Tidigare Mellersta Finlands flygmuseum, ligger i Tikkakoski vid Jyväskylä och har en stor samling av flygplan som använts av det finländska flygvapnet.
Väl inne i muséet, möttes man av en välfylld hall.
Gourdou-Leseurre B.3
Gourdou-Leseurre GL-21 var ett franskt jaktflygplan. Den första versionen av flygplanet, GL-1, flög sin jungfruflygning den 10 maj 1918. Fler varianter som utvecklades, var GL-21 Type B2 (30 tillverkade enheter) och GL-22 Type B3, av vilka 50 tillverkades.
Finska flygvapnet skaffade 19 GL-22 (B3) och ett GL-21 (B2) försöksflygplan och använde dem 1923–1931. Flygplanstypen användes för att bilda Finlands första jaktflygskvadron med fast styrka i anslutning till Uttis landflygsdivision.
Flygplanen användes flitigt, särskilt under åren 1925–1927, och de användes för en hel del konstflygning. Maskinerna började fasas ut från 1928 på grund av den metallutmattning som observerades i dem. Muséets Gourdou-Leseurre B.3 är det enda bevarade exemplaret av typen i världen.
Stjärnmotorer på rad, i bakgrunden en något sliten Brewster Model 239.
Finländska flygvapenmuséet
-
Battler
- Medlem
- Inlägg: 5501
- Blev medlem: 24 mar 2002 10:38
- Ort: Luleå
Finländska flygvapenmuséet
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
__________________________________
MVH
MVH
-
Hans
- Redaktör och stödjande medlem 2025
- Inlägg: 32275
- Blev medlem: 11 jul 2002 11:52
- Ort: Utrikes
Re: Finländska flygvapenmuséet
Ser fram emot besöket, här, också.
MVH
Hans
MVH
Hans
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
-
Battler
- Medlem
- Inlägg: 5501
- Blev medlem: 24 mar 2002 10:38
- Ort: Luleå
Re: Finländska flygvapenmuséet
Breguet 14 är ett franskt bombplan och spaningsflygplan från första världskriget. Den byggdes i mycket stort antal och produktionen fortsatte i många år efter krigsslutet.
Åren 1919-1922 köpte det finska flygvapnet totalt 30 Breguet 14A.2 flygplan från Frankrike, trots motstånd från vissa håll. Flygplanen fick till en början beteckningarna 2C460 - 471, 476, 477, 481 - 485 och 2A491, 492 och 495. I senare register var planen märkta 3A 1-9 och 3C 21-30, och i det register som används idag (plan fortfarande i bruk 1927) mellan BR-2 och BR-30. De finska planen drevs av en Fiat A-12.
Den sista överlevande av 30 exemplar som köptes strax efter första världskrigets slut, denna Breguet 14 A.2 anlände 1921 och var i tjänst från 1922 tills den pensionerades 1927. Den ställdes ut efter en omfattande restaurering på Finlands flygvapenmuseum i Jyväskylä, med sina ursprungliga finska markeringar.
Brewster F2A Buffalo var ett amerikanskt jaktplan som tjänstgjorde i ett antal länder under andra världskriget. Flygplanet kom att länge följas av ett oförtjänt rykte om dåliga egenskaper men blev ändå ett relativt framgångsrikt jaktplan. F2A var det första enkelvingade jaktplan som användes av den amerikanska flottan. Brewsterjaktplanen kom dock att ha sin längsta tjänstgöring och flest framgångar med det finländska flygvapnet mellan 1940 och 1948.
Det var i Finland som Brewsterflygplanen skulle komma att vara mest framgångsrika. Flygplanen anlände för sent för att kunna delta i Vinterkriget, men deras roll i Fortsättningskriget var anmärkningsvärd. Flygplanet kallades aldrig för Buffalo i Finland, utan det var helt enkelt känt som Brewster, eller någon gång under smeknamnen Taivaan helmi ("himlens pärla") eller Pohjoisten taivaiden helmi ("de norra skyarnas pärla").
De 44 Brewsterjaktplanen som användes av det finländska flygvapnet erhöll beteckningarna BW-351 till BW-394. Bland de övriga smeknamnen fanns Pylly-Valtteri ("Bak-Valter"), Amerikanrauta ("amerikansk hårdvara") och Lentävä kaljapullo ("den flygande ölflaskan"). Det verkar även som om de finländska flygplanen var av bättre kvalitet än de som senare producerades; detta var ett vanligt fenomen, eftersom flygplansfabrikerna bemannades av oskolade arbetare efter att kriget bröt ut.
Brewstern kom att få rykte om sig som ett av de mest framgångsrika jaktplanen som någonsin flugits av det finländska flygvapnet. Under krigsåren 1941-1945 i finländsk tjänst krediterades Brewstern med 496 luftsegrar över sovjetiska och tyska flygplan, mot en förlust av 19 Brewsterflygplan: ett segerförhållande på 26:1. Det måste dock sägas att alla fall inte ännu kunnat styrkas i de tyska och ryska arkiven (2006).
Under fortsättningskriget var Lentolaivue 24 Flygdivision 24) utrustad med B-239:or fram tills maj 1944, när flygplanen överfördes till Hävittäjälentolaivue 26 (Jaktplansdivision 26). De flesta piloterna från Lentolaivue 24 var veteraner från Vinterkriget och divisionen vann totalt 459 segrar med B-239 -flygplanen, mot en förlust av 15 Brewsterflygplan i strid. Mellan den 25 juni 1941 och 31 december 1941, vann LeLv 24 135 luftsegrar med Brewsterflygplanen mot en förlust av två piloter och två flygplan.
