Spitfire i Sverige

[Marcus]

Ängelholmarna kommer framöver att få se levande historia i skyn. En av två Spitfire-plan i Europa som finns utanför Storbritannien finns nämligen i Ängelholm.
"Kontakt!", ropar flyghuveförsedde Bertil Gerhardt till mekaniker Torbjörn Hägglund. Platsen är utanför en av hangarerna på Valhall park en regnig januarimåndag i år.
Men det kunde lika gärna vara på ett militärflygfält i södra England under andra världskriget. Bertil Gerhardts flygmaskin, vars propeller spottar igång i en blåsvart rök, är nämligen en Vickers Supermarine Spitfire MK XVI. Flygplanstypen användes under det berömda "slaget om Storbritannien" där Royal Air Force lyckades behålla luftherraväldet över de brittiska öarna trots en till synes övermäktig tysk fiende. Det finns runt 28 Spitfire kvar i Europa där 26 är kvar i moderlandet. En är i Frankrike och en är i Ängelholm.
— Vi tog hem kärran förra året och fick en svensk officiell registrering först i höstas. Vi har gjort några testflygningar med den, inklusive hemflygningen från Duxfield i Cambridge, säger Bertil Gerhardt.
[...]
Inte mycket är modifierat i Ängelholmsexemplaret av Spitfiren. Inget golv i sittbrunnen, ingen värme och de flesta instrumenten i den trånga sittbrunnen är original.
— Naturligtvis är kulsprutorna avlägsnade liksom siktet i cockpiten. Dessutom har vi ersatt den gamla rör-radion med en modern samt monterat in en satellitnavigator. Men annars är planet i samma skick som när det rullade ut från fabriken hösten 1945.
Om några veckor kommer ett brittisk tekniskt team över till Ängelholm för att lära ut de sista bitarna i underhållet av maskinen. I Storbritannien vårdar man minnet av Spitfiren ömt.
— Det var nästan tårar på kinderna på några av engelsmännen när vi lyfte mot Sverige, säger Bertil Gerhardt med ett leende.
[...]
Han är full av beundran för de män som riskerade, och i många fall offrade, sina liv i Spitfire-planen.
— Livet som flygare under andra världskriget var ingen dans på rosor. Det var fler piloter som omkom i olika former av olyckor under kriget än som blev nedskjutna av tyskarna. Jag tror att den romantiserade bilden av "slaget om Storbritannien" stämmer rätt dåligt med hur det var i verkligheten. Många av piloterna hade bara några timmars utbildning och de flesta var ju nästan bara pojkar, säger Bertil Gerhardt.

http://hd.se/angelholm/2008/02/03/flyga ... -spitfire/

/Marcus

[ola]

När Sverige hade sina Spitfire...
Användes dom bara till spaning ???

//Ola

[MD650]

När Sverige hade sina Spitfire...
Användes dom bara till spaning ???

//Ola

Beteckningen var S 31.

[Spaningsledaren]

Farsan flög S-31. (Det var f.ö. favoriten.) Han sade att man fick passa gasen under starten så att inte propellern drog runt planet då farten fortfarande var låg. En bit upp steg den sedan snabbare än J-28:an. Fin motor!

[antabus]

Det var ju synd att det inte var en kärra från kriget då dom var mycket finare.

antabus.

[Morgan]

Vi hade mycket väl också kunnat ha Spitfire-jaktplan efter kriget. Enligt vad jag läste i boken om J26 Mustang hade amerikanarna först sagt blankt nej till att sälja begagnade Mustang-plan till Sverige. Då reste representanter för Sverige istället till Storbritannien och tittade på deras mängder med begagnade Spitfire-plan, tror till och med att man la en preliminär beställning. Och plötsligt var amerikanarna intresserade av att sälja sina begagnade Mustang-plan till oss svenskar!

Men kanske det hade varit bättre utifrån perspektivet standardisering av delar om vi hade haft Spitfire-plan med beteckningarna J26 respektive S31. Men det är en sak för den kontrafaktiska historieavdelningen att diskutera...

Morgan

[Spaningsledaren]

Tja, fina och fina? Far min hördes i vart fall nöjd med att ha getts tillfälle att flyga också "Mark XIX" - som hörde till de senare, mera motorstarka, varianterna. Fembladig propeller! Mustangen eskortjaktplanet par preference, hade möjligen bättre räckvidd och var kanske av det skälet ett bättre köp. Dock skulle jag inte hålla för otroligt att spittarna kurvade bättre p.g.a. (förmodat) lägre vingbelastning.

[Morgan]

Farsan flög S-31. (Det var f.ö. favoriten.) Han sade att man fick passa gasen under starten så att inte propellern drog runt planet då farten fortfarande var låg. En bit upp steg den sedan snabbare än J-28:an. Fin motor!

Jag har upplevt samma sak i flygsimulatorer vid PCn. Jag tror jag kunde ge fullgas först en bit efter att stjärtpartiet hade lyft från startbanan.

Då har tillverkarna av den flygsimulatorn verkligen gjort ett bra jobb med att efterlikna originalet med andra ord.

Morgan

[Spaningsledaren]

Kan jag tänka mig.
På flermotoriga mera motorstarka flygplan gällde en annan men besläktad problematik nämligen att hindra flygplanet från att under den tidiga starten svänga runt i sidled (girplanet). I det syftet fick man typiskt dra på ena sidans motorer fullt och först då planet fått litet fart följa efter med motorerna på den andra sidan. Detta var t.ex. rätta sättet att starta fulltankade B-29:or. Den pilot som började bromsa för att följa banan kom ibland annars fram till banslutet innan lättningen. Just det riskerade sedan att gå (s.d.h.) åt h-e.

[Spaningsledaren]

Fast det som hände i verkligheten (om man drog på fullt redan från det man släppte bromsarna) tror jag var att flygplanet antingen direkt slog runt i rollplanet eller att det riskerade att vrida iväg okontrollerat i sidled, mer eller mindre på ett hjul.

I det riktiga flygplanet fanns det alltså inte (som i din simulator) en inbyggd/fartstyrd, regleranordning av det möjliga gaspådraget. Den som drog på för hårt riskerade alltså flygplanet - och livhanken!

Ett flygplan med reglerlåda för gaspådraget var annars de med de senare Spitfire-versionerna samtida Focke-Wulf 190. Därmed inte antytt vare sig att det funnits samma behov för det flygplanet eller att lådan skulle ha haft sådan funktionalitet.

Jetmotorernas pådrag regleras alltid maskinellt bl.a. för att hindra så stora/snabba tryckstegringar i brännkammaren att kompressorn (och därmed hela motorn) riskerar att stanna.

"Det är mycket på ett spett"