När började man prata om WW2

[skalkvinna]

När började folk prata om det som hände under andra världskriget? Jag kan tänka mig att det var ett ämne som man inte riktigt vågade eller ville prata mycket om i början eftersom det var så färskt i minnet. Stämmer mitt antagande?

[Hans]

Välkommen.

Nja. Redan under kriget var tidningarna fyllda med rapporter från kriget. Mer eller mindre sanningsenliga och direkt efteråt började strömmen av böcker som vi inte sett slutet av på många år än. Böcker är en indikation på samtalet. Många av förlorarna kunde eller ville inte prata öppet. Många av vinnarna var fångade i sin 'hjälteroll' men redan under kriget och direkt efteråt så diskuterades det mycket.

MVH

Hans

[sonderling]

Jag kände att det var svårt att svara på tråden, för jag förstår inte frågan riktigt. Menas förresten själva kriget eller förintelsen?
Som Hans skriver så började man nog prata direkt och har väl inte slutat sedan dess?

Sonderling

[KoteGaeshi]

Menar du förintelsen?

Jag jobbade med en herre som växte upp i DDR men var aningen för ung, jag tror mig minnas 8-9 år eller så 1945, för krigstjänst. Han beskriver det som en personlig kris att komma till Sverige på 70-talet och exponeras för vad der Phürer egentligen lyckades ställa till med i judefrågan, till den grad att han trodde folk, böcker och gamla journalfilmer bara drev med honom.
Det talades inte om "specifics" i skolan i östblocket, tydligen, bara "fascisterna var onda och vi, de ädla socialisterna, besegrade dem och nu lever vi i Arbetarnas och Böndernas Paradis..." Kanske vore det väl också märkligt att tala om ondskan i att sätta folk i läger när den egna statsapparaten, och ännu mer så den Gode Storebror i Öst, gjorde samma grej.

[Gott]

Om man menar kriget i allmänhet kom de historiska skildringarna tämligen snabbt. Flera generaler släppte sina memomarer tidigt 1950-tal, Churchill gav ut sin version med början 1948 och framåt. Liddel Hart beskrev kriget från motståndarens perspektiv redan 1948, osv.

Hos folk i allmänhet var det nog väldigt blandat. I många länder var livet hårt och de flesta var nog fokuserade på att klara vardagen, snarare än att ägna mycket tid just då över att reflektera över vad som precis hade hänt.

Jag vet inte hur det var i skolan - nämns 2VK i historieböckerna som gavs ut direkt efter kriget? Ibland är det ju en viss fördröjning innan något anses vara historia.

[KoteGaeshi]

I finländska tidningsnotiser har jag läst att man kallar VK1 för "[det] förra världskriget" under fortsättningskriget, så att man kallade det världskrig är rätt tidigt.

[sonderling]

I finländska tidningsnotiser har jag läst att man kallar VK1 för "[det] förra världskriget" under fortsättningskriget, så att man kallade det världskrig är rätt tidigt.

Har vi inte en tråd ämnet, typ: När började man kalla det för andra världskriget? Har annars själv för mig att det var från och med 41 med USA, Sovjets och Japans mfl inträde. Innan dess olika krig, typ Finska vinterkriget, Tysklandskrig med Polen, eller med Frankrike etc. När det gäller Tyskarna mest ett utslag av falska förhoppningar tror jag.

När det gäller berättelsen om DDR så har jag för mig att detta brukar vara en av förklaringar till att Nynazismen har ett så starkt fäste i öst.

Sonderling

Källa: har jag för mig = nån tidnings artikel eller bok jag läst nån gång för länge sedan.

[sveahk]

Jag förmodar att efter kriget var...under kriget, diskussionerna fortsatte helt enkelt, naturligtvis med mer fakta och kännedom om vad som egentligen hänt. Gemene man försökte återta det som en gång i tiden varit livets normalitet, och överlämnade helst historieskrivningen till andra. De allierade skrev sina segerböcker och världens historiker försökte finna ut vad som egentligen hänt...

