Jag har läst kort om detta inbördeskrig som det inte finns så mycket om.
Det började visst med att Finland krävde sin självständighet december 1917 då det var revolution i Soviet. Därav bröt det ut ett inbördeskrig, mellan de "röda" och "vita". Vart utkämpades detta?
Vad hade tyskland med detta att göra, för de blandede sig tydligen.
I en bok om findland 1917-1920 så har de en opinionsmätningskarta år 1917, 1918 och i opinionen är den komunista partiet enormt! Hur kunde de "vita" låtas segra då en så stor folklig represenation fanns för de "röda"?
/Andreas
Finska "frihetskriget" 1918
Vet inte om detta är rätt, utan bara det är en hypostes. Komunismen lät bra men....
Bönderna gillade nog inte tankn på att deras gårdar skulle förstatligast, småföretagaran gillade inte tanken på deras företag skulle förstatligast, och vi kan gissa vad kapital ägarna tyckte. Vilka är då kvar, fabriksarbetare och folk som har de riktigt illa ställt.
Detta är natrurligtvis en enorm generalisering.
EDIT: märker att texten innehåller lite väll mycket stavfel.
Bönderna gillade nog inte tankn på att deras gårdar skulle förstatligast, småföretagaran gillade inte tanken på deras företag skulle förstatligast, och vi kan gissa vad kapital ägarna tyckte. Vilka är då kvar, fabriksarbetare och folk som har de riktigt illa ställt.
Detta är natrurligtvis en enorm generalisering.
EDIT: märker att texten innehåller lite väll mycket stavfel.
Lite fakta taget ur Mannerheims sidor om Frihetskriget.
http://www.mannerheim.fi/06_vsota/r_vapsot.htmFinlands frihets- och medborgarkrig från januari till maj 1918 var en del av det första världskriget och hörde samtidigt ihop med de ryska bolsjevikernas strävan till en världsrevolution.
Riksdagen, Finlands högsta makthavare, accepterade i december att Finland förklarade sig som en självständig och suverän nation. Finlands regering eller senaten som stött sig på riksdagen började avväpna och deportera det gamla moderlandet Rysslands trupper för att säkra självständigheten och handlingsfriheten. Rysslands regering å sin sida förklarade krig mot Finska regeringens "kontrarevolutionära" trupper. På detta sätt föddes frihetskriget 28.1.1918.
Arbetarrörelsens representanter som blivit i minoritet i riksdagen var frustrerade över sitt oansenliga parlamentariska inflytande. De följde oktoberevolutionens exempel och en revolution bröt ut 27.1.1918 och lyckades med stöd av ryska trupper lägga beslag på landets södra del. Så föddes frihetskriget. Senatens makt var koncentrerad till Vasa, den av revolutionärerna bildade folkdelegationens återigen till Helsingfors. Riksdagen kunde inte fungera på grund av kriget.
Bildandet av beväpnade medborgarorganisationer hade under hösten 1917 intensifierat den politiska krisen. Självständighetsmännen och de som höll på traditionell ordning bildade skyddskårer eller vita garden (motståndarnas benämning var "slaktargarden") och arbetarnas olika riktningar ordningsgarden eller röda garden. Regeringen igen försökte stärka den statliga ordningsmakten, och riksdagen beviljade i januari 1918 befogenheter för bildandet av en fast ordningsmakt, varefter arbetarbefolkningen anklagade regeringen för avsikter att inskränka medborgarfriheter.
Senaten bildade i all hast ordningstrupper, på basen av skyddskårer. Till befälhavare över dem utnämndes generallöjtnant (sedermera general av kavalleriet) Gustaf Mannerheim. I revolutionsarméns befälsuppgifter användes ryska officerares sakkunnighet (bl.a. överste Mihail Svetshnikov), men till röda Gardets överbefäl ville man få finska arbetaraktivister. I april tog den diktatoriska Kullervo Manner överbefälet på den röda sidan.
