Amerikanska soldaters hälsa efter världskriget

[Olays]

Vi har en granne här några hus bort vars make aldrig vart folk igen efter tjänst i Vietnam där han vart sårad (fast han återhämtade sig efter det), han föll ner i missbruk och dog bara några och 50 år gammal. Så visst förekommer det, svårt att se vilken omfattning det är dock.

[Hans]

En annan tanke slog mig. Om vi går tillbaka till första och andra världskriget så var en mycket större andel av soldaterna bondpojkar. De köpte inte plastinpackade hamburgare i snabbköpet utan de fick vara med vid slakt och styckning av djuren, kanske parat med jakt sedan barnsben. Blod och köttslamsor från sårade och stupade kamrater slog inte riktigt lika hårt som för en modern stadsmänniska. Däremot skulle kanske an stadsmänniska bättre klara av trumelden då de tränat på rockkonserter

Mina 2 € cent.

MVH

Hans

[varjag]

Däremot skulle kanske an stadsmänniska bättre klara av trumelden då de tränat på rockkonserter

, Varjag

[Sarvi]

Blod och köttslamsor från sårade och stupade kamrater slog inte riktigt lika hårt som för en modern stadsmänniska. Däremot skulle kanske an stadsmänniska bättre klara av trumelden då de tränat på rockkonserter

En annan aspekt som jag funderar på: det har som bekant framförts uppgifter om att upp till 75% av amerikanska soldater under VK2 aldrig avlossade sitt vapen mot fienden med avsikt att träffa och döda. Under efterkrigstiden har ju försvarsmakternas soldatutbildning i stor del gått ut på att öva upp soldaternas förmåga och villighet att skjuta för att döda. Det torde innebära att dagens soldater när de hamnar i strid i högre utsträckning dödar sina motståndare (och ser dem dö) än andra världskrigets soldater. Att aktivt döda människor inom synhåll torde innebära en form av psykisk stress som därmed kanske är vanligare idag än förr. PTSD hos flygplanspiloter och artillerister är såvitt jag vet inte så vanligt, även om en sådan person säkerligen kunde ha lagt långt fler personer till slaktarräkningen än en vanlig soldat. Men dom ser ju sällan resultatet av sitt verk på nära håll.

[varjag]

En annan aspekt som jag funderar på: det har som bekant framförts uppgifter om att upp till 75% av amerikanska soldater under VK2 aldrig avlossade sitt vapen mot fienden med avsikt att träffa och döda

Det är alldeles riktigt. För dom fick aldrig en chans - ''Spetsen'', killarna som ålade - avancerade - sprang - och skjöt ihjäl levande fiender, kastade handgranater och ''tog förluster'', var enligt tyska uppgifter knappast mera än 7 - 8% av hela den angripande styrkan. Resten...ja resten avancerade bakom ''spetsen'' och säkrade tagen terräng.

Det torde innebära att dagens soldater när de hamnar i strid i högre utsträckning dödar sina motståndare (och ser dem dö) än andra världskrigets soldater....

Tvivelaktikgt - utom för dom i ''spetsen'' ?

Att aktivt döda människor inom synhåll torde innebära en form av psykisk stress ....

Hellegossingen Ja! Efter att dom sett kamrater lemlästade och dödade? Efter att dom t.ex. sett ''talibansk rättskipning'' mot familjer? Eller resterna efter en självmordsbombare?

Näe.....sikta lågt - och kom ihåg en sak. Dom är människor - dom dör av bly!

Varjag

[sonderling]

E

n annan aspekt som jag funderar på: det har som bekant framförts uppgifter om att upp till 75% av amerikanska soldater under VK2 aldrig avlossade sitt vapen mot fienden med avsikt att träffa och döda

Det är alldeles riktigt. För dom fick aldrig en chans - ''Spetsen'', killarna som ålade - avancerade - sprang - och skjöt ihjäl levande fiender, kastade handgranater och ''tog förluster'', var enligt tyska uppgifter knappast mera än 7 - 8% av hela den angripande styrkan. Resten...ja resten avancerade bakom ''spetsen'' och säkrade tagen terräng.

