Amerikanska soldaters hälsa efter världskriget

[sonderling]

Jag har för mig att jag sett en dokumentär om psykiskt skadade GI.s efter VK2. Ursprungligen gjordes denna efter kriget men stoppades av censuren (har jag för mig) och en nybearbetad version sändes på SVT.
Men ja kanske någon annan medlem minns detaljerna och kan fylla i.

I dokumentären var det scener med diverse patienter i pyjamas som är gravt mentalt skadade. Jag tror det är därifrån jag fått uppgiften att Stilla havs-krigets (PTO) veteraner var de som var värst drabbade.

Sonderling

[Hans]

Kolla här: http://www.fas.org/irp/doddir/milmed/warpsychiatry.pdf

508 sidor

MVH

Hans

[varjag]

Att psykiska skador kan uppstå i/efter strid - anses konstaterat.
Men frekvensen av dessa psykiska skador - förefaller mig stå i direkt proportion till de vård- och viktigare sociala stödmöjligheter - som efterhand öppnades för de skadade. (Verkliga som inbillade)

Antalet psykiskt störda - efter 1:a VK's artilleriorkaner i skyttegravarna sysn ha varit minimalt. Några promille av männen - blev vithåriga babblande idioter. Resten gick tillbaka till sina arbeten efter kriget.
USA hade den bästa eftervården och resurserna efter 1945 - och inte oväntat, satte representanterna för de nebulösa ''vetenskaperna'' psykiatri & psykologi skuldran till. Och vann tallösa proselyter! Som vann sig evighetsunderhåll p.g.a. sina psykiska skador.

För en realistisk evaluering, vore det intressant lära hur många ''Stalingradare'' eller ''Tankriders'' eller kommenderade till sovjetiska ''Straffbataljoner'' - som fick psykiska skador av sina krigserfarenheter. Och vårdades för dom?

Eller - varför inte. Hur många tyskar/tyskor - i skyddsrummen under bombregnen?

Australien, speciellt efter Vietnamkriget - släppte oförsiktigt in den s.k. psykiatrin på fältet. Resultatet inom veteranorganisationen RSL - blev mottot:

Be in it Mate!

Varjag

[Vysotskij]

Sitter du och gissar nu? I så fall är min gissning att de överlevande från sovjetiska straffbataljoner som inte var psykiskt rubbade var mycket få.

Vet någon något är det mycket intressant. Inte minst erfarenheter från Finland.

[Sarvi]

Före Vietnam fanns ju inte PTSD som diagnos (i den mån det diagnosticerades kallades det combat fatigue) och efter Vietnam blev diagnosen även en politisk klubba. Inte desto mindre var det nog inte ovanligt med symptom hos tidigare krigs veteraner som vi idag skulle klassa som tecken på PTSD. Men någon behandling var det sällan tal om och många fick nog sköta sina mardrömmar och andra problem på egen hand - och jag har en känsla av att om man kunde göra en ordentlig studie av veteraner från första eller andra världskriget och undersökte graden av alkoholism och självmord jämfört med en jämnårig civil kontrollgrupp skulle man se en tydlig trend.

[dtte]

Att psykproblemen ökat på senare tid är väl inte särskilt konstigt. Skillnaden beror nog på att dagens soldater (åtminstone från västvärlden) oftast levt ett relativt skyddat liv fram till de kommit ut i krig. De har antagligen inte sett särskilt många döda människor tidigare. Tidigare (VK2 ock bakåt) så var soldaterna nog betydligt mer härdade. De flesta var uppväxta på landet och var om inte annat vana att se djur slaktas m.m.

Sen att dagens krig om man ser till förlustsiffror (för västvärldssoldater) inte är särskilt farliga för de deltagande ifall man jämför med tidigare krig gör ju egentligen att det borde vara mindre problem idag än förr.

[Hans]

Dessutom tror jag att det faktum att soldaterna är förhållandevis få under senare tid påverkar. De har inte så många att prata av sig med, sådana som har liknande upplevelser.

Att de sedan flyger hem, ena dagen i krigets helvete och andra dagen i ett vanligt samhälle på fredsfot. Under världskrigen fick de oftast en längre båtresa med stridskamraterna att ställa om sig under. Det löste debriefingen s.a.s..

Mina 2 € cent.

MVH

Hans

[sonderling]

Jag tycker både Dtte och Hans har sina poänger. (Jag minns själv hur bizarrt det kändes att vakna i nån jävla myr i lappmarken på morgonen och gå lägga sig i sin egen säng i lägenheten i sthlm på kvällen, när jag gjorde lumpen. En pussy liknelse jag vet.)
Men jag har också funderat i de banorna som Dtte menar att man är lite "mesig" nuförtiden.
I dagens krigskritik mot USA, (kan man ibland som jag känner det) gotta sig i, att Amerikanska soldater tar livet av sig eller begår vansinnes brott när de kommer hem. I vissa fall verkar man mena att den västerländske soldaten inte klarar av de tuffa strapatserna i andra fall som nån slags skuld över de hemska "brott" (alltså bara att finnas där är ett brott i dessas ögon) man begår.
Men Afghanen, Hamas krigaren eller Irakiern har minsann inte dessa problem....tror man sig veta.
Nu minns jag inte var jag läste detta (kanske Yahoo news?) men PTSD är även ganska vanligt bland dessa grupper men det tar sig väl andra utryck kanske (som att spränga sig själv i luften?).

