Svenskar som propagerade för svenskt deltagande på tysk sida

[pandersson2]

Flera gånger har jag läst om hur en oidentifierad höger skall ha propagerat för ett svenskt krigsdeltagande på tysk sida. Senast stötte jag på detta i en artikel av Åsa Linderborg där hon skriver om hur hon hemskt hon tyckte det var att Berlinmuren föll. Där fanns följande mening med (http://www.aftonbladet.se/kultur/article6091114.ab):

Under världskrigen ville många borgare att Sverige skulle slåss mot ryssen på Tysklands sida.

Jag undrar, vilka personer och tidningar var det som propagerade för ett svenskt uppslutande på tysk sida?

[millgard]

Framförallt så talade man nog mest om att hjälpa Finland. Att Tyskland skulle vara den hjälpbehövande tror jag inte föresvävade särskilt många utanför den relativt lilla nazianstuckna falangen inom svensk press och borgerskap. Aftonbladet möjligen...

Att man kände samhörighet med Tyskland av historiska och kulturella orsaker är en helt annan sak, kanske Linderborg missuppfattat detta?

[Hexmaster]

Under världskrigen ville många borgare att Sverige skulle slåss mot ryssen på Tysklands sida.

Jag vet en tyskvänlig tidning:

För Aftonbladet var de första åren på fyrtiotalet en skammens tid. Tidningen, ägarmässigt kontrollerad av finansmannen Torsten Kreuger, låg inrikespolitiskt folkpartiet nära men utrikespolitiskt var den klart tyskvänlig och ofta förstående för den tyska regimen. Dåtidens Aftonbladet trodde att bästa sättet att uppnå fred var att låta Hitler bli herre över hela Europa. Tysklands nya regim var inget hot mot Sverige. I stället utgjorde Tyskland ett välkommet värn mot sovjetkommunismen.

http://www.vitabussar.se/sverige.htm

Kampanjer som "Finlands sak är vår" är ju välkända. Men i det sammanhanget var Tyskland irrelevant - för de allra flesta.

Att Linderborg skriver "världskrigen" tyder redan det på att man hade ett kulturellt & historiskt perspektiv, inte politiskt. Tyskland 1939 var ju inte som Tyskland 1914.

[von Adler]

Föreslog inte Thörnell för regeringen att Sverige inte kunde vara neutralt utan måste detla på fisnk-tysk sida mot Sovjet i händelse av konflikt, tillsammans med utarbetade förslag om bygge av järnvägsbro över Torne älv, stabssamarbete med finnarna o.s.v., något som ska ha skapat hätsk stämning på mötet?

[von Adler]

Detta har jag hämtat från en internetsida och ska vara ett utdrag ur Yngve Möllers biografi över Per-Edvin Sköld från 1996:

[på statsrådsberedningen 1941-04-21]ÖB redogjorde för Sveriges militära läge i händelse av tyskt-ryskt krig och han räknade med två krigsfall, antingen att Finland höll sig neutralt eller att det slöt upp på Tysklands sida. I det senare fallet var ÖB osäker på om Sverige skulle kunna behålla sin neutralitet. I vilket fall som helst ansåg ÖB det vara ett svenskt intresse med hänsyn till vårt utsatta läge och handelsberoende av Tyskland att inta en välvillig hållning till detta land. Om Sovjet anföll Finland och om då Tyskland och om då Tyskland ville gå i krig för att hjälpa Finland, vore det absurt om Sverige inte gick i krig mot Sovjet. Tyskland skulle i ett sådant läge inte acceptera ett svenskt avslag på krav om basering och trupptransporter till Finland. den naturliga konsekvensen om vi tvingades överge neutraliteten vore att Sverige frivilligt åtog sig att understödja Finland. Vårt land borde därför förbereda deltagande i ett krig mot Sovjet, med Finland och Tyskland och helst söka föra landkriget utanför våra gränser.

Förbindelserna över Torne älv borde förbättras genom en järnvägsbro, underhåll av av en svensk armé i norra Finland ombesörjas och stabsöverläggningar hållas med företrädare för finska krigsmakten.

Reaktionen bland statsråden på detta av ÖB lämnade scenarion blev både splittrad och våldsam. I den frågestund som följde ställde Wigforss frågan om hur ÖB såg på läget om Sverige gick med i kriget på Sovjets sida, mot Finland och Tyskland!

Thörnell svarade att det vore absurt att Sverige skulle kasta sig in i ett krig mot Tyskland för den händelse de tyska kraven på Sverige gällde bistånd eller någon form av transitering för att hjälpa Finland. Wigforss reagerade starkt på ÖB svar.

