Vem bryr sig om moral när nationens överlevnad hänger på att vi beslutar att göra det som garanterar Sveriges överlevnad?
Jag är verkligen stolt över Sveriges agerande under kriget. Jag har haft möjligheten att få umgås med både min morfar och farfar, vilket inte hade varit en säkerhet om Sverige gjort det "moraliska".
Henrik Arnstad: "Finland ljuger om nazismen"
Enligt mitt förmenande så finns sambandet i att debatten som tråden handlar om har blivit inflamerad just därför att den handlar om moraliska bedömningar.Marcus Wendel skrev:Tråden handlar om Finlands agerande, framför synpunkter på Sveriges agerande i någon av de olika trådarna i det ämnet istället för här, tack.
/Marcus
Jag kan hålla med om att vi inte ska värdera Sveriges handlande här men jag tycker att det finns fog för att diskutera synen på historien. Det är ju själva orsaken till debatten.
Det finns ju väldigt liten skillnad mellan oss här på skalman om hur Finland agerade, bara om hur vi efteråt vill beskriva vad som hände.
Och att se skillnaden är en viktig del av historiekunskapen, vi är alla färgade i våra synsätt.
Go kväll.
/John T.
-
Feldwebel Otto
- Utsparkad
- Inlägg: 242
- Blev medlem: 14 oktober 2004, 10:48
- Ort: Sverige
Finland har ingenting att skämmas för...
...när det gäller 2 VK. Vilket land hade inte tagit chansen att återta sin 2:a största stad, och 12 % av sitt land (och sin kornbod där tidigare 10% av befolkningen bodde).
Tjafset om att Finland sted för Nazism är f ö bara kommunistiskt mediadravel
Tjafset om att Finland sted för Nazism är f ö bara kommunistiskt mediadravel
Följande passage ur romanen ”Paradis för oss” skriven av Gunnar Hägglöf alias Frank Burns utgiven på Norstedts förlag 1952 tycker jag passar rätt bra...
”… så historiker jag är - och det har jag varit i över fyrtio år – måste jag bekänna, att jag betvivlar, att historieskrivningen någonsin blir i stånd att fullt adekvat skildra ett så slumpartat händelseförlopp som Sveriges öden sedan krigsutbrottet. Historieskrivningen behandlar ju händelser som redan är avslutade. När historikern går till verket, glömmer han blott alltför ofta bort, att när det som hänt en gång var i färd med att hända, såg allting helt annorlunda ut. Det fanns i skeendets ögonblick tusen möjligheter. Det som numera ter sig så definitivt var en gång i hög grad problematiskt.
Det är därför… som jag rädd för att vi aldrig riktigt skall lyckas med att belysa det slumpvisa, det tillfälliga och det problematiska i de samanhang, som väl en gång om femtio år, då arkiven öppnas, kommer att kallas svensk neutralitetspolitik under det andra världskriget. Vi kommer säkert att få en hel rad imponerande volymer, som vill visa, att vad som hände, också måste hända. Vår neutralitetshistoria kommer att te sig som något följdriktigt och planmässigt. Men det verkliga skeendet med dess slumpvisa språng och tusen ovisshetsmoment kommer att glömmas bort och försvinna.
Ibland undrar jag, om inte den bästa formen för historieskrivning är romanens. Det kanske låter egendomligt att jag, som själv är gammal historiker, säger detta. Men så förhåller det sig i alla fall. I en roman upplever ju läsaren det som sker i själva skeendets ögonblick och inte när det redan ligger där färdigt och avslutat.”
”… så historiker jag är - och det har jag varit i över fyrtio år – måste jag bekänna, att jag betvivlar, att historieskrivningen någonsin blir i stånd att fullt adekvat skildra ett så slumpartat händelseförlopp som Sveriges öden sedan krigsutbrottet. Historieskrivningen behandlar ju händelser som redan är avslutade. När historikern går till verket, glömmer han blott alltför ofta bort, att när det som hänt en gång var i färd med att hända, såg allting helt annorlunda ut. Det fanns i skeendets ögonblick tusen möjligheter. Det som numera ter sig så definitivt var en gång i hög grad problematiskt.
Det är därför… som jag rädd för att vi aldrig riktigt skall lyckas med att belysa det slumpvisa, det tillfälliga och det problematiska i de samanhang, som väl en gång om femtio år, då arkiven öppnas, kommer att kallas svensk neutralitetspolitik under det andra världskriget. Vi kommer säkert att få en hel rad imponerande volymer, som vill visa, att vad som hände, också måste hända. Vår neutralitetshistoria kommer att te sig som något följdriktigt och planmässigt. Men det verkliga skeendet med dess slumpvisa språng och tusen ovisshetsmoment kommer att glömmas bort och försvinna.
Ibland undrar jag, om inte den bästa formen för historieskrivning är romanens. Det kanske låter egendomligt att jag, som själv är gammal historiker, säger detta. Men så förhåller det sig i alla fall. I en roman upplever ju läsaren det som sker i själva skeendets ögonblick och inte när det redan ligger där färdigt och avslutat.”
Hej!
Det där var ju kloka ord av Gunnar Hägglöf! För övrigt var det ett intressant inlägg i gårdagens Hbl där Carl-Fredrik Geust påminner om att denna bild som SvD och Arnstad kört med är förfalskad, vilket för länge sedan erkänts i Moskva. Och ändå för de fram denna bild som fakta!
Jag har ju sagt att det är synd att många bra böcker på finska aldrig översätts till svenska. En av de bättre är Erkki Sutelas "Heinrichsin adjutanttina", där general Heinrichs` krigstida adjutant berättar om sina upplevelser. När Heinrichs var med och förhandlade om fred i Moskva i september 1944 så hade Storbritanniens representant, Carr, kritiserat Finland för dess närmande till Tyskland 1940-41. Heinrichs hade svarat "Ifall man blir skuffad ner i en brunn och någon erbjuder att dra upp en så ser man inte så mycket efter huruvida handen är smutsig eller ej!" Carr medgav att detta nog var sant.
Senare år 1948 i Kreml skålade Stalin till Heinrichs ära för att han var en lysande soldat i en lysande armé.
Förresten så var Arnstads anklagelse mot Finland inget nytt under solen. I oktober 1945 var en finsk kulturdelegation på besök i Moskva. Den finska kommunistiska ministern Johan Helo försökte plocka poäng genom att av Stalin be om ursäkt för Finlands agerande och för att dess armé stridit mot Sovjet. Stalin svarade "Ni finländare har ingen orsak att nedsvärta er armé. Vi om någon vet hurudana prestationer den varit i stånd till att utföra. Ifall en liknande anda och ledning funnits i många stormakters arméer så hade kriget gestaltat sig helt annorlunda" Stalin avslutade sin uppläxning av Helo med orden: " I marskalk Mannerheim har ni en stor och realistisk fältherre som också har för en militär sällsynta statsmannaegenskaper!"
Arnstad påminner om en sentida Johan Helo som man trodde inte mera skulle dyka upp efter år 1989.
Laitman
Det där var ju kloka ord av Gunnar Hägglöf! För övrigt var det ett intressant inlägg i gårdagens Hbl där Carl-Fredrik Geust påminner om att denna bild som SvD och Arnstad kört med är förfalskad, vilket för länge sedan erkänts i Moskva. Och ändå för de fram denna bild som fakta!
Jag har ju sagt att det är synd att många bra böcker på finska aldrig översätts till svenska. En av de bättre är Erkki Sutelas "Heinrichsin adjutanttina", där general Heinrichs` krigstida adjutant berättar om sina upplevelser. När Heinrichs var med och förhandlade om fred i Moskva i september 1944 så hade Storbritanniens representant, Carr, kritiserat Finland för dess närmande till Tyskland 1940-41. Heinrichs hade svarat "Ifall man blir skuffad ner i en brunn och någon erbjuder att dra upp en så ser man inte så mycket efter huruvida handen är smutsig eller ej!" Carr medgav att detta nog var sant.