Förrsten nu fick jag Deja vue. Har vi inte en annan tråd i ämnet PTSD nånstans?

Sonderling

[Hans]

http://www.youtube.com/watch?v=8-6Pebco8Ok

http://www.youtube.com/watch?v=q2OzxYoGpWk

http://www.youtube.com/watch?v=DuxuCGre2tA

MVH

Hans

[B Hellqvist]

Jag har för mig att jag sett en dokumentär om psykiskt skadade GI.s efter VK2. Ursprungligen gjordes denna efter kriget men stoppades av censuren (har jag för mig) och en nybearbetad version sändes på SVT.
Men ja kanske någon annan medlem minns detaljerna och kan fylla i.

I dokumentären var det scener med diverse patienter i pyjamas som är gravt mentalt skadade. Jag tror det är därifrån jag fått uppgiften att Stilla havs-krigets (PTO) veteraner var de som var värst drabbade.

Sonderling

Du såg nog (liksom jag) "Let There Be Light", regisserad av John Huston men stoppad för visning p.g.a. den alltför nakna bilden av "battle fatigue".

[Terje]

Före Vietnam fanns ju inte PTSD som diagnos (i den mån det diagnosticerades kallades det combat fatigue) och efter Vietnam blev diagnosen även en politisk klubba. Inte desto mindre var det nog inte ovanligt med symptom hos tidigare krigs veteraner som vi idag skulle klassa som tecken på PTSD. Men någon behandling var det sällan tal om och många fick nog sköta sina mardrömmar och andra problem på egen hand - och jag har en känsla av att om man kunde göra en ordentlig studie av veteraner från första eller andra världskriget och undersökte graden av alkoholism och självmord jämfört med en jämnårig civil kontrollgrupp skulle man se en tydlig trend.

Jag håller fullkomligt med om att de soldater som deltog i dessa krig (och antagligen långt tillbaks i tiden) haft en större problem än de som inte deltagit, det jag tror skiljer ww1 och ww2 från våra nuvarande krig är att de hade en mycket djupare effekt på samhållet och påverkade så många att sålänge du bodde i en stad eller större by aldrig behövde vara ensam om din erfarenhet även efter den omedelbara perioden av krishantering.

[Markus Holst]

Skillnaden var väl även att dessa killar betraktades som hjältar när de kom hem, medan vietnamsoldaterna fick vara skurkar. Hur det var med korea-soldaterna vet jag inte.

Intressant vore som sagt att veta hur de förlorande arméernas soldater mådde efteråt. Var de hjältar eller skurkar?

[sonderling]

Hellqvist skrev:

Du såg nog (liksom jag) "Let There Be Light", regisserad av John Huston men stoppad för visning p.g.a. den alltför nakna bilden av "battle fatigue".

Ja den var det nog. (Min dator bara buffrar hela tiden så jag såg inte hela you tube klippet.)

Markus Holst skrev:

Hur det var med korea-soldaterna vet jag inte.

Korea kriget kallas ju det bort glömda kriget så chansen är stor att de blev bort glömda. Men de råkade förmodligen inte ut för de antipatier som Vietnam veteranerna drabbades av.

Sonderling

[sveahk]

Antalet psykiskt störda - efter 1:a VK's artilleriorkaner i skyttegravarna sysn ha varit minimalt. Några promille av männen - blev vithåriga babblande idioter. Resten gick tillbaka till sina arbeten efter kriget.
Varjag

Det är möjligtvis en lite väl enkel beskrivning av krigsneuroserna under och efter 1 VK - som fanns! "Shell shock", "Granatfieber" eller "Kriegszitterer", olika namn på samma "sjukdom", beroende på i vilket lands skyttegrav du var tvungen att krypa ihop i och försöka utstå det bombastiska krigshelvetet. Bara i den brittiska arméen räknar man vid krigsslutet med upp till 80.000 soldater som var helt utslagna på grund av "Shell shock" symptomen.

En medicinsk vårdmöjlighet efter kriget fanns knappast, ej heller en möjlig statlig ersättning för lidna kval. Dessutom betraktades de av armé och befolkning oftast som fegisar - alltså var det en “sjukdom" som man helst svepte under mattan...Nothing to talk about...

Sitter du och gissar nu? I så fall är min gissning att de överlevande från sovjetiska straffbataljoner som inte var psykiskt rubbade var mycket få.

Vet någon något är det mycket intressant. Inte minst erfarenheter från Finland.

Vad beträffar de tyska soldaterna i andra världskriget som efter många år kom hem från krigsfångelägren, die Kriegsheimkehrer - också här var det många årtionden tyst.

Soldaterna men även civilbefolkningen var vid krigsslutet "das Tätervolk", orsaken till hela eländet, och en tematik i det läget av deras erfarenheter var knappast opportun. Över upplevelser i sammanhang med egna förbrytelser teg man - liksom också lidandet i sammanhang med bombangrepp, flykt, fördrivande, våldtäkt, hunger och krigsfångenskap. Men att de kom hem med problem är idag kanske mer klart än då - idag behandlas detta tema med en helt annan öppenhet än tidigare, framför allt på grund av den unga generationen, som nu vill veta vad far och farföräldrar egentligen sysslade med under - och efter - kriget.

Några tankar från

Hans K

[B Hellqvist]

Filmen "Krigets dårar" ("Regeneration"; bygger på boken med samma namn) berör problemet under första världskriget, och handlar om den brittiske officeren Siegfried Sassoons rehabilitering under en framsynt läkares behandling.