Litteratur om Finlands historia

[Varulv]

Jeg ser, en feil her, men så hadde jeg blitt litt for søvnig i slutten. Har ikke lest noe som helst av Arnstad, det var Sennetegs bok jeg hadde henvist til. Norge er et sosialdemokratisk land. Hva tror man det historiske synet på den finske borgerkrigen hadde vært i norsk tradisjon... ?

[erep]

Finska inbördeskriget av Tobias Berglund och Niclas Sennerteg

Citat: "Märkligt nog är ett av de länder i vilket finska inbördeskriget är bortglömt eller förträngt just Sverige."

Började läsa boken igår kväll och kom att tänka på denna tråd.

Sonderling

Även jag fick boken idag, men har en bok om Finland och de andra mindre länderna som stred på Tysklands sida
https://www.docendo.fi/eritahtiset-asev ... -uola.html
och en bok artilleri- och granatkastarproduktion i Finland
https://www.finna.fi/Record/jykdok.897122
att avverka före den.
Men jag skall återkomma när jag läst den.

[erep]

Ännu om begreppet "lahtari" (=slaktare)

Här finns ett urklipp ur tidningen Työmies (=Arbetaren) där det beskrivs att Helsingfors revolutionsdomstol har behandlat 4 slaktares (lahtaria) ärenden. Työmies berättar att 3 av ärenden var att de personerna jobbat som poliser och en varit medlem av en skyddskår. Personerna som jobbat som poliser var inga höjdare. En gårdskarl, en snickare och en arbetare (työmies). Om personen som hört till skyddskåren nämns inte yrket.

En fick böter,vilka nämndes motsvara tio dagar fängelse. För två beslöts att ärendet skall behandlas senare och för skyddskåristen beslöts att han är en krigsfånge.

https://twitter.com/jouko_kokkonen/stat ... 6557026304

Så de kallades "slaktare" bara för att de inte var på revolutionära sidan.

[erep]

Hbl har recenserat en bok om inbördeskriget som skrivits av någonsorts svensk kulturdam. Boken har redan nämnts i ett av mina tidigare inlägg i denna tråd.

https://www.hbl.fi/artikel/varfor-osynl ... skfinland/

Edit:
Hbl är gratis om man registrerar sig och är inloggad

[Schwemppa]

Ha, Erep hann strax före. Läste och noterade samma sak. Enklast att saxa in HBL-recensionen så här:

Maria-Pia Boëthius bok om inbördeskriget är en kritisk reflektion över hennes egen vita släkthistoria. Men varför i hela friden gestalta kriget som en språkstrid? Begriper hon inte att hon osynliggör en röd, svensk berättelse? undrar Fredrik Sonck.

Sakprosa
Maria-Pia Boëthius
Vitt och rött. Billies första krig
Leopard förlag 2018

Sverige är ett självupptaget land, lite som Nordens USA. Få svenskar har koll på vad Finlands statsminister heter eller vet de svenska namnen på nordiska storstäder som Turku, Tampere och Espoo. Frapperande många känner inte ens till att Finland har en svenskspråkig minoritet. Att inbördeskriget 1918 är en vit fläck av okunnighet i mången svensk hjärna är inte heller förvånande.
Men pinsamt är det, naturligtvis, och att en välkänd svensk intellektuell som Maria-Pia Boëthius försöker ändra på den saken är i princip helt i sin ordning. Själv har jag genom åren ofta uppskattat hennes texter, bland annat i ETC. Tyvärr är hennes bok Vitt och rött. Billies första krig bitvis rent undermålig. Men låt oss börja med dess förtjänster.

