Tyska soldater och självmord.

[sveahk]

För några år sedan läste vi om att "fler amerikanska soldater har dött av självmord än av krig". En av huvudorsakerna ansågs vara de psykiatriska drogerna, som frikostigt utdelades under exempelvis Irak- och Afghanistan-konflikterna. Vilket mycket väl kan stämma - i vilket fall, idag vet vi mer om det mänskliga psyket och dess belastning under krig...än då, under andra världskriget (för att inte tala om tidigare krig...).

Jag plöjer igenom "Tagesmeldungen" från tyska XXV Armékåren - slutet av 1943, Bretagne/Normandie. Man vet att de allierade står och väntar på andra sidan vattnet. Invasionen kommer, men när? Osäkerheten stressar. Bygget på Atlantikvallen påskyndas. Material saknas. Arbetskrafter saknas. Sabotagen ökar.

Moralen hos den tyska soldaten sägs vara obruten, men rapporterna talar genomgående om osäkerhet för vad som kommer, och speciellt soldaternas ängslan för vad som händer med deras familjer i hemlandet - "terrorbombningarna". De ser dag för dag hundratals allierade bombare, alla med näsan österut...

Varje vecka deserterar soldater från någon av Armékårens tre divisioner. Inte sällan under tjänsteresa eller tjänstledighet i Paris. Under de tre sista månaderna i 1943, som dokumenten behandlar, har de flesta "återfunnits".

På östfronten med dess ställvis obönhörliga brutalitet från alla håll och kanter, känner vi till självmordet som sista utvägen för säkert många tyska soldater. Men, i handlingar och dokument därifrån talas det väldigt lågmält om detta, ja, man säger helst inget alls. Varför är lätt att förstå...

Därför var min förvåning inte liten när jag fann ett antal anmälningar om självmord i dagshandlingarna från XXV Armékåren, här geografiskt speciellt västra delarna av Bretagne.

Fem har jag valt ut...

Obgefr. Karl Rechlin, 265.I.D., begick 17.10 självmord genom att skjuta sig. Anledning: Rädsla för straff (Fältpoststöld).

20.10 klockan 11.30 sköt Uffz. Clemens Röhrich sig, (243.I.D.) med sin tjänstepistol. Anledning: Påstådd dålig behandling av överordnade, troligtvis rädsla för straff på grund av defaitistiska yttranden gentemot marinanhörig.

30.11 Gren. Joh. Seidel självmord - 4./Gr.Rgt.851 (343 I.D.). Anledning: Rädsla för straff.

22.12 sköt Gren. Heinz Heidcamper sig - 3./895 Gren.Rgt. (265 I.D.). Anledning: Rädsla för straff.

Natten 23/24.12 försökte Ltn. Holik, 21./Fest.Stamm-Rgt.XXV, ta sitt liv i sin förläggning - livsfarligt huvudskott. Anledning: Förmodligen svårmod.
(Gefr. Wurz, 21./Fest.Stamm-Regt.XXV, sköt sig under sin tjänstledighet i Wien. Anledning: Äktenskapsproblem.


Tankar? Kommentarer?

Hans K

[Hans]

Jag fick det till sex

'Rädsla för straff' 4
'Svårmod' 1
'Fruntimmer' 1

Är det ungefär samma fördelning som för hela gruppen du har uppgifter om?

MVH

Hans

[sveahk]

Jag fick det till sex

'Rädsla för straff' 4
'Svårmod' 1
'Fruntimmer' 1

Är det ungefär samma fördelning som för hela gruppen du har uppgifter om?

MVH

Hans

Fem "Meldungen", sex fall...är du nöjd nu ...

Ja, så mycket mer har jag inte hittat, det är mycket och nog som det är. Men "Rädsla för straff" dyker upp en gång till, dessutom "unheilbare Geisteskrankheit" (obotlig sinnessjukdom) och ytterligare en "Furcht vor unheilbarer Krankheit" (Rädsla för obotlig sjukdom)

Hans K

[Amund]

Tankar? Kommentarer?

Intressant när krigets rätta ansikte kommer ned på gräsrotsnivå, när kårer, divisioner och plutoner bryts ned till namn och individer med rädsla, känslor och mänskliga egenheter och tankar, bakom allt som skrivs om kriget förstår man ju att det finns en mörk verklighet som sällan blir rättvist beskriven.

Vad jag tänker är att den officiella orsaken till självmorden ofta borde gå att ifrågasätta, jag känner det som rimligt att det är lätt att ansvarig skriver dit en lämplig rationell förklaring även om man inte har en aning varför den och den tog sitt liv, jag menar att anhöriga vet väl ofta knappt i det civila livet varför någon tar sitt liv?

Om jag ska försöka mig på lite amatörpsykologi: Det här med oron för vad som händer dem där hemma måste ha satt mycket spår i form av uppgivenhet och defaitism men kan knappast vara en huvudorsak till självmord, jag tror mera på svårigheter att passa in soldatrollen, grubblerier, och naturligtvis ”svårmod” (som nämndes) vilket borde innefatta allt från depression till mobbning.