Senare år 1948 i Kreml skålade Stalin till Heinrichs ära för att han var en lysande soldat i en lysande armé.
Förresten så var Arnstads anklagelse mot Finland inget nytt under solen. I oktober 1945 var en finsk kulturdelegation på besök i Moskva. Den finska kommunistiska ministern Johan Helo försökte plocka poäng genom att av Stalin be om ursäkt för Finlands agerande och för att dess armé stridit mot Sovjet. Stalin svarade "Ni finländare har ingen orsak att nedsvärta er armé. Vi om någon vet hurudana prestationer den varit i stånd till att utföra. Ifall en liknande anda och ledning funnits i många stormakters arméer så hade kriget gestaltat sig helt annorlunda" Stalin avslutade sin uppläxning av Helo med orden: " I marskalk Mannerheim har ni en stor och realistisk fältherre som också har för en militär sällsynta statsmannaegenskaper!"
Arnstad påminner om en sentida Johan Helo som man trodde inte mera skulle dyka upp efter år 1989.
Laitman
Eftersom tyska och finska armén inte möttes, kunde Leningrad försörjas av "Livets väg".KP-31 skrev:Ja, bara därför att finarna erövrade åter Näset samt nådde det gamla gränset bakom Ladoga var de de facto med i blockaden. Man kan förstå att innehavarna i Leningrad ser ingen skillnad alls.stanislav skrev: Jag menade bara att utan Finlands krigsinsats skulle ryssarna ha kunnat försörja Leningrad via Näset.
Dessuton vet man att Wehrmacht och den finska armén hade avtalat en mötesplats bakom Ladoga - då hade blockaden varit fulländad. Finnarna kom dit - men tyskarna inte eftersom Röda armén lyckade i sista momenten avhålla dem. Denna moment var av betydelsde: finnarna gjorde inget försök att hjälpa tyskarna. (Detta beskrivs i början av Jussi Talvis roman Vänner och fiender. Bokets namn betyder: först var tyskarna vänner och ryssarna fiender - och i år 1944 blev de tvärtom).
KP-31 skrev:stanislav skrev: Troligen var blockaden inte så där jätte effektiv då staden klara sig.
Moshe Lewin berättar i sin bok The Soviet Century att det var Aleksei Kosygin (senare premiärministern) som lät bygga omsorgsleden samt rörsystemet i botten av Ladoga.
Varjag-
Lars Gyllenhaal
- Medlem
- Inlägg: 983
- Blev medlem: 2 april 2002, 21:15
- Ort: Barentsregionen
- Kontakt:
Geust
Hej Laitman!
Geust är en synnerligen kunnig och respekterad person. Har du möjlighet att återge något nyckelcitat ur hans artikel om fejkfotot?
Ber även att du om möjligt återger någon äldre källa, även finskspråkig går bra, vad gäller Stalins lovord ang. Finland och dess armé. Jag har läst det i nyligen utgivna böcker men jag skulle gärna vilja veta var det första gången trycktes. Det är oerhört intressant om det stämmer 100%. Tänker att det kanske har förvanskats (spetats till) något under årens lopp.
Bästa hälsningar,
Lars
Geust är en synnerligen kunnig och respekterad person. Har du möjlighet att återge något nyckelcitat ur hans artikel om fejkfotot?
Ber även att du om möjligt återger någon äldre källa, även finskspråkig går bra, vad gäller Stalins lovord ang. Finland och dess armé. Jag har läst det i nyligen utgivna böcker men jag skulle gärna vilja veta var det första gången trycktes. Det är oerhört intressant om det stämmer 100%. Tänker att det kanske har förvanskats (spetats till) något under årens lopp.
Bästa hälsningar,
Lars
Hej!