Överlevande Brewsterflygplan är extremt sällsynta, eftersom deras konstruktionskvalitet vanligtvis var dålig och eftersom de flesta snabbt såldes till utländska flygvapen. Det troddes länge att ingen Buffalo överlevt men sommaren 1998 hittades en finländsk B-239:a (BW-372) i den ryska sjön Stora Kolejärvi, omkring 50 kilometer från staden Segezha.
Flygplanet identifierades som en av de 44 flygplan som såldes till Finland under Vinterkriget. Den 25 juni 1942 flög BW-372 i en formation om åtta Brewsterflygplan när man mötte en blandad sovjetisk skvadron innehållande Hawker Hurricane- och MiG-3-flygplan. BW-372 flögs av piloten Lauri Pekuri. I striden skadades 7 sovjetiska flygplan.
Löjtnant Pekuri sköt ner två Hurricanejaktplan (han skulle få 18 luftsegrar, däribland 7 Hurricanejaktplan) men hans flygplan träffades av kanoneld från en MiG-3 och han tvingades nödlanda sitt brinnande plan i en sjö. Pekuri överlevde haveriet med enbart mindre skador och lyckades gå 20 kilometer till de egna linjerna.
Flygplanet lyftes från sjön år 1998 och efter svåra förhandlingar med ryska myndigheter transporterades det slutligen till USA. Brewsterjaktplanet nådde slutligen National Naval Aviation Museum i Pensacola, Florida den 18 augusti 2004. Efter att man utrönt flygplanets historik, skrotade man planerna på att restaurera det till ett jaktplan från slaget om Midway och man restaurerade det istället till det utseende som det hade när den havererade i sjön 1998.
De skador som var resultatet från fiendeeld och den efterföljande branden kommer inte att åtgärdas. Flygplanet kommer att återställas till ett så nära autentiskt utseende som möjligt och kommer att bära finländska markeringar. Planet är på lån av National Naval Aviation Museum i Pensacola.
Vapen
Åren 1919-1922 köpte det finska flygvapnet totalt 30 Breguet 14A.2 flygplan från Frankrike, trots motstånd från vissa håll. Flygplanen fick till en början beteckningarna 2C460 - 471, 476, 477, 481 - 485 och 2A491, 492 och 495. I senare register var planen märkta 3A 1-9 och 3C 21-30, och i det register som används idag (plan fortfarande i bruk 1927) mellan BR-2 och BR-30. De finska planen drevs av en Fiat A-12.
Den sista överlevande av 30 exemplar som köptes strax efter första världskrigets slut, denna Breguet 14 A.2 anlände 1921 och var i tjänst från 1922 tills den pensionerades 1927. Den ställdes ut efter en omfattande restaurering på Finlands flygvapenmuseum i Jyväskylä, med sina ursprungliga finska markeringar.
Brewster F2A Buffalo var ett amerikanskt jaktplan som tjänstgjorde i ett antal länder under andra världskriget. Flygplanet kom att länge följas av ett oförtjänt rykte om dåliga egenskaper men blev ändå ett relativt framgångsrikt jaktplan. F2A var det första enkelvingade jaktplan som användes av den amerikanska flottan. Brewsterjaktplanen kom dock att ha sin längsta tjänstgöring och flest framgångar med det finländska flygvapnet mellan 1940 och 1948.
Det var i Finland som Brewsterflygplanen skulle komma att vara mest framgångsrika. Flygplanen anlände för sent för att kunna delta i Vinterkriget, men deras roll i Fortsättningskriget var anmärkningsvärd. Flygplanet kallades aldrig för Buffalo i Finland, utan det var helt enkelt känt som Brewster, eller någon gång under smeknamnen Taivaan helmi ("himlens pärla") eller Pohjoisten taivaiden helmi ("de norra skyarnas pärla").
De 44 Brewsterjaktplanen som användes av det finländska flygvapnet erhöll beteckningarna BW-351 till BW-394. Bland de övriga smeknamnen fanns Pylly-Valtteri ("Bak-Valter"), Amerikanrauta ("amerikansk hårdvara") och Lentävä kaljapullo ("den flygande ölflaskan"). Det verkar även som om de finländska flygplanen var av bättre kvalitet än de som senare producerades; detta var ett vanligt fenomen, eftersom flygplansfabrikerna bemannades av oskolade arbetare efter att kriget bröt ut.
Brewstern kom att få rykte om sig som ett av de mest framgångsrika jaktplanen som någonsin flugits av det finländska flygvapnet. Under krigsåren 1941-1945 i finländsk tjänst krediterades Brewstern med 496 luftsegrar över sovjetiska och tyska flygplan, mot en förlust av 19 Brewsterflygplan: ett segerförhållande på 26:1. Det måste dock sägas att alla fall inte ännu kunnat styrkas i de tyska och ryska arkiven (2006).
Under fortsättningskriget var Lentolaivue 24 Flygdivision 24) utrustad med B-239:or fram tills maj 1944, när flygplanen överfördes till Hävittäjälentolaivue 26 (Jaktplansdivision 26). De flesta piloterna från Lentolaivue 24 var veteraner från Vinterkriget och divisionen vann totalt 459 segrar med B-239 -flygplanen, mot en förlust av 15 Brewsterflygplan i strid. Mellan den 25 juni 1941 och 31 december 1941, vann LeLv 24 135 luftsegrar med Brewsterflygplanen mot en förlust av två piloter och två flygplan.