Och fortsättningen som jag läste detta för länge sedan, and the rest were food for the guns. Vilket gav mig en annan innebörd av ordet kanonmat. Nu vet jag inte var det var, jag läste detta men jag tror att sammanhanget handlade om att om du är aktiv på slagfältet så har du faktiskt större överlevnads chanser. Alltså än om du trycker i ett "foxhole" och väntar in granatkastar granaten. Men nu blev det kanske OT. Fast förmodligen har du kanske större chanser att få PTSD tryckande i ditt värn än om du aktivt försöker påverka din situation också.

Sonderling

[B Hellqvist]

En annan tanke slog mig. Om vi går tillbaka till första och andra världskriget så var en mycket större andel av soldaterna bondpojkar. De köpte inte plastinpackade hamburgare i snabbköpet utan de fick vara med vid slakt och styckning av djuren, kanske parat med jakt sedan barnsben. Blod och köttslamsor från sårade och stupade kamrater slog inte riktigt lika hårt som för en modern stadsmänniska. Däremot skulle kanske an stadsmänniska bättre klara av trumelden då de tränat på rockkonserter

Mina 2 € cent.

MVH

Hans

Om man läser memoarer från de krigen så ser man att soldaterna blev minst lika illa berörda. Inte ens kallhamrade stridisar som Ernst Jünger var immuna.

[von Adler]

Läser man Grossmans "On killing" framstår flera stora skillnader mellan hur 2:a världskrigets och Vietnamkrigets veteraner behandlades.

2:a världskriget var ett rättfärdigt krig i allas ögon, och ett krig man vann. Många kunde rationalisera mycket av det som hände med att det var för en god sak. Man fick stora parader och behandlades som hjältar när man kom hem. Många av vietnamveteranerna bespottades när de kom hem, man förlorade kriget och allt dödande var förgäves - för att inte tala om hur lite skäl det tycktes finnas till att gå i krig över huvudtaget.

2:a världskrigsveteranerna kom hem till en blomstrande ekonomi, gott om arbete och goda framtidsutsikter. Många vietnamveteranerna kom hem till oljekris och recession.

2:a världskrigsveteranerna färdades med långsamma transportmedel i hela och intakta enheter och fick tid efter striderna att bearbeta sina upplevelser tillsammans med kamraterna de upplevt dem med. De fick tid att stressa av och hantera sina upplevelser. Vietnamveteranerna flögs ofta hem, och gjorde sina tours of duty utan koppling i tid till de andra i förbandet, varvid man färdades hem och anlände hem ensam, vilket förstärkte intrycket många veteraner talar om, att ingen förstår.

2:a världskrigsveteranerna hade, som Sarvi mycket riktigt säger, inte konditionerats alls lika mycket som vietnamveteranerna. De som hade problem med att döda gjorde inte det (de siktade högt, åt sidan, tittade inte eller sköt inte alls). Militärutbildningen hade ökat konditioneringen och förmågan att döda när det var dags för Vietnamkriget, men inte analyserat problemen som uppstår psykiskt hos en människa som egentligen saknar förmåga att döda men tränats att göra det ändå.

2:a världskriget präglades av frontlinjer och bakre områden. Roterades man bak till reservområden eller på permission var det i områden med tacksam befriad lokalbefolkning och säker vila där ingen fiende störde. I Vietnamkriget fick man sällan sådan vila, varje bas var ett eget fort som gärna angreps med åtminstone några granatkastargranater varje vecka. Den vila man fick var inte alls lika ostressande som den varit under 2:a världskriget. Det fanns dessutom långa tider då väldigt lite hände även vid fronten.

En del säger att de våldsamma revolutionära rörelserna, anarkisterna och kommunisterna efter första världskriget i mångt och mycket bestod av veteraner med psyiska problem efter striderna. Skillnaden mot modern krigföring är dels att modern krigföring är mycket mer intensiv under mycket längre tid och att man numera kan identifiera och diagnostisera PTSD-problem.

