Skalman.nu Forum

Jag har sent omsider läst Allan Sandströms bok "Finlands frihetsväg 1917-1918". Kan varmt rekommendera den. Många viktiga synpunkter och detaljer gällande dessa dramatiska år tas upp.

Bland annat påpekar Sandström att det av tsar Nikolaj II utfärdade Februarimanifestet år 1899 var ett brott mot fredsfördraget i Fredrikshamn år 1809. Då närmast Artikel VI som stipulerade att Finland får behålla sina egna lagar, sin kultur, sina språkförhållanden och religion. Det här är något som alltför sällan påtalats i historieböckerna! Eftersom Sverige var fördragspart i denna fred så borde självfallet landets regering ha protesterat kraftigt. Men Sverige verkade ganska likgiltigt och Finland fick inte det stöd av den allmänna opinionen man väntat sig.
Eller har jag fel uppfattning? På forumet finns säkert folk som vet bättre!

Borebo skrev: ↑

13 januari 2025, 19:29

Jag har sent omsider läst Allan Sandströms bok "Finlands frihetsväg 1917-1918". Kan varmt rekommendera den. Många viktiga synpunkter och detaljer gällande dessa dramatiska år tas upp.

Bland annat påpekar Sandström att det av tsar Nikolaj II utfärdade Februarimanifestet år 1899 var ett brott mot fredsfördraget i Fredrikshamn år 1809. Då närmast Artikel VI som stipulerade att Finland får behålla sina egna lagar, sin kultur, sina språkförhållanden och religion. Det här är något som alltför sällan påtalats i historieböckerna! Eftersom Sverige var fördragspart i denna fred så borde självfallet landets regering ha protesterat kraftigt. Men Sverige verkade ganska likgiltigt och Finland fick inte det stöd av den allmänna opinionen man väntat sig.
Eller har jag fel uppfattning? På forumet finns säkert folk som vet bättre!

Att säga att “Februarimanifestet år 1899 var ett brott mot Artikel VI i fredsfördraget i Fredrikshamn” är diskutabelt. Moraliskt kanske svaret är ja, men juridiskt är det mer komplext.

I Februarimanifestet 1899 hävdade tsar Nikolaj II rätten att utfärda lagar för hela riket, inklusive Finland, vilket undergrävde Finlands autonomi och innebar början på den så kallade första russifieringsperioden. Artikel VI i Fredrikshamnsfördraget (1809) stipulerade att Finland skulle få behålla sina egna lagar, sin religion och kultur. Detta lade grunden för det som kallas Finlands “grundlagsskyddade autonomi”.

Historiskt har det diskuterats om Februarimanifestet var ett brott mot Fredrikshamnsfördraget. I strikt juridisk mening kan det hävdas att eftersom Finland efter 1809 formellt tillhörde det ryska imperiet, kunde kejsaren teoretiskt sett ändra sin politik gentemot storfurstendömet när han så önskade. Storfurstendömet Finland var hans egendom i juridisk mening. Samtidigt kan Artikel VI i fördraget tolkas som en garanti för att Finland skulle behålla sin särställning, vilket gör att tsarens agerande kan uppfattas som ett brott mot andan i avtalet.

Att detta sällan påtalas i historieböckerna är något överdrivet. Diskussionen om Februarimanifestet och dess relation till Fredrikshamnsfördraget är välkänd bland historiker, men fokus har ofta har legat på finsk autonomi i förhållande till den ryska makten snarare än på fördragets roll.

Att säga att Sverige var fördragspart i freden och att man därför borde ha protesterat kraftigt blir aningen kontrafaktiskt. Man behöver se den historiska kontexten.

Sverige var visserligen en part i Fredrikshamnsfördraget, men efter förlusten av Finland 1809 hade landet inte längre någon formell roll i Finlands inre angelägenheter. Efter 1809 fokuserade Sverige på att återuppbygga sig som en självständig nation och utrikespolitiken under 1800-talet präglades av neutralitet och försiktighet, särskilt gentemot Ryssland (Även om man under Krimkriget gjorde en utvikning som inte utföll väl).

Vid tiden för Februarimanifestet (1899) var Sveriges regering ovillig att ingripa i frågor som rörde Finland, dels på grund av rädsla för att provocera Ryssland och dels för att Sveriges politiska och ekonomiska prioriteringar låg annorstädes, unionen med Norge höll på att kolapsa. Det är också viktigt att notera att Sverige inte längre hade någon juridisk makt att påverka Rysslands inre politik eller beslut kring Finland.

Visserligen kände sig många i Finland övergivna av Sverige. Det fanns förväntningar på att Sverige, av historiska och kulturella skäl, skulle stödja Finland mer aktivt, men detta stöd uteblev till stor del, åtminstone från officiellt håll.