Jag har nu inte denna tidning här hemma! Lördagen den 30.12. hade Carl-Fredrik Geust tagit upp fotot och berättat om hur detta tillkommit. Detta behandlades ju i veckotidningar redan på nittiotalet. Geust hänvisade bl.a. till Antti Laines bok "Rise and fall of Soviet Karelia" som utkom 2002. Jag tror att denna artikel lättas fås från Hbl:s hemsida.
Detta vad Stalin sade åt Heinrichs i Kreml den 6.4. 1948 har återgivits i flere böcker under årens lopp. Det centrala var ju att Stalin konstaterade att Finland förtjänar att behandlas med respekt för att landet har en bra armé. Stalin skålade ju flere gånger för Heinrichs och Finlands armé. Var dessa ord först återgivits kan jag inte säga. Nog var de ju kända redans strax efteråt. Martti Turtola har ju skrivit en biografi över Erik Heinrichs där det finns massor med källhänvisningar.
Uppläxningen av minister Helo har möjligen först återgivits av Osmo Korosuo i Etelä-Suomen Sanomat den 6.4.1979.
Angående Stalins skål "för Finlands tappra armé" så hade Heinrichs berättat åt sin adjutant Sutela att han stått bredvid general Oinonen och statsminister Pekkala, och då Stalin efter skålen vänt sig till Pekkala och frågat hur Marskalken av Finland mår? Då Pekkala svarade litet nedlåtande att "hur nu en gammal man nu mår" blev Stalin allvarlig och sade "Hör nu statsministern! Finland har mycket att tacka sin gamle marskalk för!"
Förresten så har ju denna bankett i Kreml 6.4.1948 också en annan dimension. Då Heinrichs sommaren 1945 tvingades avgå som kommendör för försvarsmakten så hade han mist rätten att bära uniform. Stalin hade ju samtidigt frågat varför Heinrichs inte var klädd i uniform. Heinrichs svarade att regeringen förbjudit honom att bära uniform. Då vände sig Stalin till Pekkala och frågade "Vad är det för en regering som inte tillåter en så lysande general att bära sin ärofyllda uniform?" Detta misstag rättades sedan till om några veckor.
Laitman
Jag har nu inte denna tidning här hemma! Lördagen den 30.12. hade Carl-Fredrik Geust tagit upp fotot och berättat om hur detta tillkommit. Detta behandlades ju i veckotidningar redan på nittiotalet. Geust hänvisade bl.a. till Antti Laines bok "Rise and fall of Soviet Karelia" som utkom 2002. Jag tror att denna artikel lättas fås från Hbl:s hemsida.
Detta vad Stalin sade åt Heinrichs i Kreml den 6.4. 1948 har återgivits i flere böcker under årens lopp. Det centrala var ju att Stalin konstaterade att Finland förtjänar att behandlas med respekt för att landet har en bra armé. Stalin skålade ju flere gånger för Heinrichs och Finlands armé. Var dessa ord först återgivits kan jag inte säga. Nog var de ju kända redans strax efteråt. Martti Turtola har ju skrivit en biografi över Erik Heinrichs där det finns massor med källhänvisningar.
Uppläxningen av minister Helo har möjligen först återgivits av Osmo Korosuo i Etelä-Suomen Sanomat den 6.4.1979.
Angående Stalins skål "för Finlands tappra armé" så hade Heinrichs berättat åt sin adjutant Sutela att han stått bredvid general Oinonen och statsminister Pekkala, och då Stalin efter skålen vänt sig till Pekkala och frågat hur Marskalken av Finland mår? Då Pekkala svarade litet nedlåtande att "hur nu en gammal man nu mår" blev Stalin allvarlig och sade "Hör nu statsministern! Finland har mycket att tacka sin gamle marskalk för!"