I början av kriget bildades en frontlinje mellan det vita och röda Finland, som i huvudsak gick i väst-östriktning: Norrom Björneborg, Tammerfors, Heinola och Villmanstrand och mot sydost till Karelska näset och stranden av Ladoga vid gränsen till Finland och Ryssland. Den vita sidan lyckades till slutet av mars organisera och snabbutbilda en armé, som kunde transporteras och centreras. De vitas fördel var utbildat befäl från jägarbataljonen i Tyskland, befäl från det autonoma Finlands armé samt frivilliga från Sverige. På detta sätt kunde de vita slå de röda i Tammerfors-trakten vid månadsskiftet av mars-april och i Viborgs-trakten i slutet av april. Något som inverkade på krigets snabba slut var också hjälptrupperna som Tyskland skickade de vita.
Sovjetregimen ställde sig ända från början klart på revolutionsregeringens sida och den var färdig att offra stridskrafter för att hjälpa de röda, bara krigsaktionerna skulle sluta fort, ty det var fara att utdragningen av krigsaktionerna skulle få Tyskland att blanda sig i saken. Tysklands påtryckning fick sovjetregimen vid månadsskiftet februari-mars 1918 att upphöra med det offentliga stödet till de röda. Förhållandet mellan Ryssland och röda Finland ordnades 1.3. med det sk. röda statsavtalet. Avtalet vittnade om de finska rödas strävan att behålla en nationell självständighet och till och med skapa nationell storhet, men Lenin tvingade de finska röda att godkänna benämningen Finlands socialistiska republik. Då var de vitas intresse också riktat mot Öst-Karelen.
De tyska trupperna anlände till Åland i början av mars och den tyska Östersjö-divisionens attack fortsatte till det Finska fastlandet i början av april och ledde till intagandet av Helsingfors 15.4. Trots denna undsättningsexpedition höll sig Finland formellt neutralt med avseende på världskrigets parter men tvingades foga sig i att ekonomin var under tysk kontroll.
De ryssar som alltjämt var i Finland kämpade med de vita finnarna men tyskarna försökte få ryssarna att lämna Finland genom påtryckning och underhandlingar. När den ryska Östersjöflottan lämnade Helsingfors genom isen till Kronstadt i mars-maj skedde det enligt överenskommelse. Inos fästning som den röda folkdelegationen överlämnade åt Ryssland belägrades av de vita i april-maj 1918, och till följd av påtryckningar från Tyskland lämnade ryssarna fästningen i ruiner åt de vita i mitten av maj.
När Mannerheim som överbefälhavare 1918 inte tillräckligt effektivt ingrep i sina truppers hämndaktioner mot rebellerna, sk. vit terror, så sammankopplades hans namn med såväl exekutionen av de röda som svältkatastrofen som uppstod i fånglägren. Han fick benämningen "slaktargeneralen" av de röda. För socialisterna innebar hans bakgrund det reaktionära och de vitas överbefäl ett blodigt minne. Historieforskarna anser att orsaken till den vita terrorn var det byråkratiska rannsakningssystem som senaten krävde.
När krigsoperationerna upphört i maj 1918 gav sovjetregimen genom Tysklands förmedling sitt samtycke till fredsförhandlingar med Finlands regering. Först våren 1920 öppnades förhandlingskontakten igen och i oktober 1920 slöts fredsfördraget i Dorpat.
Kriget år 1918 var för Mannerheim först och främst ett frihetskrig. Det uppror som folkdelegationen startat var ur Mannerheims allmäneuropeiska synvinkel bara en del av den anarkism och revolutionsvåg som spritt sig från Ryssland för att hota Finlands självständighet. Det självständiga Finland ville han bevara neutralt. Han ansåg att Tysklands militära hjälp skulle försvaga oavhängigheten, och försökte begränsa det tyska inflytandet. Han påskyndade intagningen av Tammerfors för att visa, att finländarna själva var i stånd att lösa situationen före den tyska hjälptruppens antågande.
Ska det inte vara lantdagen? Nåja, spelar ingne egentlig roll.Marco skrev:Lite fakta taget ur Mannerheims sidor om Frihetskriget.
Riksdagen, Finlands högsta makthavare, accepterade i december att Finland förklarade sig som en självständig och suverän nation.
Vet någon mer om Tyska trupper på Åland, jag har inte hört om det tidigare. Mannerheim var för övrigt inte så väl inställd mot jägarna som utbildats i Tyskland och i vissa fall även sett strid på tysklands östfront.
Just benämningen frihetskriget är ju en väldigt högervriden titel. I min familj säger vi bara inbördeskriget rätt och slätt (min morsa kommer från en fattig finsk familj).