Boken tar avstamp i Boëthius mamma "Billies" och hennes morföräldrar Anttis och Eva Anderséns upplevelser under inbördeskriget 1918. Billie är vid krigsutbrottet ett barn i treårsåldern, men hennes pappa (författarens morfar) är baningenjör stationerad vid Björkö (nuvarande Primorsk på Karelska näset). Här tar de röda makten vid krigets inledning, men den familjeberättelse Boëthius låter oss ta del av är en skamlöst vit historia som under årens lopp (till stor del i svensk exil) förvandlats till en slags legend om ursprungslandet och familjens heroiska kamp, där de inslag som inte kan förskönas, förtigs. Det är en livslögn som Maria-Pia Boëthius kan hitta glipor och springor i; hos en älskvärd, levnadsglad och annars progressivt sinnad mamma hittar hon falsk bokföring och blinda fläckar. Central i boken är ändå mormodern Eva som – efter att hennes man baningenjören flytt för att ansluta sig till Pellingekåren – kallblodigt lurar tre unga rödgardister att försöka ta sig in i en minerad krutkällare.
Då Boëthius klär av det språk som händelser som denna lindats in i är hon som mest läsvärd: intellektuellt ärlig, men också mänskligt sensitiv. Och där mången annan blivit alltför förälskad i ett släkthistoriskt material som detta – böcker av det här slaget är ofta långrandiga och fullproppade med överlånga citat – berättar Boëthius befriande koncist.

Rött också på svenska

Men i den mån hon rör sig utanför sig och sin släkt landar hon ofta tokigt.
Till exempel är hennes grundantagande om att tigande och tabu omger inbördeskriget knappast längre giltigt. Den inställning som bokens Billie representerar – att framhärda i att tala om "frihetskriget", att ta den vita sidans moraliska överlägsenhet och rätt för given – är måhända inte helt utdöd. Men på det stora hela är det inte kontroversiellt att säga att den vita sidan firade sin seger med blodgirig hämnd och hänsynslös terror. Inte tu tal om att inbördeskriget fortfarande är känsligt, men arten av denna känslighet är en annan. Jonas Ahlskog gav i mitt tycke en utmärkt ingång till en mer nyanserad förståelse i HBL 28.1.2018. Läs den, ni som ännu inte gjort det!

Mer specifikt måste jag också protestera mot Boëthius förståelse av inbördeskriget som en konflikt mellan en svenskspråkig överklass och en finskspråkig arbetarklass. Visst var en stor del av finlandssvenskheten borgerlig, men om något innebar socialdemokratins inträde på den politiska kartan i Finland runt sekelskiftet 1800-1900 att språkfrågan fick mindre emfas. I ljuset av den internationella klasskampen framstod frågan om nationens språk som mer perifer.

Och så fanns det en röd svenskspråkig befolkning: arbetare i Helsingfors, svenska brukssamhällen i Västnyland – och till och med en socialistisk enklav i Munsala i Österbotten. Då som nu finns det svenskspråkiga finländare utan några som helst materiella privilegier. Och då som nu engagerar sig en del av dem på vänsterkanten.
Att då komma med svepande påståenden om att finlandssvenskar inte borde "appropriera" den "finska historien" om fånglägren och krigets efterbörd är faktiskt ganska oerhört. Min kollega Pia Ingström kommenterade tidigare fördomen "finlandssvenskarna som överklass", men för att vara extra tydlig: med den postkoloniala/feministiska begreppsapparat som Boëthius själv anknyter till blir "röda finlandssvenskar" så att säga dubbelt underordande och osynliggjorda – både på grund av klass och på grund av språk.

Kunskapsluckor

Helt frånsett det faktum att språkgrupperna inte är några oföränderliga och från varandra isolerade entiteter, så talades alltså också svenska i fånglägren, och också svenskspråkiga rödgardister avrättades utan rättegång av exekutionspatruller.
För mindre än ett år sedan uppmärksammade socialdemokratiska Arbetarbladet.fi hur högernationalistiska Finskhetsförbundet försökte framställa den vita terrorn i Västnyland som finlandssvenskars förföljelser av finskspråkiga.
"Det är ganska märkvärdigt att samtidigt som man i Finland nått den punkt där man kan gräva i arvet av 1918 utan att det skapar motsättningar mer så vill man gräva upp den gamla språkstriden," kommenterade förra utrikesministern Erkki Tuomioja, förutom socialdemokrat även docent i historia.
Han riktade sig till dagens finska nationalister, men den kommentaren kunde också Boëthius begrunda.
Annars tycker jag att hennes kritiska reflektioner över sin egen familjehistoria verkligen kan tillföra något av värde. Men såtillvida är jag glad att Boëthius inte "approprierar" desto mer än hon gör, för hennes kunskapsluckor lyser tyvärr också igenom i det stora antal småfel som präglar boken. Att likna Ekenäs vid Djursholm – själva sinnebilden för ett svenskt överklassområde – är direkt missvisande. Att placera S:t Michel "utanför Vasa" är direkt felaktigt. Voimaliitto kan inte översättas som Förbundet för våld, och den röda soldat om försökte lugna den unga Billie sade förmodligen "älä pelkää" och inte "ala pelkää" medan den fyllgubbe som hotade familjen sannolikt vrålade "pää poikki" och inte "pä pojki".