Vissa grupper i Sverige, särskilt liberala och intellektuella kretsar, uttryckte sympati för Finlands situation, men det här stödet var begränsat och främst ideellt eller retoriskt.

Sveriges passivitet kan förstås i ljuset av dess utrikespolitiska strategi under slutet av 1800-talet. Sverige var en småstat i en period av europeisk stormaktspolitik, och dess relation med Ryssland präglades av försiktighet. Den svenska regeringen ville inte riskera att förvärra relationerna med en övermäktig granne.

Diskussionen om kopplingen mellan Fredrikshamnsfördraget och Februarimanifestet är inte långt ifrån okänd, men den har ofta fått mindre uppmärksamhet än frågan om Finlands autonomi generellt.

Tack för svaret! Jag läste någonstans att någon politiker i Sverige sagt att de garantier Finland trodde sig ha fått 1809 inte mera var giltiga eftersom den tsar som gett dem var död! Detta kan man knappast hålla med om ty Alexander I gav sitt löfte i tsarens namn och då är de också bindande för kommande tsarer! Så uppfattande man saken i Finland. Runebergs dikt om landshövding Wibelius berör ju saken och ifall tsaren inte gett dessa löften i samband med inmarschen 1808 hade motståndet varit av annan kaliber och ingen kapitulation vid Sveaborg skulle ha ägt rum. Detta är vad jag tror!

Månne Sveriges tystnad berodde på att den skandinavismen fallit platt till marken år 1864?

I övrigt är Sandströms bok läsvärd. I en annan tråd diskuterades ju Aapo Roselius och hans tankar om att de röda också stred för ett demokratiskt och självständigt Finland. Sandström beskriver hur Lenin och Stalin dessa år ständigt uppmanade Finlands socialister att gripa till våld och skapa en proletariatets diktatur. Kanske enstaka röda i ledet trodde som Roselius men Sandström låter förstå att hela upproret - ett uppror av en minoritet mot en regering som i fria val med lika rösträtt för alla fått ett klart mandat av en stor majoritet - var ren dårskap!

Borebo skrev: ↑

14 januari 2025, 19:58

/.../Jag läste någonstans att någon politiker i Sverige sagt att de garantier Finland trodde sig ha fått 1809 inte mera var giltiga eftersom den tsar som gett dem var död! Detta kan man knappast hålla med om ty Alexander I gav sitt löfte i tsarens namn och då är de också bindande för kommande tsarer! Så uppfattande man saken i Finland. /.../

Rysslands inställning till frågan kom till uttryck 1890, när frågan om postväsendets indragning i Finland diskuterades i senaten.

Senaten skrev tre promemorior och protesterade mot att finska mynt och postväsendet skulle integreras med det ryska.
Som svar skrev Alexander III följande:
"Jag har genomläst alla dessa föredragningsnoter och är häpen över vad det är fråga om, månne om en del av ryska Kejsardömet eller om ett utländskt rike. Vad är Ryssland slutligen, tillhör det eller är det en del av Finland, eller hör Storfurstendömet Finland till Ryska Kejsaredömet?"
- Matti Klinge Finlands historia 3

Alexander III liksom senare Nikolaj II ansåg inte att de var bundna till det som Alexander I hade lovat vid freden efter finska kriget 1808-1809

Tackar för intressant läsning om något som jag tror är hyfsat okänt i Västra Rikshalvan.

MVH

Hans

Post- tull- och myntfrågan 1889, och att den finska särställningen när det gällde de här förvaltningsområdena drogs in, ledde till en del turbulens i senaten. Flera senatorer, som var utsedda av tsaren, fick gå eller begärde avsked, eftersom de inte delade regentens syn på frågan. Postfrågan 1889 ses som en viktig milstolpe när det gällde russifieringen av Finland.

Det fanns många andra åtgärder som i Finland väckte uppståndelse under senare delen av 1800-talet. Ryska infördes som officiellt språk i många administrativa sammanhang. Censuren skärptes för att begränsa kritik mot den ryska överhögheten. En av de största frågorna var att den finska militären integrerades med den ryska armén och finländska soldater kunde tvingas att tjänstegöra i ryska enheter. Allt fler beslut flyttades från storfurstendömets senat till ryska myndigheter, också den ryska generalguvenörens makt ökade. Han fick utökade befogenheter och kunde övervaka och ingripa i senatens arbete.

Februarimanifestet 1899 blev på sätt och vis droppen som till slut gjorde att finländarna gick man ur huset för att visa sitt missnöje genom en namninsamling mot hur de blev behandlade av ryska myndigheter. över 522.000 namn samlades ihop för att föras till tsaren av 500 representanter för så gott som alla större orter i Finland. Tsar Nikolaj tog inte emot dem. Hänvisade till att manifestet gällde hela ryska väldet och att innehållet inte kunde styras av lokala åsikter.

