Jo, det skulle vara trevligt om han (Arnstad) dök upp för att förklara vad han menar. Han var inte inbjuden av mig förra gången, utan hade troligen blivit tipsad av någon att hans bok diskuterades. Jag lyssnade på radiodebatten, och det var ganska roande att höra hur han var närmast övertydlig i sina försäkringar om sin respekt för krigsveteranerna - fattas bara annat, när man har en gammal krigare som Harry Järv mittemot sig...
Finland gjorde misstagen att 1) samarbeta med den framtida förloraren i 2VK, 2) vara granne med Sovjet, och 3) stå på sig mot Stalin. Revanschismen i en ung nation som precis slutit en förödmjukande fred efter ett oprovocerat angrepp, och dessutom efter att ha blivit självständigt en generation tidigare och därefter gått igenom ett uppslitande inbördeskrig... man kan inte förvänta sig att ett sådant land valde en folkrättsligt oantastlig väg, som funnit framtida gillande hos intellektuella som aldrig behövt leva i ett land hotat av krig. Väl att märka är att Finland inte lämnade ut judar till Tyskland, och att landet inte var en tysk lydstat. Om man jämför med t.ex. Frankrike och Vichy-regimen under 2VK, så står Finland skyhögt över dem rent moraliskt.
Henrik Arnstad: "Finland ljuger om nazismen"
-
B Hellqvist
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 5627
- Blev medlem: 24 mars 2002, 16:05
- Ort: Skövde
- Kontakt:
"Few" alias Arnstad få inlägg i förra tråden var inget som skulle tillföra något.
Det verkar snarare vara ett nytt försök att göra reklam för sin bok.
Är det så att den säljer så dåligt att han måste ta till alla möjliga knep för att sälja den?
Undra om han har ångrat sitt ståndpunkt att "Finland ljuger om nazismen" efter ha blivit så sågad av Harry Järv.
Det verkar snarare vara ett nytt försök att göra reklam för sin bok.
Är det så att den säljer så dåligt att han måste ta till alla möjliga knep för att sälja den?
Undra om han har ångrat sitt ståndpunkt att "Finland ljuger om nazismen" efter ha blivit så sågad av Harry Järv.
Offensiven fortsatte delvis av militärstrategiska skäl. Man behövde uppnå terräng som var lättförsvarad, vilket man fick med Onega i öst och Svir i sydost, samt en smal sektor av Karelska näset. Hade Finland stannat vid "gamla gränsen" i sin offensiv 1941, och fått en offensiv av den styrka mot sig som Sovjetunionen släppte lös sommaren 1944, är jag inte så övertygad om att det skulle funnits ett självständigt Finland under Kalla kriget. Då hade man endast haft Salpalinjens försvarsverk. Nu fortgick den sovjetiska offensiven på "tagen mark" istället för inne på moderlandet.Rancid skrev:Fjärrkarelen som inte varit finsk på flera hundra år (om ens någonsin) och behandligen av den ryska befolkningen där är en skamfläck för Finland och det är långt ifrån bara Arnstad som tagit upp detta. Intrånget i Fjärrkarelen har länge varit en omdebatterad del av fortsättningskriget i Finland.
Av politiska skäl fortsatte offensiven för att man skulle ha en buffert att förhandla om med Sovjetunionen för ett vapenstilleståndsavtal, för att kunna lämnas tillbaka. Ser med andra ord inga problem. Det handlade om Finlands överlevnad på längre sikt, inte om Suur-Suomi eller "Nazityskland". Hade man från den finska ledningens sida trott till 100% på en tysk seger, hade finska trupper stängt försörjningsleden till Leningrad, och då hade den staden varit kaputt.
Angående ryska internerade så ser jag inte heller där något problem som jag skrev tidigare, det var en säkerhetsaspekt, precis som när Sverige internerade tyska desertörer med mera (som sedan skickades till Sovjetunionen som vi säkert alla känner till - om något en skamfläck). Fjärrkarelborna hade sedan åren före andra världskriget fått känna på koncentrationsläger och massmord i Stalins utrensningar. De finska åren av ockupation måste närmast ha varit sedda som milda och oblodiga av civilbefolkningen. För jag känner inte till att man från finsk sida medvetet skulle ha likviderat obekväma.
