Här är en gamal artikel från 2006 som belyser problemet med Arnstads historieskrivning:
http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktue ... lians.htmlDet brann inget ljus i mitt fönster i onsdags, på Finlands självständighetsdag. Inte för att jag inte respekterar alla dem som kämpat för att jag skulle slippa växa upp i en kommunistdiktatur. Orsakerna var helt andra, prosaiska.
Men i Finland tändes ljus. Där kan många aldrig glömma priset för friheten:
Självständighetsförklaringen 1917. Inbördeskriget 1918. Vinterkriget 1939–40. Fortsättningskriget 1941–44. Balansakten under kalla kriget. Alltihop en kamp för ett fritt land och för att Finland inte skulle gå samma väg som de baltiska staterna, som 1940 annekterades av Sovjetunionen.
En kamp mot Sovjet och mot kommunismen.
Visst fanns det militärer och politiker som 1941 drömde om ett Storfinland, precis som Henrik Arnstad hävdar i sin bok Spelaren Christian Günther – Sverige under andra världskriget (Wahlström & Widstrand). Det är ingen nyhet.
Men rikets ledning balanserade på en knivsegg. Realpolitik. Vid Nazitysklands sida, utan nazisympatier. I upplysta kretsar var förhoppningen tvärtom att Tyskland skulle segra över kommunistdiktaturen och att de västallierade därefter skulle besegra Hitler.
Att som Arnstad kalla vapenbrödraskapet i anfallet mot Sovjet 1941, operation Barbarossa, en ”allians” – i ett försök att relativisera de svenska krigstida brotten mot neutraliteten – är bisarrt. Hans påstående att Finland slogs ”för nazismens världsherravälde och för demokratiernas – inklusive Sveriges – undergång” är hårresande.
Arnstad fäster ingen större vikt vid att Sovjet anföll Finland 1939. Han blundar för att Finland hamnade i Sovjets sfär när Tyskland och Sovjet 1939 delade upp världen i det hemliga tillägget till Molotov-Ribbentroppakten. ”Med undantag för Finland kom sovjetstatens efterkrigsgränser att ungefärligen följa stadgandena”, konstaterar Nationalencyklopedin lakoniskt. Det historiska sammanhanget saknas, kort sagt.
Arnstad har alltså startat en historikerstrid om Finlands skuld. Debatten tål att föras. Men ny är den inte.
I ett tal vid Kungliga krigsvetenskapsakademin den 13 november anklagade den finske diplomaten Pertti Torstila honom för bristande historisk förankring, bland annat missuppfattningen att det skulle ha funnits en politisk överenskommelse med Nazityskland och stora nazisympatier i Finland.
Den finländske historieprofessorn Henrik Meinander sågade boken i Svenska Dagbladet den 3 december – och igår i Historiska klubben i P1: den förmedlar en grovt förenklad bild av vapenbrödraskapet och är inte seriös.
Han pekade på att Arnstad inte läser finska och därmed har en klen uppfattning om den finska forskningen, han påtalade bristen på källhänvisningar och kallade boken ”en närsynt kronologi som regelbundet brister i fråga om historisk kontext och inlevelseförmåga”.
Bo Huldt, professor vid Försvarshögskolan, skrev i SvD att anfall var Finlands enda försvar. Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja konstaterar att forskningen ”redan under en längre tid kunnat behandla Finlands krigstida politik öppet”.
Att det skulle vara en patriotisk plikt för forskare att försvara landets heder är sedan länge just historia. Självfallet har detta krig ifrågasatts. Men de flesta landar i Huldts slutsats.
Populärvetenskap är välkommen, så länge forskningen inte är polemisk.
För några år sedan avslöjade journalisten Elina Sana i boken Luovutetut att Finland lämnade ut fler judar än tidigare känt. Regeringen tillsatte då en utredning under den ansedde rättshistorikern Heikki Ylikangas, som främst blivit känd för sin förfärande historik om inbördeskriget 1918, Vägen till Tammerfors.
Slutsatsen blev att drivkraften var antikommunism – inte antisemitism.
Likafullt är detta ett nationellt trauma, liksom lägren där en tredjedel av fångarna – tusentals människor – svalt ihjäl.
I vilken egenskap skriver jag detta?
Som född i Finland, självfallet; min far deltog i att fösa ut nazisterna ur landet, min morfar var ung rödgardist 1918. Mer ändå utifrån ett akademiskt intresse: politisk historia var mitt huvudämne på universitetet. Jag förbluffas också ständigt över det blågula ointresset för Finland. Strunt i sympatin, men var finns vetgirigheten? Det handlar om den forna rikshalvan. Och bortåt en halv miljon invandrare i dagens Sverige är finnar.
Extra roligt då att Susanne Alakoski får Augustpriset för sin skildring av finska invandrare i Ystad, Svinalängorna – för övrigt radioföljetong just nu i Sannamari Patjas underbara uppläsning.