Överlevande Brewsterflygplan är extremt sällsynta, eftersom deras konstruktionskvalitet vanligtvis var dålig och eftersom de flesta snabbt såldes till utländska flygvapen. Det troddes länge att ingen Buffalo överlevt men sommaren 1998 hittades en finländsk B-239:a (BW-372) i den ryska sjön Stora Kolejärvi, omkring 50 kilometer från staden Segezha.
Flygplanet identifierades som en av de 44 flygplan som såldes till Finland under Vinterkriget. Den 25 juni 1942 flög BW-372 i en formation om åtta Brewsterflygplan när man mötte en blandad sovjetisk skvadron innehållande Hawker Hurricane- och MiG-3-flygplan. BW-372 flögs av piloten Lauri Pekuri. I striden skadades 7 sovjetiska flygplan.
Löjtnant Pekuri sköt ner två Hurricanejaktplan (han skulle få 18 luftsegrar, däribland 7 Hurricanejaktplan) men hans flygplan träffades av kanoneld från en MiG-3 och han tvingades nödlanda sitt brinnande plan i en sjö. Pekuri överlevde haveriet med enbart mindre skador och lyckades gå 20 kilometer till de egna linjerna.
Flygplanet lyftes från sjön år 1998 och efter svåra förhandlingar med ryska myndigheter transporterades det slutligen till USA. Brewsterjaktplanet nådde slutligen National Naval Aviation Museum i Pensacola, Florida den 18 augusti 2004. Efter att man utrönt flygplanets historik, skrotade man planerna på att restaurera det till ett jaktplan från slaget om Midway och man restaurerade det istället till det utseende som det hade när den havererade i sjön 1998.
De skador som var resultatet från fiendeeld och den efterföljande branden kommer inte att åtgärdas. Flygplanet kommer att återställas till ett så nära autentiskt utseende som möjligt och kommer att bära finländska markeringar. Planet är på lån av National Naval Aviation Museum i Pensacola.
Vapen
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
__________________________________
MVH
MVH
-
Battler
- Medlem
- Inlägg: 5501
- Blev medlem: 24 mar 2002 10:38
- Ort: Luleå
Re: Finländska flygvapenmuséet
Svastika på en Hawker Hurricane
Under mellanfreden köpte Finland 12 Hawker Hurricane Mk.I -jaktplan, av vilka två förstördes under färden till Finland. Detta var en del av det försenade understödet till Finland under 1939–40 års krig.
Under fortsättningskriget hade man tio Hurricane Mk.I-jaktplan i bruk. De ansågs dock föråldrade, men detta till trots användes de ändå fram till år 1943. Deras mest betydande roll var försvaret av Åbo, där de lyckades skjuta ner några ryska bombplan. Man sände dem inte till fronten på grund av deras låga antal.
Sammanlagt levererades nära tre tusen så kallade lend-lease-flygplan till Sovjetunionen. Det finländska flygvapnet tog flera nedskjutna Hurricaneplan i sin besittning. De var av nyare versioner än de finländska flygplanen men man hade inga reservdelar till dem. Därför använde man dem främst som reservdelskällor till de egna Mk.I-flygplanen. En av dem, en Mk IIA som hade tvingats nödlanda nära frontlinjen, reparerades och togs i finsk tjänst som HC-465.
Under fortsättningskriget tog man aluminiumvingarna från krigsbytesplan och monterade dem på Mk.I-planen, därtill utrustades de med instrument för att kunna fungera som nattjaktplan.
År 1943 fick det finländska flygvapnet sina första Bf 109. Sammanlagt köptes 162 stycken, och de första flygplanen levererades den 13 mars 1943. Totalt kom endast 159 verkligen i tjänst eftersom två G-6 och en G-8 förstördes vid transporten till Finland. Av de övriga flygplanen var 48 av typen G-2, 109 av typen G-6 och 2 av typen G-8. Bf 109 är hitintills det flygplan som numerärt varit det största antalet i det finländska flygvapnet genom historien. Flygplanet fick smeknamnet "Mersu" i Finland och bar beteckningen MT och ett tresiffrigt identifikationsnummer.
I och med att man fick tillgång till dessa jaktplan kom man återigen upp till samma nivå som de bästa jaktplanen som Sovjetunionen använde. De sista inköpta flygplanen anlände till Finland den 20 augusti 1944, strax innan vapenstilleståndet med Sovjetunionen. Under fortsättningskriget tjänstgjorde de finländska Bf 109 i flygdivisionerna HLeLv 24, 28, 30 och 34. De finländska piloterna vann totalt 663 luftstrider med dessa flygplan, men förlorade själva 32 varvid 23 piloter omkom. Vinst-/förlustförhållandet blev 1:25.
Totalt 102 stycken Bf 109 överlevde kriget och förblev det finländska flygvapnets huvudjaktplan långt efter det andra världskrigets slut. På grund av flygplanets relativt korta livslängd (det var byggt som ett krigsflygplan och beräknades hålla cirka 100-200 flygtimmar) togs det ur tjänst våren 1954, varefter man övergick helt till jetflyg. Den sista flygningen utfördes den 13 mars 1954 av major Erkki Heinilä med flygplanet MT-507. Just MT-507 är utställd på muséet.
Vapen
Under mellanfreden köpte Finland 12 Hawker Hurricane Mk.I -jaktplan, av vilka två förstördes under färden till Finland. Detta var en del av det försenade understödet till Finland under 1939–40 års krig.