Jag lovar, ibland är det bättre att anlita en lektör än att kokettera om sin ängslighet för att appropriera.

Fredrik Sonck Kulturchef

[Schwemppa]

Och eftersom det här påpekades i recensionen...

Jonas Ahlskog gav i mitt tycke en utmärkt ingång till en mer nyanserad förståelse i HBL 28.1.2018. Läs den, ni som ännu inte gjort det!

så tar vi den med:

https://www.hbl.fi/artikel/vart-levande ... ullt-satt/

Vårt levande inbördeskrig och konsten att minnas på ett ansvarsfullt sätt

Jonas Ahlskog, Filosof
28.1.2018 06:21

Under 2018 kommer det att talas mycket om vikten av att minnas ett krig som väldigt få kan ha glömt. Men vad för sorts hågkomst skall det handla om? frågar filosofen och historikern Jonas Ahlskog i sin essä.
”En knäpp på arbetarklassens näsa” hade den varit, Lotta Svärd-statyn som skulle placeras på Forssas torg. Den socialdemokratiska politikern Minna Lintonen motiverade för Yle sin åsikt med att Forssas historia inte på något sätt är sådan att där finns plats för en till skyddskårerna försvuren organisations staty.
Arbetarstaden Forssas födelse är sammanknuten med textilindustrins framväxt vid förra sekelskiftet, och stödet för arbetarrörelsen har alltid varit förhållandevis högt. Forssa är staden där socialdemokraterna antog sitt kända program 1903 och kontrollerades av röda under inbördeskriget – senare inrättades här ett fångläger och över 200 röda dömdes till arkebusering.
Mot denna arbetarhistoria ställde initiativtagarna bakom Lotta Svärd-statyn andra sanningar om stadens förflutna. Efter inbördeskriget var lottorna mycket verksamma kring torget med krigssjukhus, kaféer och restauranger. Torgets nuvarande teaterbyggnad är också delvis finansierad av lottorna. Den 18 december 2017 drog ändå arbetarnas förflutna det längre strået – Forssas stadsstyrelse röstade otvetydigt ner begäran om lov till en (privatfinansierad) Lotta Svärd-staty.

* * *

För ganska exakt 100 år sedan, natten till den 28 januari, startade Finlands inbördeskrig. Det skördade ungefär 37 000 människoliv – och splittrade med närhetens brutalitet vänskapsförbindelser, familjer, arbetsgemenskaper, politiska partier och föreningar. Årtiondena efter inbördeskriget tilläts officiellt enbart den vita sidans minneshandlingar, men sedan 1960-talet har inbördeskriget bearbetats som ett gemensamt nationellt trauma. Under 1960-talet intervjuades tusentals finländare från bägge sidor av konflikten om sina krigserfarenheter, och strävan efter gemensam försoning fick offentlig sanktionering 1967 då president Urho Kekkonen lade en krans vid de rödas grav i samband med firandet av Finlands 50-årsjubileum.
De senaste femtio åren har inbördeskriget, i hård konkurrens med krigen mot Sovjetunionen, varit en av de mest närvarande historiska händelserna både i populära och vetenskapliga sammanhang. Inbördeskrigets erfarenheter behandlas i hyllkilometer av skönlitteratur, teaterpjäser, bildkonst, dansföreställningar, professionell historieforskning och dokumentärer i radio och tv. Minnesmärken och gravmonument har upprättats med ungefär jämn fördelning på röda och vita sedan 1960-talet. Dessa är numera över 500 till antalet och återfinns i så gott som alla kommuner runtom i landet. Statsrådet startade 1998 projektet Krigsdöda i Finland med målet att ge namn åt alla som dött i inbördeskriget. Fyra år senare öppnades en fritt tillgänglig databas på nätet som innehåller uppgifter om mer än 35 000 krigsdöda.

