Det har framställts önskemål om en separat avdelning för olyckor och katastrofer på forumet, men adminstratörernas åsikt är att fallen bör behandlas på avdelningarna för respektive tidsepoker. Okej, det ska väl gå.
De svåraste sjöolyckorna i Finlands historia, såväl i krigs- som fredstid, har utspelats under 1900-talet. Men också i det förindustriella samhället skedde det gruvliga ting till sjöss.
De långa smäckra kyrkbåtarna var ett allmänt fortskaffningsmedel under 1700- och 1800-talen. I vissa trakter tävlade byarna och gårdarna om vem som hade de finaste båtarna, och hur fort man kunde ro med dem. Då man betänker att allmogen ofta inte kunde simma, och hur mycket brännvin som söps, är det självklart att olyckor inträffade.
Den troligen värsta kyrkbåtsolyckan i Finland skedde på sjön Keurusselkä i Keuru (Keuruu) socken den 31 augusti 1845, där en båt kantrade och 26 människor omkom. Katastrofen hade haft ett märkligt förspel, som naturligtvis gav folkfantasin näring.
En söndag i augusti 1844 hade ett av båtlagen från byn Kolho, på andra sidan Keurusselkä, utmanat de övriga båtarna på kapprodd. De unga männen stärkte sig med brännvin från en stor hink på stranden, och så bar det av ut på sjön, mot kyrkan.
I Keuru fanns vid den här tiden en ung hjälppräst, Niklas Durchman, som snabbt blivit berömd för sina svavelglödande väckelsepredikningar. Han hade "predikat kyrkan grå" på bara några veckor - han hade öst ovett över kyrkobesökarnas färggranna folkdräkter, så de började komma till gudstjänsten klädda i vadmal.
Durchman hade för vana att gå ner till stranden för att möta kyrkbåtarna och sälja biblar och andlig litteratur till de nyanlända. Då han nu såg en mängd fulla ynglingar ragla i land från båtarna, blev han rasande. "Märkligt att inte den rättfärdige Guden dränkte er redan på vägen hit", röt pastorn, tog hand om det brännvin som var avsett för hemfärden och hällde det i sjön. När han fått höra att man inför kapprodden slagit vad om pengar, tog han upp saken i sin predikan. Han hotade keuruborna med Guds straff om de fortsatte med kapproendet: "Om ni visste vad som skall ske om ett år, skulle ni göra bättring. Också min egen tid är höljd i dunkel, men det skall ske. Ni står som på ett gungfly och åker ner i helvetet om ni inte gör bättring."
Så kom olycksdagen i augusti nästa år. Under gudstjänsten blåste det upp till hård nordlig vind, och båtlagen avråddes från att bege sig ut på sjön. Kyrkbåtarna stack ändå ut, även de från Kolho. Ute på sjön gick Haikkas båt på grund och välte. 26 människor drunknade, bara 11 kom undan med livet.
Efteråt berättade många om de varsel som föregått olyckan. Drängen Kalle på gården Keskinen hade den ödesdigra dagens morgon hört ett stort brus och klagande läte som gick från norr till söder. På Kolho gård hade stormen vräkt omkull två björkar och fått sädesskylar att flyga långa sträckor.
När de döda jordfästes i en gemensam grav på Keuru gamla kyrkogård, kom många ihåg pastor Durchmans förutsägelse. Pastorn själv hade dött i maj 1845, bara 28 år gammal, och fick inte bevittna hur den slog in.
Helsingfors Tidningar den 10 september 1845 har en notis om olyckan på första sidan.
Informationen är i övrigt hämtad från Keuru museums sida om det kyrkliga livet i socknen förr. Den finskspråkiga texten har rubriken "Doft av himmel och tjära".Från K e u r u berättas den beklagliga nyhet, att en med alltför många personer öfwerlastad kyrkbåt söndagen den 31 sistl. Aug. derstädes förolyckats under färden till kyrkan. En stark blåst wållade och förwärrade olyckan, hwilken, enligt berättelse, kostat 30 menniskolif, hwaribland 5 tillhörande en enda familj. Det är icke så sällan man i wårt land erfar slika olyckor under färden med kyrkbåtar och wäl wore om allmogen, der sådana begagnas, påmintes om större försigtighet wid deras bruk.
Jag kan tillägga att psykohistorikern och författaren Juha Siltala i sin bok Suomalainen ahdistus (Den finska ångesten) livfullt beskriver Durchmans verksamhet och predikokonst.
Ytteligare ett antal svårare kyrkbåtsolyckor finns på finska Wikipedia.
Den 17 juni 1860 omkom 17 personer då en kyrkbåt i Rautalampi stötte på grund.
I oktober 1856 kantrade en kyrkbåt på Ule träsk, och 16 ynglingar på hemväg från Säräisniemi kyrka förolyckades.
I maj 1746 sjönk en kyrkbåt av okänd orsak på sjön Kivijärvi i Luumäki, och alla de 14 personerna i båten drunknade.