Under fortsättningskriget hade man tio Hurricane Mk.I-jaktplan i bruk. De ansågs dock föråldrade, men detta till trots användes de ändå fram till år 1943. Deras mest betydande roll var försvaret av Åbo, där de lyckades skjuta ner några ryska bombplan. Man sände dem inte till fronten på grund av deras låga antal.
Sammanlagt levererades nära tre tusen så kallade lend-lease-flygplan till Sovjetunionen. Det finländska flygvapnet tog flera nedskjutna Hurricaneplan i sin besittning. De var av nyare versioner än de finländska flygplanen men man hade inga reservdelar till dem. Därför använde man dem främst som reservdelskällor till de egna Mk.I-flygplanen. En av dem, en Mk IIA som hade tvingats nödlanda nära frontlinjen, reparerades och togs i finsk tjänst som HC-465.
Under fortsättningskriget tog man aluminiumvingarna från krigsbytesplan och monterade dem på Mk.I-planen, därtill utrustades de med instrument för att kunna fungera som nattjaktplan.
År 1943 fick det finländska flygvapnet sina första Bf 109. Sammanlagt köptes 162 stycken, och de första flygplanen levererades den 13 mars 1943. Totalt kom endast 159 verkligen i tjänst eftersom två G-6 och en G-8 förstördes vid transporten till Finland. Av de övriga flygplanen var 48 av typen G-2, 109 av typen G-6 och 2 av typen G-8. Bf 109 är hitintills det flygplan som numerärt varit det största antalet i det finländska flygvapnet genom historien. Flygplanet fick smeknamnet "Mersu" i Finland och bar beteckningen MT och ett tresiffrigt identifikationsnummer.
I och med att man fick tillgång till dessa jaktplan kom man återigen upp till samma nivå som de bästa jaktplanen som Sovjetunionen använde. De sista inköpta flygplanen anlände till Finland den 20 augusti 1944, strax innan vapenstilleståndet med Sovjetunionen. Under fortsättningskriget tjänstgjorde de finländska Bf 109 i flygdivisionerna HLeLv 24, 28, 30 och 34. De finländska piloterna vann totalt 663 luftstrider med dessa flygplan, men förlorade själva 32 varvid 23 piloter omkom. Vinst-/förlustförhållandet blev 1:25.
Totalt 102 stycken Bf 109 överlevde kriget och förblev det finländska flygvapnets huvudjaktplan långt efter det andra världskrigets slut. På grund av flygplanets relativt korta livslängd (det var byggt som ett krigsflygplan och beräknades hålla cirka 100-200 flygtimmar) togs det ur tjänst våren 1954, varefter man övergick helt till jetflyg. Den sista flygningen utfördes den 13 mars 1954 av major Erkki Heinilä med flygplanet MT-507. Just MT-507 är utställd på muséet.
Vapen
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
__________________________________
MVH
MVH
-
Battler
- Medlem
- Inlägg: 5501
- Blev medlem: 24 mar 2002 10:38
- Ort: Luleå
Re: Finländska flygvapenmuséet
VL Pyörremyrsky (Virvelvind) är ett finskt jaktplan, konstruerat av DI Torsti Verkkola vid den statliga flygfabriken (Valtion lentokonetehdas) för tjänstgöring i det finska flygvapnet under andra världskriget. Kriget tog slut innan flygplanstypen flög för första gången och endast en prototyp byggdes.
Motorn och propellern är hämtade från Bf 109G. Landningsstället breddades avsevärt och installerades i vingen istället för flygkroppen för att göra det bättre att landa på fältflygfält. Detta underlättade markkontrollen avsevärt, liksom start och landning, samtidigt som toppfarten sänktes något till följd av att vingarna blev tjockare för att rymma landningsställets hydraulik.
Flygplanen var fortfarande på prototypstadiet när fortsättningskriget tog slut och det innebar också att de medel som avsattes för projektet minskade. Pyörremyrskij-prototypen fick flygförbud efter bara cirka 30 timmars flygning och programmet avbröts eftersom det inte fanns några medel för att köpa nya flygplan till det finska flygvapnet och tillräckligt många Bf 109G fanns kvar i tjänst för att utrusta jaktstyrkan som var tillåten enligt vapenstilleståndsvillkoren. PM-1 ströks från FAF:s listor den 1 april 1953. Prototypen av PM-1 kan i dag beskådas på Mellersta Finlands flygmuseum i Tikkakoski.
VL Myrsky var ett finländskt jaktplan som byggdes av Valtion lentokonetehdas (VL) för det finländska flygvapnets räkning under fortsättningskriget. Flygplanets olika utvecklingsversioner fick namnen Myrsky I, Myrsky II och Myrsky III.
På grund av svårigheter att få tag på aluminium byggdes vingarna av plywood och flygkroppen i metall. Motorerna var svenska, licenstillverkade Pratt & Whitneymotorer. Den första Myrskyprototypen fungerade, men var för tung. Man började modifiera flygplanet och samtidigt byggde man tre nya Myrskyprototyper. Under testflygningarna framkom vissa problem med konstruktionen när man flög med högre hastigheter.
Serietillverkningen kom först igång efter att man hade kunnat börja köpa Messerschmitt Bf 109-jaktplan från Tyskland år 1942. Den serieproducerade versionen kallades Myrsky II. Man byggde 47 flygplan av denna version. Flygplanet var dock en besvikelse och svarade inte mot den tidens krav på ett jaktplan. Det ansågs att det var 3-4 år efter sin tid som jaktplan. Eftersom tillgången på Messerschmitt-jaktplan var god togs aldrig flygplanet i tjänst som jaktplan utan utnyttjades istället för spaningsuppdrag.
