Italiens krigsinsats - Under ytan

[Amund]

Jag har ofta undrat om Italienarna verkligen var så dåliga som det ofta framställs och jag tror att mycket av uppfattningen kan bygga på koleriska tyska officerares redogörelser, ofta från en tid när det knappast låg i Italiens intresse att fortsätta kriget. I en Italiensk militärhistorisk tidning har jag märkt en irritation över den klichéartade bilden av den italienske soldaten utomlands, han är alltid trogen de fyra M:en, Mamma, Maffia, Makaroner och Mandolinen, och man menar att bedömningen väldigt ofta är orättvis. Jag tänkte med denna tråd försöka belysa landets insats och har då valt att redogöra lite om ubåtarna, därav den dubbelbottnade rubriken, ett ubåtsvapen betydligt mindre beryktat och omtalat än det tyska. Jag vill hävda att den italienska krigsinsatsen är betydligt bättre än sitt rykte, åtminstone vad gäller La Regia Marina. Som ofta påpekats tidigare här på Skalman hade man knappt drivmedel till ytfartygen och att Kriegsmarine inte heller delgav italienarna nödvändiga underrättelser, t.ex om britternas radar vilket hade varit bra att känna till under de mörka nätternas sjöslag mot Amiral Cunningham i Medelhavet.

Vid en konferens i Friedrichshafen den 20-21 juni 1939 kom storamiral Reader och hans italienske motsvarighet amiral Domenico Cavagnari överens om att de större italienska ubåtarna skulle angripa den allierade sjöfarten på världshaven i händelse av krig självständigt, detta var förmodligen ett olyckligt beslut eftersom en enhetlig ledning hade kunnat utnyttja de bägge flottorna betydligt effektivare. Regia Marinas ubåtar skulle inte komma att skämma ut sig men de skulle inledningsvis komma att drabbas av tekniska problem och tiden skulle komma att utvisa hur omoderna de var för ubåtskriget när de allierade väl formerat sitt försvar ute på världshaven.

När Italien gick i krig juni 1940 så hade man faktiskt den näst största ubåtsflottan i världen. Endast USA:s var större tonnagemässigt och bara den sovjetiska hade flera, Italiens ubåtsbestånd om 113 båtar varav ett 40-tal oceangående var alltså större än tyskarnas, dessvärre var de tekniskt underlägsna, bullriga motorer som hördes vida kring och de behövde två minuter för att dyka mot tyskarnas 30 sekunder, och det är en lång tid när fientligt flyg hastigt närmar sig. Båtarna var stora och rymliga, alltför stora kanske? Utbildning och strategi var mycket eftersatt, inte heller hade man den erfarenhet som tyskarna tillskansat sig under VK1, endast ett fåtal chefer hade genomgått utbildning vid den tyska ubåtsskolan i Gotenhafen. Ett annat handikapp var spåren som de tryckluftsdrivna italienska torpederna lämnade efter sig som syntes mycket väl på havsytan, även vid sjögång, vilket var ytterligare en stor nackdel för våra sydliga axelmaktssjömän, 3/4 av ubåtarna skulle komma att bli kvar i havets djup.

Barbarigos stora torn.jpg (15.54 KiB) Visad 5264 gånger

Det började bra, när kriget väl startat kunde ubåten Bagnolini den 12:e juni 1940 under befäl av örlogskapten Tosoni-Pittono sikta den brittiska kryssaren HMS Calypso 50 distansminuter syd om Kreta, strax innan klockan 1 på natten träffades kryssaren och var i sjunkande tillstånd, jagaren HMS Dainty lyckades endast plocka upp 38 överlevande. Dessvärre hade man innan månadens slut förlorat 10 ubåtar och många av dessa förluster berodde som tidigare sagts på tekniska fel, fyra av dessa förluster skedde i Röda havet där man behärskade hamnen Massawa i Eritrea varifrån man hade goda möjligheter att kunna bekämpa Royal Navy.