[Terje]

Vad jag förstått från lite artiklar jag läste för ett antal år sedan om forskning i ämnet, så är det oftast inte så att soldater medvetet skjuter för att missa. I många fall verkar det heltenkelt vara en omedveten reaktion så det är klart tveksamt om dagens genomsnittlige soldat i ett större krig faktiskt skjuter såmycket mer mot målet på grund av militär träning. Min gissning är att effekten av skjutande i datorsamanhang nog kan ha en större effekt i att undertrycka instinkterna att i första hand skrämma bort istället för att skada/döda.

[mattep74]

Om man tittar på sista delarna av The Pacific och flag of our fathers får man en hum hur soldaterna mådde när de återvände. Grabben nere i Lousianna som satt under sitt träd och mådde psykiskt dåligt, men kunde inte förklara det för någon än andra veteraner.

[Christer Bergström]

På hemsidan om den kommande boken om Ardenneroffensiven har jag bäddat in en dokumentär där man ca 1:12 in på filmen ger en mycket bra skildring av amerikanska soldaters psykiska hälsa under Ardennerslaget. Det är både intervjuer med veteraner och en intressant utbildningsfilm från den amerikanska armén där man visar "behandlingen" av soldater med mentala problem.

Titta på filmen längst ned:

http://www.bergstrombooks.se/filmer2.htm

Med vänliga hälsningar

Christer Bergström
http://www.bergstrombooks.se/

[Stefan Lundgren]

"Snafu" som var en av huvudrollerna i The Pacific levde också liksom de andra i verkligheten. Trots att han gjorde sig känd för att vara tuff under kriget mot japanerna hade ingen kontakt alls med sina krigskompisar under 35 år tills han läste Sledges memorarer. Det kan vara en reaktion på att han ville koppla bort kriget i det civila.

En liten fundering!!!

Stefan

[dtte]

"Snafu" som var en av huvudrollerna i The Pacific levde också liksom de andra i verkligheten. Trots att han gjorde sig känd för att vara tuff under kriget mot japanerna hade ingen kontakt alls med sina krigskompisar under 35 år tills han läste Sledges memorarer. Det kan vara en reaktion på att han ville koppla bort kriget i det civila.

Fast är inte just det väldigt vanligt vare sig det gäller krig eller annat. Jag har jobbat på några olika arbetsplatser. Där har man ju ofta delat rum/jobbat nära med en hel del personer i flera år. Sen börjar man på ett nytt jobb och släpper det gamla. Inte har jag varit på återträffar med gamla jobb och liknande. Ibland träffar man ju någon, men då handlar det ju mest om slumpen som gör att man råkar befinna sig på samma plats samtidigt.
Så jag tror att det är ganska vanligt att folk går vidare med sina liv och släpper det gamla livet utan att man behöver dra några psykologiska slutsatser av det.

[Der Löwe]

Jag tror det är lite skillnad att byta ICA butik, pappersbruk eller skolklass mot att inte träffa de man vandrat i dödskuggans dal tillsammans med. Det är ju svårt att dela sina upplevelser med någon som inte har en aning om vad man gått igenom.

[dtte]

Jag tror det är lite skillnad att byta ICA butik, pappersbruk eller skolklass mot att inte träffa de man vandrat i dödskuggans dal tillsammans med. Det är ju svårt att dela sina upplevelser med någon som inte har en aning om vad man gått igenom.

Fast är det verkligen så att en majoritet av soldaterna känner detta behov av att dela upplevelser. För vissa fanns garanterat behovet, men för hur många? Jag tror nog att många helt enkelt valde att glömma kriget och leva vidare i
nuet.

En annan aspekt är ju att de som var i samma enhet ofta inte hade så mycket mer gemensamt än att de tillhörde just den enheten. Så när enheten upplöstes så fanns det inget band kvar. Givetvis var det många som säkert blev vänner för livet, men det fanns säkert betydligt fler som aldrig kände något behov av att träffas efter kriget. Tänk också på att USA är stort så det var ju troligt att ens stridskamrater fanns relativt långt borta.