Förresten så har ju denna bankett i Kreml 6.4.1948 också en annan dimension. Då Heinrichs sommaren 1945 tvingades avgå som kommendör för försvarsmakten så hade han mist rätten att bära uniform. Stalin hade ju samtidigt frågat varför Heinrichs inte var klädd i uniform. Heinrichs svarade att regeringen förbjudit honom att bära uniform. Då vände sig Stalin till Pekkala och frågade "Vad är det för en regering som inte tillåter en så lysande general att bära sin ärofyllda uniform?" Detta misstag rättades sedan till om några veckor.
Laitman
Det har varit en projekt som utredare hur många människor stupade, dödades eller dog i lägren i år 1914-22: http://vesta.narc.fi/cgi-bin/db2www/sot ... in?lang=swcommuter skrev: Både i Danmark och i Norge har man så att säga gjort upp med sin historia, och detta på nationell basis i form av olika projekt. Finns det liknande projekt i Finland?
Nu finns det en projekt som behandlar om ryska krigsfångarnas dödlighet och personutlämningarna under kriget till Tyskland och efter kriget till Sovjet:
http://www.narc.fi/Arkistolaitos/luovut ... venska.htm
I övrigt har vi inte seden att ha "officiella" projekter utan historieforskarna utforskar vad de vill. Vi tycker att det inte finns "en slutgiltig sanning" utan att forska och skriva historia är en kontinuerlig process och varje generation gör den på nytt.
Man kan tillägga att många gånger impulser till nya forskningsämnen har kommit från utländska forskare, författare, journalister eller också lekamän som har börjat samla minnen av t.ex. barn vars fäder stupade. Men också nya ämnen har kommit fram eftersom unga forskare har varit intresserad för mera civila saker, inte mera bara för politiska och krigshistoria.
Namnet "nazi" leder till vilse. Inte kunde de finnas (utom några få) i Finland eftersom finnar inte räknades till "aryaner". Det vore bättre att tala om radikala högerrörelser eller högerextremister som var i släkt med fascismen.commuter skrev: I de övriga nordiska länderna fanns det nazistiska partier - fanns det även organiserade nazister i Finland? Och hade de inflytande och/eller positioner inom krigsmakten?.
Man måste tala lite mera om Finland mellan krigen:
Efter inbördeskriget 1918 hölls parlamentsvalet som också de förlorade, socialdemokraterna, kunde delta redan i år 1919 i - tack vore påtryckningen av västmakterna. I år 1926-7 bildade socialdemokraterna en minoritetsregering och statsminister Tanner även tog emot en parad av skyddgårdister, alltså inbördeskrigets vinnare.
De röda som hade flytt till Ryssland grundade där Finlands kommunistiska partiet, som ville göra revolution i Finland. Det var naturligtvis förbjudet i Finland, men på 20-talet kunde kommunisterna grunda avtäckningsorganisationer som även deltog i parlamentsvalen.
Det fanns missnöje mot demokratin också bland sk. aktivister som hade vant sig att bruka illegela metoder i sin kamp mot tsarens Ryssland och senare hade deltagit som frivilliga i sk. stamkrig och kunde inte acceptera Dorpatfredens gränser (= samma gränser som sturförstendömet hade haft plus Petsamo som tsaren hade lovat till Finland) utan ville frigöra Fjärrkarelien. AKS (Akademiska Karelien-Samhället) dominerade helt finspråkiga studentvärldet mellan krigen. De ville göra det finska språket enda officiella språket vid Helsingfors universitet.
Inte heller var svenskspråkiga immuna, f.ex. Bertel Gripenberg hade klart rasistiska attityder mot finska folket.
Högerextremister fick sin chans med depression och arbetlösheten. Liksom namnet av Lapporörelsen visar, hade den största understödet bland bönder i Österbotten som hade barit de vitas bas under inbördeskriget. Lapporörelsen brukade olaga metoder och även våld mot kommunister (sk ."skjutsningar", dvs. kidnappningar, och misshandlande, också några mord). Från början fick den mycket stöd i borgerliga kretser - de kriminella handlingar straffades inte.
