Svenskarnas betydelse i finska inbördeskriget

Jonas S · Inlägg av **Jonas S** » 24 april 2002, 14:33

Jag har återigen skummat genom den eminenta boken "Blod på drivan", som skildrar händelserna i Finland 1917-1918 ur ett österbottniskt perspektiv. Boken är skriven av en mängd olika författare, men främst Kaj Höglunds skrivelser om de svenska frivilliga i Finland 1918 är intressant. Den ryska och tyska hjälpen till den röda respektive vita sidan är känd, men sällan den svenska hjälpen till den vita sidan.

Runt 1100 män sändes som stöd till den vita sidan i inbördeskriget av föreningen Finlands vänner för att tjänstgöra i den svenska brigaden.
Dessa frivilliga tjänstgjorde förutom i strid också som flygare och i fältsjukhus. Även rikssvenska generalstabsofficerare organiserade det vita högkvarteret och gjorde upp operationsplaner.
Många bidrog med ekonomiskt stöd och bland annat greve Eric von Rosen donerade ett flygplan till den vita sidan. Som en parentes kan det nämnas att Olof Palmes farbor, även med namnet Olof Palme, stupade vid Tammerfors.
Intressanta är också motiven till varför dessa frivilliga valde att gå in i inbördeskriget. Många av dem hade släktingar i Finland eller hade tidigare bott i Finland. Några av motiven som de frivilliga gav var: "Jag ser med sorg svenska regeringens hållning genemot våra bröder Finnarna. Jag brinner av längtan att på svenskarnas sida strida för den rättvisa saken". "Jag är 18 år, tämligen stark, mycket klumpig och ful samt van vid vapenhantering". En man från Ystad ville tillhöra "den skara av unga svenskar, som önska kämpa för sina finska bröder och deras sak".

Hur viktig var då detta bistånd till den vita sidan i inbördeskriget 1918? Var det avgörande för kriget?

Ebbe_lille · Inlägg av **Ebbe_lille** » 24 april 2002, 16:08

Är också intresserad av ämnet, inte minst på grund av mitt uppkommande specialarbete som skall handla om finska inbördeskriget. Är dock inte särskilt insatt i ämnet, men läste i "Vägen till Tammerfors" att de svenska frivilliga som stred vid Kalevankangas (tror jag att det var, kan ha fel) var väldigt modiga på gränsen till dumdristiga, vägrande att ta skydd mot den röda kulspruteelden. Andra åsikter?