Som någon redan sa, så borde Väinö Linnas trilogi läsas. Den är bra, och även Okänd Soldat. Det kan ju tilläggas att det blev ett sjuh*lvetes rabalder i Finland när boken släpptes, ty den kritiserade överklassens politik. Tidigare hade modern historia varit hård reglerad, och mycket ont blod väcktes i Finland. MEn såren läktes också tack vare debatten. Genom att debattera grymheterna kunde man ändå komma närmare försoning.
Förresten är jag släkt med Linna, han är min mormors kusin.
Som någon redan sa, så borde Väinö Linnas trilogi läsas. Den är bra, och även Okänd Soldat. Det kan ju tilläggas att det blev ett sjuh*lvetes rabalder i Finland när boken släpptes, ty den kritiserade överklassens politik. Tidigare hade modern historia varit hård reglerad, och mycket ont blod väcktes i Finland. MEn såren läktes också tack vare debatten. Genom att debattera grymheterna kunde man ändå komma närmare försoning.
Förresten är jag släkt med Linna, han är min mormors kusin.
Det beror på vem som skriver historien. Om man tar Mannerheim som exempel var han sedan tidigare officer under ryska tsaren (David C Large Between two fires) och han stod för adelns och de förmögnas syn på kriget. Att tysklands ingripande i kriget i förlängningen innebar en tysk på tronen (ibid) uppskattade han naturligtvis inte.Löwe skrev:Just benämningen frihetskriget är ju en väldigt högervriden titel. I min familj säger vi bara inbördeskriget rätt och slätt (min morsa kommer från en fattig finsk familj).
Slaget om Tammerfors är en av de största militära krigsskådeplatsen i norden under 1900-talet, men händelsen nämns knappt i historieböckerna. Fånglägren för de röda efter kriget likaså, där fler röda dog av svält och umbäranden, än de som stupade under själva kriget. Om jag kom från en fattig finsk familj, skulle inte jag heller kallat kriget för ett frihetskrig. Frihet för vem?[/i]
Frihetskriget är ju en benämning som ifrån "högersynvinkel", något som inte var så vanligt för 20 år sedan till exempel. Ur "vänstersynvinkel" kan det säkert kallas Finska revolutionen, är det något som har användts? Benämningen inbördeskriget bäst enligt mitt sätt att se, eftersom den är mest politiskt neutral.
Jag har aldrig hört någon annan titel än 'Frihetskriget' på det grymma inbördeskrig som skakande Finland - förmodligen för att 'de vita' vann - och sedan skrev historien. Alternativet - Finska Revolutionen, hade för Sveriges del inneburit en rad skrämmande perspektiv. Vi hade fått en lång landgräns till Sovjetunionen - i form av Sovjetrepubliken Finland och det tidigare neutraliserade Åland hade blivit 'en sovjetisk pistol - riktad mot Sveriges hjärta'. Farorna för Sverige med konsekvenserna av en sådan utveckling - är det väl bara få forumnister, utom marxistiska utopier, som vill disputera. Väinö Linna's superba diktning om hans finska folk - har ju en klar, men måttlig, vänstervinkling - Finlands Wilhelm Moberg? - Till Munk den bästa (trots högervinklingen) historien om det Finska Inbördes/Frihets - krigets militära aspekter står att söka i 'Slaktar-Gustav' Mannerheims 'MINNEN' - finns på svenska på biblan. Till Ickx - jojomensan, Tyskland befanns sig fortfarande i krig med Ryssland, invaderade Åland, landsatte trupper i Hangö och t.o.m. Lovisa. Vad avser den 27:e Jägarbataljonen, som utbildats i, och stridit för Tyskland - så var de gossarna inte misstänkta, utan Mannerheims elitsoldater, som sparades för utbildning och kom att i sinom tid bilda kärntruppen i den fria Finska Republikens arme. Om du tar dig tid för en vandring på kyrkogården på Björköudd i Helsingfors där marskalken av Finland vilar finner du en stor ring av minnesstenar där hans 'riddare' ligger. En mycket hög procent av dom stenarna har ett litet järnkors och '27' - dom var inga misstänkta - dom var pretoriangardet.LasseMaja skrev:Frihetskriget är ju en benämning som ifrån "högersynvinkel", något som inte var så vanligt för 20 år sedan till exempel. Ur "vänstersynvinkel" kan det säkert kallas Finska revolutionen, är det något som har användts? Benämningen inbördeskriget bäst enligt mitt sätt att se, eftersom den är mest politiskt neutral.
