Hur tänkte Finlands kommunister?

[Davian]

Vad ni ger här är blandade exempel på, skall i kalla det, humoristiska situationer och kommentarer där det är tänkt att förlöjliga de finska kommunisterna, men finns det sammanhang där vi kan se att historien har gett dem rätt?

Kan vi måhända se liknande nativa kommentarer från andra politiska läger? Naiva liberalister torde ju också kunna häva ur sig en del.

Vad säger forumets vänsteranhängare?

Det finns ett gammalt skämt som i korthet är såhär;

En sovjetisk medborgare är på väg till USA. På planet hamnar han bredvid en amerikan som naturligtvis undrar vad han ska göra i USA. Sovjeten svarar "Jag är på väg för att studera och lära mig hur den amerikanska propagandan fungerar". Amerikanen svarar "Men vi har ingen propaganda i USA.", då ler sovjeten och säger "Exakt."

[South End Court]

Efter att ha lyssnat på min mer svenska fars sida och läst de dokument som finns så var många statare och på den tiden levde i de värsta fallen nästan som slavar. Flera i mina led hamnade i fängelser eller i enkla mentalinstitutioner bara för att bli av med dem. Vad det verkade. De filmer och dramaserier som konstnärer och drama folk inom SF och svensk TV gjort är egentligen underdrifter i jämförelse.

Mina äldre släktingar var aktiva politiskt och min gammelfarfar döpte sin son till det närmast ryska namnet han kunde komma på under revolutionen. En del fick sådana politiska namn men det var inte så vanligt som det var i Chile under 70 talet.

Vad jag märkt dock, är att också under mina tidiga arbetsår då jag jobbade i skog och med bygg etc, så var en del äldre män av ungefär samma slag men långt annorlunda än de yngre som utbildade sig och blev kommunister under 60 och 70 talet. De skulle knappast inte komma överens. Och särskilt inte senare under 90 talet, om de få som fortfarande var i livet då, detta märkte jag. Hårt mot mjukt, om man säger så. Totalt olika generationer och uppfattningar. Detta är min erfarenhet men det är jag ju medveten om att det behöver gälla alla.

Vissa var inte så hårdkota. Jag minns en stor finne av yngre generation i min skogsarbetarperiod, kanske född i början av 50 talet som gick omkring och hoade och ropade -Kampen går vidare med knuten näve, som en hälsningsfras flera gånger om dagen och skrattade ofta. Han var rolig att umgås med.

Min andra sida av fria bönder hade ingen förståelse för socialism över huvudtaget.
Jag kan tänka mig att det var rätt lika i Finland.

/South End Court

[von Adler]

Även om statare hade fruktansvärda förhållanden, och i vissa fall kunde liknas vid livegna tycker jag inte jämförelsen med slaveri är rättvis.

Framförallt det amerikanska (och då menar jag som kontinenten och de brittiska, franska, spanska, portugisiska och nederländska kolonierna och inte bara landet USA) slaveriet, vilket ofta är det som kommer för ens syn när man talar slaveri var betydligt värre.

Statarens barn blev inte automatiskt statare efter sina föräldrar. De tillhörde inte heller godsägaren som slavar gjorde. Stataren hade rätt till sin personliga egendom och hade i alla fall i teorin (och efter avskaffandet av husagan) likhet inför lagen. Stataren kunde gifta sig med vem han ville när han ville utan godsägarens tillåtelse och hans fru och barn var inte automatiskt tillgängliga för våldtäkt av godsägaren om denne så önskade.

I det amerikanska slaveriet hade slaven inga av dessa rättigheter, och i flera system infördes "one drop rule", d.v.s. du var svart och slav oavsett hur lite ditt svarta påbrå var, detta då det våldtagits så mycket i generationerr att en hell del slavar såg mer vita än svarta ut.

Det var vanligt att sälja barn och fruar från deras familjefäder i det amerikanska slaveriet.

[hilbert]

Vi har iofs haft barnauktioner i Sverige, det är väl det som är mest likt slaveriet.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Barnauktion

[von Adler]

Vi har iofs haft barnauktioner i Sverige, det är väl det som är mest likt slaveriet.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Barnauktion

Inte det heller vill jag hävda. Barnen såldes till lägstbjudande - det vill säga de som bjöd fick betalt för att ta hand om dem. Det var den tidens fosterhemsplacering. Det förekom väldigt mycket skit i det systemet, men barnen var inte egendom, kunde inte säljas vidare av familjen som tog hand om dem, hade fortfarande skolplikt, arvsrätt från släktingar (som den omhändertagande familjen inte fick beslagta), rätt till privat egendom m.m.

Den fundamentala skillnaden mellan amerikanskt slaveri var att slaven var egendom som ägaren hade rätt att göra vad de ville med. Slå, våldta, mörda m.m. var helt lagligt och ägaren kunde inte straffas för det. Så var inte fallet med livegna, statare eller barnauktionsbarn.

[South End Court]

När jag skriver att i de värsta fallen levde de nästan som slavar så menar jag inte att jämföra två system utan det finns en gråzon i hur illa folk hade det. Våldtäkter, dödsfall efter misskötsel och mord hände i norden också. Självklart hade slavarna det värre om vi skall bocka av de faktiska systemen och titta på folken, och reglerna överlag.

Jag tror inte att man tänkte på politiken som ett val lika mycket som en i jämförelse högutbildad gymnasiestudent gör på 70 talet och framåt. Nu kan man välja en ism ungefär som man väljer en chokladpralin ur en Alladin ask efter ett längre intellektuellt avvägande med grupparbeten i samhällskunskap, historia och diskurser i en modern demokrati.

