Hej!
Jag tänkte att detta skulle vara ett ämne som kunde intressera; nämligen marskalk Mannerheims inställning och förhållande till sina generaler, fördelningskommendörer och andra högre officerare. I Finland har detta ämne diskuterats en hel del och det har utkommit böcker om ämnet.
Mannerheim hade ju både favoriter och hackkycklingar bland sina underordnade.
En general som jag genast kommer att tänka på är generallöjtnant Harald Öhquist, som Mannerheim definitivt ogillade. Men här finns ett problem i och med att Mannerheim senare beskrev honom som "en general som gjorde flere misstag i vinterkriget" och likväl bytte han inte ut Öhquist. Nämligen genast i början av vinterkriget fick general Juho Heiskanen "sparken" och under under den ryska offensiven på Näset 1944 avskedades fyra fördelningskommendörer, Sihvo, Melander, Paalu och Kemppi och likväl har Mannerheim inte efteråt bedömt dem med lika hårda ord som han använde om Öhquist, vilken han dock inte avskedade. Öhquist hade ju ansvaret för operationerna på huvudkrigsskådeplatsen!
Vad tänker ni om denna sak?
Mannerheim och hans generaler.
Re: Mannerheim och hans generaler.
Hade varit ett utmärkt ämne för Stellan Bojerud men alas...
Re: Mannerheim och hans generaler.
Möjligen finns det andra lika kunniga som Stellan Bojerud som kan komma med kommentarer? Angående Juho Heiskanens "avsked" så har det till och med sagts att Mannerheim ville bli av med honom och för att få ett svepskäl så gav han order om att Heiskanen skulle utföra ett motanfall, som Mannerheim visste att skulle misslyckas och kunde sedan byta ut honom mot Hägglund. Detta verkar långsökt för enklast hade det varit att byta ut honom direkt.
Men varför byttes inte Öhquist ut fast han "begick bara misstag"? Min teori är att trots att Mannerheim och Öhquist inte passade ihop visavi personkemi så fanns det en faktor Mannerheim inte kunde bortse från: Nämligen ingen kände terrängen på Näset och kring Viborg så bra som Öhquist och därför kunde Mannerheim inte undvara honom.
Att sedan Öhquists förman, generallöjtnant Hugo Österman byttes ut mot Heinrichs har en beröringspunkt med Öhquist. Flere krigshistoriker har påtalat hur svår Östermans situation var då han hade Mannerheim över sig och Öhquist under sig. Någon har kallat Öhquist en "envis besserwisser" som alltid kunde komma med invändningar mot Österman hänvisande till att han kände terrängen bättre. Första gången det skar sig ordentligt mellan de båda var natten mot den 3.12.1939. Österman gav order om att den uppgivna Vammelsuulinjen skulle återtagas men Öhquist vägrade och hänvisade till sin kännedom om terrängen och tillade att "ifall jag vidarebefordrar denna order blir någon av mina underordnade tvungen att vägra så jag är den som vägrar!"
Kommendören för Näsets Armé generallöjtnant Österman byttes ju ut mot Heinrichs den 20 februari 1940. Om denna händelse har det spekulerats mycket. Hade Österman faktiskt bett om att bli befriad eller ville han bara ha en kort tids permission för att besöka sin hustru som sårats i ett bombanfall råder det delade meningar om. Men i och med att uppfattningen att Österman själv bett om befrielse spreds så kunde han inte mera räkna med uppdrag som frontkommendör, ty Mannerheim hade den principen att ifall en frontkommendör ber om befrielse får han aldrig ett nytt uppdrag. Det kan ju inte vara så att en general vill ha ledigt då hans trupper är pressade och på reträtt och sedan vill tillbaka när det åter går bra.
Men varför byttes inte Öhquist ut fast han "begick bara misstag"? Min teori är att trots att Mannerheim och Öhquist inte passade ihop visavi personkemi så fanns det en faktor Mannerheim inte kunde bortse från: Nämligen ingen kände terrängen på Näset och kring Viborg så bra som Öhquist och därför kunde Mannerheim inte undvara honom.
