed i Star Trek, ni som minns... De som flög SF35 och 37 har min fulla respekt om jag säger så.
Tja, sedan har jag flugit div cessnor och PA-28 så fort jag kommit åt. Men det är liksom inte riktigt samma tjusning längre...
Segelflyg vore roligt att prova, så det är väl nästa grej kanske.
