Heikki Jansson skrev:Martin Lundvall skrev:Jag anmser inte att moraliserande historieskrivning är fruktbar. Sovjetunionen, som så många andra länder, bröt vid upprepade tillfällen mot ingångna avtal och tolkade situationer som det passade det egna landets intressen. Det är självklart fel, men om Finland eller något annat land gjorde likadant är det också fel. Ska man däremot rättfärdiga hur länder agerade är det inte längre historia utan politik. Att hitta rätt eller fel innebär alltid att vi gör en egen subjektiv tolkning, bättre att hitta förklaringar till händelser utan att för den saken gradera och beetygsätta vilka som var "rätt" och "fel"
Det ojämförligt bästa inlägget i någon diskussion här.
En gång besvarades ett inlägg, som jag skrivit med "För övrigt" skrev skribenten då, "anser jag, att
det var bra, att man i Finland utförde den sk. extra repövningen i oktober 1939". Skribenten såg som huvudsak att ta ställning till huruvida skeenden i historien är "
bra". Från vems synpunkt var det bra med den extra repövningen?? frågar man ju sig. Från Finlands eller Sovjets eller kanske någon tredje parts? Det är väl inte meningen att komma med ställningstaganden till vad som är "bra" (från finsk eller sovjetisk synvinkel) utan att beskriva och förstå historiska skeenden, inte att döma eller fördöma dem eller komma med subjektiva synpunkter om huruvida något är "bra" eller "illa".
Varför hade finnarna t.ex rätt att hävda en tillräcklig försvarszon för Viborg (ingick i den finska motiveringen till att förkasta ett av de upprepade gränsjusteringsförslagen (ryssarna föreslog, finarna sade "nej" under Moskvaförhandlingarna i oktober/november 1939 men "rätt" (av Gud given?) att förvägra Sovjet från en försvarszon för Leningrad (en stad med lika stor befolkning som hela Finland hade). Att blanda in "rätt" och "fel" i stormaktspolitik är att liktydigt med att blanda in barnkammajargong (typ "men mamma Peter - eller Kalle - slog först") med maktspel.
"Avbryt förhandlingarna" (keskeyttäkää neuvottelut) , lydde den finska regeringens instruktion i telegram den 9. november 1939 till förhandlarna i Moskva. Finlands regering formligen tiggde om krig - och fick det - det betalade de finska "tappra" pojkarna sedan, under kriget för. Med den överlägsna attityd som utrikesministern, han hette Eljas Erkko, (stödd av den övriga regeringen) visade gentemot Sovjet såväl under hela 30-talets senare del (inställningen till Litvinov-politiken), och sedan under båda Jartsev- och Steinförhandlingarna (1938-39) och till sist under förhandlingarna i Moskva funderar jag så smått om inte angreppets omfattning berodde på att Kremls tålamod brustit (dvs. att Stalin/Molotiv sagt sinsemellan något som "Nå, finnarna ville ju inte med lämpor, de får skylla sig själva." Det är ett känt faktum att stormakter är ytterst måna om sin värdighet. Jag tippar så smått att Molotov - Stalin fått nog av Erkkos överlägsenhet och ville få sitt ord med i laget.
Alltså oerhört oskicklig diplomati, att i underläge spela stort, stenrik eller urfattig, ("upporikasta tai rutiköyhää") som prof. Keijo Korhonen uttryckte Finlands attityd i sin avhandling (i boken Keijo Korhonen: Turvallisuuden pettäessä II, 1936-40). Men - Finland fick ju "rätt" - i Nationernas förbund med sydamerikanska och andra avlägsna staters röster. Men Sverige röstade blankt. Eter det beslutet rasade Nationernas förbund i spillror krossat av Nazitysklands aggressivitet, så det blev Nationernas förbunds sista beslut. Men "rätt", det hade ju Finland.
Kanske Finland hade "rätt", vad vet jag. Men Finland handlade urbota dumt. Med Sovjetumionen sittande med Molotiv-Ribbentroppakten i fickan - den hade Sovjet betalt dyrt för - borde den finska regeringen ha visat god min i elakt spel. Nu tog regeringen något som alla förstod på förhand att var ett förlustkrig för "vi hade ju rätt". Eller egentligen tog inte regeringen kriget, utan trodde blåögt på att Sovjet bara "spelade" eller "bluffade" - med gränsen på 32 kilometers avstånd från Leningrad! Den diplomatiska dundertabben fick sannolikt finnarna betala för i 50 år.
Hälsn.
// Heikki Jansson
Heikki, det här är bara trådkapning du håller på med för att föra fram din egen POV.
Inte någonstans nämner Henrik Arnstad i sina alster Erkko som orsak till vinterkriget. Efter att ha läst det mesta Henrik Arnstad kan jag bara konstatera att HA inte har den den kunskapsnivå om Finland och de interna förhållandena under den här tiden för att över huvudtaget behärska en sådan här diskusion. Inget i hans publicerade källmatrial tyder på det.
Vi kan ju bara titta på hur han undvikit att ta någon diskusion här, trots att han är en aktiv forum medlem.
Henrik Arnstads metodik är väldigt enkel, Svart eller vit, avslutande med att alltid dela ut stora Nazistämpeln.
Denna osofistikerade metod har han annvänt emot Israel, Folkpartiet, Sverigedemokraterna, Kungahuset, Humanisterna och senast i wikileaks debaten.
Om Henrik Arnstad skulle drista sig till att nämna orsaken till Vinterkriget, säger min magkänsla att han skulle ge Mannerheim hela skulden, avslutat med en nazibeskylning av den samme.
Och så Heikki angående det du skriver, så är det en teori som inte "ser skogen för alla träden". Som jag redan tidigare nämnt är det en historieteori som hör hemma i Kekkonenerans 60-70 tal.
Alltså du säger att det är Eljas Erkko som var huvudorsak till kriget.
-Alltså, skrev Stalin på Molotov-Ribbentropp avtalet pga av Eljas Erkko?
-Vad det Eljas Erkkos fel att Baltikum, Östrapolen och Bessarabien blev Ockupperat?
-Om Finland varit så visa som du efterfrågar under förhandlingarna 1939 och gått Stalin till mötes, vad säger att Finland då inte gått samma öde som de baltiska länderna sommaren 1940?
-Att Finland skulle ha överlämnat enstor del huvudförsvarslinjen (Mannerheim linjen) och demonterat den resterande försvarslinjen som ett av de krav Sovjet ställde, kan inte med bästa vilja anses vara ett smartdrag i ett historisktperspektiv.
-Sedan när du lägger krutet på att förlöjliga Finlands förhandlings taktik under den andra förhandlings omgången så kanske du borde drista att Stalin redan innan den omgången gett order till rödaarmen att anfalla Finland.
Slutligen anser du inte att Finland hade några moraliska fördelar emot Sovjetunionen.
I och med att Finland under 1920 talet gått med i NF Nationernas förbund anslöt man sig till en tanke om staters okränkbarhet. Med din argumentation angående Sovjetunionens moraliska rätt under vinterkriget så ansluter du dig till en tanke där det är den starkes rätt som gäller i de interstatliga relationerna. Med andra ord du kunde lika gärna försvara Italiens ivasion av Etiopien eller Tyskalnds invasion av Tjekoslovakien, de byggde på samma princip.