J.Näsman · Inlägg av **J.Näsman** » 24 april 2002, 18:58

Förvisso är det klent beställt med litteratur om den svenska frivilliginsatsen i 1918 års krig. Detta kan undertecknad med visshet hävda, som jag under några års tid varit sysselsatt med forskning kring företelsen i fråga. Jag aspirerar inte på att vara den som sitter inne med de definitiva svaren på ovan formulerade frågor, men jag törs ändå delge mänskligheten några av mina slutsatser.
Lite torra fakta inledningsvis. Sammantaget tjänstgjorde 1100-1500 rikssvenskar i den vita armén. En tredjedel av dessa tillhörde den sk. Svenska Brigaden. Övriga var kommenderade till olika enheter, beroende på vederbörandes specialkunskaper. Några, som Harald Hjalmarson och Martin Ekström, kommenderade stridande förband. Andra ledde eller deltog i utbildning av specialmanskap som artillerister, flygare och underofficerare. Vidare tjänstgjorde en del vid i stabsfunktioner. En handfull bistod Mannerheim i högkvarteret.
Dessa specialister torde förstås ha bidragit till att i någon mån höja kvaliteten inom den vita härens befälskår, som de hade många års erfarenhet av åtminstone teoretisk krigföring. Dock vore det nog att förhäva sig, att påstå att de påverkade krigsförloppet.
Till Svenska Brigaden anslöt sig omkring 500 man. Av dessa deltog emellertid endast en del i stridshandlingar. Brigaden deltog i princip endast i en större operation; stormningen av Tammerfors.
Brigadens insats där måste anses som i det närmaste medioker. Truppen sattes in första gången 28 februari, i vad som gått till hävderna som Skärtorsdagsslaget. Där uppenbarade sig en mängd brister. Det rådde oklarheter om befälsförhållandena; manskapet var otränat; man glömde skicka ut spanare innan anfallet inleddes; orienteringen var felaktig... för att nämna en del.
Mest beklämmande är nog ändå att Brigaden gick i strid utan vare sig erfarna sanitärer eller första förband. Åtminstone en brigadist förblödde till döds, efter att ha sårats tämligen lindrigt. 18 stupade härvid.
Nästa strid förlöpte inte mycket bättre. Den var resultatet av att halva Brigaden gått vilse, och hamnat mitt i korselden mellan vita och röda trupper. Det var vid detta tillfälle nämnde Olof Palme stupade, jämte elva andra.
Utan att vara särskilt bevandrad i militärjurudik, anar jag att alla dessa misstag i en välorganiserad armé hade resulterat i en krigsrätt, med Brigadens ledning i de anklagades bås.
Under hela kriget stupade, eller dog på annat sätt ett femtiotal rikssvenskar.
I sammanhanget kan nämnas att svenska Röda Korset utrustade och sände till Finland fyra ambulanser. Dessutom organiserade föreningen Röda (sedermera Blå-)Stjärnan en "hästambulans", att sörja för omvårdnaden av de fyrbenta krigarna. Samtliga dessa ambulanser kom i praktiken att utgöra del i senatstruppernas underhåll.
Min uppfattning är att den svenska frivilliginsatsen hade ringa militär betydelse, men desto större moralisk och propagandistisk. Den svenska regeringens neutralitet uppfattades av många i Finland som ett svek. De frivilliga sågs då som ett uttryck för en folklig svensk lojalitet med den forna rikshalvan.
I mina gömmor har jag liggande en sjuttiosidig forskningsrapport, som avhandlar Svenska Brigaden. Om intresse finnes skickar jag den gärna till intresserade. Min e-postadress torde framgå någonstans.

Ebbe_lille · Inlägg av **Ebbe_lille** » 26 april 2002, 08:54

Hallå Näsman! Tyvärr framgick ej din e-postadress, men jag är mkt intresserad av att ta del av den forskningsrapport som du talar om. Snälla, kontakta mig på civilwar1918@yahoo.com

Tacksam för svar!

Pastorn · Inlägg av **Pastorn** » 26 april 2002, 09:19

Har en tilläggsfråga till denna tråd :

Är det någon som vet hur den svenska uppslutningen till de röda var under inbördeskriget?

Varför jag frågar beror på att en vän till mig har en morfar (no shit) som skall ha deltagit i de rödas armé. Tilläggas bör att denne morfar härrör från gränstrakterna mellan Finland och Sverige och var tongivande kommunist under denna tid. En släktskröna från efter inbördeskriget talar om hur denne man utsattes för trakaserier och även två mordförsök. Det ena då en mindre mobb högg sig in i hans hem med yxor och han undkom genom ett fönster - det andra kan dock ha att göra med herrns överkonsumtion av alkohol. Han själv påstod att han skall ha förgiftats av "svenska fascister" men detta har familjen svårt att tro. Han dödsförklarades vid tillfället men vaknade upp på bårhuset då han nyktrat till. Tragiskt livsöde...

Dennes bror blev förövrigt nära vän (enligt min vän) till Lenin då denne befann sig i Stockholm innan revolutionen. Sedemera emigrerade brodern till Sovjetunionen och skall ha varit med i bolsjevikernas administration. Det finns brev från denna tid men de slutade komma strax efter Lenins död - inte speciellt överraskande.

