Varför blev Finland inte en folkdemokrati efter kriget?

[Anne G]

I samlingsverket Suomi muuttuvassa maailmassa (Finland i den förändarande världen) skriver Kimmo Rentola (som har utforskat speciellt finska kommunismen och dess motsåndare, politiska polisen EK/Valpo/Suopo/Supo) om “Finland i det kalla kriget”. Han frågar varför Finland blev inte en folkdemokrati efter krtiget liksom andra länder mellan Sovjet och Tyskland. Kommunisterna hade ju procentuellt mera anhängare i Finland än t.ex. Poland och Ungern.
Enligt Rentola var den viktigaste bakgrundet var kriget. Vinterkriget hade gjort ett intryck på den sovjetsika ledningen som satt fast. Ånnu som en gammal man tyckte Molotov att det var vist att Sovjet inte försökte ta Finland med våld efter kriget. Finnarna var ett så envist folk att landet skulle ha blivit ett evigt sår vid Sovjet.
Lika starkt inflytande var att Finland handlade fortsättningskriget och slutade det utan att landet blev occuperat. På andra europeiska länder kom ockuperingsarmér två eller tre ganger och de anpassade dessa länder enligt sina militära ekonomiska och ideologiska behov. Då krossades dessa staternas institutioner och hela samhällsystemer, och utresningar av etniska och politiska grupper samt våldtagande kvinnor förorsakade mycket lidande till civilfolkningen. Fastän många finländska soldater stupade eller invaliserades för livstiden och bosättandet av de karelska evakuerade var ett stort arbete, var kontinuiteteten av de statliga institutionerna och samhällsstrukturen klar och fölusten av civilfolkningen mycket mindre än i allmänheten i de länder som var med i kriget. Också annars, eftersom Finland som ett nordiskt land strävade efter att förbättra jämlikheten var statens legitimitet mycket bättre än i mera ojämlika samhällen.
Att Finland var ett nordiskt land, var en viktig factor också därför att på andra sidan av Finland låg Sverige och vars reaktioner och utrikespolitiska linje Sovjet måste beakta. På andra sidan av östeuropeiska länderna låg Tyskland. Även om det nu var slaget, brydde Stalin om att det skulle återhämta sig.
I den akutiska situationen efter kriget var det av vikt i Finlands inrika styrkeförhållandern okränkheten och kontinuiteten av armén och socialdemokratiska partiet. Båda var potentiella motståndarkrafter till Sovjet som skulle ha behövt ett avsevärt tillsatsinsats om det hade velat att ha Finland helt och hållet i sitt lägret,
En motfaktor var den undfallenhetspolitiken som Paasikivi och Kekkonen representerade: man anpassade sig till Sovjets säkerhetspoklitiska behov men på samma gang höll fast i Finlands nordiska samhällssystem och dess rätt att stanna utom stormakternas motsägelser.
Eftersom det fanns undfallengtenslinjen I Finland och Sovjet kunde handla med dess representanter, kunde Sovjet lämna finska kommunistiska partiet som reserv. Den avgörande momenten uppskjutades gång efter gang längre ditåt. Kommunisternas övertagande av makten Finland var från Moskavas synpunt alltid för tidigt, tills det var för sent. Så kunde finska kommunisterna i riksdagen, kommuner och LO ägna sig att driva de reformer som deras anhängare längtade för. Genom åren lämnade detta arbete stämpeln i karaktären av finska kommunismen.
Efter kriget var väsentligt just denna politiska kombination där undfallenhetslinjen håll makten, men i bakgrunden fanns också potentiella motståndet. Sovjet fick sin säkehetsminimum, d.v.s. att inget stat kunde fritt anfalla det via Finland. Därför var det inte nödvändigt att satsa på kommunisterna och tvinga Finland med våldet. Å andra sedan kunde Sovjet inte påtrycka Finlands ledning över vissa gränser, eftersom det kunde nära motståndskrafter och även hjälpa dem till makten, och att kuva dem skulle kräva av Sovjet mera besvär och resurserer.

[Ja77]

Finland ska nog tacka sitt geografiska läge också. Eftersom Finland inte låg mellan mach vägen Sovjet-Tyskland.

[Heikki Jansson]

Finland ska nog tacka sitt geografiska läge också. Eftersom Finland inte låg mellan mach vägen Sovjet-Tyskland.

Mellan 5-10 miljoner röda arméns soldater bemannar efter II världskriget de länder det nu är fråga om, då alltså främst östra Tyskland, Polen, dåvarande Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och de baltiska staterna. Förhållandet mellan de vinnande staterna börjar dock bli allt mer ansträngt och Kreml tar på allvar sin säkerhetssfär i Europa som utgår från en indelning i östblock / västblock. Kalla kriget börjar. Järnridån sjunker.