ÖB avvek efter sitt anförande men efteråt blev den fortsatta debatten fortsatt hetsig och Sköld tog till orda. Han var liksom Wigforss kritisk och hade fått intrycket att ÖB hade planer på ett anfall på Sovjet i allians med Tyskland och med kraftuttryck for ut mot vad han ansåg vara en ensidig inställning av ÖB. Skölds tolkning bestreds av Günther dock att det inte kunde bli tal om någon svensk-finsk allians, då Finland redan avböjt en sådan. Westman ingrep och sade att ett förhållande präglat av misstroende mellan försvarsministern och överbefälhavaren vore ohållbart och måste medföra personalförändring. Efter en stund lugnade sig debattörerna.

[Superkuf]

Flera gånger har jag läst om hur en oidentifierad höger skall ha propagerat för ett svenskt krigsdeltagande på tysk sida. Senast stötte jag på detta i en artikel av Åsa Linderborg där hon skriver om hur hon hemskt hon tyckte det var att Berlinmuren föll. Där fanns följande mening med (http://www.aftonbladet.se/kultur/article6091114.ab):

Under världskrigen ville många borgare att Sverige skulle slåss mot ryssen på Tysklands sida.

Jag undrar, vilka personer och tidningar var det som propagerade för ett svenskt uppslutande på tysk sida?

Åsa Linderborg må vara doktor i historia, men hennes skriverier i Aftonbladet är mer ideologi och propaganda än historia. Ta tex http://www.aftonbladet.se/kultur/huvuda ... e285302.ab då Linderborg skriver "Några månader före krigsslutet öppnades en tredje front och amerikanska och brittiska styrkor deltog för första gången i mark­strider. Hade Stalin fått som han ­velat, hade vi kunnat fira D-dagen ­redan 2002, [dvs D-dagen skulle genomförts 1942] men USA och Storbritannien vägrade in i det sista att tillmötesgå ryssarna."

Att missa britternas markkrig mot tyskar från Norge 1940 och framåt borde vara omöjligt för en historiker, men Linderborg gör det - dock troligen medvetet.

Linderborg klumpar ihop första och andra världskriget, tyskvänlighet och nazism/nazismsympatier, hypotetiskt och praktiskt samt stöd till Finland resp. stöd till Tyskland. Det skulle kunna vara ett intressant diskussionsspår, men jag tvivlar på att Linderborg vill diskutera. Hon stödde en rad diktaturer och diktatorer. Nu vill hon "bevisa" att det var fullständigt "normalt" beteende genom att hävda att många svenskar före henne har stött diktaturer. Det går i mitt tycke inte så bra ...

[Wooster]

Man får nog skilja lite på begreppen också - även om många svenskar kände kulturell tillhörighet till Tyskland eller tillhörighet och sympati med Finland så är ju inte det synonymt med att man vill se ett svenskt deltagande i kriget.

Gissningvis rådde samma situation bland de som sympatiserade med de allierade - man kände sympati med saken, men argumenterade inte för ett svenskt krigsdeltagande.

[varjag]

Att man kände samhörighet med Tyskland av historiska och kulturella orsaker är en helt annan sak, kanske Linderborg missuppfattat detta?

Nej det låter inte som missuppfattning - bara svår babords slagsida

Jag undrar, vilka personer och tidningar var det som propagerade för ett svenskt uppslutande på tysk sida?

Dagsposten - var nog det organ som lutade mest åt styrbord och torde ha samlat läsare - varav en liten minoritet kan ha ivrat för sådana dumheter. Den bar i alla fall dom annonser som frestade många av de svenska gossar som blev Waffen SS-män, Varjag

http://sv.wikipedia.org/wiki/Dagsposten

[darth]

Bland annat ville Axel Rappe som var försvarstabschef fram till slutet av 1941 att gå ut som frivillig på tysk sida.

När det gäller övriga militärer förutom Rappe och Thörnell så är det väl troligt att de återfinns på den lista över militärer som ingick i krigsorganisationen och som även fanns med i säkerhetstjänstens register över nationalsocialister. Förteckningen gjordes på begäran av militärledningen efter den 9 april 1940 eftersom man fruktade förräderi inom militären vid ett eventuellt tyskt angrepp..

Förteckningen var klar 15 april och omfattade 175 officerare, däribland 6 generaler, 2 amiraler och 20 överstar, och 90 underofficerare/underbefäl/stamanställda.

[von Adler]

Finns det någonstans man kan få tag på den listan?

[Stilleben]

Finns det någonstans man kan få tag på den listan?

Ja, jag undrar detsamma!

Jag har under "Var verkligen svenska officerare nazianstuckna", viewtopic.php?f=6&t=27047, redovisat ur några statliga utredningar om detta. Det du åberopar finns inte omnämnt. Källa ?

[darth]

Finns det någonstans man kan få tag på den listan?

Ja, jag undrar detsamma!

Jag har under "Var verkligen svenska officerare nazianstuckna", viewtopic.php?f=6&t=27047, redovisat ur några statliga utredningar om detta. Det du åberopar finns inte omnämnt. Källa ?

