Mobilisering och krigsförberedelser

[Ragnar Svedje]

Jag har funderat lite grand på den mobilisering och framförallt brist på mobilisering som gjort att en angripare gång efter annan kunnat överaska en motståndare, trots att rationella och högst påtagliga varsel har funnits. Jag tänkte att vi i denna tråd skall diskutera lyckade och misslyckade mobiliseringar (inklusive kapitulation utan strid) samt den inneboende logik i själva mobiliseringen som tycks göra att regeringar ofta väntar tills det är för sent i hopp om att undvika krig.

Detta ämne kan säkert diskuteras från krig idag och flera hundra år tillbaka, men jag väljer att inskränka just denna diskussion till WWII eftersom det skedde många exempel på misslyckade mobiliseringar just då och eftersom den rörliga krigföringen gjorde att försenade mobiliseringar straffades extra hårt vid den tiden.

Den första misslyckade mobiliseringen under WWII var enligt min mening Tjeckoslovakiens 1938. Den tjeckiska regeringen hade gjort allt rätt under mellankrigstiden och förberett sig med ordentliga försvarsbudgetar under flera år vilket resulterat i en mycket stark försvarsgördel mot gränsen till Tyskland. Vidare så var den tjeckiska armen modern, välutrustad och välövad. När Tyskland framförde territoriella krav på Tjeckoslovakien, genomfördes vissa försvarsåtgärder och när förhandlingarna i Munchen var klara genomfördes en mobilisering i Tjeckoslovakien men trots detta valde den Tjeckiska regeringen att ge sig utan strid. Detta trots att ledande generaler besökte statsministern och försökte övertala honom att slåss.

Den andra misslyckade mobiliseringen var Polens. Tyskland framförde återigen territoriella krav på Polen och hotade med krig om Polen mobiliserade. Vidare så upplevde Polen ett hårt tryck från sina allierade att inte mobilisera för att istället försöka undvika kriget genom förhandlingar.

Finland räknas till de lyckade exemplena, inte därför att de mot alla odds lyckades bevara sin självständighet efter vinterkriget utan därför att de mobiliserade i tid och därför att regeringen aldrig tvekade att göra motstånd när det begav sig.

Tredje misslyckade mobiliseringen var Norges. Det fanns gott om varningar om att både England och Tyskland ville kränka Norges suveränitet och ockupera hela eller delar av Norge. Generalstaben bönade och bad om en mobilisering de sista dagarna men talade för döva öron. Viljan att bevara freden var så stor att regeringen hellre blundade hårt än mobiliserade.

Hoppar över Danmark, då den lilla armen verkar har varit ganska gott förberedd men helt enkelt inte förmådde göra stort motstånd mot den tyska övermakten.

Sverige drabbades aldrig av kriget, men till trots för att krig rasat i Sveriges närområde hade vi inte någon särskilt hög militär beredskap. Ifall Tyskland valt att landstiga i Sverige också så kan vi utan att vidare diskutera krigsutgången konstatera att vi inte hade mobiliserat i tid.

Nästa exempel är Holland och Belgien som var neutrala och hoppades undgå kriget. Belgien hade starka gränsbefästningar mot Tyskland och hade hösten 1939 påbörjat konstruktionen av den sk KW-linjen beståendes av fort, pansarhinder och vallgravar. Av en tillfällighet blev den klar i Maj månad precis när invasionen kom. Att den Belgiska regeringen inte mobiliserade och sprängde gränsbroarna till Tyskland och "östra Holland" dagarna efter den tyska invasionen av Norge och Danmark är anmärkningsvärt. Helst med tanke på att ett Tyskt flygplan i Januari 1940 hade nödlandat i Belgien med kartor och krigsplaner för ett tyskt anfall mot Belgien. Den Belgiska regeringen och försvarsstaben var informerad men valde att avstå mobilisering.

Holland hade klarat sig igenom hela första världskriget genom strikt neutralitet och hoppades så även denna gång. Snarlik situation som Belgien, varför ingen Holländsk mobilisering och sprängning av gränsbroarna till Tyskland dagarna efter 9 april? En annan krigsförberedelse som Belgien och Holland kunde ha gjort var att flytta guldreserven till ett säkert ställe.

Frankrike hade varit i krig med Tyskland i nio månader och var efter vad jag kan bedömma mobiliserade och klara vid det tyska angreppet. Det finns dock ingen anledning att hylla Frankrike för sin mobilisering, troligen hade de flesta länder hunnit mobilisera och förbereda sig på nio månader efter en formell krigsförklaring.

