Inlägg
av Battler » 31 mars 2003, 12:42
I sex dagar och sex nätter hade Hamburg brunnit i juli 1943. Det tyska folket kämpade nu på triangelfronten Orel-Catania-Hamburg och krigsansvaret vilade numera lika tungt på högste flygchefen Göring som på fältmarskalkarna Kesselring och Manstein.
Hitlers löfte om att utradera städer hade infriats på ett för den tyska befolkningen ohyggligt sätt av Poyal Air Force och amerikanerna. Efter tre dygns massbombning av hittils okänd intensitet var Hamburg ett kokande inferno. I hela Berlin talades med skräck om det öde, som drabbat den gamla hansestaden. De första flyktingarna hade ohyggliga ting att förtälja, om den "eldstorm", som sugit in människorna att levande brännas i virveln, hur luften sugits ur de bombsäkra skyddsrummen och lämnat de innevarande döda på stolar och golv, hur stora stadsdelar var ett enda flammande eldhav, där människor sprungit omkring som levande facklor, innan de brändes till döds.
Det berättades också, hur partimyndigheterna för första gången i hitlerrikets historia plötsligt förlorat all makt över befolkningen, hur ingen människa längre lydde en partiman samt hur många partimän i skräck inför detta fenomen drog av sig partiuniformen och flydde även de. Paniken var så stor, att även de danska arbetarna i tusental strömmade tillbaka över den danska gränsen, som ingen längre tänkte på att hålla spärrad.
Alla flyktingarnas berättelser kunde jag efteråt kontrllera i en av överkommandots interna rapporter. Där stod det rent ut, att myndigheterna i Hamburg tappat huvudet. Här saknades plötsligt varje initiativ och varje kontroll. Två undantag nämndes. Det var krigsmaktens transportkolonner och det natinalsocialistiska partiets välfärdsorganisation.
Efter Hamburg visste man nu i hela Tyskland att bombhösten skulle bli svår.
Europa i ruiner, Sigurd Glans & Dieter Strand
MVH