Källan är Helene Lööws avhandling Hakkorset och Wasakärven från 1990. Under arbetet med avhandlingen hade hon tillgång till SÄPO:s arkiv under förutsättning att de registrerade personerna avidentifierades, så jag har tyvärr inga namn att koppla till listan.

Å andra sidan fanns det ett antal högre befäl som inte gjorde någon hemlighet av att de var medlemmar/sympatisörer med nazistiska/högerextrema organisationer och som sannolikt finns med på listan.
T ex fanns flera generaler som var medlemmar/sympatisörer till det högerextrema och antisemitiska SNF, bl a generalmajor Nils Rosenblad som gav ekonomiskt stöd till partiets tidning dagsposten.

[Stilleben]

Finns det någonstans man kan få tag på den listan?

Ja, jag undrar detsamma!

Jag har under "Var verkligen svenska officerare nazianstuckna", viewtopic.php?f=6&t=27047, redovisat ur några statliga utredningar om detta. Det du åberopar finns inte omnämnt. Källa ?

Källan är Helene Lööws avhandling Hakkorset och Wasakärven från 1990. Under arbetet med avhandlingen hade hon tillgång till SÄPO:s arkiv under förutsättning att de registrerade personerna avidentifierades, så jag har tyvärr inga namn att koppla till listan.

Å andra sidan fanns det ett antal högre befäl som inte gjorde någon hemlighet av att de var medlemmar/sympatisörer med nazistiska/högerextrema organisationer och som sannolikt finns med på listan.
T ex fanns flera generaler som var medlemmar/sympatisörer till det högerextrema och antisemitiska SNF, bl a generalmajor Nils Rosenblad som gav ekonomiskt stöd till partiets tidning dagsposten.

Det låter graverande, men alla skildringar från den 9 april och därefter talar om en mycket hög motivation bland både värnpliktiga och befäl om att med alla krafter avvärja ett tyskt angrepp.

Bl.a. Gösta Bohmans bok "I världskrigets skugga", som upptar brevväxlingen med hustrun 1940-1944, ger god bild av detta. Han var chef för ett kanonbatteri under beredskapen, bl.a. från mitten av april till maj 1940 vid Skåne-kusten.

Rätt självklart för vem kunde sympatisera med de tyska blixtöverfallen på Danmark och Norge, två länder som levde i den djupaste fred?!? En hel del officerare hade kanske sympati för Tyskland, men knappast med detta.

Under operation Barbarossa i juni 1941, åtminstone under inledningsskedet, är det känt att det fanns flera officerare, som med sin rätt naturliga antikommunism och med sin vilja att hjälpa Finland, inte var främmande för att dra i fält där. Men kunde de därmed betraktas som säkerhetsrisker!?!

Jag kopierar här ett inlägg av mig, för att närmare belysa detta, från "Var verkligen svenska officerare nazianstuckna", viewtopic.php?f=6&t=27047&start=45 :

---------- (De) ansåg att vid ett nytt krig Sovjet-Finland att Sverige måste hjälpa Finland och därmed som man ansåg även Sverige. Det behövde således inte alls innebära att man var villig att släppa in tyskarna här! Tyskarnas härjningar under ockupationen i Norge gjorde nog snart också en sådan tanke rätt omöjlig!

Ett bra exempel är ju Överbefälhavaren Olof Thörnell, som inför "Operation Barbarossa" vid en föredragning inför Regeringen förordade deltagande på Finlands sida i kriget. Det väckte ilska hos flera av regeringens ledamöter och det ifrågasattes om han kunde vara kvar som ÖB. Det fick han dock vara, bl.a. eftersom han ansågs vara fullständigt lojal.

Försvarsstabschefen Samuel Åkerhielm skrev t.o.m i sin dagbok, att han hoppades att ryssarna skulle angripa den av regeringen under stor vånda beviljade genomtransporten av Engelbrektsdivisionen och därmed tvinga Sverige in i kriget på finsk-tysk sida! Detta hindrade honom inte från att vara fullständigt lojal mot Sverige. Bl.a. hade han tillgång till hela den omfångsrika, av försvarets kryptoavdelning uppsnappade och dechiffrerade tyska teletrafiken för bestämmande om hur materialet skulle hemlighållas och utnyttjas. Först under 1942 blev tyskarna från finskt håll tipsade om att svenskarna kanske kunde dechiffrera deras teletrafik. De vidtog f.ö. då helt otillräckliga åtgärder varför svenskarna under ytterligare c:a ett år kunde dechiffrera och följa trafiken".

[pandersson2]

Är det verkligen ingen som kan nämna en svensk som propagerat för svenskt krigsdeltagande på tysk sida? Det närmaste som funnits har varit att inom slutet sällskap har militärer ansett att Sverige om man ej skulle kunna undvika krigsdeltagande skulle hellre vara med Tyskland än med Sovjetunionen. Om det inte finns mer, så verkar ju påståenden om att många velat att Sverige skulle deltaga som rena falsifikationen av historien.