Svenska språket i Finland, när kom det dit?

[Markus Holst]

Jag vet att språkfrågan är laddad i Finland och kanske öppnar jag en krutdurk nu, men jag tar risken.

Jag läste på Wikipedia att 1150 pratade befolkningen i nuvarande Finland finska eller samiska dialekter. När och hur kom svenskan dit? Det verkar som om det var en icke obetydlig svensk inflyttning till Finland redan under medeltiden. Är det detta som skapar de svensktalande bygderna?

Hur har språkutvecklingen sett ut på Åland? Var det också finskspråkigt från start?

[Schwemppa]

Laddad? Tja, det beror väl på vem man frågar. Anonymt tjafs på nätet ska man väl inte utgå från, entusiaster av alla sorter finns ju alltid.

De allra flesta finskspråkiga betraktar nog svenskan i Finland som någonting sådär relativt positivt, eller sedan som helt enkelt ointressant.

Det verkar som om det var en icke obetydlig svensk inflyttning till Finland redan under medeltiden. Är det detta som skapar de svensktalande bygderna?

Svar ja. När Svenska riket började konsolidera sig, kom blickarna snart att riktas östanhavs. Förbindelser över havet hade funnits sen urminnes tider, men mot slutet av 1100-talet kom "korstågstanken", kristnandet in i bilden. Erik den heliges korståg är en legend, men ledungar mot finska trakter förekom säkerligen. Novgorod spökade österifrån, så det var också fråga om rent erövringspolitiska tendenser, hinna före. Birger Jarls korståg på 1200-talet befäste det hela ända till Karelens utkanter, och svensk administration började införas; han "besatte landet med svenske män" sägs det någonstans.

Kolonisationen var livlig under 1200- och 1300-talen, och det var nu de finlandssvenska regionerna uppstod, och uppenbarligen under en relativt kort tid. Det hela torde väl ha berott på ett visst befolkningsöverskott på den svenska sidan, och det var kanske främst Digerdöden i mitten på 1300-talet som satte punkt för det här.

Språkforskningen hävdar att de flesta kom från mellersta Sverige; Mälardalen kanske. Häsingland har ochså nämnts i sammanhanget, vi har ju "Helsingfors", "Helsinge" m.fl. ortsnamn som tyder på det. Jag läste någonstans att den finlandssvenska dialekten uppstod under relativt kort tid, under viss påverkan av finskt uttal mm. Det var främst unga män som kom som kolonisatörer, och det tycks sedan ha förekommit ingiften med den finska befolkningen lokalt.

[HomeGuardSoldier]

Intressant. Så om inte digerdöden hade ägt rum så kanske svenskan hade varit ännu mer utbredd i Finland än den är idag.

HGS

[erep]

Schwemppas beskrivning om kristnandet är nog inte riktigt den som nyare forskning kommit fram till. Den nyare forskningen understryker att sydvästra Finland lierade sig tidigt med Uppsala-konunens maktsfär. Som tecken på detta är att man i området inte funnit skattgömmor från 1000-talet och det inte fanns ett system med vårdkasar som det funnits i andra delar av landet. Livet har alltså varit rätt lungt i området.

Traditionellt har man pratat om tre korståg. Det första är sannolikt uppdiktat av konung Eriks slä'kt, för att få honom postumt upphöjd och samtidigt släkten upphöjd. Någon mindre ledung kan ha förekommit. Även det s.k. andra korståget torde ha varit en ledung, men efter det blev sannolikt en del av deltagarna i landet, och kallade nya invånare till trakterna de bosatte sig i, d.v.s. Nyland och Österbotten.

I Österbotten hävdade folk länge att den svenskspråkiga befolkningen i trakten var äldre än så, men det finns inte riktigt belägg på det och jag tror den seriösa diskussionen om ämnet har dött ut. I Nyland fanns faktiskt en gles finskspråkig befolkning nära kusten, men inte så att byarna syntes från havet. I början av tusentalet var det inte särskilt hälsosamt att bo vid havet, om man inte hade en befäst stad. Sjörövare från olika håll kunde komma på besök.

Det tredje korståget har exitserat, men det är nog efteråt alla dessa fått sin etikett om att vara korståg.

Kristnandet var som i Sverige och Danmark mera ett handelspolitiskt val än något tvångsdop. Pratet om tvångsdop torde igen ha varit mera propaganda än verklighet.

Dnn nya svenskspråkiga befolkningen slog sig ner på marker som var öde, eller glest befolkade. En del av varför de var glest befolkade var att området var farligt att bo i, men en annan orsak var att med de lantbruksverktyg, närmare plogar som befolkningen då hade, var lerjorden svår att odla. De nya invånarnas plogar bet däremot även på åkerjord. Även om markerna inte var bebyggda, var de använda som erämarker (ärjemarker) https://sv.wikipedia.org/wiki/Er%C3%A4mark , vilket betydde att när det blev odlingsmarker och byar, förlorade de längre in i Finland boende vars erämarker området var sin erämark.

Artikeln om Åland på svenskspråkiga wikipedia har en beskrivning av Ålands finska och svenska bebyggelse. Se den.

Men vi ska inte se bara på 1000-talet. Redan under järntiden har det varit inflyttning från olika håll, både öster, söder och väster. Dels berättar fornfynd om det, sedan finns en diskussion om eventuella ortsnamn i helt finskspråkiga områden som påstås ha ett protogermansk ursprung. och så har vi genetiken.

Visste ni att det går en genetisk gräns genom Finland, som långt föjer Nöteborgstraktatens gräns?
https://sv.wikipedia.org/wiki/N%C3%B6teborgstraktaten
https://yhteishyva.fi/samarbete/vad-ber ... cle-562197
https://www.helsinki.fi/sv/nyheter/livs ... vara-gener

Ur artikeln nedan

https://katternodigital.fi/article/sann ... ?pages=all

Men tillbaka till när Finland bosattes av svenskspråkiga invånare. Enligt boken Suomen historia - Maa, kansa kautta aikojen (2012) av professor Pertti Virrankoski, förorsakade befolkningstryck i Sverige en flyttrörelse till Norrland och och kustområden som numera är Finland. Redan på 1100-talet riktade sig flyttrörelsen till Åland och Egentliga Finlands skärgård, och på 1200-talet till nyländska kusten fram till Kymmene älv, Svenskar bosatte sig även på fastlandet i Egentliga Finland, men finskan förblev huvudspåket där. I österbotten bosatte sig svenskar runt Närpes och Jakobstad på 1200-talet.

Enligt Virrankoski är dialekterna i Finland besläktade med mellansvenska dialekter och ortsnamn påvisar att man flyttat från Gästrikland, Hälsingland, och Dalarna. Flyttrörelsen var inte påtvingad av den svaga svenska kungamakten, utan den präglades av bönder som sökte sig till odlingsbar jord som inte brukades. Kungamakten gav visserligen skattelättnader för nybyggen, vilket gjordes i hela riket.

[erep]

Intressant. Så om inte digerdöden hade ägt rum så kanske svenskan hade varit ännu mer utbredd i Finland än den är idag.

HGS

Eller så var det bara att den mark som enkelt kunde odlas och inte var odlad redan var besatt, eller båda orsakerna.

[Markus Holst]

Tack, erep.

Jag undrar vilket nytt redskap svenskarna hade med sig så tidigt. Plogen var ju dåligt etablerad i Sverige då, om jag är rätt underrättad. Kanske var det bättre spetsar eller möjligen modeller på årder de förde med sig. Det får jag leta i mina böcker om.

Jämförelsen med Nöteborgstraktaten var onekligen intressant. Lika intressant är att Svenskarna i huvudsak besatte obesättna områden, vilket annars skulle bli min nästa fråga.

[Markus Holst]

Under medeltiden introducerades det fyrsidiga årdret, med dragstången förlängd i en läkt ovanför årderfoten, vilket ger årdret en fyrsidig profil.

Detta läste jag just på Wikipedia och kanske var det dessa nya och stabilare årder som tålde högre belastning som svenskarna förde med sig och erövrade lerjordarna med.

Tråden flyttas till Finlands historia.