Det finns en uppskö av namn. De som de flesta yrkeshistoriker bland annat de främsta forskarna i ämnet Heikki Ylikangas och Henrik Meinander använder numera är "Medborgarkriget" eller "Händelserna 1918". Andra namn är som sagt "Frihetskriget", "Inbördeskriget", "Klasskriget" eller "Det röda upproret". Allt självfallet beroende på talarens egen politiska och historiepolitiska uppfattning.
En aspekt till att de vita kunde segra var att man fick bönderna över på sin sida samt att man kraftigt överdrev de rödas koppling till rysslands bolsjeviker. På de rödas sida stred även demokratiskt sinnade socialdemokrater men som i de vitas propagande utmålades som hårdförda kommunister (vilka skulle beslagta och förstatliga böndernas jord).
Vidare fick de vita ofattande hjälp från tyskland och även en del hjälp från "frivilliga borgerliga element i Sverige".
Vidare fick de vita ofattande hjälp från tyskland och även en del hjälp från "frivilliga borgerliga element i Sverige".
varjag
Leninregimen var iofs den förste statsledningen som erkände Finlands suveränitet och hade varken lust eller resurser att annektera landet så jag betvivlar att landet hade blivit en Sovjetisk delrepublik.Alternativet - Finska Revolutionen, hade för Sveriges del inneburit en rad skrämmande perspektiv. Vi hade fått en lång landgräns till Sovjetunionen - i form av Sovjetrepubliken Finland och det tidigare neutraliserade Åland hade blivit 'en sovjetisk pistol - riktad mot Sveriges hjärta'.
Angående vad man ska kalla kriget så är det så att benämningen Frihetskriget ursprungligen kommer ifrån finnarnas strider mot ryska tsartrogna trupper 1917 och att inbördeskriget i Finland tog fart efter det att Ryslands nya regim erkänt Finlands suveränitet.
Alltså bör "Finska Inbördeskriget" vara det lämpligaste namnet.
Att kalla det "Frihetskrig" är bra löjligt med tanke på att det dödades ungefär lika många efter kriget i t.ex dom Vitas koncentrationsläger och i arkebuseringar som det gjorde under hela kriget.
Alltså bör "Finska Inbördeskriget" vara det lämpligaste namnet.
Att kalla det "Frihetskrig" är bra löjligt med tanke på att det dödades ungefär lika många efter kriget i t.ex dom Vitas koncentrationsläger och i arkebuseringar som det gjorde under hela kriget.
Jag vill påpeka att det absolut inte förekom några som häldst strider mellan finländare och tsartrupper. Det är för det första omöjligt, tsarregimen hade fallit i och med att menshevikerna to makten i början av mars 1917. Då bolsjevikerna å sin sida tog makten i november fans det över huvud taget inte någon tsarregim.
Finland förklarade sig självständigt 6.12.1917 dvs en hel månad efter att bolsjevikerna tagit makten och rumsterat om och Lenin underteckande självständighetsförklaringen på nyårsafton.
Kriget började å sin sida i början av februari. Frihetskriget är på sätt och vis en användbar term, då man kan säga att de vita "befriade" Finland från den stora mängd ryska soldater som fanns i landet och som till viss del stred på de rödas sida. Ryssarna var dock i allmänhet mer intresserade av att komma hem än att strida i ett främmande land, så majoriteten av soldaterna tog aldrig del i egentlig strid. De kämnade dock oftast ifrån sig vapnen till rödgardister före de åkte sin väg.
Finland förklarade sig självständigt 6.12.1917 dvs en hel månad efter att bolsjevikerna tagit makten och rumsterat om och Lenin underteckande självständighetsförklaringen på nyårsafton.
Kriget började å sin sida i början av februari. Frihetskriget är på sätt och vis en användbar term, då man kan säga att de vita "befriade" Finland från den stora mängd ryska soldater som fanns i landet och som till viss del stred på de rödas sida. Ryssarna var dock i allmänhet mer intresserade av att komma hem än att strida i ett främmande land, så majoriteten av soldaterna tog aldrig del i egentlig strid. De kämnade dock oftast ifrån sig vapnen till rödgardister före de åkte sin väg.