* * *

Under 2018 kommer det att talas mycket om vikten av att minnas ett krig som väldigt få kan ha glömt. Det väcker onekligen frågan: vad för sorts hågkomst skall det handla om? Vi använder ju oftast uttrycket "att minnas" i frånvaron av minnets objekt, som när jag försöker minnas var jag lagt mina nycklar, men inbördeskriget kan kallas frånvarande bara om vi avser det triviala faktum att kriget, som alla andra historiska händelser, inte längre utspelar sig. Som debatten om Forssas Lotta Svärd-staty och hela minneskulturen vittnar om, är inbördeskriget i allra högsta grad ett levande förflutet – en historia insprängd i vår samtid genom allt från släktingars vittnesmål till skolundervisningen och populärkulturen.
Att känna till, berätta och erkänna vårt förflutna får en given betydelse som motkraft till makten som förtiger. Faktum är också att inbördeskrigets brutala händelser har varit föremål för olika former av förtigande: rödas erfarenheter tystades i den enade nationens namn, kvinnors erfarenheter försvann i skuggan av den patriarkala ordningen, minoriteters erfarenheter bleknade för tolkningar som tjänade majoritetens intressen och så vidare.
Det är som motkraft till dylika förtiganden som själva handlingen att minnas – genom att känna till, berätta och erkänna – kan ha en central etisk roll i förhållandet till vårt gemensamma förflutna. Genom erkännandet av erfarenheternas mångfald omskapar vi den idealiserade bild av vårt förflutna, såsom den bilden formats av maktförhållanden både i det förflutna och bland efterlevande.

* * *

Förtiganden om vårt förflutna kommer att finnas så länge maktförhållanden över huvud taget existerar. Att så är fallet innebär däremot inte att förtigandets föremål eller form skulle vara konstanta: det vore väldigt missvisande att i dag påstå att inbördeskriget fortfarande förtigs på det officiella planet. Förhållandet är snarare det motsatta: att utforska varje sista skrymsle av inbördeskrigets erfarenheter uppmuntras genom både statlig och privat finansiering till vetenskap och konst – en finansiering som kan vara betydligt svårare att få för mindre populära teman.

Men hur skall vi förstå våra försök att berätta sanningar om inbördeskriget om berättandet inte längre har ett officiellt tigande att ta spjärn mot? Risken är stor att berättandet då utnyttjas för att tjäna våra egna kollektiva identifikationer – som då fascister vill lyfta fram påstått förtigna berättelser om den vita sidans erfarenheter eller då en kommunistisk rörelse berättar sanningar om inbördeskriget för att inpiska hat mot "fiendens arvtagare" i samtidens borgerskap. Att berätta sanningar om historiska händelser leder inte automatiskt till att vi bearbetar och lär oss av det förflutna genom kritisk granskning. Sanningen om inbördeskriget är, som Väinö Linna skrev, varken röd eller vit utan mänsklig, och därför gör den ont. Det är svårt att berätta den här mänskliga sanningen eftersom den kräver att vi granskar våra egna identifikationer, vilket vi ofta varken kan eller vill göra.