Statarna i min familj var i Sverige men sedan giftes det runt och emigrerades och karriärer utvecklades. Min farbror bytte namn till den mer adliga gren vi har och min far var inte aktiv Socialdemokrat längre efter att arbetarrörelsen dog runt 1975, menar de.

Själv har jag kvar vårat gamla soldatnamn min förfader fick tilldelat.

Hur kommunisterna tänkte i Finland vet jag inte, situationen där var ju lite annorlunda än i Sverige och jag tror det var lite skillnad på revolutionstiden och 70 talet.

/South End Court

[Borebo]

Mycket kunde jag berätta, men i mitt hem så uppfattade jag mycket som ren materialistisk avundsjuka. Livsförnekande materialism, det var kommunismen hemma hos oss! Jag fick höra bl.a. "För den fattige finns inga glädjeämnen i livet, först när vi har ett rättvist, socialistiskt samhälle kan vi vara glada!" Min mors systrar flyttade på 1950-talet och gifte sig med svenska män. När en av dem var hemma hos oss sade han att som ung var han kommunist, men nu har ju sossarna styrt i 40 år och bättre har vi inte kunnat ha! Min pappa brusade upp, som han ofta gjorde gällande politik, och sade "Som om kapitalisterna inte har blivit rika!"
Ett annat fall var när någon berättade om en äldre man som låg på sjukhus och inte hade så långt kvar. Reaktionen var "Han är ju rik, inte går det någon nöd på honom!" Just det, fattig och rik, vem som äger vad, äganderätten och de tjugo familjerna var ett ständigt samtalsämne.
Å andra sidan var mina föräldrar otroligt arbetssamma och hederliga. Min far ville alltid göra rätt för sig, alltid betala vad han var skyldig. Vi hade ju där på nuvarande Laitmansvägen i Esbo dessa ständiga bråk om vägunderhåll. Men ett typiskt exempel var då det hade snöat en söndag och det körde en obekant traktor, som ingen beställt, förbi oss och öppnade vägen. Min far tog plånboken, klädde ytterkläderna på sig, sprang efter och ropade "Jag skall betala, vänta!" Men traktorn körde vidare utan att notera hans betalningsvilja.

[Borebo]

Litet mera: Ofta hörde jag att det skall inte behövas någon polis eller fängelser! När sedan en bekant kommunist haft inbrott i sin sommarstuga ringde hon nog till polisen. Då det gällde brottslighet så förklarades den med att det beror på att samhället är orättvist: Den ena äger och den andra äger inget! Då samhället blir socialistiskt och alla har lika mycket så försvinner orsakerna till brottsligheten och därefter behövs ingen polis!

[Davian]

Det är ett i grunden riktigt resonemang. Det finns oerhört starka samband mellan socioekonomisk ojämlikhet och kriminalitet.

[South End Court]

Om brott som samhällsmedborgarna ser med sina fysiska ögonbollar och hör med sina fysiska öron, kanske. Men jag behöver bara säga Epstein så har vi ett djur med ett enormt nät som framförallt sträcker sig genom makt, elit, kungahus, politik, foundations, akademi och till och med lag och förenade hjälpnät. Mellan J Epstein på sin ö och den fattige på gatan finns kriminella av alla slag, hemma, ute, på jobb och semester. Allt syns inte.

/South End Court

[adlercreutz]

Ett matematiskt samband behöver inte nödvändigtvis passera noll, tyvärr.

[Markus Holst]

Tillbaka till Finlands kommunister.

[Borebo]

Nu är det ju så att i kommunistiska hem så förekom det också olika sorts tänkesätt. Det jag upplevde behöver inte ha upplevts av pojkar i liknande hem! Jag erkänner att jag blev inte särskilt händig (som vuxen har jag tagit igen skadan) i att utföra vissa saker med händerna, och orsaken var delvis den kommunistiska ideologin. Nämligen då andra pojkar sysslade med byggsatser, modellflygplan som Airfix och Revell, så förbjöds jag av min mor att göra samma sak. Det var fråga om krigsleksaker och de är absolut förbjudna. Jag kunde bara avundsjuk titta på då andra pojkar byggde modeller av jaktplan och deras pappor hjälpte dem med råd.
I oktober 1989 kom Gorbatjov till Finland och hans assistent Gennadi Gerasimov proklamerade ”Sinatradoktrinen” i en presskonferens i Helsingfors: ”Now the end is near and so I face the final curtain” Slutet var nära för ”The Iron Curtain” ty ett par veckor senare så föll muren och sedan regimerna i öst som käglor!
Hur reagerade då dessa kommunister jag kände då slutet kom? Allt det som de trott på och jobbat för förvandlades till aska. På detta har jag brukat svara: De sjönk ihop, vissnade bort och dog ganska fort!
Jag har senare i arkiven stött på DDR:s vänskapsförenings papper. Då muren föll så förklarade de ”Äntligen kan vi bygga riktig socialism!” Alltså den socialism de hyllat i fyrtio år var ingen riktig socialism! När föreningen sedan lade ner sin verksamhet och höll sitt sista möte började det med en tyst minut: ”Vår långvariga ordförande och hedersmedlem dog för några dagar sedan!”
Dessa finska kommunister hade också sina ryska kamrater i Leningrad och Moskva. Pardoxalt nog så var slutet inte alls någon större tragedi för dessa. De sadlade snabbt om och många av dem blev framgångsrika oligarker.

[Markus Holst]

Jag läste liknande om en medlem i röda arméfraktionen. Han blev kraftigt förvånad när DDR röstade för att gå in i BRD. Folk ville alltså inte ha det han kämpat för, vilket så klart gjorde honom ledsen och frustrerad.