[Karl Basilier]

Mikael Parkvall berättar utförligt på
https://www.youtube.com/watch?v=eSNbQo78Cso
om de språkhistoriska skälen att ange finlandssvenskans början till omkring år 1200.
En poäng han nog inte nämner är att svenskan i sig - kontrasterad mot andra nordiska språk - knappast är äldre än så: skenbart motsägande handboksrubriker som "runsvenska 800-1225" täcker förstås en pågående utveckling, men är väl mest en kortform för "fornnordiska dialekter på blivande svenskt område".
Klart utsagt är att han inte tänker sig någon kontinuitet mellan finlandssvenskan och den långt tidigare äldsta germanska påverkan på finskan.
(Några skäl att förutsätta en sådan kontinuitet kan jag heller inte se: när det gäller kulturpåverkan och kulturgränser genom årtusenden verkar det mesta ha hunnit fluktuera.)

[Esa K]

Hade för länge sedan (+20 år sedan) i lån ett särtryck av en artikel som jag vill minnas var av framlidne prof Sigurd Fries i Umeå, kan nu inte hitta igen min fotokopia av den, och som sagt är inte säker det ens var Fries, när jag försöker komma ihåg det. Kontentan i artikeln var dock, oavsett vem som var författare, att det skett ett språkbyte i skandinavisktspråkiga Norden någon gång mellan år 400-800 (om jag kommer ihåg det rätt) och att det kunde just avläsas i runstenarnas språk, för de var (är) för lika från danskt-svenskt-norskt språkområde för att kunna vara resultatet av en längre språkutveckling i de skilda områdena. Min enkla fråga, som kanske passar bättre annanstans i forum här än här är: Har denna hypotes någon bäring än? undrar jag som sitter än lite isolerad live från mina språkvetarkompisar...

mvh

Esa K

[Karl Basilier]

Esa, jag har med intresse googlat efter artikeln du talar om, också utan framgång.
Som du säger hör väl inte frågan till tråden. Och den är svår att kort kommentera.
Men om professor Fries tog upp den tror jag han var ensam i bräcklig farkost - mainstreamuppfattningen i nordistik som jag uppfattat den (är mångårigt intresserad av ämnet, inte mer) är att större språkbyten i södra hälften av Skandinavien efter stenålderns båtyxkultur inte förtjänar att diskuteras.

Jag skulle försvara uppfattningen att ett språkbyte åren 400-800 e Kr blir avigt att resonera om, ungefär så här:
- det går inte att få fram någon produktiv och prediktiv arbetsteori om spår av tidigare substratspråk i södra hälften av Skandinavien, och inte beroende på fantasilöshet eller slirande metodik hos etablerad forskning: man har tittat på saken sedan 1800-talet, väsentligen med samma metoder som gett napp på andra håll.
- språkbyte behöver inte ske från något radikalt annorlunda. Kan folk byta till en exotisk standard, kan de också byta till en prestigeladdad standarddialekt. Ett ev språkbyte behöver nog inte vara mer än en språkutjämning.

I varje fall tror jag att epoken före vikingatiden ligger nära till för antaganden om krafter som bromsar och utjämnar dialektsplittring. Och tillägger för min del gärna, att tanken att något radikalt annorlunda språk var med i spelet och lyckades flyga under eftervärldens radar naturligtvis inte blir logiskt motbevisad bara av att den är spekulativ och i någon mån kontraindikerad.
Men med all ålderdomlig germansk och nordisk kontext som ortnamnsforskningen tagit fram låter det i mina öron konstigt att detta <annorlunda> skulle ha kunnat dominera ännu kort före vikingatiden.

[koroshiya]

Hade för länge sedan (+20 år sedan) i lån ett särtryck av en artikel som jag vill minnas var av framlidne prof Sigurd Fries i Umeå, kan nu inte hitta igen min fotokopia av den, och som sagt är inte säker det ens var Fries, när jag försöker komma ihåg det. Kontentan i artikeln var dock, oavsett vem som var författare, att det skett ett språkbyte i skandinavisktspråkiga Norden någon gång mellan år 400-800 (om jag kommer ihåg det rätt) och att det kunde just avläsas i runstenarnas språk, för de var (är) för lika från danskt-svenskt-norskt språkområde för att kunna vara resultatet av en längre språkutveckling i de skilda områdena. Min enkla fråga, som kanske passar bättre annanstans i forum här än här är: Har denna hypotes någon bäring än? undrar jag som sitter än lite isolerad live från mina språkvetarkompisar...

mvh

Esa K

Det här handlar förmodligen om utvecklingen av runorna. Du vet att det finns åtminstone två olika runrader. Runt år 800 hade man slutligen bytt från den med 24 tecken till en med 16.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Futhark

Helt klart är att skriftspråk har en konserverande effekt. Man kan exempelvis se det i egyptiernas hieroglyfer. De körde på samma officiella system, fram till kraschar, och sedan skapade de ett nytt system. I verkligheten har språket förstås förändrats hela tiden, men det blir inte synligt före krissituationer.