I början av artikeln:
”Den främsta minnesbilden från lägertiden är skräcken och döden och hungern. Under det första lägeråret dog människor på sina usla britsar och liken bars bort, vi grät, vi klagade, någon förlorade emellanåt förståndet…Vi var alltid hungriga. Mor uppmanade oss barn att gå ut men vi ville inte, vi väntade bara på mat. Faktiskt ville man hela tiden bara sova och vänta på den ynkliga matransonen, åtminstone på den.”
Som sagt. Hela Finland gick hungrigt den vintern. Skördarna hade slagit fel, Tyskland kunde inte leverera tillräckligt med säd. Om du frågar finska civilister så kommer också de uppleva att de fick en högst ofrivillig bantningskur den vintern. Även barnen, som tillhörde en ransoneringsklass där de fick tillräckligt med mat för att kunna växa, var ständigt hungriga vilket bland annat mina släktingar som varit med då vittnat om, och detta trots att de bodde på landet. I städerna måste det ha varit ett helvete.
För övrigt håller jag inte med författarens tes om att det skulle röra sig om att skapa ett Storfinland. Det fanns nationalistiska rörelser i Finland som ville och skrek högt om detta, då främst IKL, men dessa var marginaliserade och närmast utfrysta av de demokratiska etablerade partierna i Eduskunta.
Hufvudstadsbladet har en artikel där Arnstad får mothugg av historiker
http://www.hbl.fi/pagespeed/url/News/story/4058538
http://www.hbl.fi/pagespeed/url/News/story/4058538
Ord och inga visor. Ska bli intressant att läsa hela recensionen, misstänker att Arnstad lär bli sågad längs med fotknölarna. Skulle gärna se historieprofessorn Henrik Meinander, en av mina favorithistoriker som skrivit mycket om 1900-talshistoria, ge sin syn på saken. Men troligtvis vill han inte bevärdiga någon som Arnstad med den äran. Trots allt är Arnstad en journalist...blom109 skrev:Hufvudstadsbladet har en artikel där Arnstad får mothugg av historiker
http://www.hbl.fi/pagespeed/url/News/story/4058538
B Hellqvist skrev:Jo, det skulle vara trevligt om han (Arnstad) dök upp för att förklara vad han menar. Han var inte inbjuden av mig förra gången, utan hade troligen blivit tipsad av någon att hans bok diskuterades. Jag lyssnade på radiodebatten, och det var ganska roande att höra hur han var närmast övertydlig i sina försäkringar om sin respekt för krigsveteranerna - fattas bara annat, när man har en gammal krigare som Harry Järv mittemot sig...
Finland gjorde misstagen att 1) samarbeta med den framtida förloraren i 2VK, 2) vara granne med Sovjet, och 3) stå på sig mot Stalin. Revanschismen i en ung nation som precis slutit en förödmjukande fred efter ett oprovocerat angrepp, och dessutom efter att ha blivit självständigt en generation tidigare och därefter gått igenom ett uppslitande inbördeskrig... man kan inte förvänta sig att ett sådant land valde en folkrättsligt oantastlig väg, som funnit framtida gillande hos intellektuella som aldrig behövt leva i ett land hotat av krig. Väl att märka är att Finland inte lämnade ut judar till Tyskland, och att landet inte var en tysk lydstat. Om man jämför med t.ex. Frankrike och Vichy-regimen under 2VK, så står Finland skyhögt över dem rent moraliskt.
MEN Frankrike hängde Vichy regimen efter kriget och det är relativt få i Frankrike idag som slår sig för bröstet och talar om att Vichy gjorde så gott man kunde, vad som hände var ödesbestämt och försöker dölja samarbetet met tyskarna med hjälp av ordlekar.
I Finland var det Ryssarna som höll i krigsförbyrarrättegångarna och det verkar som man efter Kekkonen nu håller på och reviderar sin historia och jag kan inte låta bli att tycka att det finns finnar som använder krigstida propaganda som historiska fakta.
Arnstad går på gränsen med etnisk rensning, jag vet inte om den var så mycket värre än vissa allierade krigsfångeläger (dessutom finner jag ämnet ganska ointressant)
Arnstads andra två punkter tycker jag är relevanta
1. Varför är ordleken med "med-krigare" istället för Allierad så fruktansvärt viktig?
2. Hur kan finnarna vara så totalt övertygade att dom inte kunde vara neutrala?
Så jag ger Journalisten rätt i två av tre
Dessutom bäste moderator, är du inte rädd för att bli kallad vänster, eftersom det på forumet verkar ses som ett samband mellan moraliserande och vänster.
