Harkett skrev:
Rötterna är annorlunda till den finska resp. svenska neutraliteten. Den finska neutraliteten hade inga godtagbara alternativ medan den svenska tillkommit efter moget övervägande. I den svenska neutraliteten var skillnaden mellan ord och handling större än i den finska. I Sverige fick neutralitet aldrig bli detsamma som åsiktsneutralitet. Vi känner väl till Sverige som ett slags världens samvete. Finnarnas lojalitet mot den politiska eliten accentureras i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Sveriges historiska erfarenheter av neutraliteten är betydligt positivare än Finlands.
Källa: Det hotade landet och det skyddade.
Neutraliteten är ett intressant tema, som väl kan belysa finlandiseringsdebatten. Själva begreppet är förvisso något problematiskt, då det egentligen avser att man står utanför en väpnad konflikt, men vi använder oss här av det vidare begreppet. Av de fyra neutrala europeiska länderna, Sverige, Finland, Schweiz och Österrike, var det endast Sverige och Schweiz som själva valde neutraliteten, de var ju neutrala även under kriget. I Finlands fall var det en logisk följd av nederlaget i kriget, det var det bästa man kunde göra under omständigheterna. I Österrike var det åter lite annorlunda, man blev de facto påtvingad neutraliteten genom statsfördraget med Sovjetunionen 1955. Sovjet ställde helt enkelt som krav för tillbakadragandet av sina ockupationstrupper, att Österrike skall bli och förbli neutralt. Österrikarna tackade och tog emot, de ville ju bli av med ryssen.
I fallet Finland var neutraliteten inte lika påtagligt påtvungen, men slutresultatet var ungefär det samma. Österrikarna har alltid känt sig lite bortkomna i sitt rumphuggna rike, men med tiden har de vant sig med det, och neutraliteten. I Finland är det lite samma sak, redan 1918 allierade man sig med Tyskland, vilket visade sig vara mindre bra. 1939 sökte man stöd på många håll. I Tyskland fick man kalla handen, och av västmakterna mest toma löften. Den neutrala "icke-krigförande" grannen Sverige var den som hjälpte allra mest. 1941 hittade man en vän i Tyskland igen, och resultatet blev katastrofalt.
Efter kriget var neutraliteten det bästa man kunde åstadkomma. Som Kekkonen sade 1965, ett medel, inte ett mål. Det var ett medel, med vilket man sakta neutraliserade det ryska spöket, och pacificerade de inhemska kommunisterna. Tyvärr gick det, enligt min åsikt åt skogen på 70-talet, när en ny generation politiker, som inte hade upplevt kriget själv, tog över. Dessa politiker började tro att neutraliteten var ett mål i sig, någonting viktigt och värdefullt. Samtidigt såg de Sovjetunionen som en likvärdig partner som västvärlden, och de började rentav tävla om vem som hade de mest förtoliga kontakterna till "Fabriksgatan", dvs den sovjetiska ambassaden.
Enligt min åsikt, var neutralitetspolitiken framgångsrik och riktig för Finland fram till 1970-talet, men sedan började man utnyttja kontakterna till sovjet på ett osunt sätt. Man sökte stöd för sina ståndpunkter hos ryssen, som villigt spelade med i leken. De som opponerade sig, stämplades som "anti-sovjetiska", och togs inte på allvar i debatten. Man utvecklade till och med en liturgi om vänskap mellan det finska och sovjetiska folket. Men allt detta var egentligen en inhemsk företeelse, med hjälp av vilken vissa politiker inom centerpartiet och socialdemokraterna kunde dela på den inrikespolitiska makten. Kekkonen skötte sig ganska bra fram till mitten av 60-talet, men senast i början av 70-talet hade han blivit alldeles för maktfullkomlig. Maktfullkomligheten kulminerade 1973, när riksdagen med en undantagslag förlängde hans mandatperiod med fyra år, fram till 1978. Jag anser alltså, att finlandiseringen var ett osunt fenomen, som användes som ett inrikespolitiskt maktinstrument. Det väsentliga var inte, att man umgicks med ryssen, eller att ryssen skulle ha haft synpunkter på den finska politiken. Det väsentliga var, att enligt de styrande politikerna var det endast de som behärskade konsten, och hade de nödvändiga kontakterna. Och det största ansvaret för att det blev så, bär presdident Kekkonen.
- polska szlachtans uppror som kostade Polen dess relativt privilegierade ställning inom det ryska imperiet. Istället överflyttades den till Finland. (Nu låter det väl som om jag underdånigt hyllar tsaren och den ryska tiden osv.) Gammalfinnarna legitimerade sin "realpolitiska" hållning via Luther med Romarbrevet: typ du skall vara överheten underdånig. (Denna slags underdånighet kan man även läsa om i Sverige i treståndsläran, men i Sverige var överheten svensk, ej rysk.)