J.Näsman · Inlägg av **J.Näsman** » 26 april 2002, 09:57

Den svenska uppslutningen för de röda var måttlig. Inom arbetarrörelsen i Sverige kom kriget i Finland att utgöra något av en vattendelare. Vänstersocialisterna, vilket sedermera kom att förgrenas till diverse kommunistiska partier, var mest positiva till vad de uppfattade som de finska arbetarnas kamp mot reaktionen.
SAP med Branting i spetsen var mer återhållsamt. Partiet satt ju i regeringställning, tillsammans med Liberalerna. Sossarna hade vid detta laget tagit avstånd från bruk av våld i samhällsomstörtande syfte. I princip stödde SAP:s ledning stödet till Finlands vita, genom en passiv hållning. Denna tog sig exempelvis uttryck i att svensk militär tilläts bege sig till den vita armén, något som generellt inte var lagligt. Vidare såg man genom fingrarna med att finska myndigheter köpte vapen samt öppet rekryterade personal i Sverige, vilket ju inte var helt i linje med neutralitetspolitiken.
Vänstersocialisternas stöd till de röda inskränkte sig till propagandaverksamhet. När röda flyktingar började söka sig till Sverige, engagerade sig de blivande kommunisterna för deras sak. Bland annat bildades en kommité vars syfte var att ekonomiskt och juridiskt bistå de landsflyktiga rödgardisterna. Vissa planer fanns på att sända frivilliga till de rödas hjälp, men dessa planer sattes ej i verket.
Det är inte kännt huruvida några rikssvenskar stred på den röda sidan 1918, men jag har funnit uppgifter om att en handfull svenska undersåtar utvisades anklagade för att ha agiterat för de rödas sak i Finland. En rikssvensk vid namn Andersson, lär ha avlidit efter kriget i fånglägret på Sveaborg.
Beträffande Tornedalen, var där mycket oroligt under 1917-1918, så skildringar av våldsamheter kan väl vara korrekta. Det är kännt att före detta rödgardister och svenska kommunister tränades i vapenhantering i Norrbotten efter kriget. Målet var att dessa trupper sedan skulle sättas in vid nästa finska revolution. Den fick emellertid som bekant förhinder.
Om någon har mer detaljerad information rörande svenska medborgares deltagande på röd sida i konflikten, är jag givetvis intresserad av att ta del av denna.

Joonas Pyöli · Inlägg av **Joonas Pyöli** » 8 maj 2002, 13:24

J.Näsman · Inlägg av **J.Näsman** » 8 maj 2002, 21:24

Sveriges regering uppvaktades våren 1918 av en deputation ålänningar. Dessa önskade rikssvenskt beskydd av Åland, enär de var rädda att landskapet annars skulle komma att utgöra en krigsskådeplats. De befarade att den vita senatens trupper skulle söka avväpna de på öarna stationerade ryssarna, och att det då skulle komma til strid. Från Sverige sändes en "expeditionskår", utgörandes av bland annat kustartillerister från stockholmstrakten. Sedermera anlände ju även tyska trupper till Åland, varvid svenskarna fann sin militära representation överflödig och trupperna återkallades.
Officiellt, och inte minst i historieskrivningen, syftade den svenska närvaron på Åland till att beskydda befolkningen och upprätthålla lag och ordning. Det är emellertid ställt utom allt tvivel att stora delar av Sveriges politiska och militära etablissemang, med Gustav V i spetsen, hyste ambitioner att införliva Åland med konungariket.
Ögruppens nationella status var ju långt ifrån solklar enligt tidens statsrättsliga begrepp. Frågan hänsköts till Nationernas Förbund, vilken fattade beslut därom 1921.

Mikael Eklund · Inlägg av **Mikael Eklund** » 10 maj 2002, 08:32

Försök att få tag på Mannerhiems bok "Minnen" . Mycket bra bok som behandlar det finska frihetskriget rätt ingående. Han talar även en hel del om sveriges hållning under denna tid. Jag fick ärva den av min gammel mormor tillsammmans med en biografi över Rommel från 50 talet och några mindre "lämpliga" böcker att ha i bokhyllan. Men det är i allafall intressant läsning.'