Att sedan Öhquists förman, generallöjtnant Hugo Österman byttes ut mot Heinrichs har en beröringspunkt med Öhquist. Flere krigshistoriker har påtalat hur svår Östermans situation var då han hade Mannerheim över sig och Öhquist under sig. Någon har kallat Öhquist en "envis besserwisser" som alltid kunde komma med invändningar mot Österman hänvisande till att han kände terrängen bättre. Första gången det skar sig ordentligt mellan de båda var natten mot den 3.12.1939. Österman gav order om att den uppgivna Vammelsuulinjen skulle återtagas men Öhquist vägrade och hänvisade till sin kännedom om terrängen och tillade att "ifall jag vidarebefordrar denna order blir någon av mina underordnade tvungen att vägra så jag är den som vägrar!"
Kommendören för Näsets Armé generallöjtnant Österman byttes ju ut mot Heinrichs den 20 februari 1940. Om denna händelse har det spekulerats mycket. Hade Österman faktiskt bett om att bli befriad eller ville han bara ha en kort tids permission för att besöka sin hustru som sårats i ett bombanfall råder det delade meningar om. Men i och med att uppfattningen att Österman själv bett om befrielse spreds så kunde han inte mera räkna med uppdrag som frontkommendör, ty Mannerheim hade den principen att ifall en frontkommendör ber om befrielse får han aldrig ett nytt uppdrag. Det kan ju inte vara så att en general vill ha ledigt då hans trupper är pressade och på reträtt och sedan vill tillbaka när det åter går bra.
Re: Mannerheim och hans generaler.
Jag läser med nöje dina inlägg och lär mig mycket, precis som många skalmaniter 
Re: Mannerheim och hans generaler.
Absolut Lasse! Även denne ''skalmanit''......Lasse Odrup skrev:Jag läser med nöje dina inlägg och lär mig mycket, precis som många skalmaniter
Varjag
Re: Mannerheim och hans generaler.
Tack! Om Öhquist var en general Mannerheim definitivt ogillade så hade han också sina favoriter. Främst Paavo Talvela, Aaro Pajari och Erkki Raappana. Hur stort förtroende han hade för bl.a. Pajari visade sig under de kritiska dagarna på Näset sommaren 1944. Vid ett tillfälle ringde Mannerheim till Pajari - förbi både Oesch, kommendör för Näsets truppper, och Laatikainen, kommendör för IV Armékåren - för att fråga huru han såg på möjligheten att hans division, 3.D, skulle kunna göra ett framgånsrikt motanfall. Pajari gjorde en snabb analys och ringde tillbaka med svaret att det skulle vara möjligt, men hans trupper är nu grupperade så att det tar lång tid att få dem omgrupperade och då är tillfället förbi.
Många av generalerna var sådana som Mannerheim nog litade på utan de var hans direkta favoriter. Ett exempel är Viljo Tuompo, som under vinterkriget var kommendör för Norra Finlands grupp. När Tuompo efter kriget kom till Högkvarteret så lär Mannerheim ha kritiserat honom men snart insett Tuompos kunnighet och behållit honom hela kriget som kommendör för Högkvarterets kommandostab. Tuompo själv skulle ha velat ha ett uppdrag som frontkommendör men Mannerheim ansåg honom oumbärlig i Högkvarteret.
Många av generalerna var sådana som Mannerheim nog litade på utan de var hans direkta favoriter. Ett exempel är Viljo Tuompo, som under vinterkriget var kommendör för Norra Finlands grupp. När Tuompo efter kriget kom till Högkvarteret så lär Mannerheim ha kritiserat honom men snart insett Tuompos kunnighet och behållit honom hela kriget som kommendör för Högkvarterets kommandostab. Tuompo själv skulle ha velat ha ett uppdrag som frontkommendör men Mannerheim ansåg honom oumbärlig i Högkvarteret.
Re: Mannerheim och hans generaler.