Finlands Museiförbund, Finlands Flygvapenmuseum rf och Finlands Flygmuseum inledde den 16 mars 2013 ett projekt vars mål är att återställa en Myrsky II (MY-14) i museiskick före 2019. Avsikten är inte att göra ett flygande plan, men ändå ett funktionellt sådant. Projektet finansieras av Patria och Sinituote, vars huvudägare Ilkka Brotherus far en gång var Myrsky-pilot.
Fokker D.XXI var ett jaktflygplan som byggdes av den holländska flygplanstillverkaren Fokker 1936. År 1937 köpte det finska flygvapnet sju D.XXI. Mellan 1938 och 1944 tillverkades ytterligare 93 plan på licens i Finland. D.XXI användes i Finland redan under vinterkriget 1939. Flygplanen klarade sig mycket bra mot de sovjetiska Polikarpov I-15 och I-16, särskilt i de hårda finska vinterförhållandena.
På vintern byttes landningsstället ofta ut mot skidor för att möjliggöra start och landning på frusna sjöar. I en maskin ersattes det stela landningsstället av ett manuellt infällbart landningsställ. Denna åtgärd ökade dock endast flygplanets prestanda något, vilket är anledningen till att inga ytterligare konverteringar gjordes. Det var först senare under fortsättningskriget som den svagare och endast svagt beväpnade D.XXI hamnade efter modernare sovjetiska jaktplan och därför främst användes som spaningsflygplan.
Mellersta Finlands flygmuseum har ett restaurerat exemplar, FR-110. Planet restaurerades vid Karelens flygflottilj åren 1984–1989 under ledning av flygmekaniker Heikki Äimälä. Delar från FR-110 (flygkropp), FR-81 (propeller, smådelar, bland annat) och FR-137 (flygkropp och cockpitdelar) har använts i flygplanet. Motorn köptes från ett Valmet Vihuri-flygplan (VH-25) som förvarades på Finlands Flygmuseum. FR-110 blev praktiskt taget helt ombyggd under restaureringen, inklusive att planets vinge byggdes om helt och hållet. Restaureringen tog cirka 10 000 arbetstimmar.
Bristol Blenheim är ett brittiskt lätt bombplan konstruerat och byggt av Bristol Aeroplane Company, som användes flitigt under de två första åren av andra världskriget.
År 1936 blev det finska flygvapnet den första exportkunden för Blenheim och beställde 18 Blenheim Mk.Is, som levererades från Storbritannien mellan juni 1937 och juli 1938. Två år senare fick Finland tillverkningslicens för Blenheim. Innan några flygplan hann tillverkas vid den statliga flygplansfabriken Valtion lentokonetehdas i Finland bröt vinterkriget ut, vilket tvingade finländarna att beställa fler flygplan från Storbritannien. Ytterligare 24 brittisktillverkade Blenheim beställdes under vinterkriget och levererades från RAF:s egna lager.
I efterdyningarna av vinterkriget byggdes 55 Blenheim i Finland, och det sista flygplanet stod klart i september 1944. Detta innebar att det totala antalet Blenheim i finsk tjänst uppgick till 97 (75 Mk.Is och 22 Mk.IV). Finländarna fick också 20 halvfärdiga f.d. jugoslaviska Mk.IV Blenheim som erövrats av Tyskland, tillsammans med tillverkningsverktyg, produktionsutrustning och en stor mängd reservdelar, även om en del av dessa hade skadats, eller på annat sätt förstörts genom sabotage.
I Finland finns den enda överlevande Blenheim (alla andra överlevande är Bolingbrokes*), en Mk.IV serietillverkad BL-200 från det finska flygvapnet, utställd på Mellersta Finlands flygmuseum i Tikkakoski.
*Bristol Fairchild Bolingbroke var ett marint patrullflygplan. Det tillverkades av Fairchild-Canada och var en licensbyggd version av bombplanet Bristol Blenheim Mk IV.
Motorn och propellern är hämtade från Bf 109G. Landningsstället breddades avsevärt och installerades i vingen istället för flygkroppen för att göra det bättre att landa på fältflygfält. Detta underlättade markkontrollen avsevärt, liksom start och landning, samtidigt som toppfarten sänktes något till följd av att vingarna blev tjockare för att rymma landningsställets hydraulik.
Flygplanen var fortfarande på prototypstadiet när fortsättningskriget tog slut och det innebar också att de medel som avsattes för projektet minskade. Pyörremyrskij-prototypen fick flygförbud efter bara cirka 30 timmars flygning och programmet avbröts eftersom det inte fanns några medel för att köpa nya flygplan till det finska flygvapnet och tillräckligt många Bf 109G fanns kvar i tjänst för att utrusta jaktstyrkan som var tillåten enligt vapenstilleståndsvillkoren. PM-1 ströks från FAF:s listor den 1 april 1953. Prototypen av PM-1 kan i dag beskådas på Mellersta Finlands flygmuseum i Tikkakoski.
VL Myrsky var ett finländskt jaktplan som byggdes av Valtion lentokonetehdas (VL) för det finländska flygvapnets räkning under fortsättningskriget. Flygplanets olika utvecklingsversioner fick namnen Myrsky I, Myrsky II och Myrsky III.
På grund av svårigheter att få tag på aluminium byggdes vingarna av plywood och flygkroppen i metall. Motorerna var svenska, licenstillverkade Pratt & Whitneymotorer. Den första Myrskyprototypen fungerade, men var för tung. Man började modifiera flygplanet och samtidigt byggde man tre nya Myrskyprototyper. Under testflygningarna framkom vissa problem med konstruktionen när man flög med högre hastigheter.