HMS Calypso.jpg (8.95 KiB) Visad 5264 gånger

[Amund]

Att man snart fick kännedom om de tekniska problemen beror mycket på att ubåten Pier Capponi som i juni sänkt bl.a den svenska ångaren Helge, den 11 juli 1940 befann sig sydost om Malta. Ubåten var gammal, byggd 1927 och under befäl av Romeo Romei när man sent på kvällen siktade 3 "slagskepp" med eskort och attackerade med två torpeder vilka båda missade, Romei snabbdök men drabbades av stora skador pga av de sjunkbombsanfall som följde. Nästa dag blev han tvungen att gå upp till ytan efter att luften blivit förgiftad med klormetangas (från kylmedel?) vid dykningen pga en konstruktionsmiss i luftreningen vilket gjorde det omöjligt att andas. Väl uppe vid ytan strax utanför huvudstaden Valetta upptäckte han till sin förskräckelse ett brittiskt örlogsfartyg på väg mot hamnen, men kapten Romei fann sig snabbt och gav order om man skulle vinka vänligt mot det fientliga fartyget samt stå tätt och dölja att 102mm kanonen klargjordes och bemannades, i fullt dagsljus kunde knappast britterna tro annat än att det var en vänligt sinnad ubåt så engelsmännen rapporterade till basen att en fransk ubåt just kapitulerat inför dem när plötsligt beskjutningen inleddes, och döda föll ihop på minsveparens däck.

Lyckligtvis för Romei så befann sig minsveparen mellan dem och det nu alarmerade kustartilleriet på Maltas stränder men de gav nästan omgående svarseld och pjäserna på stranden stämde snart in i eldgivningen, innan man hunnit under ytan träffades man i fören av en granat som lyckligtvis inte exploderade och man dök, trots skadorna, trots de giftiga gaserna och trots de dåliga batterierna. Kapten Romei fattade nu ett genialiskt beslut, mot alla odds och mot allt sunt förnuft, och tvärtemot britternas bedömningar styrde han rakt mot Vallettas hamnpirar som han närmade sig med sin mycket skadade båt och pulsen bör ha varit hög när propellerljudet av två jagare passerade strax ovanför, störtande ut från hamnen för att till varje pris sänka den fientliga ubåten.

Ubåten lade sig slutligen på botten nära hamninloppet på drygt 100 meters djup och kunde lyssna till hur den resultatlösa jakten fortsatte längre ut till havs. Mycket svårt medtagna kunde man vid 22:30 tiden ta sig upp till ytan och i mörkret sakta linka hemåt mot Messina, nu med de tekniska bristerna som erfarenhet och som troligtvis var orsak till de många ubåtsförlusterna i krigets inledning.

Romei skulle senare stupa när Pier Capponi sänktes av två torpeder avlossade från den brittiska ubåten HMS Rorqual den 31:a mars -41 nära Stromboli, 1974 köpte Italien ubåten USS Harder från USA:s flotta som man döpte till Romeo Romei.

Romeo Romei.jpg (5.98 KiB) Visad 5262 gånger

[Hans]

Skriver bra

Molto buono, bara tänker på Decima MAS t.ex. - sorgligt nog finns det något som gränsar mot rasism mot grappadrickarna som ofta producerade excellenta enheter men som ibland bommade det strategiska - som typ tyskarna.

MVH

Hans

[Grille]

Intressant läsning. Trots en strid ström av böcker finns det säkert mer gräva fram. De allierades minsta insatser är både filmade och beskrivna i böcker. Framgångriksa insatser av axelmakterna är kanske inte lika kända.

Samtidigt kan jag känna sympati för italienarna ( nu kanske jag också gått på en myt om att de inte var så goda soldater). Hur "kul" kan det ha varit att strida tex vid Stalingrad? Bättre ge upp och ändå ha ett visst hopp om överlevnad.

Visst färgas man av filmer som Kapten Corellis mandolin. Här är man mest intresserad av att njuta livet. Oavsett om bilden stämmer eller ej ett ganska sympatiskt drag . Tycker jag

[varjag]

har då valt att redogöra lite om ubåtarna, därav den dubbelbottnade rubriken, ett ubåtsvapen betydligt mindre beryktat och omtalat än det tyska. Jag vill hävda att den italienska krigsinsatsen är betydligt.......