* * *

Att berätta sanningar om mångfalden av förflutna erfarenheter är inte heller tillräckligt för att ta itu med ett gemensamt, traumatiskt förflutet. Vad som behövs är också en granskning av hur det förflutna fortfarande lever i oss och formar vår förståelse av oss själva och andra.
För att tala med den brittiska filosofen Michael Oakeshott (1901-1990), behöver vi granska inbördeskriget som en väsentlig del av vårt praktiska förflutna. Med "praktiskt förflutet" vill Oakeshott uppmärksamma att vårt förflutna inte enbart är något som vi lär oss från historieböckerna, utan snarare en väsentlig del av den atmosfär som omger varje handlande människas liv.
För att åskådliggöra sitt begrepp berättar Oakeshott i boken On History and Other Essays (1983) en anekdot från sin egen barndom. När han var ute på tunga skogspromenader med sin far brukade ibland den unge Oakeshott bli trött, släpa efter och kanske sätta sig för att vila i gräset. Vid sådana tillfällen brukade hans far sporra honom genom att mer eller mindre seriöst hänvisa till förflutna exempel. ”Inte är det väl så där som trojanerna skulle göra?”, kunde Oakeshotts pappa säga.
I det här sammanhanget är trojanerna, som Oakeshott skriver "inte ett länge utdött folk vars liv, handlingar och öden enbart kunde återskapas genom en kritisk undersökning av källorna – nej, trojanerna var för oss levande och bekanta exempel för mod och oräddhet."
I Oakeshotts vokabulär tillhörde trojanerna ett praktiskt förflutet. Trojanerna var delar av den samling symboliska förflutna personer, handlingar, yttranden, situationer och artefakter som Oakeshott ansåg vara ”en oskiljbar del av varje artikulation av ett civiliserat liv.”
Vårt praktiska förflutna är med andra ord den historia som redan sitter oss alla i skinnet. Samtidigt är Oakeshotts begrepp användbart för att uppmärksamma att våra beröringspunkter med det förflutna ofta inte är resultatet av historisk forskning. Ett praktiskt förflutet avser ett förflutet som inte har värde för sin egen skull, utan enbart i relation till oss själva och våra egna aktiviteter. Med andra ord: ett praktiskt förflutet är, precis som termen själv avslöjar, ett förflutet som formar oss och används för att berättiga våra egna handlingar och tankesätt i nuet.

* * *

Begreppet praktiskt förflutet kan användas för att förstå varför konst och vetenskap om inbördeskriget alltjämt väcker starka känslor, trots att det inte längre finns levande människor med verkliga minnen av kriget. Inbördeskriget upprör oss eftersom våra beröringspunkter inte enbart är historiska – som de vanligen är med till exempel 1808-1809 års krig – utan väsentligen praktisk: inbördeskrigets erfarenheter utgör fortfarande en avgörande del av den kollektiva symboliska förflutenhet av identifikationer som formar vårt eget tänkande och handlande.
Något som hänt för hundra år sedan kan därför beröra oss på vad vi upplever som en mycket djup nivå. Det är genom verkningarna av vårt praktiska förflutna som Forssas arbetarklass nästan fick en knäpp på näsan av skyddskåristerna hundra år senare. Och samma praktiska förflutna ligger bakom känslan av förnärmelse någon kan få då lottornas erfarenheter får vika för arbetarnas erfarenheter några decennier tidigare. Dessa processer ligger samtidigt både dolda för oss och i öppen dager, som alla frågor om självförståelse. Nästan ingen förvånas därför av det faktum att Lotta Svärd-statyn i Forssa väckt häftiga diskussioner på sociala medier.

* * *

För att minnas 1918 på ett ansvarsfullt sätt är vi tvungna att granska oss själva i samma rörelse som vi granskar en förfluten verklighet. Vårt praktiska förflutna ingår redan i nuet, vare sig vi är medvetna om det eller inte, så det finns ingen tidlös tabula rasa på vilken vi kan gestalta den nakna redogörelsen av inbördeskrigets erfarenheter. Bilden vi tecknar av kriget målas så att säga på en solkig tavelduk, och det är bara den som också granskar dukens solkighet som har chansen att ge objektet som avtecknas rättvisa.
I praktiken innebär det här att sanningarna om inbördeskriget alltid måste berättas självkritiskt – annars kan vi inte undvika att forna kollektiva dikotomier återupprättas i samtidens dräkter. Minneshandlingarna över 1918 kommer med rätta att utgöras av berättelser och erkännanden av den brokiga och tragiska mångfald av erfarenheter som inbördeskriget innefattade. Men lika viktigt är att vi samtidigt håller ett granskande öga på vad berättandet och erkännandet gör med oss och för oss.

[erep]

Och eftersom det här påpekades i recensionen...