Serietillverkningen kom först igång efter att man hade kunnat börja köpa Messerschmitt Bf 109-jaktplan från Tyskland år 1942. Den serieproducerade versionen kallades Myrsky II. Man byggde 47 flygplan av denna version. Flygplanet var dock en besvikelse och svarade inte mot den tidens krav på ett jaktplan. Det ansågs att det var 3-4 år efter sin tid som jaktplan. Eftersom tillgången på Messerschmitt-jaktplan var god togs aldrig flygplanet i tjänst som jaktplan utan utnyttjades istället för spaningsuppdrag.
Finlands Museiförbund, Finlands Flygvapenmuseum rf och Finlands Flygmuseum inledde den 16 mars 2013 ett projekt vars mål är att återställa en Myrsky II (MY-14) i museiskick före 2019. Avsikten är inte att göra ett flygande plan, men ändå ett funktionellt sådant. Projektet finansieras av Patria och Sinituote, vars huvudägare Ilkka Brotherus far en gång var Myrsky-pilot.
Fokker D.XXI var ett jaktflygplan som byggdes av den holländska flygplanstillverkaren Fokker 1936. År 1937 köpte det finska flygvapnet sju D.XXI. Mellan 1938 och 1944 tillverkades ytterligare 93 plan på licens i Finland. D.XXI användes i Finland redan under vinterkriget 1939. Flygplanen klarade sig mycket bra mot de sovjetiska Polikarpov I-15 och I-16, särskilt i de hårda finska vinterförhållandena.
På vintern byttes landningsstället ofta ut mot skidor för att möjliggöra start och landning på frusna sjöar. I en maskin ersattes det stela landningsstället av ett manuellt infällbart landningsställ. Denna åtgärd ökade dock endast flygplanets prestanda något, vilket är anledningen till att inga ytterligare konverteringar gjordes. Det var först senare under fortsättningskriget som den svagare och endast svagt beväpnade D.XXI hamnade efter modernare sovjetiska jaktplan och därför främst användes som spaningsflygplan.
Mellersta Finlands flygmuseum har ett restaurerat exemplar, FR-110. Planet restaurerades vid Karelens flygflottilj åren 1984–1989 under ledning av flygmekaniker Heikki Äimälä. Delar från FR-110 (flygkropp), FR-81 (propeller, smådelar, bland annat) och FR-137 (flygkropp och cockpitdelar) har använts i flygplanet. Motorn köptes från ett Valmet Vihuri-flygplan (VH-25) som förvarades på Finlands Flygmuseum. FR-110 blev praktiskt taget helt ombyggd under restaureringen, inklusive att planets vinge byggdes om helt och hållet. Restaureringen tog cirka 10 000 arbetstimmar.
Bristol Blenheim är ett brittiskt lätt bombplan konstruerat och byggt av Bristol Aeroplane Company, som användes flitigt under de två första åren av andra världskriget.
År 1936 blev det finska flygvapnet den första exportkunden för Blenheim och beställde 18 Blenheim Mk.Is, som levererades från Storbritannien mellan juni 1937 och juli 1938. Två år senare fick Finland tillverkningslicens för Blenheim. Innan några flygplan hann tillverkas vid den statliga flygplansfabriken Valtion lentokonetehdas i Finland bröt vinterkriget ut, vilket tvingade finländarna att beställa fler flygplan från Storbritannien. Ytterligare 24 brittisktillverkade Blenheim beställdes under vinterkriget och levererades från RAF:s egna lager.
I efterdyningarna av vinterkriget byggdes 55 Blenheim i Finland, och det sista flygplanet stod klart i september 1944. Detta innebar att det totala antalet Blenheim i finsk tjänst uppgick till 97 (75 Mk.Is och 22 Mk.IV). Finländarna fick också 20 halvfärdiga f.d. jugoslaviska Mk.IV Blenheim som erövrats av Tyskland, tillsammans med tillverkningsverktyg, produktionsutrustning och en stor mängd reservdelar, även om en del av dessa hade skadats, eller på annat sätt förstörts genom sabotage.
I Finland finns den enda överlevande Blenheim (alla andra överlevande är Bolingbrokes*), en Mk.IV serietillverkad BL-200 från det finska flygvapnet, utställd på Mellersta Finlands flygmuseum i Tikkakoski.
*Bristol Fairchild Bolingbroke var ett marint patrullflygplan. Det tillverkades av Fairchild-Canada och var en licensbyggd version av bombplanet Bristol Blenheim Mk IV.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
__________________________________
MVH
MVH
-
Hans
- Redaktör och stödjande medlem 2025
- Inlägg: 32275
- Blev medlem: 11 jul 2002 11:52
- Ort: Utrikes
Re: Finländska flygvapenmuséet
Nja, piratkopior. Ungefär som jänkarna piratkopierade någon 40mm luftvärnskanon.Battler skrev:Motorerna var svenska, licenstillverkade Pratt & Whitneymotorer.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Pratt_%26 ... _Twin_Wasp
Jag är besvärlig bara för att visa att jag faktiskt tittar på bra bilder och läser de utförliga beskrivningarna.
MVH
Hans
-
Battler
- Medlem
- Inlägg: 5501
- Blev medlem: 24 mar 2002 10:38
- Ort: Luleå
Re: Finländska flygvapenmuséet
Vet du om det blev rättsligt efterspel, eller om det hela bara ströks.Hans skrev: ↑11 okt 2025 13:22Nja, piratkopior. Ungefär som jänkarna piratkopierade någon 40mm luftvärnskanon.Battler skrev:Motorerna var svenska, licenstillverkade Pratt & Whitneymotorer.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Pratt_%26 ... _Twin_Wasp
Jag är besvärlig bara för att visa att jag faktiskt tittar på bra bilder och läser de utförliga beskrivningarna.