Den är inte menad mot dig utan mer om den här debatten, både här och i SVD där man helt enkelt avskriver andras argument med att det är vänster och altså inte historiskt vederhäftigt, en argumentationsmetod jag har svårt för.
Cheers
/John T.
Kan vara en språklig grej, i Finland används ofta "aseveli", vilket direktöversatt blir vapenbroder (die Waffenbruderschaft). Medkrigare blir kanssasotija, vilket även det förekommer. Allierad förekommer också bland yngre forskare, dock inte lika ofta. Jag tycker inte det spelar någon roll vilken term man använder, dock spelar det roll vilka värderingar man lägger i dessa termer. Allierad indikerar att den finska och tyska politiska ledningen skulle ha haft ett djupt och intimt samarbete och gjort varandra tjänster, vilket inte precis stämmer.JohnT skrev:Arnstads andra två punkter tycker jag är relevanta
1. Varför är ordleken med "med-krigare" istället för Allierad så fruktansvärt viktig?
I Finland hölls förra året en konferens som behandlade Fortsättningskriget och frågan om Finlands eventuella skuld. Första anförandet höll Juri Derjabin, från Rysslands konstakademi. Han gjorde det klart och tydligt att man från ryskt håll inte accepterar någon annan term än att Finland förde ett "angreppskrig". I Finland däremot används ofta termen "torjuntavoitto" (avvärjningsseger). Fortsättningskriget var i finska ögon ett rättmätigt försvarskrig, åtminstone den del där man återtog de i Vinterkrigets av Sovjetunionen annekterade områdena. Dessa förlorades ju inte på slagfältet, utan tvärtom genom orättmätiga och förödmjukande fredsvillkor.
Grundproblemet när finländare och ryssar ska prata om vilken term som är rätt för Fortsättningskriget är att synen på Vinterkriget skiljer sig åt. För ryska historiker började andra världskriget 1941 när rodina anfölls, och Finlands bidrag är inte något "fortsättningskrig" (viljet ju skulle indikera att det funnits ett krig före det). Det som Finland utsattes för 1939-1940 var "en liten gränskonflikt" och ursäktar inte på "något sätt", för ryssarna, att Finland gick till krig 1941. Det är klart att Finlands krig 1941-1944 (1945) verkar märkligt om man inte låtsas om Vinterkriget överhuvudtaget.
Dessutom vill ryssarna ofta och gärna påpeka att Finland i princip fastställdes som krigsförbrytare när man accepterade att betala krigsskadestånd, samt i februari 1946, när rättegångarna hölls mot en finländska politiker och militärer som dömdes och fängslades. För många finländare blir termen "allierad med Tyskland" i mångt och mycket en efterhandskonstruktion avsedd att skuldbelägga, snarare än ett historiskt faktum.
De ständiga provokationerna och den sovjetiska hatpropagandan under mellankrigstiden hjälpte åtminstone inte finländarna på traven att tro på att Sovjetunionen skulle respektera Finlands neutralitet 1941. Det gjorde de ju inte 1939.JohnT skrev:2. Hur kan finnarna vara så totalt övertygade att dom inte kunde vara neutrala?
Utan att vara alltför insatt i de mer exakta förhållandena rörande den finska inställningen till nazismen kan man inte annat än roas av den upprördhet som drabbar olika skribenter, och att det hela ger genklang ända på ministernivå ger ju associationer till Kazakstan och Borat...
Om det finns vederhäftig forskning i ämnet skulle det väl vara rimligt att hänvisa till den. Både i Danmark och i Norge har man så att säga gjort upp med sin historia, och detta på nationell basis i form av olika projekt. Finns det liknande projekt i Finland? I de övriga nordiska länderna fanns det nazistiska partier - fanns det även organiserade nazister i Finland? Och hade de inflytande och/eller positioner inom krigsmakten? Hur har man hanterat detta i Finland) Har man ens hanterat det?
Finns det orsak att tro att finska soldater gjorde sig skyldiga till krigsbrott? Min personliga erfarenhet är att grymheter begås av alla sidor i militära konflikter, men har detta någonsin utretts? Finns det orsak att tro att ryska soldater slentrianmässigt avrättades, eller att rättegångarna i "fältdomstolarna" var summariska och inte uppfyllde vedertagna normer?