I år 1930 arrangerade Lapporörelsen "bondtåget" till Helsingfors för att påtrycka parliamentet och regeringen. Efter nya val förbjöd parlamentet kommunistiska avtäckningsirganisationer. Men Lapporörelsen var inte nöjd med detta utan började misshandla socialdemokrater och även liberales. (Det finns en god skildring av våldet i Kjell Westös nya roman Där vi en gång gått.)
Men när den före detta liberale presidenten Ståhlberg med hustru "skjutsades" var det för mycket för den borgerliga opionen. Därefter gjorde Lapporörelsen gjorde ett uppsrorsförsök i Mäntsälä 1932 som misslyckades totalt. Lapporörelsen förbjöds. AKS lämnades av f.ex. Urho Kekkonen.
Extremhögra kretsar grundade nu IKL (Fosterländsk Folkrörelse) som hade några platser i parlamentet men hade föga inflytelse eftersom ekonomin blev bättre och arbetslösheten minskade. Fr.o.m. 1937 var regeringen baserad av en allians av agrara och socialdemokrater. Många reformer gjordes, t.ex. folkpension.
Man kan säga att i slutet av 30-talet var demokratin accepterad av stora majoriteten av finska folket (90-procent, skrev tyska ambassadören till Berlin) och samma gäller neutralitetspolitiken, dvs. viljan att hålla sig utom kriget. Eftersom välfärden hade ökats, var också socialdemokraterna nu villiga att satsa på landets försvar.
Bland de bildade fanns dock tyskvänliga i Finland, särskilt bland officerade (jägarna hade under första värlskriget gått i smyg till Tyskland för att ha militär utbildning) och präster (de avskydde ateistiska bolsjevism så mycket att de under kriget inte alls förstod att Hitler var också kristendomens fiende).
De ledande männen under kriget (Ryti, Tanner, Mannerheim) var dock inte alls tyskvänliga, utan de var - eller blev under kriget - realistiska politiker liksom Paasikivi och Kekkonen efter kriget; ehuru medel var olika var avsikten densamma.
Under fortsättningskriget fick tyvärr medlemmar av AKS betydande positioner i Fjärrkarelien, men i t.x. radion hindrades de företräda sina idéer om Storfinland som inte kunde accepteras av folkets majoritet.
Efter kriget avslutades av Sovjets begäran som "fascistiska organisationer" IKL, AKS, skyddsgårdar, Lotta Svärd och även Aseveliliitto (vapenbrödraorganisation som hade ingenting att göra med tyskar, utan var grundad efter vinterkriget att hjälpa krigsveteraner).commuter skrev: Hur har man hanterat detta i Finland) Har man ens hanterat det?
Men det fanns inte någon generell "resning" eftersom Finlands politiska system bevarades den samma, utom att komunistiska partiet legaliserades. Även "de krigsskyldiga" kunde ha sina ämbeten tillbaka efter fängelsetraffet, t.ex. statsminister Linkomies återvände till sin professorspost och senare blev han även rektor vid Helsingfors universitet.
Man kan dock såga att medlemmar av IKL hade inte mera inflytelse efter kriget. Förra medlemmar av AKS däremot blev president (Kekkonen), biskopar, professorer osv. Inget under eftersom nästan alla finspråkiga manliga studenter hade varit medlemmar.
Hanterande av 30-talet skedde i Finland på 60-talet. F.ex. Väinö Linna gjorde högerextremister ganska lögliga som ingen kunde ta på allvar och Arvo Salo kritiserade i "Lappooperan" deras våldtäkter och gjorde kommunister till hjältar av icke-våld som var i modet på 60-talet men som inte var historiskt sant på 30-talet.
En av de bästa sakböcker om ämnet är Kyösti Skyttas analys "Oisko maata armaanpaa".