Måste passa på att säga några ord om Hjalmar Siilasvuo! Han befordrades till generalmajor i april 1940 då han redan vunnit världsrykte som en modern Leonidas. Detta kommenterade en av hans vänner i Sverige, en svensk general med orden "Detta innebär ju att alla generalmajorer nu värderas vida högre, ty vanligen så har denna grad getts åt folk som länge gjort trogen stabstjänst i fredstid, men i ditt fall behövdes det rent mytiska segrar på slagfältet för att få denna grad!"
Hurudan var då Mannerheim inställning till Siilasvuo? Siilasvuo blev ju Mannerheimriddare mycket sent, Nr 183 i slutet av december 1944 när kriget mot tyskarna i Lappland redan var avgjort. Det verkar som om Mannerheim haft den inställningen att "Siilasvuo hinner nog få sitt Mannerheimkors ännu, ty honom kan jag lita på i vått och torrt!"
Siilasvuo vann ju ryktbarhet i vinterkriget genom segrarna vid Suomussalmi, Raate och Kuhmo. I början av fortsättningskriget kommenderade han II Armékåren där han var underställd tyskarna. Detta samarbete knakade ordentligt i fogarna ty Siilasvuo gillade inte alls tyskarna. Bakslagen som följde efter Kiestinkis erövring kastar en skugga över hans rykte och vissa av hans handlingar kan med fog kritiseras.
Sommaren 1944 ledda han försvaret av Östra Näset och skötte uppdraget med den äran; den ryska offensiven hejdades vid Vuosalmi. Likväl så verkar hans stil att leda operationerna präglats av en viss nonchalans och ordergången var inte alltid helt enligt reglementet. Ett exempel är då generalmajor Martola, med Adolf Ehrnrooths regemente i spetsen försvarade brohuvudet vid Äyräpää. Martola uppfattade att Siilasvuo gett honom tillåtelse att dra sig tillbaka och fick av Siilasvuo en order om detta. Litet senare så underställdes Er.P 25 Martola. Denna bataljons stridsvärde var inte stort, men följande morgon rapporterade Martola åt Siilasvuo om sin reträtt och fick veta att han inte hade tillåtelse till detta ty "Martola borde ha förstått att Er.P 25:s underställande upphävde den tidigare ordern om att han tillåts retirera"
Sedan, i september 1944 när tyskarna skulle drivas ut ur Norra Finland var det Siilasvuo som fick uppdraget att leda operationerna. Han utförde detta uppdrag genom att genast i början erövra ("kapa") Kemi och Torneå av tyskarna i en briljant utförd landstigning i tyskarnas rygg. Därmed var kriget i storts sett avgjort.
Om Siilasvuo kan sägas att han var en färgstark och komplicerad person. Om hans färdigheter som frontkommendör i krig är man i stort sett enig; han var rätt man på rätt plats!
Hurudan var då Mannerheim inställning till Siilasvuo? Siilasvuo blev ju Mannerheimriddare mycket sent, Nr 183 i slutet av december 1944 när kriget mot tyskarna i Lappland redan var avgjort. Det verkar som om Mannerheim haft den inställningen att "Siilasvuo hinner nog få sitt Mannerheimkors ännu, ty honom kan jag lita på i vått och torrt!"
Siilasvuo vann ju ryktbarhet i vinterkriget genom segrarna vid Suomussalmi, Raate och Kuhmo. I början av fortsättningskriget kommenderade han II Armékåren där han var underställd tyskarna. Detta samarbete knakade ordentligt i fogarna ty Siilasvuo gillade inte alls tyskarna. Bakslagen som följde efter Kiestinkis erövring kastar en skugga över hans rykte och vissa av hans handlingar kan med fog kritiseras.