Så var det förmodligen med våra runor. Man har haft en samnordisk skrift fram till ungefär år 800, men det är inte säkert att den representerade sättet som folk talade på lokalt.

Efter år 800 hade man en ny runrad och den ersatte den gamla.

Det bör påpekas här att de flesta runstenar handlar om religionskonflikter och är tydliga avläggare efter Jellinge-stenarna. De flesta är inte ens från vikingatiden utan från tidig medeltid i Mälardalen.

Det är stenarna i Jellinge som skapar det nya modet, men det är inte säkert att det var där dessa runor skapades. Om jag minns rätt existerade de redan på rökstenen närmare 200 år tidigare.

Jag skall lägga till också att när man reste alla stenar i Mälardalen hade Danmark och Götaland redan bytt till andra typer av gravmonument.

[Markus Holst]

Jag läste någonstans att de stora mertalet av runstenar uppkom när man i den kristna traditionen började gravsätta döingarna på kyrkogården istället för på gravfältet hemmavid. Då behövdes andra dokument för att markera äganderätt eftersom pappas gravhög ju inte längre fanns på gården. Därför berättar de flesta stenar om vem som reste den över vem, och inte så mycket mera.

[koroshiya]

Jag läste någonstans att de stora mertalet av runstenar uppkom när man i den kristna traditionen började gravsätta döingarna på kyrkogården istället för på gravfältet hemmavid. Då behövdes andra dokument för att markera äganderätt eftersom pappas gravhög ju inte längre fanns på gården. Därför berättar de flesta stenar om vem som reste den över vem, och inte så mycket mera.

Något sådant handlar det om.

Religionsskiftet skapade stenarna i Mälardalen.

[Schwemppa]

Kontentan i artikeln var dock, oavsett vem som var författare, att det skett ett språkbyte i skandinavisktspråkiga Norden någon gång mellan år 400-800 (om jag kommer ihåg det rätt) och att det kunde just avläsas i runstenarnas språk, för de var (är) för lika från danskt-svenskt-norskt språkområde för att kunna vara resultatet av en längre språkutveckling i de skilda områdena. Min enkla fråga, som kanske passar bättre annanstans i forum här än här är: Har denna hypotes någon bäring än? undrar jag som sitter än lite isolerad live från mina språkvetarkompisar...

Nu är jag alls inte säker på om det var vad som avsågs, men jag får vissa vibbar av professor Kalevi Viik.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kalevi_Wiik
https://www.uppslagsverket.fi/sv/sok/vi ... WiikKalevi

"W. gör gällande att urformer av finskbesläktade språk skulle ha talats efter istidens slut längs med den vikande isranden betydligt tidigare (kanske 7000-8000 f.Kr.) och längre västerut (också på nuvarande finländsk botten) än språkforskare traditionellt antagit. De tidigare fennougrierna skulle ha kommit från en istida "refug" på nuvarande ukrainsk botten och rört sig norrut därifrån när det blev varmare. Dessa urfennougrier skulle också ha påverkat uppkomsten av de germanska, slaviska och baltiska språken genom att själva byta sitt modersmål till dessa språks urformer. W:s teorier har vunnit ett visst stöd bland arkeologer och genetiker, men en stor majoritet av språkforskarna betraktar dem som lingvistiskt sett spekulativa."

Uppslagsverket Finland uttrycker sig diplomatiskt här, jag har för mig att språkforskarna nuförtiden betraktar honom som en kuf som borde ha stannat vid fonetiken. De som vill framhäva ett finskt storståtligt förlutet i hela Norden har naturligtvis varit förtjusta.

[erep]

Uppslagsverket Finland uttrycker sig diplomatiskt här, jag har för mig att språkforskarna nuförtiden betraktar honom som en kuf som borde ha stannat vid fonetiken. De som vill framhäva ett finskt storståtligt förlutet i hela Norden har naturligtvis varit förtjusta.

Ja, han tillsammans med Ior Bock är ju moderna motsvarigheter till Olof Rudbeck d.ä.