Ett hål i alla fall min historia. Typ att Bobrikov sköts några år senare är det enda jag vet. Tack igen.

https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rt ... _i_Finland

MVH

Hans

Hans skrev: ↑

16 januari 2025, 11:25

Ett hål i alla fall min historia. Typ att Bobrikov sköts några år senare är det enda jag vet. Tack igen.

https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rt ... _i_Finland

MVH

Hans

Efter att massadressen avfärdadts av tsaren bildades olika grupper som motstod rysk överhöghet.

En av dem var Kagalen, vilket betyder sällskapet, efter ett hebreiskt ord som betyder just det, bildades 1901. Den leddes av Leo Mechelin (fd. medlem av senaten) Heikki Renvall och Pehr Evin Svinhuvud. Den sista sedanmera president i Finland.
Kagalen var en viktig aktör i det fredliga motståndet mot den ryska överhögheten. Det fanns också ett kvinno Kagalen.

De som inte var nöjda med civilt motstånd, och försök till att använda juridiska påtryckningar för att uppnå sina mål, bildade en annan motståndsgrupp, Finska aktiv motståndspartiet. Eugen Schauman hörde till den här gruppen, även om han försäkrade i ett brev som hittades efter att han skjutit Bobrikov, att han handlat ensamt.

Finska aktiva motståndspartiet hade startats 1904 och sysslade med väpnade aktioner, inklusive vapensmuggling och attentat.

Initiativtagare till motståndspartiet var Konrad (Konni) Zilliacus. Han var också den drivande kraft bakom vapensmugglingsaffären som senare blev känd under namnet Graftonaffären. Ett skepp som skulle smuggla vapen till St. Petersburg, men som efter diverse irrfärder slutade som vrak utanför Jakobstad i Österbotten 1905.

Borebo skrev: ↑

14 januari 2025, 19:58

I övrigt är Sandströms bok läsvärd. I en annan tråd diskuterades ju Aapo Roselius och hans tankar om att de röda också stred för ett demokratiskt och självständigt Finland. Sandström beskriver hur Lenin och Stalin dessa år ständigt uppmanade Finlands socialister att gripa till våld och skapa en proletariatets diktatur. Kanske enstaka röda i ledet trodde som Roselius men Sandström låter förstå att hela upproret - ett uppror av en minoritet mot en regering som i fria val med lika rösträtt för alla fått ett klart mandat av en stor majoritet - var ren dårskap!

Nu var ju Sandström en väldigt religiös liberal, så den "röda" kritiken mot Kerenskijs(?) upplösande av riksdagen och utlysande av nyval osv. Skiter han antagligen i. Det var ett övergrepp mot demokratin och knappast lagligt. Sen efter oktoberrevolutionen så blev Finland självständigt nästan direkt. Då Moskva ville det.
Sen var de "röda" socialdemokrater.

loop skrev: ↑

16 januari 2025, 15:15

Nu var ju Sandström en väldigt religiös liberal, så den "röda" kritiken mot Kerenskijs(?) upplösande av riksdagen och utlysande av nyval osv. Skiter han antagligen i. Det var ett övergrepp mot demokratin och knappast lagligt. Sen efter oktoberrevolutionen så blev Finland självständigt nästan direkt. Då Moskva ville det.
Sen var de "röda" socialdemokrater.

Jag är inte så bekant med Sandströms böcker om Finland, men alla författare har mer eller mindre egna subjektiva uppfattning. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att allt är dåligt, bara att man måste läsa flera sidor

Kerenskijs upplösning av Finlands lantdag i juli 1917 hade både direkta och indirekta effekter på Finlands självständighetsförklaring den 6 december 1917.
När Kerenskij upplöste Finlands lantdag och utlyste nyval, tolkades det i Finland som ett försök att begränsa landets självstyre. Detta underminerade stödet för fortsatt samarbete med Ryssland, både bland socialdemokrater och borgerliga grupper, som började se självständighet som den enda lösningen.

Efter bolsjevikernas maktövertagande i oktober 1917 förändrades situationen på nytt. Lenin och bolsjevikerna hade en annan syn än Kerenskij
De såg Finlands självständighet som ett sätt att sprida den socialistiska revolutionen och störa de borgerliga regeringar som försökte etablera sig i grannländerna.

Bolsjevikerna uppmuntrade Finlands självständighetsförklaring och erkände den formellt i januari 1918. Att sedan de ”vita” senare stod som segrare efter inbördeskriget förändrade bilden på nytt av Finland för Ryssland. Finland var plötsligt en fiende nation, något som levde kvar ända in i andra världskriget.

Ja. De flesta på de röda sidan ville ha ett demokratiskt och självständigt Finland. Man var trött på att leva i en diktatur.