Här finns språkproblemen. Kulturkrockarna. Känslan av underlägsenhet, av det dubbla utanförskapet att vara underklass och invandrare. Men också den jävlaranamma – sisu – som gjort finnarna till överlevare.
Något att tända ett ljus för.
Svaret från Heidi AvellanAktuella frågor.Finland var den enda demokrati som frivilligt allierade sig med nazismen. Det är naivt att, som Sydsvenskans politiska chefredaktör Heidi Avellan gör, försvara detta, skriver författaren och journalisten Henrik Arnstad. Han utkom i höstas med boken Spelaren Christian Günther.Heidi Avellan svarar nedan.
Heidi Avellan försvarar den 9 december Finlands allians med Nazityskland 1941–44, då Sveriges östra grannland blir nazismens ”militärt och politiskt främste bundsförvant”, för att citera forskaren Wilhelm Carlgren. Men hon undviker att nämna de finska koncentrationslägren och de cirka 3000 som mördas i dem, då Finland skulle skapa sitt Lebensraum.
Heidi Avellan ser inte de döda barnen för sin inre blick.
Istället ser hon kampen vid nazismens sida som ”en kamp mot Sovjet och mot kommunismen”. Därmed skallar ekot – skrämmande och levande – från Nazitysklands krigspropaganda åter i Sverige år 2006. År 1941 hette det Korståget mot bolsjevismen. Europas folk skulle under Hitlers ledning gå i krig mot de underlägsna raserna i öst.
Heidi Avellan är gripen av samma naiva dumhet som fångade många under Nazitysklands glansdagar 1940-42. Redaktör Avellan är säkert antinazist och god demokrat. Men hon inbillar sig att det var möjligt att slåss på Nazitysklands sida mot de allierade i någon form av separatkrig. Som om de finska divisionerna med sina tyska vapenbröder kunde skiljas från den stora kampen. Heidi Avellans farliga nonsens gränsar i sin omoral till värre saker.
Finland skiljde sig från alla andra axelmakter i att landet var den enda demokrati som allierade sig frivilligt med nazismen. Samma beslut hade kunnat fattas i Sverige 1941. På många sätt är det märkligt att det inte fattades, att Sverige trots sin omoraliskt böjliga neutralitet ändå valde att stå utanför nazismens korståg.
Vi ser helst ondskan under andra världskriget som de andra. Nazityskland under Hitler och Sovjetunionen under Stalin är troligen världshistoriens vidrigaste regimer. Men ondskan kan uppstå överallt. Heidi Avellan besvärjer sig – och tyr sig i sin skräckinjagande okunnighet till nazismens och de naziallierades propaganda från Europas svartaste år. Inse detta:
En kamp tillsammans med nazismen är alltid en kamp för nazismen.
Denna ondska tillåter inga ”separatkrig”.
Samtiden var ofta mer kunnig och vis än Heidi Avellan. Diplomaten Sven Grafström skriver i sin dagbok 1941 om Finlands krig vid Hitlers sida att ”den lilla finska ponnyn har tydligen en gång fått i sitt huvud, att den skulle kunna avkorta numret och lämna manegen, när den själv tröttnat. Men det är väl ändå att bra illa känna den fordrande domptör, som leder föreställningen.” Den store Winston Churchill sade – med Finland som tydlig adressat – att ”varje individ eller stat som marscherar med Hitler är vår fiende”.
Redaktör Avellan har mycket att lära om nazismen.
Redaktör Avellan borde skämmas – för de mördade barnens skull.
Henrik Arnstad
Svar: Att Henrik Arnstad inte känner till forskningsläget om Finland och andra världskriget har förklarats med att han inte läser finska – vilket i och för sig inte är någon ursäkt. Men frågan är hur bra han läser svenska. Lägren och svälten nämns i min artikel, som det nationella trauma de är.
Poängen var dock en annan:
Arnstad ser inte helheten.
Han uppfattar Fortsättningskriget som i första hand ett sätt för Finland att skaffa sig Lebensraum utifrån nazistiska förtecken.
Det rådande läget var att landet efter Vinterkriget och en hård fred stod inför hotet att slukas av Sovjetunionen. Estland ockuperades som känt 1940. Också Finland hamnade i Sovjets sfär när Tyskland och Sovjet 1939 delade upp Europa i det hemliga tillägget till Molotov-Ribbentroppakten.
Och där Röda armén stod vid krigsslutet, där drogs järnridån.
Arnstad tycks tro att Finland hade alternativet att förbli neutralt – respekterat av Stalin och Hitler – och överleva som självständig stat. En syn som i bästa fall är naiv.
HEIDI AVELLAN
Intressant är hur Arnstad twistat logiken genom att först försvara sig med att han inte läser finska, till att han nuför tiden hävdar att det är hans krittikers främsta argument.