Sommaren 1944 ledda han försvaret av Östra Näset och skötte uppdraget med den äran; den ryska offensiven hejdades vid Vuosalmi. Likväl så verkar hans stil att leda operationerna präglats av en viss nonchalans och ordergången var inte alltid helt enligt reglementet. Ett exempel är då generalmajor Martola, med Adolf Ehrnrooths regemente i spetsen försvarade brohuvudet vid Äyräpää. Martola uppfattade att Siilasvuo gett honom tillåtelse att dra sig tillbaka och fick av Siilasvuo en order om detta. Litet senare så underställdes Er.P 25 Martola. Denna bataljons stridsvärde var inte stort, men följande morgon rapporterade Martola åt Siilasvuo om sin reträtt och fick veta att han inte hade tillåtelse till detta ty "Martola borde ha förstått att Er.P 25:s underställande upphävde den tidigare ordern om att han tillåts retirera"
Sedan, i september 1944 när tyskarna skulle drivas ut ur Norra Finland var det Siilasvuo som fick uppdraget att leda operationerna. Han utförde detta uppdrag genom att genast i början erövra ("kapa") Kemi och Torneå av tyskarna i en briljant utförd landstigning i tyskarnas rygg. Därmed var kriget i storts sett avgjort.
Om Siilasvuo kan sägas att han var en färgstark och komplicerad person. Om hans färdigheter som frontkommendör i krig är man i stort sett enig; han var rätt man på rätt plats!
Re: Mannerheim och hans generaler.
Beträffande Öhquist måste nämnas att det för några år sedan kom en bok om hans förhållande till Mannerheim. Den har nog inte översatts, men det centrala i innehållet är att Öhquist var utbildad som jurist och därför en mycket pedantisk officer. Hans inställning till Mannerheim var att han som statsman nog var rätt man på rätt plats, men beträffande hur vapnen och taktiken utvecklats så ansåg han att Mannerheim blivit kvar i första världskrigets skyttegravar. Efter vinterkriget lär ju Mannerheim också ha misstänkt att Öhquist satt käppar i hjulet för överste Lagus då denna skickades till Näset för att försöka stabilisera fronten efter genombrottet i mitten av februari 1940.
Re: Mannerheim och hans generaler.
Tack för dina uppgifter. Finns det mer att läsa om om Siilasvuo på svenska eller tyska?Borebo skrev: Siilasvuo vann ju ryktbarhet i vinterkriget genom segrarna vid Suomussalmi, Raate och Kuhmo. I början av fortsättningskriget kommenderade han II Armékåren där han var underställd tyskarna. Detta samarbete knakade ordentligt i fogarna ty Siilasvuo gillade inte alls tyskarna. Bakslagen som följde efter Kiestinkis erövring kastar en skugga över hans rykte och vissa av hans handlingar kan med fog kritiseras.
Re: Mannerheim och hans generaler.
Tack! På svenska finns det inte mycket att läsa om Siilasvuo, knappast heller på tyska. De mörka stunderna efter erövringen av Kiestinki var ungefärligen dessa: Tyskarna i norr hade ju skrutit med hur de kommit för att lära finnarna att kriga. När sedan tyskarnas offensiv i Lappland blev ett fiasko så sökte man båda syndabockar och nya slagfält. Överstelöjtnant Turtolas IR 53 ryckte fram från Kuusamo mot Kiestinki och med svåra förluster så lyckades man dock långt bättre med sin framryckning än tyskarna i norr. Här såg tyskarna en möjlighet att hoppa på Turtolas vagn och ta äran åt sig. Man skickade en del trupper till "stöd" åt Turtola och sedan då Kiestinki hade erövrats av Turtola var det Berlin som först kom med nyheten och antydde att det var tyska trupper som gjort det. Mannerheim fick först veta saken via Berlin och skickade därför ett meddelande till Siilasvuo där han undrade varför han inte underrättats om detta. I själva verket var nyheten från Berlin vad man idag kallat för "alternativa fakta" ty Turtola ville först rensa staden innan han underrättade Siilasvuo. Detta ledde till den mörkaste stunden i Siilasvuos karriär ty han skyndade till Kiestinki och lät ställa upp Turtolas regemente och skällde sedan ut både Turtola och hans soldater. Soldater som exemplariskt avancerat och lidit stora förluster i en svårframkomlig terräng. En av de sorgligaste kapitlen under fortsättningskriget följde sedan då Turtola fortsatte att avancera österut från Kiestinki och cirka 25 kilometer öster om orten råkade i motti där han själv och många av regementets mannar stupade. Men det är en annan historia.