Vad gäller åldern så känns det logiskt om andelen unga soldater tog sitt liv i större utsträckning än män som redan skaffat sig en identitet, unga människor/soldater bör vara betydligt vilsnare än äldre. Men det är förstås bara mina spekulationer som kanske är färgade av filmer som Napola – Elite für den Führer? Führerns elit på svenska.

[tommyjonason]

Hans K!
När tänker du skriva en bok med hjälp av ditt otroliga källmaterial?
Helt outstanding!!

[sveahk]

Amunds "amatörpsykologi" träffar bra, tack för det, och man får säkert ta de kortfattade anledningarna till självmorden med en nypa salt. Men betänk krigets belastningar...längre lugna tidsavsnitt hade under årens lopp ej förekommit, inte ens vid de olika västfronterna - de tyska soldaterna, de som ditintills överlevt, hade mer eller mindre oavbrutet befunnit sig i krigets öga. Och nu, 1943, närmade sig den femte jul-månaden i fält. Att man kunde gå sönder och så bli indriven i livets återvändsgränd - om man får uttrycka det något poetiskt - är under sådana förhållanden knappast att förundra...

När jag hittade anmälningarna om självmorden var säkert först och främst överraskningen där, att de överhuvudtaget blev omnämnda. Jag vågar nog påstå efter att ha plöjt igenom åtskilliga spalt-kilometer av tyska krigsdokument under årens lopp, att de är inte ofta sedda. Med all respekt för byråkratin i det tyska riket där i princip allt kom på tryck - men det här med soldater och självmord lät man gärna skriva om till något "annat", eller omärkligt försvinna i papperskorgen.

Hans K

[sveahk]

...och tack tommyjonasson för de snälla orden ...och än så länge är jag fullt nöjd med att bre' ut mig här i Skalman!

Hans K

[Hans]

...och än så länge är jag fullt nöjd med att bre' ut mig här i Skalman!

Och det utbrendet är vi ytterst glada över

För att få lite perspektiv.

Approximately 0.5% to 1.4% of people die by suicide. Globally, as of 2008/2009, suicide is the tenth leading cause of death with about 800,000 to one million people dying annually, giving a mortality rate of 11.6 per 100,000 persons per year. Rates of suicide have increased by 60% from the 1960s to 2012, with these increases seen primarily in the developing world. For every suicide that results in death there are between 10 and 40 attempted suicides.
http://en.wikipedia.org/wiki/Suicide#Epidemiology

MVH

Hans

[Grille]

Börjar man att räkna in de ( oräknande) som tex tog sitt liv i Stalingrad och på andra platser där det framstod som meningslöst att leva vidare kan det nog vara hyfsat stora siffror. Med facit i hand hade de väl inte helt fel heller. Av 100 000 tillfångatafna kom väl 5-6000 hem ( Stalingrad)?

Så inför/ i hårda strider och omedelbart efter hårda strider kan det nog ha förekommit. Alla dessa måste ha blivit oräknade. Ryssarna såg väl knappast skillnad på en stupad tysk om det var av egen hand eller av deras eld. Och gjorde man det hade man säkert viktigare saker att ta hand om. Stort mörkertal. Gissar jag. Eller menar trådskaparen de som tog livet av sig på logementet/förläggningen i första hand?

[Davian]

apropå självmord tänkte jag bara flika in att i Sverige har vi sen 1970-talet haft en nedåtgående trend. Det är alltså färre som tar livet av sig idag än för 40 år sen.

nu vet jag inte om det har relevans till soldatsjälvmord men all form av referenspunkter är väl intressanta?

[sveahk]

Tackar för kommentarer!

Statistik-listor har alltid något förföriskt över sig. Ur siffror, kurvor och förlopp talar en skenbart objektiv visshet, och de därur vunna resultaten kan sättas in för ett otal ändamål. Den s.k. "självmordssstatistiken", från land till land, från tid till tid, är där speciellt känsligt.

Jag vill inte gräva alltför djupt i de gravarna - tankarna i den här tråden gäller framför allt den tyska soldaten i andra världskriget. Men ändå...lite "statistik" som tangerar trådens tema:

Officiellt begick i Tyskland mellan 1919-1933 sammanlagt 214.419 människor självmord. Efter 1933 fram till kriget står statistiken på vingliga ben, men det anses att en drastisk reduktion av antalet människor som tog sig av daga knappast ägde rum - det fick ofta och helt enkelt andra namn...en riktig tysk var inte så "feg" att han tog livet av sig, etc...

Och så kom kriget...

...och under större delen av kriget var självmord fortfarande ingenting man skrev eller pratade om. Hur Udet och Rommel dog fick man veta först efteråt.