Därefter var det Jugoslaviens tur att genom bristande krigsförberedelser bjuda en fiende på enorma initialframgångar. Landets sak kompliceras något av att Jugoslavien först skrev under ett avtal med Tyskland, vilket ledde till gatuprotester och statskupp. Men det ändrar dock inte på det faktum att under den tid som den nya regeringen satt vid makten genomfördes ingen allmän mobilisering, och inga gränsbroar sprängdes. Regeringen erbjöd Tyskland att åter skriva på avtalet i utbyte mot Fred strax innan tyskarna slog till. Jugoslaviens regering hade i lugn och ro studerat Tjeckoslovakien, Polen, Norge, Danmark, Holland och Belgien. Trots det verkade den faktor X som jag efterlyser i denna tråd så att Jugoslavein trodde de skulle lyckas med vad alla andra misslyckats med.

Sedan har vi Rumänien som undlät att mobilisera och bjuda motstånd när en tysk-italiensk skiljedom gav bort en tredjedel av landet till Ungern. Samma sak något senare när Sovjet kapade åt sig Bessarbien.

Därefter kommer Tysklands angrepp på Sovjetunionen där det återigen fanns gott om illavarslande tecken och underättelser som tydde på krig men där Stalin väntade och vägrade mobilisera och göra tillräckliga krigsförberedelser. Intressant att notera är att mobiliseringssjukan drabbar demokratier såväl som mjuka och stenhårda diktaturer. Till och med stenhårda diktaturer med en paranoid ledare kan drabbas av mobiliseringsjukan!

Därefter Japans angrepp på USA. Gott om illavarslande tecken och underrättelser men ingen mobilisering och heller inga nämnvärda krigsförberedelser.

Så vad är denna faktor X som gör att regeringar drabbas av stora skälvan när sunt förnuft och militära rådgivare säger mobilisering och man trots detta väljer passivitet?

I samtliga fall jag räknade upp ovan så skulle en mobilisering inneburit ekonomiska påfrestningar, och produktiviteten i landets näringsliv skulle ha reducerats. Kan det vara orsaken?

I samtliga fall skulle mobilisering och krigsförberedelser varit reversibla åtgärder. När situationen lugnat ner sig kunde man ha demobiliserat gradvis och återgått till det normala efter en månad eller två utan vidare.

När man tänker på Sveriges uppladdning 1808 när dåvarande militär befälhavare fick reda på Rysslands krigsplaner mot Finland blir man betänksam. Varför kunde så mycket göras så fort på den tiden när det tog betydligt längre tid att bygga upp ett anfallsföretag? Hade regeringar vid tiden för WWII blivit invaggade i någon slags falsk trygghet över att det gick så fort att mobilisera att man inte behövde trycka på knappen förrän klockan var fem i tolv?

Eller är det en inneboende mänsklig rädsla för att fatta stora och avgörande beslut som spökar? Vänta och se, inhämta mer information, se vad som händer. Istället för näven i bordet: mobilisering slåss till sista man!

Vad tror ni?

[ola]

Sveriges fall får man redan backa tillbaka till 1925 års försvarsbeslut där krigsmakten
näst intill "slaktades".

Regeringen Edén hade 1919 tillsatt en försvarsutrednng med uppgift att föreslå hur kostnaderna för försvaret skulle kunna sänkas jämfört med försvarsbeslutet 1914. Utredningen var klar 1923 och den borgerliga majoriteten hade lyckats enas om en kostnadsram på 120 miljoner kronor per år, det vill säga 62 miljoner kronor lägre än försvarsbeslutet 1914. Egentligen hade högern endast med tvekan anslutit sig till majoriteten och socialdemokraterna hade reserverat sig.

Bland de politiska partierna gjorde man helt skilda bedömningar av hur omfattande försvarsmakt Sverige behövde. Enligt den politiska högern utgjorde Ryssland i ett längre perspektiv fortfarande ett hot mot Sverige. Rysslands politiska och ekonomiska svårigheter under 1920-talet var endast av övergående natur. Genom Sveriges inträde i Nationernas förbund hade risken ökat att Sverige drogs in i ett krig.

Hos de frisinnade hänvisade man till Rysslands och Tysklands svaga ställning, tillkomsten av Nationernas förbund och den krigströtthet man trodde många nu omfattade efter första världskriget. De frisinnade hade stora förhoppningar till internationella överenskommelser om nedrustning.

Socialdemokraterna förutsåg en varaktig och stabil period av fred. Detta läge kunde inte motivera ett starkt försvar för att slå tillbaka överraskningsangrepp. Ett krig i Europa skulle istället föregås av försämrade internationella relationer och ge tid för nödvändig upprustning. För tillfället behövde Sverige endast ett neutralitetsförsvar för att avvisa andra staters gränskränkningar.

Förslaget om framtidens försvar mötte flera svårigheter under riksdagsbehandlingen. 1925 gick den socialdemokratiska regeringen Sandler med på ett i huvudsak frisinnat förslag som innebar en kostnadsram på 107 miljoner kronor årligen

Bland riksdagens beslut märktes för övrigt även lagen om etiskt samvetsömmas värnplikt. Försvarsminister var Per Albin Hansson. Den nya härordningen innebar att arméfördelningarna minskade till 4 och att ett stort antal regementen och kårer slopades. Närmare bestämt 17 militärförband lades ned. Värnpliktstiden sänktes till 140 dagar för huvuddelen av de värnpliktiga och många värnpliktiga överfördes till ersättningsreserven. Arméns och marinens flygstridskrafter slogs samman till den nya försvarsgrenen Flygvapnet. (källa wikipedia)



När då VKII bröt ut så var krigsmakten tvungen att mer eller mindre tvungen att "stampa" ur
en stor krigsorganisation och utöka den.
Detta gjordes ju då inte i en handvändning och tog flera år innan den blev stark.
från räknat 1937 till 1939 års krigsorganisation så gjordes inte så mycket om man
då jämför vad som skedde när från 1941 till 1943 års krigsorganisation.

Sedan något som även expanderades rejält var flygvapnet och kustartilleriet.

tittar man löst på vad som fanns i krigsslutet på armen så fanns bla följande:

3 kårer
10 fördelningar
3 pansarbrigader
1 motorbrigad
1 cykelbrigad
Gotlandstrupper
Bodens fästning
lokalförsvarsförband
m.m.

[ola]

Norges del....

Hade dom som sagt fått chansen att få mobilisera fullt ut.
Så hade de Tyska förbanden lite tuffare att genomföra invasionen
och då med högre förlustsiffror.

Sedan bet ju det få Norska förbanden ifrån sig ganska bra och
gav Tyskarna en del huvudvärk och dyrbara förluster.

[Ragnar Svedje]

Sveriges fall får man redan backa tillbaka till 1925 års försvarsbeslut där krigsmakten
näst intill "slaktades".

När då VKII bröt ut så var krigsmakten tvungen att mer eller mindre tvungen att "stampa" ur en stor krigsorganisation och utöka den.

Det är inte riktigt det som jag efterlyser. Givet förutsättningarna kan en regering agera kraftfullt och beslutsamt, eller passivt och velande.

Den svenska regeringen tror jag skulle agera ungefär som den norska, vänta och se. Och se sig besegrad. Jag tror inte riktigt en majoritet av Per-Albins regering hade någon självklar vilja att göra motstånd mot en stor och mäktig fiende som Nazityskland. Och när den viljan saknas så spelar det egentligen ingen roll vad försvaret har haft för budget de senaste 15 åren.

[ola]

Den andra misslyckade mobiliseringen var Polens. Tyskland framförde återigen territoriella krav på Polen och hotade med krig om Polen mobiliserade. Vidare så upplevde Polen ett hårt tryck från sina allierade att inte mobilisera för att istället försöka undvika kriget genom förhandlingar.

De slogs tappert och gav Tysken en del näsknäppar....
men 2-frontskrig är inget som detta land mådde bra av.

[Ragnar Svedje]

Hade dom som sagt fått chansen att få mobilisera fullt ut. Så hade de Tyska förbanden lite tuffare att genomföra invasionen och då med högre förlustsiffror.

Sedan bet ju det få Norska förbanden ifrån sig ganska bra och gav Tyskarna en del huvudvärk och dyrbara förluster.

Norge fick inte chansen att mobilisera fullt ut. Det hade avgörandet i egna händer, de kunde ha tagit sig tid att mobilisera fullt ut och spärra alla fjordar med minor. Då hade man enligt min mening minskat krigsrisken betydligt och ökat sina vinstchanser avsevärt.

Men de gjorde aldrig det. Regeringen väntade och avvaktade. Varför?

Varför var det ingen som mindes det rommerska talesättet: Vill du ha fred, förbered dig för krig?

[ola]

Sveriges fall får man redan backa tillbaka till 1925 års försvarsbeslut där krigsmakten
näst intill "slaktades".