Mvh Micke

Harkett · Inlägg av **Harkett** » 26 augusti 2007, 14:11

Jag skulle vilja fråga om Svenska brigadens insats i Tammerfors den 28 mars och 3 april var avgörande. Låter kanske litet provokativt. Men det menar Walter Hülphers i sin bok. Och eftersom Tammerforsoffensiven säkrade de vitas seger så tog de svenska frivilliga hem spelet.

Omvänt kan man säga att om inte Svenska brigaden hade funnits så skulle de röda ha segrat. Så Finlands frihet vilar i stor utsträckning på den Svenska brigadens insats. (Många vill se konflikten som ett frihetskrig).

Orsaken till att Svenska brigaden var så "bra" är att den innehöll så många befäl och att de flesta hade en värnplikt bakom sig (även om många outbildade eller partiellt utbildade kom med. Många saknade också infanteristutbildning osv.) Svenskarna som deltog ovannämnda drabbningar var ca 150 man - men de var utbildade. (I paraden i Hfors den 16 maj var de ca 500. Alltså knappt en brigads storlek.) Det finska inslaget av manskap var av naturliga skäl mycket större. Men där fanns många grabbar "nyss från plogen tagna" och utan utbildning bakom sig (ty värnplikten avskaffades i början av 1900-talet). Kan det överhuvudtaget vara möjligt att en så liten trupp spelade huvudrollen medan majoriteten var statister och häpnade såg på när andra agerade, tack var utbildning?

(Den tyska landstigningen av 30.000 man reduceras också till statister.)
Nu har kanske inlägget en provokativ ton, men inte mindre än vad som framkommer i brev och korrespondens av svenska frivilliga. Ett annat tema är också att regeringstrupperna rycktes med av Svenska brigadens hjältemodiga uppträdande (på så vis reduceras statistrollen till att bli ett slags medaktörer till brigadisterna).

Antiscamp · Inlägg av **Antiscamp** » 27 augusti 2007, 09:50

I sin dagorder från dagen för de vitas segerparad i Helsingfors 1918, nämner Mannerheim speciellt den hjälp vi fick från Sverige. Onekligen bör den svenska hjälpen ha uppskattats och ansetts synnerligen viktig.

Cheers.

Harkett · Inlägg av **Harkett** » 27 augusti 2007, 12:43

I sin dagorder från dagen för de vitas segerparad i Helsingfors 1918, nämner Mannerheim speciellt den hjälp vi fick från Sverige. Onekligen bör den svenska hjälpen ha uppskattats och ansetts synnerligen viktig.

I hans memoarer upptar inte Svenska brigaden många rader alls. Det är klart att brigaden bejublades under deras parad genom Helsingfors. Det var ju ett kärt grannland och en stor del av Helsingfors befolkning var ju svensktalande osv. Dessutom måste die Ostseedivision sitta på åskådarplats efter ententevännen Mannerheims begäran (damn politics). Men den betydelse som t.ex. Hülphers tillmäter Svenska brigaden kan knappast vara trovärdig, eller...? Att det var just deras insatser under ett par dagar som avgjorde hela kriget?

I sin dagorder åsyftar Mannerheim sina svenska stabsofficerare (Peyron, Törngren, Douglas, Petersén) och några svenska officerare i fronttjänst (Grafström m.fl. - dock ej Hjalmarson). Även finska forskare ger dem erkänsla. De innehade kunskaper om den modernaste krigsteknik jämstides med de s.k. ryssofficerarna (Finlands här hade ju avskaffats efter världshistoriens största värnpliktsstrejker). Men samtiden uppfattade inte någon skillnad alls mellan svenska officerare i senatstrupperna och Svenska brigaden. Och därför fick just brigaden den allra största uppmärksamheten i svensk press. Mycken välvilja som visades annan svensk hjälp räknades till Svenska brigadens konto. (I den svenskspråkiga Vasabataljonen var allt befäl rikssvenskt, troligen ett tjugotal).