Men under våren 1945 blev självmordet en "heroisk akt". Inte bara de högsta hönsen som Hitler, Goebbels och Himmler tog till pistol och cyanidkapsel. 8 av 41 Gauleiter tog steget liksom 53 av 554 Armégeneraler. I April 1945 begick 3881 människor självmord i Berlin (hur de nu fått fram den "statistiken"...), mer än fem gånger så många som under tidigare år. Den propagandistiska och reella rädslan för sovjetsoldaten var drivkraften.

Men ej så väster om Elbe. Det som vi nog bara kan ana oss till vad som hände under krigsåren på östfronten...om vi tänker på att begå självmord, bland soldater och civila personer från båda sidorna...är uppenbarligen inte alltid samma anledning till att ta sitt liv på västfronten - naturligtvis med förbehåll!
Här begick man självmord, något saloppt uttryckt, mer av de "normala" skälen - som redan beskrivits, svårmod, ängslan om sig själv och de sina, sjukdomar...starkt förstärkt och duplicerat helt säkert av världskrigets skugga.

Och till slut, just detta kanske också är anledningen till att dessa dödsorsaker fick sin plats i ovanstående krigsrapporter.

Hans K

[Grille]

Intressanta synpunkter. Dock får man inte glömma att krig är ett slags extremtillstånd. Att den som sitter i Stalingradgrytan eller får besked att hela ens familj brunnit upp funderar på att ta sig själv av daga är kanske inte så konstigt. Vi pratar människor som normalt inte skulle vara i närheten av sådana tankar. Man kan ju bara gissa då ingen statistik finns från de av ryssarna erövrade områdena. Det k a n ju också vara färre än man kanske lockas att tro.

[Hans]

Statistik på självmord kan vara vanskligt. Det finns alltid en underrapportering och den blir högre där det är syndigt med självmord, som djupt katolska länder.

För den som vill fördjupa sig:

http://www.who.int/bulletin/volumes/86/9/07-043489/en/
http://www.kuleuven.be/lucas/pub/publi_ ... 0rates.pdf

MVH

Hans

[B Hellqvist]

Inte självmordsrelaterat, men en indikation på hur allvarligt det kunde vara att anklagas för att ha stulit av sina kamrater (en av självmordsorsakerna i inläggen ovan): jag håller på med att läsa Charles MacDonalds "Company Commander", där han berättar hur hans kompani vid ett tillfälle tog hand om en tysk desertör som hoppade av då han skulle ha stulit en annan soldats långrock. Jag har för mig att jag läst någonstans vad straffet kunde vara, men minns inte riktigt. Det var i varje fall tillräckligt hårt för att driva soldater till självmord eller att ta risken att desertera.

[sveahk]

I det tyska språket hittar vi två adjektiv, "ehrenhaft" och "unehrenhaft", som på svenska närmast är att översätta med "anständig" eller "hederlig"...och dess motsats. Ord som i den tyska krigsmakten oftast användes på annat sätt än t.ex i Japan, där Bushidō eller Hederskodex gällde. Under andra världskriget gällde bland tyskarna därför självmord i de flesta fall som något "unehrenhaft".

För varje tysk soldat som skadades, försvann eller dog under kriget gjordes, om överhuvudtaget möjligt, en "Verlustmeldung". Allt som familj och stat behövde veta...stod där...och där hittar vi under Rubriken "Gestorben" fyra alternativ:
Verwundung (Sår)
Krankheit (Sjukdom)
Unfall (Olycksfall)
Selbstmord (Självmord)

Så, nog med inledning. Vad jag vill visa är två fall funna i handlingarna från 6.SS-Geb.Div. "Nord". Tidpunkt slutet av 1943, ort Finland.

SS-Untersturmführer Hans-Georg Bleicher sätter sig en kula för pannan den 4.12 1943, klockan var tjugo i sex på kvällen. Hans död blir undersökt, rätten och dess medicinska avdelning yttrar sig ( i säkert en hel del mer än de föreliggande åtta dokumenten ...), och Bleichers död får stämpeln "unehrenhaft".

Han begravs 50 meter bakom SS "Heldenfriedhof" Mayweg i finska Kiestinki.

SS-Unterscharführer Arne Bjurström gör det samma, 24.11 1943, vid halv tio-tiden på kvällen. En norrman från norska 2./Freiw. Norw. Pol. Kp., som uppenbarligen också fått nog av kriget. Tar sin pistol 38, skjuter sig i huvudet och dör en timme senare i kompaniets sjukstuga.

Även här manglas hans död genom byråkratins valsar...och kommer fram till att Bjurströms död var..."ehrenhaft".

Varför, står inte i de handlingar som jag har till förfogande, men norrmannen begravs "mit militärischen Ehren" på kyrkogården i Kuusamo, i nordöstra Finland.

Möjligtvis var "ehrenhaft" i detta fall helt enkelt ett tack för de frivilliga från Norge - vem vet?

Hans K