Jonas Ahlskog gav i mitt tycke en utmärkt ingång till en mer nyanserad förståelse i HBL 28.1.2018. Läs den, ni som ännu inte gjort det!

så tar vi den med:

https://www.hbl.fi/artikel/vart-levande ... ullt-satt/

Ett fint inlägg av Ahlskog, men samtidigt skulle jag nog påstå att debaclet i Forssa är ett särfall och knappast skulle ha skett på många orter. Dels hade reaktionen att göra med lokala ledningpersonen för socialdemokraterna, där damen som satte sig i motstånd är känd att vara rätt egen.

[Schwemppa]

Svenska YLE om Boëthius bok:

https://svenska.yle.fi/artikel/2018/02/ ... r-all-ratt

[Amund]

Stort tack Schwemppa och Erep för att ni ger perspektiv på Finländsk historia, läser med stort intresse.

Min snabbsammanfattning av hur den svenska bilden av Finlands historia är ungefär följande:
1900-1917, Landet lider svårt under det ryska förtrycket.
1917-1921, De Vita med Mannerheim i spetsen lyckas bryta loss landet från Ryssland trots de blodtörstiga Rödas försök att göra Finland till en Sovjetisk kommunistisk delrepublik. Även hedervärda höga svenska officerare gav ovärderlig hjälp till broderfolket.
1939 Vinterkriget. Totalt stöd för den finländska saken, självklart med undantag för kommunisterna.
1941-1944 Fortsättningskriget. Finland är helt och hållet offer för omständigheterna och har bara att finna sig i stormakternas nycker, man hade ingen möjlighet att inte deltaga i anfallsoperationerna.
1944, Lapplandskriget, inga valmöjligheter där heller. De tyska härjningarna i Lappland fick jag lära redan i mellanstadiet medan den tyska hjälpen 1918 och 1944 på Näset läste jag om först som vuxen.

En förklaring jag tycker mig se är att det bland svenskar som skriver om Finland och de finlandssvenskar som hörs och syns i Sverige, historiskt sett verkar råda konsensus kring det borgerliga narrativet. Det har liksom aldrig ens funnits på kartan att ta upp vita övergrepp eller att på något sätt ens ifrågasätta den officiella historieskrivningen. Betonar att jag lägger ingen värdering i ovanstående utan det visar hur jag uppfattat bilden av hur det framställts i Sverige. Om jag har rätt kanske det funnits ett underskott av de rödas perspektiv och därmed ett behov av en viss korrigering som Boethius och kanske även Arnstad är exempel på - jag vet inte?

Som jag skrev tidigare i tråden så fick man veta i SVT:s dokumentär att de Vita ville bli självständiga och de Röda kämpade för att Finland skulle fortsätta tillhöra Ryssland (Under Bolsjevikerna), och riktigt så enkelt var det väl inte?

Ps. Min historielärare under tre år var svenskspråkig österbottning.

[erep]

Lasse Lehtinen och Risto Volanen har kommit ut med en ny bok orsakerna till inbördeskriget: ”1918 – kuinka vallankumous levisi Suomeen” (=1918 - hur revolutionen spred sig till Finland).

De anser att Linnas berättelse om hur inbördeskriget kom till har vilselett en hel generation. Deras budskap är att en liten klick av radikaliserade ledare kapade socialdemokratiska partiet och ledde det in på en revolution, som en del av den ryska revolutionen. Samtidigt noterar de att torparna (som i Linnas böcker) inte var någon större del av de röda, som i städerna hade stöd av arbetarbefolkningen och på landet av daglönare. (jag tycker mig ha skrivit om torparnas begränsade roll tidigare gällande Linnas böcker)

Eftersom jag inte hittade en recension på svenska, länkar jag till recensioner på finska. Webböversättare får sedan försöka...

