som används mot bakteriella infektioner. Antalet antibiotika har ökat genom att det utvecklats fler direktverkande, som t.ex. förändras till verksam substans först i njurarna och därmed är bakteriedödande i urinblåsan. Men den farmakologiska kinetiken är väl inte det som är intressant här utan mer det faktum att det under krig blir mer begränsad till gång till vård än under fred.
Det är ett miliitärt grundkrav att de som försvarar sitt land med stor risk för fysiska skador ska känna sig förvissade om att de alltid har rätt till vård. I krig destineras alltid vårdresurserna (inklusive läkemedlen) därför alltid till krigsområdena. Sjukhusen, vårdhemmen och ålderdomshemmen töms för att bereda plats åt skadade ur stridande förband primärt. Barn och gamla får vårdas i hemmen. Vårdersonalen har plikt att arbeta vid närmsta sjukhus om de inte redan har en anställning och krigsplacering.
Läkemedel är en tillgång i vården, men i samband med krig och naturkatastrofer så uppstår alltid brist eftersom man i normaltillstånd håller ett allmänt förråd för hela befolkningens behov. Vid katastrofer och krig så ändras behovet prompt. Det är ju inte Viagra, antidepressiva och blodtryckssänkande som behövs utan stora mängder kirurgiska läkemedel t.ex. smärtlindrande, antibiotika och vätskeersättning samt blod, blodfraktioner och plasmaexpanders. I många länder råder ständigt brist på alla vårdresurser trots att fred råder. Det är fallet fortfarande i de forna Sovjetstaterna där hushållningen varit medioker och fortfarande har stora brister. Vi får väl se vart lilla Sverige tar vägen med den hushållning vi haft och har. Allt fler läkemedel "restnoteras" på det svenska Apoteket trots att vi varken ligger i krig eller har drabbats av några särskilda naturkatastrofer utöver de sedvanliga aprilstormarna.