Ja och Nej. De italienska ubåtarna som skulle hjälpa tyskarna i det viktigaste slaget - det om Atlanten....tillhörde
BETASOM-gruppen i Bordeaux

Båtarnas prestationer - motsvarade in Amiral Dönitz krav på kostnadseffektivitet.....
- i slutet november 1940, sänkte tyska ubåtar 1115 Bruttoregisterton per dag i Atlanten.
- de italienska nådde 200 BRT per dag.....

Dönitz (som inte speciellt gillade italienarna) ansåg att de var otillräckligt disciplinerade...kunde inte behålla sitt lugn vid fiendekontakt''

När italienska MALASPINA angrep den brittiska tankern BRITISH FAME var.....

"the officer of the watch and lookouts were on the bridge and the captain was dozing in a deckchair below". It took five torpedoes to sink the tanker and, at one point, the tanker's gunfire forced the Malaspina to submerge to safety. The Italians towed the lifeboats to safety, an act worthy of praise, but one against Doenitz's orders and leaving the submarine open to attack for 24 hours.[3]

Inte riktigt ''tyska metoder''!

28 italienska ubåtar deltog i BETASOM-operationerna, en lustig ska - var att Dönitz, som AVSKYDDE att skicka sina ubåtar in i Medelhavet - hävdade att p.g.a. strömmarna i Gibraltarsundet, kunde de aldrig mera ta sig tillbaka till Atlanten....

Alla dom 28 italienska - klarade det provet utan problem

Varjag

[Amund]

Jag tackar för uppskattande ord!

tänker på Decima MAS t.ex.

Ja dessa attackdykare var nog bland de främsta under VK2, mycket modiga och beundransvärda insatser.

grappa

Ja grappa ja........ Ja jag blir då fyllesjuk bara av att läsa ordet... Fy vilken elak dryck!

De italienska ubåtarna som skulle hjälpa tyskarna i det viktigaste slaget - det om Atlanten....tillhörde
BETASOM-gruppen i Bordeaux

Båtarnas prestationer - motsvarade in Amiral Dönitz krav på kostnadseffektivitet.....
- i slutet november 1940, sänkte tyska ubåtar 1115 Bruttoregisterton per dag i Atlanten.
- de italienska nådde 200 BRT per dag.....

Dönitz (som inte speciellt gillade italienarna) ansåg att de var otillräckligt disciplinerade...kunde inte behålla sitt lugn vid fiendekontakt''

Självklart är italienarnas krigsinsats inte mätbar med tyskarnas men med de förutsättningar man hade, sämre ledning, sämre utrustning, dålig strategi, sämre motivation, etc. kanske BETASOM:s utfall är realistiskt trots allt? Men för att ytterligare spä på nidbilden av italienarna så hade gruppen BETASOM i oktober 1940 endast lyckats sänka 8 handelsfartyg, varav 2 spanska, en jugoslav, en svensk, och en grek, 5 av dem var alltså neutrala. Som nämnts var man inte alls förberedda och rustade på samma sätt som tyskarna, med tysk hjälp rättade man till de värsta bristerna genom att man skickade officerare till ubåtsskola, sänkte tornen och kompletterade utrustningen, men resultaten kom ändå inte att tillfredsställa Dönitz. Tilläggas ska också att Dönitz sedemera använde italienarna som ensamjägare i farvatten där konvojer var mindre sannolika, en annan styvmoderlig behandling var att de inte fick dia de mjölkkossor som stödde de tyska båtarna utanför Amerika utan de fick åka hem och bunkra vilket betydligt förkortade deras operationstid.

Dykning på gång.jpg (22.74 KiB) Visad 5179 gånger

År 1942 var det mest framgångsrika året för BETASOM-gruppen med 47 sänkta fartyg, mellan 20 februari och den 12:e april sänktes 21 fartyg om totalt 125000 ton. Från och med mars -43 skulle de stora och rymliga men ack så omoderna Italienska ubåtarna fungera som lastfartyg i fortsättningen. Ubåten Leonardo Da Vinci som slutligen sänktes den 23:e maj -43 av brittiska jagare blev den mest framgångsrika med över 120000 sänkt tonnage fördelat på 17 sänkta båtar och av de ca 25 tyska ubåtar med bättre facit är de flesta låga nummer från den gyllene eran i krigets inledning.

BETA= Bokstaven B i Bordeux + SOM= Sommergibile är ubåt på italienska.