Re: Mannerheim och hans generaler.
En vanlig företeelse är att lita på den första underrättelsen man får och sedan låsa sitt agerande därefter. Att våga vänta på ett annat mer nyanserat meddelande kan ses som svaghet och tveksamhet och det är kanske mänskligt att Siilasvuo föll i fällan, mitt i stressen.Borebo skrev: Här såg tyskarna en möjlighet att hoppa på Turtolas vagn och ta äran åt sig. Man skickade en del trupper till "stöd" åt Turtola och sedan då Kiestinki hade erövrats av Turtola var det Berlin som först kom med nyheten och antydde att det var tyska trupper som gjort det.
Detta ledde till den mörkaste stunden i Siilasvuos karriär ty han skyndade till Kiestinki och lät ställa upp Turtolas regemente och skällde sedan ut både Turtola och hans soldater. Soldater som exemplariskt avancerat och lidit stora förluster i en svårframkomlig terräng. En av de sorgligaste kapitlen under fortsättningskriget följde sedan då Turtola fortsatte att avancera österut från Kiestinki och cirka 25 kilometer öster om orten råkade i motti där han själv och många av regementets mannar stupade. Men det är en annan historia.
Kan gissa vad radio Berlin sade: "Tyska trupper har med stöd av finska enheter erövrat Kiestinki ..."
Inte underligt att Siilasvuo tappade fattningen.
Re: Mannerheim och hans generaler.
Utan att veta så mycket om just de här händelserna så verkar även Turtolas agerande lite senfärdigt.Borebo skrev: I själva verket var nyheten från Berlin vad man idag kallat för "alternativa fakta" ty Turtola ville först rensa staden innan han underrättade Siilasvuo.
Om man lyckats "ta" ett bebyggt område så anses man behärska det även om det återstår en del upprensningsaktioner som det nästan alltid behövs i taget område.
Huvudsaken är att motståndaren inte längre har initiativet utan tvingas strida i små motståndsfickor som efter hand kan rensas.
Kanske hade Turtola ofullständiga underrättelser om läget i Kiestinki? I så fall inte den första gången som en befälhavare drabbats av det.
Tack, Borebo, för en mycket intressant tråd!
Re: Mannerheim och hans generaler.
Det var närmast så att tyskarna hann före med sina "alternativa fakta". Turtola skulle nog ha meddelat Siilasvuo så fort Kiestinki varit rensat från de sista motståndsfickorna.
Det tragiska som sedan hände en vecka senare berodde på ofullständiga underrättelser. Nämligen Turtolas regemente ryckte fram österut och Högkvarterets Underrättelseavdelning hade missat och missat grovt. Nämligen från Murmanskbanan löpte ett stickspår mot Kiestinki och Stavkan kastade in 88. Divisionen från Kolahalvön. Detta stickspår tycks man i Siilasvuos stab inte ha känt till och följden var att stora delar av Turtolas regemente blev inringat. Denna inringning varade närmare två veckor och närmare 200 stupade fick begravas i ett kärr därifrån de kunde återbördas först på 1990-talet.
Under hela tiden dessa två veckor begärde Turtola förgäves om tillstånd att bryta sig ut men Siilasvuo vägrade. Turtola samlade sedan en liten recognoseringsgrupp som han själv ledde och man säger att han med avsikt utsatte sig för fiendens eld och stupade. Just före hade han ett ilsket meningsutbyte via telefon med Siilasvuo. Turtolas sista ord till Siilasvuo sägs ha lytt "Nog kan vi alla dö här om det gör herrarna nöjda!"