När då VKII bröt ut så var krigsmakten tvungen att mer eller mindre tvungen att "stampa" ur en stor krigsorganisation och utöka den.

Det är inte riktigt det som jag efterlyser. Givet förutsättningarna kan en regering agera kraftfullt och beslutsamt, eller passivt och velande.

Den svenska regeringen tror jag skulle agera ungefär som den norska, vänta och se. Och se sig besegrad. Jag tror inte riktigt en majoritet av Per-Albins regering hade någon självklar vilja att göra motstånd mot en stor och mäktig fiende som Nazityskland. Och när den viljan saknas så spelar det egentligen ingen roll vad försvaret har haft för budget de senaste 15 åren.

Hos de frisinnade hänvisade man till Rysslands och Tysklands svaga ställning, tillkomsten av Nationernas förbund och den krigströtthet man trodde många nu omfattade efter första världskriget. De frisinnade hade stora förhoppningar till internationella överenskommelser om nedrustning.

Texten ovan ger en liten fingervisning på hur staten hade för tanke vid den tidpunkten (1925).
Sedan är väl det som sagt en viss form av "fredstänkande/inte kommer de hända oss" rådde i Sverige.

[Kapten_Gars]

Skall man diskutera ämnet så är det bra om beskrivningen av det historiska förloppet bygger på korrekta fakta.
Tex så mobiliserade Belgien redan i augusti 1939 och när kriget bröt ut i september så var 16 belgiska divisioner redo i sina utgångsgrupperingar. Pga den verlighetsfrämande neutralitetspolitiken som förts sedan 1936 så var 2/3 av förbanden grupperade mot franska gränsen för att inte reta Hitler i onödan. Dock så korrigerades detta snart och från och med november 39 så var 14 av 20 divsioner grupperade i försvarsställningar mot tyska gränsen.

Att spränga broarna hade varit en krigshandling så det var något man väntade med i det längsta, dock så ledde januari incidenten till att man ökade samarbetet med britter och fransmän samt att man varnade tyskarna via diplomatiska kanaler. Dock så gick man inte så långt så att man övergav neutraliteten

Även Nederländerna mobiliserade sin arme redan 1939 och man satte raskt igång med att rusta upp och bygga ut försummade försvarslinjer. Bla så genomfördes en effektiv utförd upprustning av den s.k Grebbe-linjen. PRecis som i fallet Belgien så innebar dock neutraliteten att man spred sina förband åt alla håll i inledningskedet.

Både Belgien och Nederländerna led av att de var små och hade klart begränsade resurser. Att sätta länderna på total krigsfot var otänkbart och möjligheterna till att expandera respektive krigsmakt var små. (Jämför med hur lång tid det tog för Sverige att råda bot på bristerna som rådde i september 39.) Dock så försökte man råda bot på bristerna så gott det gick.

[Ragnar Svedje]

Både Belgien och Nederländerna led av att de var små och hade klart begränsade resurser. Att sätta länderna på total krigsfot var otänkbart och möjligheterna till att expandera respektive krigsmakt var små. (Jämför med hur lång tid det tog för Sverige att råda bot på bristerna som rådde i september 39.) Dock så försökte man råda bot på bristerna så gott det gick.

Tack för att du korrigerade mig.

Hur stor del av Belgiens respektive Hollands försvarsmakt mobiliserades? Att de inte sattes på "total krigsfot" betyder väl någon form av partiell mobilisering.

Sedan gissar jag att den snabba tyska marschen genom Belgien och Holland innebar att respektive försvarsmakt "överrumplades", dvs att soldaterna inte sov med stövlarna på. Och då vill jag nog räkna dessa länder till skaran av "sen mobilisering med otillräckliga krigsförberedelser" ändå.

[G:son]

En bidragande faktor till de sena mobiliseringarna är förstås kostnaden. Det kostar pengar att mobilisera en armé, och eftersom alla berörda länder torde ha haft ett stort antal värnpliktiga soldater, stannar en stor del av det civila samhället i samband med en mobilisering, vilket ytterligare förvärrar finansieringsproblemen. Det skulle inte förvåna mig, om inte det är den huvudsakliga orsaken till att man mobiliserade för sent i många fall.

Tyskland hade ju samma problem, landet var mer eller mindre bankrutt 1939. Men de löste problemet genom att kuva land efter land och tömma statskassan i dem.

/G:son

[Stefan]

Intressant frågeställning.
Det finns ju fler exempel: de baltiska staterna...