Jag gör inga anspråk på att vara särdeles kunnig på området men något generellt jag tycker mig ha noterat när det gäller tyskarnas samarbete med sina allierade, vare sig det är till havs eller på land är att man ogärna lämnar dem samma understöd som till sina egna styrkor. Tänker spontant på hur det rumänska flankskyddet norr om Stalingrad sopas bort till tyskarnas förtret, men att man samtidigt lämnat deras front helt utan verksamt pansarvärnsskydd. Om man tar hänsyn till sådana faktorer kanske vapenbrödernas insats inte alltid var så usel som tyska officerare vill göra gällande?

[gnikam4]

Jag vill minnas att jag någonstans läst att italienarna var framstående på torpedteknik, men det stämmer alltså inte?

För övrigt kan nämnas att vissa italienska förband vann stor respekt från sina brittiska motståndare under striderna i Abessinien. Så helt hopplösa var de knappast.

[varjag]

Jag vill minnas att jag någonstans läst att italienarna var framstående på torpedteknik, men det stämmer alltså inte

Jodå, dom var bra på torpedtekniken. Den moderna torpeden, Whitehead's - kan sägas vara född i Fiume. Då österrikiskt - men senare italienskt.

http://en.wikipedia.org/wiki/Robert_Whitehead

http://en.wikipedia.org/wiki/Torpedo

Torpedtraditionerna levde kvar i Fiume - och tjänade Italien bra i två världskrig.

Varjag

[panzerIV]

Ett intressant ämne som jag är väldigt intresserad av. Tyvärr så finns det inte så mycket litteratur på svenska eller engelska, dock så finns det en väldig uppsjö av böcker på italienska. Intressant är dock att det har skrivits långt mer böcker om det sk. "inbördeskriget" 1943-45 mellan partisaner och Mussolinis RSI än vad det har om åren 1922-43.

Kan bla. hänvisa till det här (engelska)forumet för den som är intresserad av att gräva efter mer information;
http://www.comandosupremo.com/forums/

Se även denna tråd om RSI;
http://frontlinjen.se/forum/viewtopic.p ... 8&p=71#p71 Allmän fakta samt lite mer ingående texter om olika enheter.

Den som är mer intresserad av "militaria-aspekten" kan även se denna tråd;
http://frontlinjen.se/forum/viewtopic.php?f=61&t=645

[varjag]

Jag har ofta undrat om Italienarna verkligen var så dåliga

Bara en snabbskiss av minnen - av mångårig läsning.
den italienska soldaten var föga motiverad av ett krig han ansåg helt onödigt....

...om den italienske soldaten får en chans ''att glänsa'' - i en specialoperation, är han subperb.....
sätt honom som anonym ''i ledet'' - och han vill bara åka hem....

det italienska flyget, kämpade mest med för svaga (italienska) motorer - i flygplan med underlägsna prestanda...
...läget bättrades ngt med licensbyggda italienska versioner av den tyska Daimler-Benz motorn - men de italienska kopiorna var aldrig lika funktionssäkra - som de tyska orginalen...

...de italienska piloterna - var väl utbildade, ofta mycket skickliga flygare och hanterade sina fpl väl....

...den italienska flottans prestationer...varierade mellan hjältemod i motgång - och kapitulation när chans gavs...

...mycket av Italiens krig, utkämpades på Balkan - där partisanerna gjorde det säkrast - ''att inte göra nåt alls''...

My tuppence f. fortsatt diskussion, Varjag

[von Adler]

Italienarna hade flera problem att brottas med.

Deras träning var ålderdomlig - officerarna tränade inte med sina förband, åt inte samma mat och inte med sina män. Sammanhållningen i förbanden blev därefter.

Italiensk utrustning var ofta av relativt sekundär kvalitét - stridsvagnarna var långsamma och tekniskt komplicerade och tenderade att gå sönder. Artilleriet var av första världskrisgårgång. Kulsprutegevären hade inte utbytbar pipa. De lätta granatkastarna var tunga, otympliga och osmidiga för lågt strodsvärde (endast 45mm).

Underhållet var dåligt planerat och logistiken organiserad efter ww1-förhållanden med statiska strider i terräng med relativt god infrastruktur (norra Italien).