Många av de som senare blev svenska frivilliga i tysk tjänst startade i Vinterkriget. Fanns det motsvarande finska frivilliga i tysk tjänst? I vilken utsträckning bistod Tyskland med kunskap och ledning under krigen mot Sovjet? Det finns ju anledning att tro att ju mer involverade tyskarna faktiskt var, desto mer inflytelserika var de.
Diskussionen är ju onekligen intressant, men jag känner en vag motvilja mot att vara tvungen att klassas som vänster enkom för att jag inte tycker man borde doppa Arnstad i tjära, och därefter rulla honom i tjära. Skärpning Hellqvist.
Om det finns vederhäftig forskning i ämnet skulle det väl vara rimligt att hänvisa till den. Både i Danmark och i Norge har man så att säga gjort upp med sin historia, och detta på nationell basis i form av olika projekt. Finns det liknande projekt i Finland? I de övriga nordiska länderna fanns det nazistiska partier - fanns det även organiserade nazister i Finland? Och hade de inflytande och/eller positioner inom krigsmakten? Hur har man hanterat detta i Finland) Har man ens hanterat det?
Finns det orsak att tro att finska soldater gjorde sig skyldiga till krigsbrott? Min personliga erfarenhet är att grymheter begås av alla sidor i militära konflikter, men har detta någonsin utretts? Finns det orsak att tro att ryska soldater slentrianmässigt avrättades, eller att rättegångarna i "fältdomstolarna" var summariska och inte uppfyllde vedertagna normer?
Många av de som senare blev svenska frivilliga i tysk tjänst startade i Vinterkriget. Fanns det motsvarande finska frivilliga i tysk tjänst? I vilken utsträckning bistod Tyskland med kunskap och ledning under krigen mot Sovjet? Det finns ju anledning att tro att ju mer involverade tyskarna faktiskt var, desto mer inflytelserika var de.
Diskussionen är ju onekligen intressant, men jag känner en vag motvilja mot att vara tvungen att klassas som vänster enkom för att jag inte tycker man borde doppa Arnstad i tjära, och därefter rulla honom i tjära. Skärpning Hellqvist.
Samtliga meningar som avslutas med ett frågetecken ovan kan besvaras med enkelhet. Det är sådant som historiker i Finland har ältat och det finns hyllmeter med publikationer som besvarar frågorna.
Den här "debatten" tycker jag inte är så mycket en debatt egentligen, snarare en enda lång sågning av Arnstad. Det finns ju i princip ingen seriös historiker som håller med honom!
Den här "debatten" tycker jag inte är så mycket en debatt egentligen, snarare en enda lång sågning av Arnstad. Det finns ju i princip ingen seriös historiker som håller med honom!
När det gäller Norge så är det just det man INTE har gjort. Det finns massor av teman som gäller krigsåren och som än i dag är om inte tabu så i vart fall känsliga att diskutera. Och unga historiker som skriver böcker där man omvärderar de gamla klassiska sanningarna utsätts för våldsamma angrepp. Trots att det har gått 60 år skapar fortfarande krigsåren allt för mycket känslor för att kunna diskuteras förutsättningslöst.commuter skrev:Både i Danmark och i Norge har man så att säga gjort upp med sin historia
Jag skulle tvärtom vilja påstå att en balanserad historieskrivning om krigsåren inte kommer att kunna äga rum i Norge ännu på si så där 20 - 25 år. Alla de "som var med" och generationen efter dem måste vara borta innan en balanserad debatt blir möjlig.
Tack för informationen; det visste jag inte.Donkeyman skrev:När det gäller Norge så är det just det man INTE har gjort. Det finns massor av teman som gäller krigsåren och som än i dag är om inte tabu så i vart fall känsliga att diskutera.commuter skrev:Både i Danmark och i Norge har man så att säga gjort upp med sin historia
Nå, det verkar ju vara samma upplägg som i Finland då.Donkeyman skrev: Och unga historiker som skriver böcker där man omvärderar de gamla klassiska sanningarna utsätts för våldsamma angrepp. Trots att det har gått 60 år skapar fortfarande krigsåren allt för mycket känslor för att kunna diskuteras förutsättningslöst.