Det var finska högern(Konservativa) som stödde Ryssland, Kerenskij i frågan om att upplösa riksdagen. Så man kan ju undra vilka som avskydde demokratin mest.

loop skrev: ↑

16 januari 2025, 20:31

Ja. De flesta på de röda sidan ville ha ett demokratiskt och självständigt Finland. Man var trött på att leva i en diktatur.

Det var finska högern(Konservativa) som stödde Ryssland, Kerenskij i frågan om att upplösa riksdagen. Så man kan ju undra vilka som avskydde demokratin mest.

Både de röda och de vita såg sig själva som försvarare av demokrati, men de hade olika definitioner.

De röda förknippade demokrati med social rättvisa och arbetarklassens makt, inklusive krav på ekonomiska reformer och jämlikhet.
De vita förknippade demokrati med den parlamentariska traditionen och nationell självständighet, men ville skydda den från vad de uppfattade som hotet från socialism och revolution.

Högerns agerande stöd för Kerenskij i denna fråga visade en instrumentell inställning till demokratin. De var villiga att kompromissa med demokratiska principer för att minska socialdemokraternas makt, samtidigt kunde det sägas att de rödas vilja att använda våld för att ta makten 1918 gick att tolkas som ett hot mot demokratin i Finland.

De flesta röda ville ha ett demokratiskt och självständigt Finland, men deras syn på demokrati inkluderade ekonomisk jämlikhet och arbetarklassens dominans, vilket skiljde sig från de borgerliga idealen. En minoritet inom den röda ledningen var mer revolutionär och inspirerad av bolsjevikisk ideologi.

Finska högern stödde Kerenskijs upplösning av lantdagen som en taktisk åtgärd för att minska socialdemokraternas inflytande, vilket kan ses som ett avsteg från demokratiska principer, men främst i instrumentellt syfte.

Både de röda och de vita kunde betraktas vid den här tiden som hot mot demokratin beroende på perspektiv. De röda använde revolutionära medel för att uppnå sina mål, medan de vita var beredda att samarbeta med odemokratiska krafter (som Kerenskij och senare tyskarna) för att säkra sin position.

Fast på en tidsaxel, så syns det väldigt klart att de är de konservativa som ställer till det. Hade dom bara suttit stilla i båten, så hade dom haft ett självständigt Finland med parlamentarisk demokrati utan krig. Men skräcken för socialdemokraterna var stor.

loop skrev: ↑

18 januari 2025, 01:13

Fast på en tidsaxel, så syns det väldigt klart att de är de konservativa som ställer till det. Hade dom bara suttit stilla i båten, så hade dom haft ett självständigt Finland med parlamentarisk demokrati utan krig. Men skräcken för socialdemokraterna var stor.

Ja. Tänk om inte om hade funnit? Men nu blev det som det blev. Den mest tragiska händelsen i Finlands historia, vågar jag nästan påstå, Finlands inbördes/frihetskrig. Inte heller jag vet vad jag ska kalla det. Jag är inget stort fan av kontrafaktiska påståenden men det är klart att om hade funnits kunde kriget ha förhindrats.

Finska inbördeskriget var resultatet av långvariga sociala och politiska klyftor, förvärrade av hungerkrisen, den ryska revolutionen och bristen på samarbete mellan de borgerliga och socialdemokraterna. För att förhindra kriget hade följande om behövts.

Om man edan tidigt lagt upp en plan på en jordbruksreform för att minska fattigdomen på landsbygden.
Om man haft ett politiskt samarbete mellan borgerliga och socialdemokrater för att inkludera arbetarklassen i beslutsfattandet.
Om man börjat med sociala reformer som förbättrade arbetarnas levnadsvillkor och minskade radikaliseringen.
Om man kunnat enats för en gemensam strategi bland de politiska partierna för att hantera bolsjevikiskt inflytande och på så sätt kunnat säkerställa den nationella enheten redan från början.

Nu hade man inte det, det gick ganska fort och alla hade bråttom till vapen.

Efter kriget började de här reformerna ta form, åtminstone när det gäller fördelningen av jord.

Helt kort: Det val som förrättades 1916 var behäftat med många brister: Den borgerliga sidans främsta företrädare var ju uteslutna, förvisade till Sibirien såsom Svinhufvud och många andra.. och inte många trodde att tsaren ens skulle tillåta lantdagen att sammanträda. Valet hösten 1917 förrättades under helt andra premisser. En orsak till att socialisterna led ett klart nederlag var ju alla de våldsdåd som begåtts i socialismens namn under sommaren och hösten. Agrarerna under Santeri Alkio ville inte mera samarbeta med socialisterna, också om de hade många gemensamma målsästtningar.
Biskop Kansanaho, född i Kuortanes blåvita region, berättar att då den lokala arbetarföreningens ordförande fick höra att vissa socialister i regionen kallat på hjälp av ryska kosacker, som sedan brutalt mördat civila så gick han genast med i skyddskåren för att fördriva de röda från Österbotten.