Järnframställning i forntida Finland

[Schwemppa]

Nå, jag noterar att arkeologisajten Kalmistopiiri har haft ett fotograferingstillfälle på Luistari för järnåldersreenactare. Man ska uppmärksamma 50-årsminnet av att gravfältet upptäcktes, vilket sker 2019.

Och nu upptäcker jag att Luistari begåvats med en helt ny hemsida, och en del av bildmaterialet härrör sig helt tydligt från de här fotograferingstillfällena. Sidan finns i svensk språkdräkt också, dessutom.

https://luistari.fi/sve/

[koroshiya]

Hur är det med finsk järnframställning?

När jag läste om landets forntid fanns där vissa som menade att finnarna producerade järn ungefär som i Sverige. Emellertid fanns det ingen referens till vad som borde vara tydliga spår efter utvinningsugnar.

Dessa finns i tusentals från Sverige, och om tekniken var densamma borde de vara lätta att hitta i Finland.



Spola fram till 8:23

Kanske jordmånen är annan i Finland?

[erep]

Tidigaste spåren av järnframställning i vad numera är Finland har hittats från 300-200 fvt.

[Schwemppa]

Nu är vi vid ett ämne som jag inte känner till närmare, men jag får av den länkade artikeln intrycket att spåren av järnframställningsplatser inte alltid är så lätta att hitta och att det inte alltid varit det som intresserat arkeologerna mest. Smederna har vandrat omkring med sina tillbehör och smitt där det funnits järnmalm. Skribenten, Jouni Jäppinen, är amatörarkeolog och smed bl.a, och artikeln nördar snabbt ned sig i järnframställningens mer detaljerade finesser...

http://arkeonyt.mbnet.fi/arkeonyt/AN_2007_4.pdf

Några utdrag. Spår av Google translate kan förekomma.

Man måste också komma ihåg att den resulterande järnsvampen måste kunna smältas och smidas
med vanliga verktyg. När det gäller en kringvandrande smed betyder det verktygen som följde med, jobbade man i verkstad eller på myrkanten. Järnålderns cirkulerande smed kunde transportera
med sig en hel fältverkstad med städ, hammare och tång, vilket gör vidarebearbetning av järn möjlig i princip var som helst. Vid kortvarig drift av fältverkstaden blir det nödvändigtvis inte kvar några spår i terrängen förutom smuts i jorden.

...

Det finns intensiva studier gjorda på andra håll i världen. Bäst av dessa är den forskning som utförts av industrigurun Radomir Pleiner sedan 1950-talet och Danska Vetenskapsakademiens
nyliga studier. Dessa för järnframställning eller slaggprovning
relaterad internationell arkeometallurgisk forskning har knappast förekommit i källlistorna för inhemsk arkeologisk eller annan forskning. Det är egentligen inte ett mirakel, eftersom metallurgi som en disciplin av teknokrater är ganska långt från till exempel humanisters arkeologi.
Kunskap om beteendet hos järn och andra metaller, teoretiskt inom metallurgi
utgångspunkter samt järnsmältning
jordmalmer har istället hört till
för alltid smedens förråd redan i yrket
på uppdrag av. "Smedsinstitutionen" upprätthöll järntillverkningskunskaper långt in på 1800-talet
och enskilda bysmedar och en del av
branschens skicklighet har bevarats till denna dag.

...

Inom några år har mer än tjugo platser med järnslagg hittats i Kymijokidalen.
De första upptäckterna av slagg gjordes av den avancerade arkeologientusiasten Rune
Nygård redan på 1990-talet.
På den tiden var slaggen eller platsen dock inte förknippad med tillverkning av järn, och saken var nästan bortglömd
i ett decennium. Nyligen ny
upptäckter har fört fram t.ex. Seppo Kallio från Fredrikshamn.
Det kol som hittills hittats i slaggen har deponerats i Fredrikshamns Kyrkslätt (850–1050)
AD), Vaalimaa (1450–1620 AD), Ruotsinpyhtää Paaskoski (1475–1650 AD)
och Ahvenkoski från Merikoski slagg
(1455–1640 e.Kr.).

[koroshiya]

Tidigaste spåren av järnframställning i vad numera är Finland har hittats från 300-200 fvt.

Det kan jag mycket väl tänka mig och det kan nog finnas äldre också.

[koroshiya]

Nu är vi vid ett ämne som jag inte känner till närmare, men jag får av den länkade artikeln intrycket att spåren av järnframställningsplatser inte alltid är så lätta att hitta och att det inte alltid varit det som intresserat arkeologerna mest. Smederna har vandrat omkring med sina tillbehör och smitt där det funnits järnmalm. Skribenten, Jouni Jäppinen, är amatörarkeolog och smed bl.a, och artikeln nördar snabbt ned sig i järnframställningens mer detaljerade finesser...
...

De kan ofta vara mycket lätta att hitta beroende på råvarans utbredning.

Ifall det är rödjord så kör man en ugn tills råmaterialet är slut där, sedan flyttar man sig bara kanske tio meter och kör en ny ugn.

Ett litet område kan lätt ha 50 ugnar och ett större hundratals.

Själva ordet för järn på finska, rauta, kommer väl också från den röda färgen på järnoxid av olika slag.

Finnarna kan knappast ha varit dummare än svenskar, och är det några större skillnader skulle jag tro på att det då beror på att det kanske inte finns lika mycket rödjord, myrmalm och sjömalm i Finland, men det är förstås inget jag vet något om.