Jag skulle tvärtom vilja påstå att en balanserad historieskrivning om krigsåren inte kommer att kunna äga rum i Norge ännu på si så där 20 - 25 år. Alla de "som var med" och generationen efter dem måste vara borta innan en balanserad debatt blir möjlig.
Då vore det ju roligt att se hänvisningar därtill i den här tråden; de länkar jag sett hittintills luktar ju onekligen partiskhet i bemärkelsen "kasta inte skit på nationens hjältar". Det kanske till och med finns debatterat på Skalman, men emellanåt finner man inte ens här vad man söker.Mustamato skrev: Samtliga meningar som avslutas med ett frågetecken ovan kan besvaras med enkelhet. Det är sådant som historiker i Finland har ältat och det finns hyllmeter med publikationer som besvarar frågorna.
I den här tråden viewtopic.php?t=26994
debatteras saken men jag tycker mig inte få ett vettigt svar, om det nu är så enkelt att finska historiker som redan avgjort saken. Fanns det en finsk nazism? Och i vilken utsträckning kan man tänka sig att de hade inflytande? I resten av Europa var nazisterna snara att leta upp likasinnade - emellanåt som rena överlöpare - som de sedan också lanserade som företrädare och drev fram i olika sammanhang.
http://en.wikipedia.org/wiki/Patriotic_ ... _(Finland)commuter skrev:I den här tråden viewtopic.php?t=26994
debatteras saken men jag tycker mig inte få ett vettigt svar, om det nu är så enkelt att finska historiker som redan avgjort saken. Fanns det en finsk nazism? Och i vilken utsträckning kan man tänka sig att de hade inflytande?
Dessa var lätt fascistiska, men i synnerhet med antikommunismen och en finsk patriotism som drivkraft. Vissa skulle säkert kalla IKL för "nazistiskt" av ren okunskap, men man ska inte tro på allt man hör. Som jag tidigare skrev frystes de ut av de andra partierna. I Eduskunta (eller det finska parlamentet) fick de åtta platser av tvåhundra i 1939 års val. Något större inflytande? Föga troligt.
Sen var det en väldig massa frågor du ställde i ditt föregående inlägg. Det mesta var väldigt grundläggande och svaren får du bland annat i serien "Finland i krig" som finns på svenska i ett bibliotek nära dig. Intressant dock att du frågar "om man gjort upp" med kriget i Finland, säger ju en del om dina åsikter. Gjort upp hur då menar du? Gjorde man inte redan det när man betalade krigsskadestånd till Sovjetunionen och dömde "krigsförbrytare" 1946? Hur tycker du att man ska "göra upp" med historien ytterligare?
Är det vad den här boken handlar om? Jag hittar bara finskspråkiga recensioner om den. Ekberg, Henrik: "Führerns trogna följeslagare: Den finländska nazismen 1932-44". Doktorsavhandling Helsingfors universitet 1991.
Helt uppenbart är att det finns en del skrivet
Ekberg, Henrik (red.): "Finland i krig 1939-40, del 1". Schildts förlag, reviderad upplaga 2001.
Ekberg, Henrik (red): "Finland i krig 1940-44, del 2". Schildts förlag, 2000.
Ekberg, Henrik (red.): "Finland i krig 1944-45, del 3". Schildts förlag, 2001.
Djupsund, Göran & Karvonen, Lauri: "Fascismen i Finland: Högerextremismens förankring hos väljarkåren 1929-1939". Åbo Akademis Förlag, Åbo, 1984.
Karvonen, Lauri: "From White to Blue-and-Black. Finnish Fascism in the Inter-War Era". Societas Scientarum Fennica, Helsingfors, 1988.
Pekonen, Kyösti (red.): "The New Radical Right in Finland". The Finnish Political Science Association, Jyväskylä, 1999.
Rintala, Marvin: "Three Generations. The Extreme Right Wing in Finnish Politics". Indiana University Press, Bloomington, 1962.
Stubbergaard, Ylva: "Stat, kris och demokrati: Lapporörelsens inflytande i Finland 1929-1932". Lund political studies nr 90, Arkiv avhandlingsserie 45. 1996.
En hel del av det här är ju antedaterat. Finns det nyare, mer relevant forskning?
Helt uppenbart är att det finns en del skrivet
Ekberg, Henrik (red.): "Finland i krig 1939-40, del 1". Schildts förlag, reviderad upplaga 2001.