Socialdemokraternas tidning
https://demokraatti.fi/lumetarina-lasse ... ukupolven/

Samlingspartiets (motsv. Moderaterna) tidning
https://www.verkkouutiset.fi/lasse-leht ... ukupolven/

Ena av kvällstidningarna
https://www.is.fi/kotimaa/art-2000005537696.html

Turun Sanomat (Åbos stora tidning)
http://www.ts.fi/kulttuuri/kirjat/38133 ... sivat+Sdpn

Ännu några ord om författarna:
Lasse Lehtinen är en högersocialdemokrat, som också varit positiv till Nato
https://www.uppslagsverket.fi/sv/sok/vi ... tinenLasse
https://sv.wikipedia.org/wiki/Lasse_Lehtinen

Risto Volanen
politicies doktor och långtida centerpartist som verkade som premiärminister Matti Vanhanens statsekreterare, och lyckades få de finska evakueringsåtgärderna koordinerade så att det finska evakueringsplanet landade som andra plan efter det israelska. Har på senare tid skaffat sig delvis in i marginalen med påståenden bl.a. om polisens och militärens statskupp och genom aktivitet i en s.k. geopolitisk förening, som främst haft deltagare bland vad som skulle kallas nyfinlandiserade
https://fi.wikipedia.org/wiki/Risto_Volanen

Här ännu Volanen själv om boken (på finska)
http://www.ristovolanen.fi/118302917

[sonderling]

https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdeb ... ystas-ned/
Maria-Pia Boëthius: Finlands massmord tystas ned
Det talas för tyst om massakrerna på ”de röda” 1918. Hundra år senare är Finland inte färdigt med sin egen skapelseberättelse, skriver författaren Maria-Pia Boëthius i en replik till DN:s Anna-Lena Laurén.

Jag säger inget om ditt eller datt men jag tycker debatten är intressant.Så jag länkar till Boethius svar ang. kritiken.

Sonderling

[Schwemppa]

Jag vet inte om det är värt att kommentera, men Boëthius tycks leva i någon egen liten bubbla...

http://vesta.narc.fi/cgi-bin/db2www/sot ... in?lang=sw

[erep]

https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdeb ... ystas-ned/
Maria-Pia Boëthius: Finlands massmord tystas ned
Det talas för tyst om massakrerna på ”de röda” 1918. Hundra år senare är Finland inte färdigt med sin egen skapelseberättelse, skriver författaren Maria-Pia Boëthius i en replik till DN:s Anna-Lena Laurén.

Jag säger inget om ditt eller datt men jag tycker debatten är intressant.Så jag länkar till Boethius svar ang. kritiken.

Sonderling

Nu går ju svaromålet ut på att hon får skriva om sina känslor, för att hon inte kan vad hon skriver om.

Att påstå "folkmord" är ju särskilt befängt. "Språkvåld" är nog ett rätt intressant begrepp i sammanhanget.

[sveahk]

Har just avslutat två böcker av den finlandssvenske författaren, Kjell Westö - den nyutkomna "Den svavelgula himlen", dessutom "Hägring 38", och jag måste säga - jag är begeistrad! Ett språk som flyter, en handling utan onödiga snedsteg, de utsvävningar som förekommer knyts ihop på ett suveränt sätt. Romaner med mycket historisk bakgrund, i synnerhet "Hägring 38". Helsingfors 1938, Europa splittras, bokens Onsdagsklubb debatterar våldsamt. Röda och vita återblickar på inbördeskriget. För mig övertygande framställt - vad säger trådens debattörer?

"Hägring 38" nominerades 21.10.2013 till Augustpriset:
"Helsingfors 1938. Ett världskrig ska snart bryta ut. Ännu kan du köpa lantpaté och italienska oliver i saluhallen men i din port kan du misshandlas av okända, välklädda män.

Med thrillerns grepp visar Westö hur våldet och rädslan kryper närmare och att såren från det finska inbördeskriget 1918 långt ifrån är läkta. Blodspåren finns kvar och ingenting är förlåtet.

Westö är en av de stora Helsingforsskildrarna. Här för han in ett nytt element i sin vackra berättarkonst: den hotfulla spänningen."

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kjell_Westö

[Schwemppa]

Jo, Westö har alla förutsättningar att bli en av de stora finlandssvenska författarna, om han inte är det redan.

Ta ännu "Där vi en gång gått" så kommer du rakt in i det som den här tråden handlat om den senaste tiden.