Italiensk doktrin och träning fokuserade på italiens grannar i norr. Frankrike, Österrike och Jugoslavien sågs som de potentiella motståndarna. Gränserna är bergiga, ligger i det relativt industrialiserade norditalien med god infrastruktur och industri nära till hands. Bergkrigföring, med lätt artilleri och fokus på lätt rustat infanteri som inte kan räkna med understöd av artilleri (det kan vara i nästa dalgång) var fokus. Något som lämpade sig mycket illa på slätterna i södra Ryssland eller öknarna i Libyen.

Italien saknade många vitala råvaror, däribland olja och kol, något som satte hämsko på produktionen och ekonomin.

Mycket av italiens befolkning var låg- eller helt otubildade. Män som aldrig sett en traktor eller ett flygplan var betydligt mindre benägna att visa dödsföraktande mod i strid med sådana tingestar.

Italienska soldater var inte särskilt motiverade - de var inte dåliga soldater som sådana, men de hade varit en av det förra krigets segrarmakter och hade väldigt att hämnas för eller i minoriteter att ansluta, eller territorium att återerövra. Kriget var någon annans.

Flottan saknade radar, hade oerhört ont om bränsle, hade inte övat för nattstrid alls som Royal Navy (det var i och för sig Royal Navy nästan ensamma om) och saknade bra samband med flyg.

[varjag]

Ett italienskt vapenslag - som jag har stor aktning för, var ''Flygtorpederna'' - Aerosiluranti. Som med sina
Savoia SM 79 torpedflygplan nådde stora framgångar i Medelhavet. Och medförde fruktansvärda förluster - då torpedflygarna hade ett av krigets mest riskfyllda jobb....

Här - tar Aerosilurantes det brittiska slagskeppet QUEEN ELIZABETH ''under behandling''.....

aerosilurante mot slagskepp.jpg (77.07 KiB) Visad 4951 gånger

-- bilden är ur en italiensk film, jag bara sett på Caproni-muséet i Trento

http://www.museocaproni.it/

där en Savoia 79 finns bevarad. Men nedan länk till en annan om ''Flygtorpederna'' - väl värd ses, Varjag

http://www.youtube.com/watch?v=uB1edkgE ... re=related

[dtte]

Det är ju inte så konstigt att vissa Italienare utmärkte sig i kriget. Det uppseendeväckande är ju att det var en så liten andel som gjorde det. Ser man till den genomsnittliga insatsen för Italienska förband så är det svårt att komma ifrån att deras betyg oftast var IG.

Att Italien misslyckades med att ensamt besegra t.ex. Grekland säger ju det mesta. Jämför man länderna så borde ju Italien vunnit utan problem ifall någon opartisk bedömmare satt oddsen.
Det går inte att komma ifrån att det funnits något grundlägande fel med Italien när det gäller krigföring. Även under VK1 var ju deras prestation knappast imponerande. De är väl även det enda europeiska landet som lyckats med bedriften att förlora ett kolonialkrig i Afrika under 1800-talet.

Det är bara att inse att något gått väldigt snett när det gäller förmågan till krigföring och den italienska halvön de senaste 2000 åren.

[Der Löwe]

Jag delar inte din bedömning fullt ut. Vi får inte glömma att Italien skapades sent 1800tal. Innan det är det stor skillnad på de insatser som "nord Italien" har preserat, bla under renäsansen, spanska tronförldskriget, Napoleon krigen mm. De Italienska insatserna under VK 1 skiljde sig inte nämnvärt mot tex de franska. Skillnaden var att den "själsliga kolaps" som den italienska armén fick, fick större följder än den franska kolapsen, eftersom den italienska följdes av en operativ kolaps vid Isonzo när Tysk Österikiska styrkorna anföll. Den franska "själsliga kolapsen" var mer utdragen men ledde inte till någon operativ kolaps eftersom den inte avslöjades av tyskarna. Sorry OT, men svepande omdömen om "Italien", ofta skapade i Hollywood, är för mig altför svepande för att få bli oemotsagda.

[Hans]

Jag delar uppfattningen att italienarna inte var så dåliga som görs gällande.

...då torpedflygarna hade ett av krigets mest riskfyllda jobb.

Amen: http://en.wikipedia.org/wiki/VT-8#Midway

MVH

Hans