Inlägg
av Borebo » 12 april 2026, 19:11
Jag plöjde igenom ett tiotal mappar för att få klarhet i när och var den första hjältebegravningen, enligt kommande praxis ägde rum? Här måste genast tilläggas att enligt färska uppgifter, som jag nyss fått fram ( 30.6.2020 ) så har möjligen den första hjältebegravningen ägt rum just denna dag, alltså 2 december 1939, då höga vederbörande ännu inte visste hur man skulle gå tillväga. Ett dokument i mappen Perus 3281/3 vet berätta att kyrkoherden i Mola socken på Karelska Näset, Toivo Rapeli jordfäste socknens första stupade Eino Mikko Virolainen från Avdelta Bataljon 4 just denna dag. Virolainen stupade vid Siiranmäki på krigets första dag den 30.11.1939. Toivo Rapeli är ju känd för sitt författarskap och har skrivit många böcker gällande religionsfrågor. Nu kunde man ju tro att det för pastor Rapeli var en högtidlig stund. Den första hjältebegravningen under vinterkriget ägde rum och härmed lades grunden för en vacker kutym och grundstenen för landet samtliga hjälte gravar murades. Men i själva verket så tänkte pastor Rapeli på helt andra saker just då. Han visste att ryska trupper närmade sig och församlingen skulle genast evakueras. Dessutom hade två chockerande nyheter nått honom i samma veva. I Mola socken fanns ju byn Kyyrölä som beboddes av en i huvudsak rysktalande befolkning. Ett tiotal av dessa hade gjort myteri och gått över till fienden och en försvarsställning hade förlorats på grund av detta.
Pastor Rapeli fick också veta att de finska trupper, som brände ner hus för att dessa inte skulle kunna utnyttjas av fienden, råkat ut för ett fall där en åldring chockats så svårt då han fick veta att de kommit för att bränna hans gård att han fick hjärtslag och dog. Soldaterna såg ingen annan utväg än att bränna liket tillsammans med huset.
Vid Mola kyrka kom Mannerheimlinjen att gå över begravningsplatsen och under befästningsarbetena före krigsutbrottet hade den ännu inte gjorts färdig just här. Nu i sista stund grävdes dock liken upp och flyttades för att ge plats åt löpgravar och korsun. Senare då pastor Rapeli under sina resor till fjärran länder funderade över detta så kom han till den slutsatsen att Mannerheimlinjen höll ända in i det sista just här för att mannarna visste att de försvarar helig mark.
Också om Björklund drog benen efter sig så krävde läget ute i linjen beslut i någondera riktningen. Just vid denna sammankomst år 1987 berättade fältpräst Otso Kianto ( detta samtidigt som fadern, den kända författaren Ilmari Kianto i Suomussalmi gjorde sin katastrofala blunder vilken ledde till åtal för förräderi ) om hur han just då själv fått order av bataljonskommendören ( major Indrenius-Zalewski ) att begrava en stupad ute linjen. Officeren gav honom en karta och sade att begrav honom och rita in graven på kartan. Detta hände på Näset under täcktruppernas strider och Kianto tycks inte ha haft någon katalog med id-brickornas nummer, ty han visste inte ens namnet på den stupade. Han tvekade över ordern och då några körkarlar kom till platsen frågade han om de känner igen mannen. Jo, vi vet vem det är, han är från Nykyrka och dit skall vi köra nu genast, vi kan ta honom med bakåt. Kianto skickade den stupade bakåt och fick sedan genast skäll av sin förman. Några timmar senare kom samma officer och sade ”Nåja, vi gör då som Kianto vill och skickar framledes de stupade bakåt”. Förmodligen hade det kommit något direktiv från högre ort.
Detta alldeles i början av vinterkriget.
