"Kriget har inget kvinnligt ansikte" några reflektioner och iakttagelser

Diskussioner kring andra världskriget. Värd: B Hellqvist
Stefan
Medlem
Inlägg: 3507
Blev medlem: 09 apr 2002 10:10

Re: "Kriget har inget kvinnligt ansikte" några reflektioner och iakttagelser

Inläggav Stefan » 01 nov 2016 23:45

Ola Häggström skrev:Boken är bra, men reklam och baksidestext kan missa målet rejält.


6. Att skjuta kvinnliga tillfångatagna ter sig också främmande idag. 1941-45 ligger närmre 1917-18 i tiden än nuet. De få böcker jag läst om finska inbördeskriget beskriver att de kvinnliga röda soldaterna sköts tämligen konsekvent i slutstriden i Tammerfors/Tampere. Det var tydligt både i Finland 1918 och Sovjet 1941 att de kvinnliga soldaterna var frivilliga och ideologsikt drivna (fanatiker som inte kunde tillåtas leva vidare?), samt (mindre viktigt kanske) intog en roll som var främmande såväl i det vita Finland som senare i den nazistiska retoriken där kvinnor genom moderskapet skulle göra sin insats för nationen.
Vad jag menar är att särbehandlingen av de olika tillfångatagna beroende på kön är lika obegriplig i sig men låg mer i linje med i tiden näraliggande skeenden.


I en annan tråd kom jag på ett annat fenomen av samma slag. Avrättning på plats av duktiga och modiga motståndare. Ibland är duktiga motståndare bra att ha. När man väl besegrat dem höjer de ju ens egen glory. De kan ju tom få behålla sina officerssablar, som befälhavaren för Westerplatte fick.
Men om det är låg status på dem, ger det ingen höjd glory.

Här tänker jag på svarta regementen i Frankrike, under kriget 1940. Det var så vitt jag förstår ofta dessa regementen som gav tyskarna det hårdaste motståndet, och de högsta förlusterna. Och regelmässigt avrättades de efter tillfångatagandet.
Lite förvånande, eftersom nazisternas avsky mot negrer var inte total. De hade god respekt för de egna Askari, egna svarta soldater i de tyska lokala små armeerna i Afrika. Det finns således exempel på negrer som levde fria och OK liv även i Nazityskland.

Avrättades då dessa svarta soldater så där utan vidare? Nej, kollar man lite visar det sig att ofta skaffade sig nazisterna en förevändning. Det hette vanligen att de alldeles nyss gjort sig skyldiga till våldtäkter och plundring mot den civila franska befolkningen.

Det finns en känd fransk borgmästare (mer) - minns inte namnet just nu. Han blev väckt mitt i natten av en grupp SS / Gestapo officerare, som kom till honom med krav att han skulle underteckna "vittnesmål" om dessa övergrepp. Han vägrade. Då häktades han, och torterades inne i polishuset. Efter ett tag tröttnade torterarna och lät honom få några timmar i cellen. Eftersom han förstod att han inte skulle klara fortsatt tortyr mycket längre till, begick han självmord där inne i cellen. Han använde väl trasigt glas från sina glasögon. Nu överlevde han, räddades till livet, och blev senare en känd ledare inom Maquisen. Det är därför storyn är så känd.
MEN. Det är troligt att tyskarna gjorde likadant på många andra platser, och mererna ifråga hade inte samma kurage och själsstyrka att säga nej, att vägra. Och det är klart, de skämdes att tala högt om detta... Så det är inte heller allmänt känt.

Det är enkom det egendomliga undantaget som avslöjar och bekräftar regeln här.

Användarvisningsbild
Mackan L
Medlem
Inlägg: 373
Blev medlem: 26 jul 2004 03:49
Ort: Yorkshire, U.K.

Re: "Kriget har inget kvinnligt ansikte" några reflektioner och iakttagelser

Inläggav Mackan L » 03 nov 2016 14:19

Stefan skrev:Det finns en känd fransk borgmästare (mer) - minns inte namnet just nu. Han blev väckt mitt i natten av en grupp SS / Gestapo officerare, som kom till honom med krav att han skulle underteckna "vittnesmål" om dessa övergrepp. Han vägrade. Då häktades han, och torterades inne i polishuset. Efter ett tag tröttnade torterarna och lät honom få några timmar i cellen. Eftersom han förstod att han inte skulle klara fortsatt tortyr mycket längre till, begick han självmord där inne i cellen. Han använde väl trasigt glas från sina glasögon. Nu överlevde han, räddades till livet, och blev senare en känd ledare inom Maquisen. Det är därför storyn är så känd.
MEN. Det är troligt att tyskarna gjorde likadant på många andra platser, och mererna ifråga hade inte samma kurage och själsstyrka att säga nej, att vägra. Och det är klart, de skämdes att tala högt om detta... Så det är inte heller allmänt känt.

Det är enkom det egendomliga undantaget som avslöjar och bekräftar regeln här.


Slinker in i en intressant tråd för att säga att Jean Moulin är mannen du tänker på...

Stefan
Medlem
Inlägg: 3507
Blev medlem: 09 apr 2002 10:10

Re: "Kriget har inget kvinnligt ansikte" några reflektioner och iakttagelser

Inläggav Stefan » 04 dec 2016 11:07

a77 skrev:
Stefan skrev:Och vi vet att tyskorna inte fick kämpa med vapen i hand. Även om det antagligen har förekommit i enstaka fall speciellt i slutskedet. Det fanns gott om Lv-besättningar, men den som drog i avfyrningssnöret skulle vara en man. Kvinnor fick ju inte döda... De kallades ju för hjälpflickor


Intressant visste inte om att Nazist Tyskland tillät kvinnor komma så nära vapen, att langa ammunition till en LV pjäs under rådande bombanfall anser jag som stridande.


Anna Larsdotter i sin nyutkomna bok "Kvinnor i strid" påpekar att något snarlikt gällde även i England. De engelska LV-kvinnorna, även om de organiserades mera strikt militärt och slapp benämningen Hjälpflickor, inte heller de fick dra i avfyrningssnöret...

Vidare påpekar hon kraftfullt det som du är inne på. Kvinnorna förvägrade status som stridande soldater om de inte låg i första stridslinjen och sköt aktivt... Men inga sådana begränsningar fanns för männen.
Så tex i den amerikanska armén var högst 20% med i aktiva strider, både i wwII och under Vietnamkriget. Resten var i de bakre echelongerna eller på hemmaplan. Men om en man var organiserad inom de väpnade styrkorna, fick han status som soldat, fick vara med i veteranorganisationerna, fick militär pension resp militär begravning vid behov...

Men ej så kvinnorna...

Sovjet var alltså någonting mitt emellan, så att säga. Kvinnorna hade ett motstånd mot sig som inte männen hade, men väl uniformerade räknades de in i soldatleden.


Återgå till "Andra världskriget och dess upptakt (1933 till 1945)"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst