Stupade soldater kontra civila offer.
Postat: 18 augusti 2025, 17:15
Det virtuella krigsmuseet Muisti i St Michel presenterades i media för en tid sedan. Där sades att Finland under senaste krig lyckades skydda sina civila mycket väl från krigets fasor. Som orsak uppgavs att striderna utkämpades "långt borta från tätorter, längs gränsen"! Helt sant, men vissa fakta bör preciseras. Cirka en död civil på 40 stupade soldater är helt unik bland de länder som drogs in i kriget. Finland var dessutom en frontstat som anfölls längs en över tusen kilometer lång gräns och med massiva flygbombardemang.
Men man kan vända på steken och säga att våra soldater var fast beslutna att skydda sina civila och inte släppa fienden in i landet. Då jag grävt i arkiven och diskuterat med veteraner, speciellt i norra Finland, så har några tankar slagit rot i mitt huvud:
"Edsången" som sjöngs flitigt på 1930-talet låter ju förstå att "våldets grova hand inte skall röra vårt folk". Och som läraren Rautajärvi säger i slutet av "Polstjärnan" så har våra soldater hållit eden under krigsåren. Nämligen, många gånger hade det rent militärt varit klokare och krävt mindre stupade som pris att släppa igenom fienden och sedan då hans försörjningslinjer blivit tillräckligt långa klippa av dem och göra slut på hans divisioner. Tänk bara på Suomussalmi och Raate där överste Siilasvuo kunde ha låtit fienden marschera hundra kilometer längre västerut och sedan kapat deras logistik och låtit dem svälta och frysa ihjäl.
Siilasvuo skulle ha vunnit sina legendariska segrar med långt mindre stupade egna soldater. Men, det fanns så många andra faktorer att beakta. Att retirera utan att göra nämnvärt motstånd hade haft en demoraliserande inverkan på andan i stort och de civila som varit tvungna att evakueras skulle ha fått utstå stora lidanden. Och man hade varit tvungen att bränna ner de hus som låg längs framryckningsvägen! Toivo Rapeli, kyrkoherde i Mola på Näset, har berättat att under täcktruppenras reträtt de första dagarna i december blev en åldring så chockad att han dog av hjärtslag då patrullen kom för att medddela honom att han skall iväg och hans hus brännas. Patrullen fann ingen annan lösning än att bränna liket med huset.
En faktor som numera är glömd men som krigsledningen i norra Finland var väl medveten om är att det under början av vinterkriget grasserade en svår kikhoste epidemi just i norr. Ta till exempel Posio socken. Under de första sex veckorna av kriget stupade 8 soldater hemmahörande i Posio. Under samma tid dog det i Posio det dubbla antalet barn i kikhosta. Att tvinga små och sjuka barn till en evakueringsresa i bitande köld var en mardröm och då var det bättre att offra soldater för att hålla fienden stången.
Vad säger ni om detta?
Men man kan vända på steken och säga att våra soldater var fast beslutna att skydda sina civila och inte släppa fienden in i landet. Då jag grävt i arkiven och diskuterat med veteraner, speciellt i norra Finland, så har några tankar slagit rot i mitt huvud:
"Edsången" som sjöngs flitigt på 1930-talet låter ju förstå att "våldets grova hand inte skall röra vårt folk". Och som läraren Rautajärvi säger i slutet av "Polstjärnan" så har våra soldater hållit eden under krigsåren. Nämligen, många gånger hade det rent militärt varit klokare och krävt mindre stupade som pris att släppa igenom fienden och sedan då hans försörjningslinjer blivit tillräckligt långa klippa av dem och göra slut på hans divisioner. Tänk bara på Suomussalmi och Raate där överste Siilasvuo kunde ha låtit fienden marschera hundra kilometer längre västerut och sedan kapat deras logistik och låtit dem svälta och frysa ihjäl.
Siilasvuo skulle ha vunnit sina legendariska segrar med långt mindre stupade egna soldater. Men, det fanns så många andra faktorer att beakta. Att retirera utan att göra nämnvärt motstånd hade haft en demoraliserande inverkan på andan i stort och de civila som varit tvungna att evakueras skulle ha fått utstå stora lidanden. Och man hade varit tvungen att bränna ner de hus som låg längs framryckningsvägen! Toivo Rapeli, kyrkoherde i Mola på Näset, har berättat att under täcktruppenras reträtt de första dagarna i december blev en åldring så chockad att han dog av hjärtslag då patrullen kom för att medddela honom att han skall iväg och hans hus brännas. Patrullen fann ingen annan lösning än att bränna liket med huset.
En faktor som numera är glömd men som krigsledningen i norra Finland var väl medveten om är att det under början av vinterkriget grasserade en svår kikhoste epidemi just i norr. Ta till exempel Posio socken. Under de första sex veckorna av kriget stupade 8 soldater hemmahörande i Posio. Under samma tid dog det i Posio det dubbla antalet barn i kikhosta. Att tvinga små och sjuka barn till en evakueringsresa i bitande köld var en mardröm och då var det bättre att offra soldater för att hålla fienden stången.
Vad säger ni om detta?