Jag är av samma avsikt. Eftersom halva miljoner finnar var soldater i fem år, är det inte möjligt att "någonting" hade inte sketts. Väinö Linna berättar hur en rysk soldat som hade just fångats skjöts av en finsk soldat. Det var dock inte generell, befall ovanpå liksom i tyska armén (f.ex. komissärbefäl) fattades.commuter skrev: Finns det orsak att tro att finska soldater gjorde sig skyldiga till krigsbrott? Min personliga erfarenhet är att grymheter begås av alla sidor i militära konflikter, men har detta någonsin utretts?
Väinö Linna liksom Kjell Westö (en episod i Vådan att vara Skrake) bekrev hur en offierade skjöt en egen soldat. Det var lagligt att göra i nödfallet, men den episod Linna berättade var inte sådan. Också Ilmari Turja skrev en pjäs om likadant fall.
Krigsbrott utforskades efter kriget, men dåförtiden politiserades saken totalt. Frontlinjen var bara "finska fascister" mot "fosterländska män som hade gjort ingenting fel". Några fick korta fängelsestraff, men flera släpptes lös eftersom det finns inget bevis mot dem.
Nej, det fanns inte summariska avrättningar av krigsfångar i Finland. Men Finland avlämnade sovjetiska "politiska soldater" som bedömdes vara svåra att hantera (bland dem också judar men det var inte skälet att avlämna dem) till Tyskland. Finland fick från Tyskland krigsfångar som talade språk nära finskan. Frågan är att fastan vi vet nu att det var dödsfarlig för dem alla, visste de finnar som beslöt saken då? Min gissning är att de måste ha haft en aning åtminstone efteråtnär tyskarna anmälde för "krigsfångekort" att avlämnade krigsfångar had omkommit. Men det är en sak som utforskas just nu (se ovan).commuter skrev: Finns det orsak att tro att ryska soldater slentrianmässigt avrättades, eller att rättegångarna i "fältdomstolarna" var summariska och inte uppfyllde vedertagna normer?
Ett annat stora problemet var det stora mortalitetet inom krigsfångelägren i år 1941-2. Då var mat som man fick med ransoneringskortet inte alls tillräckligt även för finska stadsbor, men de var fria att bruka andra medel (svarta börsen, egen jordplapp med potatiser och grönsaker, svin och kaniner, fiskar och bär etc.) . Det möjligheter har inte krigsfångar och ryska civilfefolkningen i lägren i Östkarelien - och inter heller de finnar som vistades i sjukhus eller anstalt. - När krigsfångar senare blev arbetare vid jordbrukade, var problemet löst på omsedigt tillfrestelse.
Ja, på våren 1941 värvade Waffen-SS en bataljon av unga män som ville ha samma uppleverser som jägarna under första värlskriget. Finska hemliga polis lät inga naxisympatisörer eller kommunister med och regeringen tyckte att bataljonen var en "pant" för att Tyskland skulle inte mera lämna Finland i skicket liksom i Ribbentrop-paktens hemliga protokoll 1939. (Här måste jag bekänna att jag inte förstår resonemanget, Hitler kunde ju inte verkas av sådana gester.)commuter skrev: Många av de som senare blev svenska frivilliga i tysk tjänst startade i Vinterkriget. Fanns det motsvarande finska frivilliga i tysk tjänst? I vilken utsträckning bistod Tyskland med kunskap och ledning under krigen mot Sovjet?
När Tyskland krigslyckan växlades, blev bataljonan ett medel som Tyskland kunde ha utpressat Finland om det ville ha en separatfred. Men lyckligtvis kunde bataljonen återkallas till Finland i år 1943.
Bataljonans historia har utforskats mycket väl och några krigsbrotter har inte kunnat bevisas.