Ekberg, Henrik (red): "Finland i krig 1940-44, del 2". Schildts förlag, 2000.
Ekberg, Henrik (red.): "Finland i krig 1944-45, del 3". Schildts förlag, 2001.
Djupsund, Göran & Karvonen, Lauri: "Fascismen i Finland: Högerextremismens förankring hos väljarkåren 1929-1939". Åbo Akademis Förlag, Åbo, 1984.
Karvonen, Lauri: "From White to Blue-and-Black. Finnish Fascism in the Inter-War Era". Societas Scientarum Fennica, Helsingfors, 1988.
Pekonen, Kyösti (red.): "The New Radical Right in Finland". The Finnish Political Science Association, Jyväskylä, 1999.
Rintala, Marvin: "Three Generations. The Extreme Right Wing in Finnish Politics". Indiana University Press, Bloomington, 1962.
Stubbergaard, Ylva: "Stat, kris och demokrati: Lapporörelsens inflytande i Finland 1929-1932". Lund political studies nr 90, Arkiv avhandlingsserie 45. 1996.
En hel del av det här är ju antedaterat. Finns det nyare, mer relevant forskning?
I ett flertal länder har man haft "sanningskommssioner" eller vad man ska kalla det. Man har också helt enkelt öppnat arkiven för både experter och amatörer. Framförallt har man inte låtit saker som "nationens ära" eller hänsyn till gamla hjältar stoppa forskningen.mustamato skrev: Intressant dock att du frågar "om man gjort upp" med kriget i Finland, säger ju en del om dina åsikter. Gjort upp hur då menar du? Gjorde man inte redan det när man betalade krigsskadestånd till Sovjetunionen och dömde "krigsförbrytare" 1946? Hur tycker du att man ska "göra upp" med historien ytterligare?
Vad jag begriper är fortfarande rätt stora mängder material om det finska agerandet under andra världskriget hemligstämplat. Det kanske är dags att häva det.
Jag är naturligtvis förvånad över upprördheten i saken. Om man kan bemöta Arnstad med fakta ska man väl ändå göra det. Att gå till både personangrepp och ifrågasätta hans integritet är ju så lågt att man funderar på om det finns andra orsaker.
Skulle nog tro att Ekbergs doktorsavhandling om den finska "nazismen" är tillräckligt relevant för ditt syfte. De tongivande var ändock Fosterländska folkrörelsen (IKL), och dessa var endast lätt fascistiska, en bättre benämning är snarare agrarkonservativa. Så jag tror nog att både du och Arnstad går bet när ni försöker smutskasta Finlands agerande under andra världskriget och få det till någon slags "nazism". Här är för övrigt en intressant artikel om Finland under 1930-talet:commuter skrev:En hel del av det här är ju antedaterat. Finns det nyare, mer relevant forskning?
http://www.nytid.fi/arkiv/artikelnt-684-1598.html
Finland är inte och har inte varit någon diktatur. Det har stått fritt för historiker att forska och skriva om vad de vill. Vad skulle en sanningskommission ha för syfte i Finland? Då Finland är en demokrati får folk tro på vad de vill. Det vore inte passande att pracka på folket en politisk korrekt skuldbelagd "sanning", bara för att vissa får hybris så fort Adolf och nazism nämns.commuter skrev:I ett flertal länder har man haft "sanningskommssioner" eller vad man ska kalla det. Man har också helt enkelt öppnat arkiven för både experter och amatörer. Framförallt har man inte låtit saker som "nationens ära" eller hänsyn till gamla hjältar stoppa forskningen
Vad jag begriper är fortfarande rätt stora mängder material om det finska agerandet under andra världskriget hemligstämplat. Det kanske är dags att häva det.
Sen vet jag inte vad du menar med att "stora mängder material" från andra världskriget skulle vara hemligstämplat. Vadå för material? Forskare har tillgång till allt och har, med specialtillstånd, alltid haft det.
Nu var ju hans artikel förvisso ett osedvanligt lågvattenmärke och medvetet provokativ. Tar man sig tid att skriva något sådant får man nog acceptera att folk reagerar.commuter skrev:Jag är naturligtvis förvånad över upprördheten i saken. Om man kan bemöta Arnstad med fakta ska man väl ändå göra det. Att gå till både personangrepp och ifrågasätta hans integritet är ju så lågt att man funderar på om det finns andra orsaker.