[Hans]

Mer allmänt om järn: https://www.diva-portal.org/smash/get/d ... TEXT01.pdf

MVH

Hans

[millgard]

https://www.youtube.com/embed/PhjPGGSuuNM


Hur det såg ut.

Ett magiskt musikstycke för övrigt.

[cats]

Järngruvor saknades i Finland. Det fanns myrmalm, men i liten utsträckning och dessutom är järn utvunnen ur myrmalm av rätt dålig kvalitet och krävde en hel del resurser att utvinna.

Ett exempel på hur illa myrmalm sågs var att man på 1600-talet ansöktes från Karleborgslän i Finland till kungen att få börja utvinna myrmalm. Helt i planekonomisk anda. Ansökan avslogs. Om jag minns rätt började man ändå i liten omfattning utvinna myrmalm ända tills man själv kom till insikten att produkten var av för dålig kvalitet för att berättiga allt arbete och bränslet man använde för att få den.

[koroshiya]

Jag tror att det är metoderna i själva framställningen som är problemet och inte malmens beskaffenhet som så.

En gissning är att gruvor kunde ge mycket större mängd malm under lång tid, så att det var värt att satsa på mer avancerade smältverk.

Om man kollar på de ugnar som man körde med för rödjord och liknande - se filmen ovan - så ser man att det inte var några väldiga masugnar.

Limoniten innehåller emellertid 62 % järn.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Limonit

Ser man på Sverige fanns denna utvinning kvar fram till 1800-talet. Danmark hade också ett "Bergslagen" i form av järnframställning i Halland och Skåne kanske.

Att metallprojekt misslyckas är inte så konstigt. Samma saker kan man finna på många platser i Sverige. Dalsland har haft flera olika försök till att skapa utvinning, men de misslyckades mer eller mindre alla. När man kommer fram till 1600-talet är det också så att ny produktion måste konkurrera med metallframställning som redan har funnits i många hundra år. Kvaliteten från Finland hade förmodligen varit helt ok 1000 eller 2000 år tidigare.



Kartan som Gert visar (kolla vid 12:40), visar också var dessa järnframställningsplatser fanns under medeltiden och senare, och då ser man att det ofta var i områden i marginalen, där järnet tillsammans med jordbruk gjorde det möjligt att leva. De danska områdena ligger också alldeles bredvid den stora sydvästra klumpen.

Noterbart är att mer centrala områden som Västergötland har väldigt gammal järnframställning, men att det för landskapet som så inte längre var intressant när vi kommer en bit in i medeltiden.

Från Sverige har vi sådan tur att det åtminstone finns någon medeltida räkenskapsbok. En är Raven von Barnekows räkenskapsbok från Nyköping 1365-67, där man kan se att fler än en bonde betalar sin skatt i form av järn, ändå är inte Södermanland direkt känt som ett järnframställningsområde.

Men, så min gissning är att eftersom råvaran uppenbarligen finns i Finland, har man använt den till järnframställning. Sedan har det väl blivit så att råvaran har blivit utkonkurrerad, och förmodligen av järn från Sverige.

[Markus Holst]

Om vi tittar på kartan över Sverige så är det mycket riktigt på marginalgjordar som järnet tillverkades men jag vill hävda att det beror på två saker:

1) Arbetsbrist. På de magrare nördarna behövdes sidoinkomster

2) Det är på marginaljordarna som en av järnets viktigaste insatsvaror finns i god mängd: Skog.

Skog borde Finland ha haft gott om.

I Småland efterträddes järnbruken av de lika bränsleberoende glasburken.

[cats]

En intressant länk till Sonkajärvi kommun, som liggger mitt i Finland, där man utvann sjömalm ännu så sent som i början av 1900-talet

https://www.sonkajarvi.fi/Pa-svenska/Turism/Jyrkka

[koroshiya]

Om vi tittar på kartan över Sverige så är det mycket riktigt på marginalgjordar som järnet tillverkades men jag vill hävda att det beror på två saker:

1) Arbetsbrist. På de magrare nördarna behövdes sidoinkomster

2) Det är på marginaljordarna som en av järnets viktigaste insatsvaror finns i god mängd: Skog.

Skog borde Finland ha haft gott om.

I Småland efterträddes järnbruken av de lika bränsleberoende glasburken.

Ja, ingen blir fet på magra nördar.

Jag är säker på att du har rätt, och mängder av producenter kan ha haft jordbruk som huvudsyssla.

Skogen var också så viktig att man fraktade bergmalm till skogrika trakter. Dalslands bruk fick nog nästan all malm från Bergslagen, och de flesta bruken grundades på 1700-talet när det kanske hade börjat bli ont om ved bredvid gruvorna och bruken längre norrut.

[koroshiya]

En intressant länk till Sonkajärvi kommun, som liggger mitt i Finland, där man utvann sjömalm ännu så sent som i början av 1900-talet

https://www.sonkajarvi.fi/Pa-svenska/Turism/Jyrkka

Tack.

Det är ganska likt hur det ser ut vid svenska bruk. Väldigt många av dem ligger bredvid en liten fors.

Massor av dessa bruk försvann också från ca. 1870-1910. De klarade inte av att investera så mycket som behövdes för att kunna konkurrera längre. Det gällde även för bruk där råvaran var bergmalm..

Här är Huseby.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Huseby

Där var råvaran också sjömalm, som i Jyrkkä, och det var ju hopplöst på 1900-talet eftersom malmen aldrig kunde räcka till för en storskalig produktion.