Hur skulle det annars ha gått i folkdemokratierna? Skulle Sovjetunionen ha gjort avkall på sina säkerhets- och trygghetskrav, som dittills tillgodosetts av de övriga vinnande makter? Varför borde Finland, som inte är bemannat – detta tack vare sitt geopolitiska läge, inte tack vare Stalins förmodade godhet / ondska, - bli en folkdemokrati i det läget? I synnerhet eftersom Finland självmant numera efter kriget – och helt vist av kriget - går in för att tillgodose frivilligt de sovjetisk säkerhetskraven?

Finland förstod att då, i motsats till vad som varit fallet tidigare, dra nytta av sin geopolitiska situation. Så Ja77 har helt rätt. Finland hade sitt främst av allt sitt geopolitiskt förmånliga läge sid sidan av storpolitikens scen att tacka för utvecklingen.

Sedan kom ju det oundvikliga snack om "farans år" in i bilden vilka var synbarligen tankespöken. De personer som tagit sig an dylika "historier" är väl mycket attraherade av den aktade Rentolas verk om varför det "inte gick som det inte gick".

Sådant...

Hälsn.
// Heikki J

[Anne G]

]Finland ska nog tacka sitt geografiska läge också. Eftersom Finland inte låg mellan mach vägen Sovjet-Finland förstod att då, i motsats till vad som varit fallet tidigare, dra nytta av sin geopolitiska situation. Så Ja77 har helt rätt. Finland hade sitt främst av allt sitt geopolitiskt förmånliga läge sid sidan av storpolitikens scen att tacka för utvecklingen.

Sedan kom ju det oundvikliga snack om "farans år" in i bilden vilka var synbarligen tankespöken. De personer som tagit sig an dylika "historier" är väl mycket attraherade av den aktade Rentolas verk om varför det "inte gick som det inte gick".

Det är klart att geografin var den viktigaste faktorn. Men om den var den enda faktorn, skulle man inte behöva foskning alls. Och kompetenta foskare (f.ex. Rentola) gör relevanta frågor. Om man inte ens försöker kullkasta hans teser talar för sig,

En av Rentolas viktgaste iaktelser är att formen (regeringen av de tre stora) i Finland densamma som i Östeuropa men innehållet var annorlunda: kontinuitet. Och den andra är hur viktig var de nio månader som Finland hade fred (utom Lappland) före kriget slutade i Europa. Redan i mars 1945 hölls riksdagsvalen där maktrelationerna ändräres "tillräckligt men inte för mycket". Men "provosorisk förblev konstant".

[jeger]

Gentlemen
Vennskaps-og samarbeidsavtalen av 1948 sikret gjensidig de finsk/russiske interesser slik at Sovjet-Unionens sikkerhetsbehov i nord var tilfredstilt,og landet kunne derfor konsentrere seg om Sentral-Europa samtidig som man hadde sikret seg et vindue mot vest på en sekundær front hvor man delvis kunne, om ikke styre, så i hvert fall påvirke utviklingen.Men, ikke la oss glemme at det var Finland selv, først i krig, dernest i fred ved eksemplets makt , ved fasthet og også ved moderasjon i etterkrigstiden viste å bevare selvstendigheten
JEGER

[Ickx]

Något som inte lyfts här som jag tror att kan ha viss inverkan är de historiska förhållanden mellan Dåvarande Tsarryssland och Storfurstendömmet Finland. Efter kriget fanns åter ett behov för Sovjet att visa att de kunde ha goda förbindelser med stater utanför den direkta intressesfären. Detta gav Finland möjlighet att agera någorlunda självständigt och knyta kontakter västerut. Efter Chrustjev ändrades Sovjets inställning något men det var för sent.

Utöver det tror jag att den försiktiga linje Paasikivi och Kekkonen höll räddade självständigheten, även om den begränsades, genom att agera undfallande och undvikande kunde man undgå att reta Moskva. Exempelvis när inbjudan till att delta i det som senare blev Warszavapakten var inte svaret nej, det var ja med förbehåll att övriga Europeiska länder deltog. Likaså de komplicerade förhållandena till de tyska staterna där det var viktigt att upprätthålla likvärdiga förbindelser till bägge, eller genom vapenköp från både väst och sovjet.

[frejs väpnare]

Olle Leino hävdar i sin bok "Vem tacka yrjö Leino?" att Yrjö Leino, som inrikesminister, fick kommunistisk kritik för att inte ta samma hårda kommando över säkerhetspolisen, som sina kommunistiska kollegor i "öststatsländerna".
Något kan det väl ligga i det, tillsammans med de till Sverige exporterade arkiven.

Och att Yrjö Leino, och inte någon av Stalins "gammelkommunister" blev inrikesminister beror på att Paasikivi/Mannerheim kunde använda Terijoki-regerinhgens dåiga renomme i Finland som förevändning att inte ta in dem i regeringen.

i övrigt ansluter jag mig till Kimmo Rentola´s resonemang.

[erep]

Svaret är ju väldigt enkelt:

Finland kämpade sig undan en ockupation.

Stalins tes var ju att var land man ockuperar tar man sitt samhälleliga system till.

[jeger]

Finland betale frihetens pris med nasjonens blod
Andre nasjoner forsøkte det samme, men senere,feks Ungarn, men Finland viste veien
Jeger