Vad gäller Tjeckien så konsulterade de ju sina allierade, inte minst Frankrike och Storbrittanien.

Sovjet var villig att sända hjälp. Men Polen var rädda för/ovilliga att låta sovjetiska trupper passera via Polen, så Polen sa nej till dylika passager. Så det som faktiskt kunde ha skickas vore 2000 fallskärmshoppare som Sovjet erbjöd. Bättre än ingenting, men det skulle inte räcka nånstans i ett fullskaligt krig.

Många tjecker kämpade under ww1 på Frankrikes sida. Så de reste till förhandlingsbordet iklädda sina franska uniformer och fullbehängda med sina franska ordnar. Inte hjälpte det någonting... Franska delegaterna undvek deras blickar och låtsades som ingenting....
Britterna ville inte heller. De menade att de måste ha ytterligare ett par år för att mobilisera. (jag har för mig att det ena av länderna var inte helt omöjlig, men när inte partnern ville, så... till slut sa bägge nej.).
Och det är klart, när Frankrike och Storbrittanien inte ville gå i krig, så då ville de inte heller ha krig. Dvs utövade påtryckningar mot de så gott som helt övergivna tjeckerna att INTE försvara sig...

Det är inte lätt att ta till vapen när man har blivit lämnad ensam av alla sina vänner (utom Sovjet som gav ljummen men dock visst stöd). När inte ens grannen Polen var ivrig att hjälpa till (lite senare tog de ju sin bit av kakan som vi alla minns - den större, tjeckiska delen av det polsktalande Teschnen-området).
Man kan mycket väl kämpa mot en övermakt om man hoppas att det kommer hjälp till slut. Men när man vet att det inte kommer någon hjälp, att inte ens flyktingar kommer att bli emottagna nånstans... Kanske rent av att man blir angripen även av Frankrike och Storbrittanien...
De gav de upp och hoppades på det minst dåliga...

[Hans]

Intressant tråd, jag delar G:son's tankar om att det är dyrt att mobilisera fullt ut, varje dag kostar massor. Så som svar på varför man tvekar så finns det två kraftiga anledningar, rädsla för att provocera fram något (tänk VK1) och ren snålhet

MVH

Hans

[Ragnar Svedje]

G:son och Hans, ni väljer den ekonomiska förklaringen. Helt sant att om alla män i vapenför ålder går från avlönat arbete till militär beredskap så påverkas ekonomin på många plan. Nationens, arbetsplatsens (företagets) och inte minst den enskilda familjens ekonomi.

Vad tror ni om den psykologiska effekten? Att en vald regering helt plötsligt får en skarp situation på halsen och börja darra på manschetten när det kritiska beslutet skall fattas. Att de på något sätt önskar fred så innerligt och att mobiliseringsbeslutet därför sitter väldigt långt inne.

[Hans]

Vad tror ni om den psykologiska effekten? Att en vald regering helt plötsligt får en skarp situation på halsen och börja darra på manschetten när det kritiska beslutet skall fattas. Att de på något sätt önskar fred så innerligt och att mobiliseringsbeslutet därför sitter väldigt långt inne.

1) Ekonomiska orsaker
2) Rädsla att provocera
3) En psykologisk skyddsmekanism som träder i funktion, lite strutsmentalitet (faktoid, vi vet Hex ).

Tja, varför inte?

MVH

Hans

[Ragnar Svedje]

Intressant frågeställning.
Det finns ju fler exempel: de baltiska staterna...

Det är inte lätt att ta till vapen när man har blivit lämnad ensam av alla sina vänner.

Man kan mycket väl kämpa mot en övermakt om man hoppas att det kommer hjälp till slut. Men när man vet att det inte kommer någon hjälp, att inte ens flyktingar kommer att bli emottagna nånstans.

De gav de upp och hoppades på det minst dåliga...

Stefan, jag glömde Baltstaterna! Tack.

Det du skriver anspelar på den psykologiska aspekten, ensam och övergiven, kämpa mot övermakt och hoppas på det minst dåliga. Det låter som defatism.

Det genomfördes en lyckad mobilisering och moralen var enligt vad jag kan förstå god både bland de högre officerarna och bland gemene man, samt hos befolkningen i övrigt. Det var endast den politiska ledningen som svek i sanningens minut. Inte minst visar allmänhetens reaktion på den tyska inmarschen på att de kände sig orättfärdigt behandlade (och i konsekvensens namn skulle ha känt sig rättfärdiga om det blivit krig).