__________________________________
MVH
MVH
-
Hans
- Redaktör och stödjande medlem 2025
- Inlägg: 32275
- Blev medlem: 11 jul 2002 11:52
- Ort: Utrikes
Re: Finländska flygvapenmuséet
Vad jag vill minnas lät man udda vara jämt, piratkopiorna från bägge håll ströks ur protokollet strax efter fredsutbrottet.
MVH
Hans
MVH
Hans
-
Bjernevik
- Medlem
- Inlägg: 3349
- Blev medlem: 26 sep 2002 11:40
- Ort: Stockholm
Re: Finländska flygvapenmuséet
Det var lite mer komplicerat än så. USA hade en licens på 40/36, men bara "for the United States use". Alla pjäser som under lend-lease gavs till andra länder ansåg Bofors bröt mot licensavtalet, men som synes gick domstolen på US government linje.
-
sveahk
- Redaktör och stödjande medlem 2024
- Inlägg: 12050
- Blev medlem: 03 feb 2005 15:28
- Ort: Klockrike
Re: Finländska flygvapenmuséet
Uppskattar som alltid bild och text! Tack Battler.
Hans K
Hans K
-
Battler
- Medlem
- Inlägg: 5501
- Blev medlem: 24 mar 2002 10:38
- Ort: Luleå
Re: Finländska flygvapenmuséet
Tackar för input i tråden.
Dagens ämne motorer.
Bristol Pegasus är en brittisk niocylindrig, enradig, luftkyld radialmotor. Den konstruerades av Roy Fedden från Bristol Aeroplane Company och användes för att driva både civila och militära flygplan på 1930- och 1940-talen. Senare varianter utvecklades från de tidigare Mercury- och Jupiter-motorerna och kunde producera 1 000 hästkrafter (750 kilowatt) från sin kapacitet på 1 750 kubiktum (28 liter) med hjälp av en växlad kompressor.
Tumanski M-85
M-85 är en rysk 14-cylindrig, luftkyld kompressormatad tvåradig radialmotor. Den har utvecklats från den franska Gnome-Rhône 14 K-motorn, vars licenstillverkningsrättigheter såldes inte bara till Sovjetunionen utan också till Italien och Japan.
M-85 har använts i Sovjetunionen i bombplanet DB-3. Finnarnas DB-3 och DB-3 F hade motorer av typen M-87 och M-88, som var en vidareutveckling av M-85. M-85:an på bilden är en rysk instruktionsmotor som troligen köptes till Finland från Tyskland under andra världskriget.
Pratt & Whitney R-985 Wasp Junior är en serie niocylindriga, luftkylda, radiella flygplansmotorer som byggdes av Pratt & Whitney Aircraft Company från 1930-talet till 1950-talet. Dessa motorer har en slagvolym på 985 i3 (16 L); De första versionerna gav 300 hk (220 kW), medan de mest använda versionerna gav 450 hk (340 kW).
Mikulin AM-35 var en sovjetisk kolvmotor från 1930-talet. AM-35, som härstammar från AM-34FRN, började tillverkas 1940 och användes på MiG-1 och MiG-3 jaktplan från andra världskriget samt Petlyakov Pe-8 tunga bombplan. Totalt tillverkades 4 659 motorer av typen AM-35 och AM-35A.
Typ: V12-kolvmotor med 60° vinkel
Effekt: 993 kW (1 350 hk) vid 2 050 varv/min
Borrning: 160 mm
Slaglängd: 190/196,7 mm skiljer sig mellan höger och vänster cylinderbank på grund av ledade vevstakar.
Cylindervolym: 46,66 L
Längd: 2 402 mm
Bredd: 866 mm
Höjd: 1 089 mm
Torrvikt: 830 kg
Dagens ämne motorer.
Bristol Pegasus är en brittisk niocylindrig, enradig, luftkyld radialmotor. Den konstruerades av Roy Fedden från Bristol Aeroplane Company och användes för att driva både civila och militära flygplan på 1930- och 1940-talen. Senare varianter utvecklades från de tidigare Mercury- och Jupiter-motorerna och kunde producera 1 000 hästkrafter (750 kilowatt) från sin kapacitet på 1 750 kubiktum (28 liter) med hjälp av en växlad kompressor.
Tumanski M-85
M-85 är en rysk 14-cylindrig, luftkyld kompressormatad tvåradig radialmotor. Den har utvecklats från den franska Gnome-Rhône 14 K-motorn, vars licenstillverkningsrättigheter såldes inte bara till Sovjetunionen utan också till Italien och Japan.
M-85 har använts i Sovjetunionen i bombplanet DB-3. Finnarnas DB-3 och DB-3 F hade motorer av typen M-87 och M-88, som var en vidareutveckling av M-85. M-85:an på bilden är en rysk instruktionsmotor som troligen köptes till Finland från Tyskland under andra världskriget.
Pratt & Whitney R-985 Wasp Junior är en serie niocylindriga, luftkylda, radiella flygplansmotorer som byggdes av Pratt & Whitney Aircraft Company från 1930-talet till 1950-talet. Dessa motorer har en slagvolym på 985 i3 (16 L); De första versionerna gav 300 hk (220 kW), medan de mest använda versionerna gav 450 hk (340 kW).