Utom i Tyskland - där såg det något annorlunda ut med det historiska de första åren efter kriget. Till exempel, skolundervisningen:

De västallierade förbjöd redan 1945 ämnet historia i landets skolor (tillät enbart en historiesticka fylld med årtal - men inget från Weimar till Tredje Rikets fall). Nya koncept saknade, det fanns inga nya historieböcker - och blott ett fåtal lärare utan NS-bakgrund att sätta bakom katedern.

Först skolåret 1947/48, från sjunde till trettonde klass, stod två timmar historieundervisning på skolschemat - där redan från början även NS-tiden blev tematiserad. Men bara i de amerikanska och brittiska zonerna - i den franska zonen fick skolungdomen vänta ända till juli 1949 innan historia som ämne blev frisläppt!

Landets få överlevande historiker hade det inte bättre. Snävt satta gränser gjorde forskningsverksamheten minst sagt svår: Förbud, utrensningsaktioner och förstörelse stängde tillträde till arkiv och bibliotek. Allmänheten var dessutom inte speciellt intresserad av den just genomlidna nyare historien...de hade andra problem...

Mvh Hans K

[patrik blom]

När började folk prata om det som hände under andra världskriget? Jag kan tänka mig att det var ett ämne som man inte riktigt vågade eller ville prata mycket om i början eftersom det var så färskt i minnet. Stämmer mitt antagande?

Vad menar du med "folk"?

Om du menar "den svenska allmänheten" så drabbades denna av en enorm chock i samband med krigsslutet (före, under och efter), nämligen avslöjandena om och bilderna från de tyska koncentrations- och utrotningslägren. Jag kan inte tänka mig att någon enda då levande svensk förblev oberörd av detta, och talade om det med vänner, bekanta och obekanta. De vidriga bilderna från dödslägren gav också de flesta ett nytt perspektiv på nazismen och Tyskland under den nazistiska eran vilket rimligtvis föranledde oräkneliga diskussioner. Samtidigt (före, under och efter) började de ransoneringar som berodde på kriget och som påverkade varenda svensks livsföring att avvecklas, vilket också var ett självklart diskussionsämne. Även om Sverige inte drabbades militärt så var de nästan sex krigsåren för väldigt många en tid av gastkramande oro, som naturligtvis följdes av stor lättnad när det var över - ännu ett givet samtalsämne för nästan alla. Finlands, Norges och Danmarks varierande olycksöden och framtidsutsikter berörde svenskarna i hög grad - Sveriges nordiska orientering var betydligt mer framträdande då än nu - och diskuterades allmänt. Beträffande krigshändelserna var svenska folket hyggligt väl informerat men det fattades mycket kött på benen och det var först när kriget var slut som man kunde ta till sig och smälta den enorma dramatiken. Några av mina släktingar har berättat hur svårt det var att få de egna intellekten att greppa att det som hade hänt faktiskt hade hänt, och att t ex en person som Hitler under lång tid faktiskt hade haft en huvudroll på världsscenen, och att detta ledde till att dessa frågor ältades när folk träffades.

Jag tror att den svenska allmänheten knappast någonsin förr eller senare har pratat och diskuterat så mycket med så många om så allvarliga ämnen som under åren närmast efter krigsslutet. Så min bedömning är att du har alldeles fel när du tror att kriget var något "man inte riktigt vågade eller ville prata om i början eftersom det var så färskt i minnet". Jag tror inte heller på det underliggande psykologiska antagandet, att man inte gärna pratar om det som är "färskt i minnet". Jag tror tvärtom att det är det man pratar mest om.

[Markus Holst]

Som en jämförelse kan man ju se hur dagsaktuella händelser, stora som små, stöts och blöts idag. Folk var nog inte annorlunda då. Dock kan jag tänka mig att det var mera locket på i Tyskland, dels när grymheterna stod i full dager, och dels av den skuld som varje tysk anklagdes för - och kände, åtminstone väster om järnridån.

[pandersson2]

I Lettland talade man enbart om de hjältar som besegrat fascisterna och banditerna. På 90-talet började folk som inte slagits för Sovjetunionen berätta om vad som skett, både i hemmet för släkingar och senare har skolor haft projekt där äldre intervjuats om sina upplevelser av yngre släktingar. Historien har kraftigt redigerats senaste 25 åren.

[patrik blom]

@skalkvinna,

Det vore intressant med en kommentar från dig till svaren på din fråga!