Det källmaterial jag har läst är vidhäftad de fel som deltagare ofta klottrar ner i sina brev och korrespondenser: Man har missat sammanhanget (denna framstår ju bättre för en hyftat inläst historiker). Dessutom har skribenterna en vilja att framställa sig själva och sitt förband som märkvärdigt (vilket inte vi alls har, eller hur?) osv. En annan orsak kan vara att jägarna också var ute efter äran (och inte gillade svenskarna särskilt mycket)...

Spaningsledaren · Inlägg av **Spaningsledaren** » 1 september 2007, 10:25

Det ryska sammanbrottet möjliggjorde Finslands sjâlvstândighetsförklaring.
Här fanns sedan, i vissa finska kretsar, en tendens att i detta nya läge ty sig till Rysslands forne krigsfiende Tyskland. (I sin entusiasm valde Finland t.o.m. en tysk prins till ny statschef. Vid den här tiden fanns exempelvis Paasikivi i det hâr "anti-ryska" lägret. Ocksâ han kom sedermera pâ bättre tankar.)

Mannerheim obstruerade frân första början mot den hâr i grunden ryssfientliga attityden. Mannerheim var avvisande till att tysk (eller överhuvudtaget utländsk) trupp inbjöds för att slâ ned det röda upproret.
De svenska frivilliga tillhörde här en annan (och principiellt politiskt mer korrekt) kategori. Mannerheims linje var alltsâ att finländarna själva skulle befria sitt land. För Mannerheim var det viktigt att inte kompromettera Finlands möjligheter att skapa och vidmakthâlla ett gott förhâllande till Ryssland. Han uttalade sig och handlade dârefter. (Han avtackades därför ocksâ sâ snart omständigheterna medgav det. Sedan var han under mânga âr "en fri man". Ocksâ den tiden tog han vara pâ - i sitt lands bästa intressen.)

Jag tror vi skall se hans olika försök att lyfta fram betydelsen av de svenska insatserna i Frihetskriget ocksâ som en mycket medveten relativisering av de motsvarande tyska.

Johan Olofsson · Inlägg av **Johan Olofsson** » 1 september 2007, 15:12

Spaningsledaren skrev:För Mannerheim var det viktigt att inte kompromettera Finlands möjligheter att skapa och vidmakthâlla ett gott förhâllande till Ryssland. Han uttalade sig och handlade dârefter.

Jag tror vi skall se hans olika försök att lyfta fram betydelsen av de svenska insatserna i Frihetskriget ocksâ som en mycket medveten relativisering av de motsvarande tyska.

Ja, detta är sannolikt den viktigaste aspekten av Mannerheims framlyftande av betydelsen av den svenska insatsen.

Om man kan se hans yttranden som politiska snarare än som skolmästaraktig betygssättning torde en annan addressat vara den rikssvenska (borgerliga) opinionen och de framtida svenska (icke-socialistiska) regeringar som det självständiga Finland hoppades på.

laitman · Inlägg av **laitman** » 1 september 2007, 20:35

Hej!
Det diplomatiska erkännandet från Sveriges sida och de svenska frivilliga hade nog stor moralisk betydelse. Någon har tagit upp Olof Palmes farbror som stupade vid Tammerfors. Beträffande detta så kan jag inte låta bli att ställa frågan: Var vad det som gjorde Finland och den stupade farbrodern Olof - som lär ha gett namn åt Olof - till ett trauma för Sveriges statsminister.
Statsminister Olof Palme talade ju ständigt om demokrati och nationell befrielse, men som en tidigare kommunist sade mig, så ville han inte vidkännas sin farbror som de facto gav sitt liv för Finlands demokrati och nationella befrielse. De tidigare kommunister och andra som föraktade jägarrörelsen och Finlands frihetskrig har senare erkänt för mig "Vi förstod inte bättre!"
Kanske samma gällde statsminister Olof Palme beträffande sin farbror?
Laitman