Mikulin AM-35 var en sovjetisk kolvmotor från 1930-talet. AM-35, som härstammar från AM-34FRN, började tillverkas 1940 och användes på MiG-1 och MiG-3 jaktplan från andra världskriget samt Petlyakov Pe-8 tunga bombplan. Totalt tillverkades 4 659 motorer av typen AM-35 och AM-35A.
Typ: V12-kolvmotor med 60° vinkel
Effekt: 993 kW (1 350 hk) vid 2 050 varv/min
Borrning: 160 mm
Slaglängd: 190/196,7 mm skiljer sig mellan höger och vänster cylinderbank på grund av ledade vevstakar.
Cylindervolym: 46,66 L
Längd: 2 402 mm
Bredd: 866 mm
Höjd: 1 089 mm
Torrvikt: 830 kg
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.
__________________________________
MVH
MVH
-
Hans
- Redaktör och stödjande medlem 2025
- Inlägg: 32275
- Blev medlem: 11 jul 2002 11:52
- Ort: Utrikes
Re: Finländska flygvapenmuséet
Tack för rättelsen, eftersom trådstartaren är inne på motorer så hur gick det med dem?Bjernevik skrev: ↑11 okt 2025 17:57Det var lite mer komplicerat än så. USA hade en licens på 40/36, men bara "for the United States use". Alla pjäser som under lend-lease gavs till andra länder ansåg Bofors bröt mot licensavtalet, men som synes gick domstolen på US government linje.
MVH
Hans
-
Bjernevik
- Medlem
- Inlägg: 3349
- Blev medlem: 26 sep 2002 11:40
- Ort: Stockholm
-
Hans
- Redaktör och stödjande medlem 2025
- Inlägg: 32275
- Blev medlem: 11 jul 2002 11:52
- Ort: Utrikes
Re: Finländska flygvapenmuséet
Det har aldrig hänt mig. Hittar du något vänligen berätta.
MVH
Hans
MVH
Hans
-
von Adler
- Medlem
- Inlägg: 3992
- Blev medlem: 28 jun 2002 18:40
- Ort: Lilejholmskajen, Stockholm
Re: Finländska flygvapenmuséet
Vad gäller Brewstern så var de exemplar finnarna hade betydligt bättre än de amerikanska flygvapnet använde.
De finska buffalo hade:
Starkare motor - 980hp mot 950hp.
Mindre vikt - finnarna tog bort räddningsflotten och landningshaken bak för hangarfartygsanvädning.
Starkare beväpning - finska buffalo kom med 3x.50 AN/M2 och 1x.30 AN/M2. Dessa ombeväpnades mycket snart till 4x.50 AN/M2 och under 1942 till 4x12,7mm M42 (dessa var licensproducerade svenska FN-Browning med ~1100-1600 skott i minuten, jämfört med 50 AN/M2:s 850 skott i minuten). De amerikanska Buffalo var hälften beväpnade med 1x.50 AN/M2 och 1x.30 AN/M2 och hälften med 3x.50 AN/M2 och 1x.30 AN/M2.
Bättre sikte - finnarna installerade licensierade tyska reflektorsikten, medan de amerikanska planen hade ringsikten eller teleskopsikten, som var mycket sämre.
Pansar för piloten - finnarna installerade en pansrad stol som höll åtminstone för kulspruteeld, medan de amerikanska versionerna av Buffalo var opansrade.
Men huvudanledningen till att finnarna hade så stor framgång med Buffalo var de extremt skickliga finska piloterna, som hade både en av mellankrigstidens tuffaste och bästa flygutbildningar och hade utvecklat mycket innovativ flygtaktik under mellankrigstiden. T.ex. utvecklade finska flygvapnet rotten-schwarm/fighting pair-finger four-taktiken från 1932 och införde den fullt ut 1935.
Tyskarna uppfann samma sak över Spanien 1938 och använde den framgångsrikt mot de allierade, varvid britterna anammade dem 1940.
De finska buffalo hade:
Starkare motor - 980hp mot 950hp.
Mindre vikt - finnarna tog bort räddningsflotten och landningshaken bak för hangarfartygsanvädning.
Starkare beväpning - finska buffalo kom med 3x.50 AN/M2 och 1x.30 AN/M2. Dessa ombeväpnades mycket snart till 4x.50 AN/M2 och under 1942 till 4x12,7mm M42 (dessa var licensproducerade svenska FN-Browning med ~1100-1600 skott i minuten, jämfört med 50 AN/M2:s 850 skott i minuten). De amerikanska Buffalo var hälften beväpnade med 1x.50 AN/M2 och 1x.30 AN/M2 och hälften med 3x.50 AN/M2 och 1x.30 AN/M2.
Bättre sikte - finnarna installerade licensierade tyska reflektorsikten, medan de amerikanska planen hade ringsikten eller teleskopsikten, som var mycket sämre.
Pansar för piloten - finnarna installerade en pansrad stol som höll åtminstone för kulspruteeld, medan de amerikanska versionerna av Buffalo var opansrade.
Men huvudanledningen till att finnarna hade så stor framgång med Buffalo var de extremt skickliga finska piloterna, som hade både en av mellankrigstidens tuffaste och bästa flygutbildningar och hade utvecklat mycket innovativ flygtaktik under mellankrigstiden. T.ex. utvecklade finska flygvapnet rotten-schwarm/fighting pair-finger four-taktiken från 1932 och införde den fullt ut 1935.
Tyskarna uppfann samma sak över Spanien 1938 och använde den framgångsrikt mot de allierade, varvid britterna anammade dem 1940.