Ben skrev:Ett obestridligt faktum är att ingen kan veta vilken utvecklingen hade blivit om Finland hade accepterat de ryska kraven. Skulle allt ha stannat därvid eller hade Stalin (om han sluppit vinterkriget) efter händelserna i Västeuropa våren och försommaren 1940 ha återkommit med helt nya och ännu hårdare krav, vilka berövat Finland ytterligare territorium eller förvandlat landet till en ren lydstat? I så fall hade förstås de som hösten 1939 ville gå ryssarna till mötes idag ha framstått som oerhört naiva.
Hela diskussionen blir alltså mest en fråga om tycka och tro.
I sig har Du givetvis helt rätt. Ingen kan förutsäga en alternativ verklighet.
”Om ej om i vägen vore, kuddorna i luften fore” säger redan ordspråket. Vad alternativet varit vet ingen.
Varför kommer Du därefter med den antagna utvecklingen med 1) händelserna i Västeuropa våren och försommaren 1940 som givna och antagandet om att nya krav ställs, vilka berövat Finland ytterligare territorium?
Kanske utvecklingen i Finland lika gärna lett till att Finland inte ingått i angreppsförbund med Tyskland, vilket eventuellt lett till att Tyskland helt låtit bli att anfalla Ryssland – då de tyska resurserna var annars ockå otillräckliga för ett angrepp överhuvudtaget utan framgång i kriget var helt beroende av framgång i blizkriget – med helt oanade konsekvenser för krigets – och Europas – framtid. Hur skulle det ha gått då?
Ditt inlägg kommer mig att tänka på en skildring, ja,
1) gissa vem som skildras och
2) från vilket land kommer den som skildrar, i det följande:
”han var en inbiten maktpolitiker och diktator, som strävade till att genom att genom att anföra oskäliga yrkanden skaffa sitt land oskäliga fördelar, 2) har var en fruktansvärd enväldig härskare som enbart var girig efter makt, 3) han var grym och brydde sig inte om andra, han saknade allt medlidande med någon annan 4)
då de första kraven hade ställts till de små länderna kom nya yrkanden och så fortsatte det tills armeerna till slut fick order om att ingripa och rulla in på stridsfälten, om försvarana mera ens kunde försvara sig, 5) han fungerade i koncessionsfrågan mot mitt fosterlands intressen men 6) ännu krossas han.
Världshistorien kommer att fördöma honom.”
Vem gäller den även här ständiga återkommande tron på sk. korvstyckande, och framför allt, från vilket land är den person som framför korvstyckningsterin, att första yrka på litet och sedan mera, tills allt kan tas? Korvstyckningsteorier framställs ofta och gemensamt för dem är att de bygger på misstänksamhet och misstroende, inte på fakta, alltså från vilket land är den som anför korvstyckningsteorin? Är det kanske Stalin som skildras (gäller koncessionen kanske Petsamo nickel) eller kanske t.ex. Hitler med "anschluss"?
Nej, det är inte Stalin och inte heller Hitler utan det gäller
Napoleon I och talaren är den fiktiva
engelsmannen kommendörkapten Horatio Hornblower från C.S. Foresters kända pojkboksserie on Hornblower (delen ”Kommendörkapten Hornblower”). Detta som exempel på att denna typ av omotiverade skräckbilder som Du utmålar – de är omotiverade i den bemärkelsen att de inte bygger på någon på förhand känt faktum utan på misstänksamhet – varit kända och använda redan långt tidigare än 1939 – t.ex som exemplet utvisar – i början på 1800-talet när England var ett ”litet” land och Frankrike var ur engelsk synpunkt ”den stygge busen”. Du antar uppenbarligen att Sovjet är "busen" då den framför Din korvstyckningsteori?
Men du har helt rätt när du säger att
”ingen kan veta vilken utvecklingen hade blivit”.
Ingen kan veta vad som hänt
om ej om i vägen vore. Det är också helt onödigt att spekulera om en helt i dimma höljd framtid. Att spekulera i vad som hänt om, ja om ej om i vägen varit, om, säg 60 år är onödigt, lika onödigt som att spå vädret - regnar det - på midsommardagen om 60 år, alltså 2071.
Det som blir i handen är alltså hur situationen låg i november -39. Utrikesminister Erkko valde då ett förlustkrig med en förlust som visade sig ha de fruktansvärda konsekvenser för vilka jag redan redogjort (i såväl landförluster som personförluster) vilka uppgick till kanske tiofalt det Finland hade förlorat vid en uppgörelse i godo. Vi är helt eniga om att ”ingen kan veta vilken utvecklingen hade blivit” utan det enda vi kan ty oss till är vilkendera möjligheten var bättre
ex ante, det som man
redan då med en säkerhet vilken gränsade till visshet var 1) ett förlustkrig eller 2) en uppgörelse i godo. Det är fel att anta att Erkko och Cajander var så enkla, att de ”valde” förlustkrig, de trodde - grundlöst visade det sig senare - att Sovjet bara bluffade, att Sovjet kunde tvingas att ha de fientligt (eller minst sagt kallsinnigt) inställda finnarna hängande vid Leningrads förstad Zelenogorsk (fi: Terijoki), på "kanonskotts avhåll från centrum" som det hett, utan att ryssarna hade ens nordstranden av Finska viken vid Leningrad under egen kontroll. (den finska gränsen från Dorpatfreden var fö. en gammal för förvaltningen avsedd intern rysk gräns, inte ens tänkt som en utlandsgräns).
Det var Finlands antagligen ojämförligt värsta diplomatiska störtdykning. Det kan antas att finnarna betalt för den i nämare 50 år innan den reparerats. Men den hade en god sida: utan den levde jag knappast och utan den hade jag nog inte fötts. Det vore ha varit en rätt tråkig utgång och sida av ett i övrigt mycket bättre alternativ. Det tycker jag, åminstone.
Som du sade
Hela diskussionen blir alltså mest en fråga om tycka och tro.
Så sant.
// Hälsningar
Heikki Jansson
.