Det tragiska som sedan hände en vecka senare berodde på ofullständiga underrättelser. Nämligen Turtolas regemente ryckte fram österut och Högkvarterets Underrättelseavdelning hade missat och missat grovt. Nämligen från Murmanskbanan löpte ett stickspår mot Kiestinki och Stavkan kastade in 88. Divisionen från Kolahalvön. Detta stickspår tycks man i Siilasvuos stab inte ha känt till och följden var att stora delar av Turtolas regemente blev inringat. Denna inringning varade närmare två veckor och närmare 200 stupade fick begravas i ett kärr därifrån de kunde återbördas först på 1990-talet.
Under hela tiden dessa två veckor begärde Turtola förgäves om tillstånd att bryta sig ut men Siilasvuo vägrade. Turtola samlade sedan en liten recognoseringsgrupp som han själv ledde och man säger att han med avsikt utsatte sig för fiendens eld och stupade. Just före hade han ett ilsket meningsutbyte via telefon med Siilasvuo. Turtolas sista ord till Siilasvuo sägs ha lytt "Nog kan vi alla dö här om det gör herrarna nöjda!"
Re: Mannerheim och hans generaler.
Det har just utkommit en intressant bok av Lasse Laaksonen som handlar om hur mycket alkohol som användes under krigen. Här framgår att från Högkvarteret och neråt längs kommandolinjen så var användningen av alkohol stort och många ledande generaler kunde beskrivas som alkoholister. Ifall det varit fråga om en arbetsplats i dagens samhälle, med nu gällande regler, så skulle de flesta, börjande med Mannerheim ha fått sparken för fylleri på arbetsplatsen.
Laaksonen berättar om hur den avskedade general Wallenius träffade Mannerheim genast efter vinterkriget och följande replikskifte ägde rum:
- Du fick avsked för att du är en suput, sade Mannerheim.
- En likadan suput är du själv,svarade Wallenius.
Här kommer man genast att tänka på Abraham Lincoln och hans inställning till general Ulysses S. Grants supande. Lincoln lär ha sagt "Jaså, super han? Säg mig vilket märke han dricker så kan jag beställa det åt mina andra generaler". Grant må ha varit en suput, men han var länge den enda av Lincolns generaler som hade framgång på slagfältet. Det sägs att då han besegrade sydstaternas armé vid Shiloh, april 1862, så var stupfull hela tiden.
Laaksonens bok är åter en gång en sådan som borde översättas till svenska.
Laaksonen berättar om hur den avskedade general Wallenius träffade Mannerheim genast efter vinterkriget och följande replikskifte ägde rum:
- Du fick avsked för att du är en suput, sade Mannerheim.
- En likadan suput är du själv,svarade Wallenius.
Här kommer man genast att tänka på Abraham Lincoln och hans inställning till general Ulysses S. Grants supande. Lincoln lär ha sagt "Jaså, super han? Säg mig vilket märke han dricker så kan jag beställa det åt mina andra generaler". Grant må ha varit en suput, men han var länge den enda av Lincolns generaler som hade framgång på slagfältet. Det sägs att då han besegrade sydstaternas armé vid Shiloh, april 1862, så var stupfull hela tiden.
Laaksonens bok är åter en gång en sådan som borde översättas till svenska.
Re: Mannerheim och hans generaler.
Alkoholkulturen var en annan förr. I dag verkar kändisar och andra högt placerade att vara mer intresserade av bland annat kokain och cannabis.
Att dra en lina eller röka en joint verkar i vissa kretsar vara mer accepterat än att dricka för mycket.
"På min tid" var det vanligt att dricka en lunchöl på regementet men den vanan försvann lyckligtvis. Förvånar mig alltså inte att man på 40-talet betraktade alkohol som livsmedel. Det var helt enkelt en del av kulturen.
Ännu längre tillbaka dracks det mer öl än vatten i svenska och finska hushåll.
Att dra en lina eller röka en joint verkar i vissa kretsar vara mer accepterat än att dricka för mycket.
"På min tid" var det vanligt att dricka en lunchöl på regementet men den vanan försvann lyckligtvis. Förvånar mig alltså inte att man på 40-talet betraktade alkohol som livsmedel. Det var helt enkelt en del av kulturen.
Ännu längre tillbaka dracks det mer öl än vatten i svenska och finska hushåll.