När fortsättningskriget började, finns det i Lappland 200 000 tyska soldater, vilket hjälpte Finland mycket eftersom gränsen var så lång. Några finska enheter kämpade även under tyskt befäl, f.ex. general Siilasvuo i anfallet mot Kiestinki som stoppades av Roda armén på hösten 1941. Denna episod gav tänkande finska soldater ett bevis att Wehrmacht inte var oslagbar i förhållanden som var obekanta för det. Det var ett orsak varför Mannerheim började vara mycket försiktigt att befrämja de tyska avsikten som kunde senare vara farliga för finnarna (skillnaden mellan vad som är militärt möjligt - och vad om är vist).commuter skrev: I vilken utsträckning bistod Tyskland med kunskap och ledning under krigen mot Sovjet? Det finns ju anledning att tro att ju mer involverade tyskarna faktiskt var, desto mer inflytelserika var de.
Det viktigaste bistånden var tyska vapen, bensin och livsmedel (efter att ha förlorat Karelien hade Finland i år 1941 bara halva av livsmedel befolkningen behövde). Tack vare nya tyska luftvärn räddades Helsingfors i mars 1944. Och i juli 1944 i Tali-Ihantala hjälptes finnarna mycket - kanske avgörade - av nya tyska anti-pansar vapen samt flygplan och flygare.
Bistånden under kriget var dock ömsesidig: speciellt den finska radiounderrättelsen var utmärka och kunde bryta ner många koder. Tyska flygplan som bomberade Leningrad kunde landa på finska flygfält för att ha bensin för hemresan (detta hände även förran Finland var offentlig med i kriget). Osv.
Det är för enkelt att säga. Förstås kunde Tyskland trycka på den finska ledningen eftersom Finland som sagt var beroende av tyska vapen, bensin och livsmedel. Men också tyskarna behövde Finlands krigsinsats, och desto mer när deras krigslycka omvände sig.commuter skrev: Det finns ju anledning att tro att ju mer involverade tyskarna faktiskt var, desto mer inflytelserika var de.
Det som var särskilt avgörande för Finland var tyska truppernas läge i södra delen av Östersjön. Därför väntade Mannerheim med freden tills september 1944 så att tyska trupper kunde inte landstiga i Södra Finland (de gjorde ett försök på en ö, som förhindrades och gav finnarna ett mycket användbar "orsak" att starta kriga mot dem i Lappland).
Jag vill tällagga att i val 1933 och 1936 fick IKL 14 platser i riksdagen (total 200) men i juli 1939 bara 8. Socialdemokraterna fick då 85 och agrarerna (nyförtiden centerpartiet) 56 platser.
När man säger att Finland var det ende demokratiska landet som allierade sig med Nazityskland, glöm man att det helt enkelt fanns inga andra demokratiska länder som var grannar till Sovjet efter Tjeckoslovakien hade krossats av Tyskland. Östeuropeiska diktaturer var dock inte fascistiska utan snarare autoritäriska. Inte heller var demokratin så vanlig i annarstans i Europa: England, Frankrike, Skandinavien, Benelux, Schweitz - har jag nu glömt något land?
Det är därför många gånger fastsällt att ett av de viktigaste ursak till skillnaden mellan öden av Finland och baltstäterna var - utom geografin - att eftersom Finland var demokrati hade de finska ledare folkets stöd.
När man säger att Finland var det ende demokratiska landet som allierade sig med Nazityskland, glöm man att det helt enkelt fanns inga andra demokratiska länder som var grannar till Sovjet efter Tjeckoslovakien hade krossats av Tyskland. Östeuropeiska diktaturer var dock inte fascistiska utan snarare autoritäriska. Inte heller var demokratin så vanlig i annarstans i Europa: England, Frankrike, Skandinavien, Benelux, Schweitz - har jag nu glömt något land?
Det är därför många gånger fastsällt att ett av de viktigaste ursak till skillnaden mellan öden av Finland och baltstäterna var - utom geografin - att eftersom Finland var demokrati hade de finska ledare folkets stöd.
-
Martin Lundvall
- Medlem
- Inlägg: 5323
- Blev medlem: 22 mars 2003, 10:05
- Ort: Mer Lund än Moskva
- Kontakt: