Svensk förintelse: Nazi-arkiv med judar

Diskussioner kring andra världskriget. Tillägnad vår saknade medlem varjag
Skriv svar
Användarvisningsbild
Stellan Bojerud
Saknad medlem †
Inlägg: 9662
Blev medlem: 12 juni 2005, 06:23
Ort: Stockholm

Re: Nazister och lojaliteten mot Sverige

Inlägg av Stellan Bojerud » 9 februari 2008, 07:41

affe skrev:
Stellan Bojerud skrev:Jag kom att tänka på att ytterligare två personer med nz-bakgrund är offentliga.
Archibald Douglas, generalmajor och chef för övre Norrlands trupper 1937-42 skall, enligt vissa källor, varit en av grundarna/organisatörerna av Nationalsocialistiska Blocket.

Sant eller falskt?

Trevlig helg, alla!

/a
Archibald Douglas figurerar i utkanten till flera nz-rörelser och det är enligt min uppfattning klarlagt att han hade en roll i tillkomsten av tämligen misslycksade NSB. Douglas var emellertid inte "riktig" nazist utan högerextremist.

Användarvisningsbild
loop
Stödjande medlem 2024
Inlägg: 1851
Blev medlem: 3 juli 2002, 03:38
Ort: Götet

Inlägg av loop » 9 februari 2008, 09:18

NSB var verkligen ett lustigt försök. Det verkar ju som att de fått med flera kända försvarsivrare på högerkanten, men att de inte riktigt fattade vad partiet ville. De hade kanske fattat vilket misch-masch till ideologi högerextremism oftast är och försökte dra nytta av det. De visade ju iallfall att alla företrädare måste veta vad som gäller och inte prata om olika saker.

Men jag tycker inte man ska dra allt för höga växlar på att folk satte Sverige framför Tyskland, de kan ju ha haft riktigt otrevliga åsikter ändå. Förmodligen så kom angreppet mot skandinavien som en överaskning för många av dem. Många års pratade om arier, broderfolk, raser mm sätter väl sina spår och inverkar menligt på hur man tänker i olika frågor.. I den moderna nazismen så är det mycket roliga saker i dessa frågor. Rasfrågan, judefrågan, flyktingmottagande och nationalismen kolliderar ju emellanåt:) Speciellt palestinier och jugoslaver verkar vara jobbiga att förhålla sig till.

Användarvisningsbild
Stellan Bojerud
Saknad medlem †
Inlägg: 9662
Blev medlem: 12 juni 2005, 06:23
Ort: Stockholm

Ett grundläggande problem

Inlägg av Stellan Bojerud » 9 februari 2008, 09:35

Ett grundläggande problem är den otillräckliga definitionen av vad som menas med nazism och nazister.

Detta leder till att olika debattörer använder samma rubricering nazist, men tolkar in olika värderingar i begreppet.

Svensk och tysk nazism är inte samma sak. Utvecklingen av nationalsocialismen i Sverige och nazismen i Tyskland gick i helt olika banor.

Ursprunget är detsamma, nämligen 1893 bildade Deutschnationaler Arbeiterbund. Hitler kommer in i bilden 19 oktober 1919.

24 februari 1920 antog Deutsche Nationalsozialistiche Arbeiterpartei ett partiprogram med 25 punkter, som bl a var antikapitalistiskt och antiklerikalt. I april 1920 böt partiet namn till Nationalsozialistiche Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP). NSDAP var en vänsterpolitisk rörelse.

1925-1926 uppstod spänningar mellan NSDAP:s vänsterfalang (Bröderna Strasser m fl) och Hitler-falangen, som förkastat 25-punktsprogrammet och sökte stöd från kyrkan och kapitalet.

1930 sprack NSDAP och Otto Strasser m fl uteslöts ur partiet.

1934 lät Hitler mörda ledarna för NSDAP vänsterfalang, bl a Ernst Röhm och Gregor Strasser.

NSDAP saknade helt och hållet ett ordnat partiprogram, men byggde i praktiken på följande programelement:

* Ledarkult och tron på Hitlers ofelbarhet (liksom påven)
* Antisemitism
* Socialdarwinism
* Behov av "Lebensraum" på de slaviska folkens bekostnad

Nationalsocialismen i Tyskland genomgår alltså en påvisbar förändring mellan 1920 och 1930. Efter 1933 sker en stegvis alltmer brutalisering av förtrycket mot judarna, som 1942 mynnar ut i Förintelsen.

Nationalsocialismen i Sverige genomgår inte dessa förändringar, utan bibehåller den inriktning som den tyska rörelsen hade på 1920-talet och är en vänsterpopulistisk rörelse.

Detta framgår klart i oktober 1938, då Sven Olov Lindholm bryter med Tyskland och Hitler samt döper om rörelsen till Svensk Socialistisk Samling. SSS hade ett skrivet partiprogram med 10 punkter.

Det går inte att med automatik tillskriva de svenska nationalsocialisterna samma åsikter och handlingar, som kom till uttryck i Hitlers Tyskland. Att göra det leder tankarna fel.

De svenska nationalsocialisterna hade ett antisemitiskt program och det är illa nog. Det är emellertid på intet sätt belagt att de var beredda att gå till sådana extrema och fruktansvärda handlingar som skedde i Tyskland och tyskockuperade länder.

Jag anser att:

1. Det är belagt att de svenska nationalsocialisterna upprättade listor över judar i syfte att i händelse av att de kom till makten diskriminera judarna. Det är belagt att de hade för avsikt att förtrycka Sveriges judar på ett sätt som motsvarade de tyska Nürnberglagarna. Det är illa redan i sig.

2. Det är däremot inte belagt hur långt de svenska nationalsocialisterna i realiteten var beredda att gå i förtrycket mot judarna. Det kan vi dessbättre inte veta, eftersom de aldrig fick tillfälle att omsätta sin politik i praktiken.

3. Aftonbladets skriverier om "svenska förintelsen" och "dödsläger i Sjöbo" med mera sådant har inte fog för sig. Påståendena utgår endast från Henning Palms uppgifter från 1982. Dessa motsägs av den faktiska utvecklingen samt att vare sig SÄPO eller SSU har några uppgifter därom.

4. Tage Erlander och Torsten Nilsson hade insyn i "fallet Sjöbo". Socialdemokratin sökte på alla sätt bekämpa nazismen. Hade det funnits något i Sjöbo, som socialdemokraterna kunnat använda för att bekämpa nazismen, hade detta lyfts fram och utnyttjas redan på 1930-talet och inte först 1982.

5. Jag kan inte frigöra mig från tanken att Henning Palms påståenden 1982 var ett led i en kampanj mot främlingsfientlige Sven-Olle Olsson (c) i Sjöbo.

Användarvisningsbild
Stellan Bojerud
Saknad medlem †
Inlägg: 9662
Blev medlem: 12 juni 2005, 06:23
Ort: Stockholm

Växlar?

Inlägg av Stellan Bojerud » 9 februari 2008, 09:50

loop skrev:
Men jag tycker inte man ska dra allt för höga växlar på att folk satte Sverige framför Tyskland, de kan ju ha haft riktigt otrevliga åsikter ändå.
Avsikten är endast att belysa det faktum att svenska nazister inte med automatik var beredda att följa Hitler på bekostnad av Sveriges självständighet.

Graden på hur otrevliga åsikter de hade torde variera från individ till individ, men samtliga nazister och deras medlöpare faller in under rubriken otrevliga.

Användarvisningsbild
loop
Stödjande medlem 2024
Inlägg: 1851
Blev medlem: 3 juli 2002, 03:38
Ort: Götet

Inlägg av loop » 9 februari 2008, 10:05

Det där med vänster, kan jag inte direkt gå med på. Nu är jag inte så bra på vilka av de olika grupperna som gjorde vad. Men det fanns svenska grupper som hade stöd från Tyskland väldigt länge(bla fd socialistiska partiet). Sen så kan man diskutera definitionen av anti-kapitalism/kapitalism rätt länge, misstänker att vi har helt olika definitioner och att även jag och NSDAP har olika definitioner. I Tyskland så gjorde de ju sig till motståndare till vänstern rätt snabbt och vänskapen med de fascistiska italienska och spanska rörelserna, hade knappast funnits om det varit några vänsterrörelser.
Något som man även bör tänka på är att det i Sverige är en rätt kaosartad och ganska liten rörelse och folk verkar ha bytt organisation ibland, i vissa fall rätt ofta. Dubbelorganisering verkar ju inte heller ha varit nåt ovanligt. Det gör att jag tycker det är svårt att definera dem tydligt. Så jag tycker inte att man ska haka upp sig så mycket på Lindholms brytning med Tyskland. Speciellt inte med tanke på att Sveaborg uppstod efter brytningen. En sak som gäller alla högerextrema rörelser är ju att man får se mer till deras handlingar än till vad de säger.

Annars håller jag med dig. Lever Henning Palm?

Användarvisningsbild
Stellan Bojerud
Saknad medlem †
Inlägg: 9662
Blev medlem: 12 juni 2005, 06:23
Ort: Stockholm

Lindholms partiprogram

Inlägg av Stellan Bojerud » 9 februari 2008, 10:16

Lindholms partiprogram:

1. Sund och livskraftig folkstam
2. Stark regeringsmakt och korporativ fackriksdag
3. Nationell planhushållning
4. Jordbruket som modernäring
5. Social rättvisa
6. Kvinnornas aktiva medverkan i samhällsarbetet
7. Nordisk kulturförnyelse
8. Svensk rättsutövning i nordisk anda
9. Brytande av det judiska inflytandet
10. Nordiskt statsförbund och effektivt folkförsvar

Som synes var detta partiprogram ett hopkok på idéer som spänner över hela fältet från fascism (punkt 2), nationalsocialism (punkt 9) och till kommunism (punkt 3).

Mer svårbestämda är punkterna 1 sund och livskraftig folkstam samt punkt 4 jordbruket som modernäring, vilka liknar nationalsocialismens ideal Blut und Boden, men som på intet sätt var monopoliserade av nationalsocialisterna, utan lika väl vid denna tid kunde tillskrivas Bondeförbundet eller Socialdemokraterna (makarna Myrdal m fl).

Några av programpunkterna torde vara tämligen invändningsfria såsom punkt 5 social rättvisa, punkt 6 kvinnornas aktiva medverkan i samhällsarbetet och punkt 10 nordiskt statsförbund och ett effektivt folkförsvar.

Punkt 3 nationell planhushållning är som ovan nämnts närmast kommunistisk och klart antikapitalistisk.

Punkt 7 nordisk kulturförnyelse och 8 med krav på svensk rättsutövning i nordisk anda förblir obegripliga intill dess begreppet ”nordisk” definieras. Var exempelvis kravet på nordisk kulturförnyelse helt eller delvis riktat mot kyrkan? Var rättsutövning i nordisk anda drömmen om en återgång till vikingatiden innan kristendomens förråande inflytande hade gjort sig gällande inom straffrätten?

Punkt 9 är den särskilt skändliga. Men det är inte belagt att därmed avsågs annat än detta, som redan är illa nog.

NSB 1934: "Vi fordra judarnas avlägsnande ur svensk bankrörelse, från all politik, från all kontroll över press och radio, från inblandning i kulturella ting --- Vi fordra indragning av de judiska varuhusen, skärpta ockerlagar och förbud för judar att gifta sig med svenskar”.

SNF uttryckte sig 1936 såhär:

”Vi vill krossa det judiska inflytandet där det är en fara för nationen men utan att förvandla oskyldiga människors liv till tragedier”.

Användarvisningsbild
Stellan Bojerud
Saknad medlem †
Inlägg: 9662
Blev medlem: 12 juni 2005, 06:23
Ort: Stockholm

Henning Palm

Inlägg av Stellan Bojerud » 9 februari 2008, 10:23

loop skrev:Lever Henning Palm?
Dessvärre är han avliden.

Användarvisningsbild
Stellan Bojerud
Saknad medlem †
Inlägg: 9662
Blev medlem: 12 juni 2005, 06:23
Ort: Stockholm

Vänster - Höger

Inlägg av Stellan Bojerud » 9 februari 2008, 10:29

loop skrev:Det där med vänster, kan jag inte direkt gå med på.
Nationalsocialismen i Tyskland

Den 17 augusti 1918 grundade astrologen och ockultisten Rudolf Freiherr von Sebottendorf (1875-1945) den hemliga gruppen Studiengruppe für germanisches Altertum (Studiegruppen för tysk forntid) som snart övergick det likaledes hemlighållna i Thule-Geschellshaft (Thule-sällskapet).

Rudolf von Sebottendorf hette egentligen Adam Alfred Rudolf Glauer och var son till en lokförare. Efter en tid som sjöman etablerade han sig 1901 i Turkiet och förvärvade turkiskt medborgarskap. Han hävdade att han adopterats av familjen von Sebottendorf och uppträdde även under namnet Erwin Torre.

Thule-sällskapet hade 1919 cirka 1 500 medlemmar i Bayern av vilka 250 i München. Bland dessa återfanns bland andra Dietrich Eckart, Karl Harrer, Rudolf Hess och Alfred Rosenberg. Den mycket förmögne Rudolf von Sebottendorf hade vid denna tid inköpt en tidning, vars namn ändrades till Münchener Beobachter och som blev Thule-sällskapets organ och utkom en gång i veckan.

Journalisten Karl Harrer (1890-1926) fick i oktober 1918 uppgift att inom Thule-sällskapet bilda en arbetarorganisation, som benämndes Politischer Arbeiter Zirkel (Politiska arbetarcirkeln), varvid han tog kontakt med låssmeden Anton Drexler (1884-1942), som den 7 mars 1918 hade bildat den lilla politiska gruppen Freier Arbeiter Ausschuss (Fria Arbetareutskottet), vilken omfattade ca 40 medlemmar.

Den 5 januari 1919 bildade Harrer och Drexler tillsammans med författaren Dietrich Eckart (1868-1923) och ekonomen Gottfried Feder (1883-1941), som båda var Thule-medlemmar, Deutsche Arbeiterpartei, DAP (Tyska Arbetarepartiet). Feder publicerade senare under året manifestet "Brechung der Zinsknechtschaft" (Brytandet av ränteslaveriet) och propagerade för att bankerna skulle förstatligas och att räntorna skulle avskaffas.

Det lilla missnöjespartiet DAP bestod i realiteten endast av några dussin människor med sinsemellan skiljaktiga uppfattningar i politiska frågor och hade ingen förankring i väljarkåren. Karl Harrer blev Reichsvorsitzender (riksordförande) i det ännu så länge hemliga partiet.

I september 1919 gav tyska Riksvärnet (armén) Adolf Hitler i uppdrag att infiltrera den hemliga rörelsen. Hitler vad vid denna tid anställd vid 7.infanteridivisionen i München som Bildungsoffizier, vilket i praktiken innebar att han var antikommunistisk propagandist. Hitler besökte den 12 september 1919 ett partimöte där Gottfried Feder talade och kom där i häftig debatt med en partimedlem. Anton Drexler blev imponerad av Hitlers talekonst och inbjöd honom att ansluta sig till DAP.

Hitler hade i sin tur blivit imponerad av Gottfried Feder. Efter att en tid ha funderat på saken anslöt sig Hitler efter att fått arméns godkännande därtill den 19 oktober 1919 såsom partimedlem nummer 555. I syfte att ge sken av att vara större än det var hade DAP låtit sitt medlemsregister börja med nummer 501, varför Hitler i realiteten alltså blev medlem nummer 55, vilket även visar på hur litet partiet då var.

Hitler fick snabbt ökat inflytande och invaldes som sjunde ledamot i det lilla partiets centralkommitté. Detta manipulerade sedermera Hitler till att han skulle ha varit medlem nummer sju i partiet och därmed en av grundarna.

1919 slöt sig även major Ernst Röhm (1887-1934), som tjänstgjorde vid 7.infanteridivisionens stab i München, till DAP.

Hitlers debut som offentlig talare skedde i oktober 1919 och lockade då 111 personer till ölkällaren Hofbräuhaus, men ansågs av Harrer som en ganska misslyckad tillställning. Hitler fortsatte emellertid att tala och ökade vid sina två följande tal antalet åhörare till 130 respektive 200.

Det uppstod ganska omgående motsättningar mellan Harrer och Hitler. Rivaliteten ökade och Harrer beskyllde Hitler för meglomani och narcissistisk personlighetsstörning (numera inom läkarvetenskapen känd som DSM III-TR). Efter ytterligare sammandrabbningar med Hitler lämnade Harrer partiet den 5 januari 1920 varvid vice ordföranden Anton Drexler övertog ordförandeskapet. Hitler blev propagandaansvarig inom centralkommittén.

Hitler talade på partiets första massmöte i München den 24 februari 1920, som till följd av skicklig annonsering bevistades av mer än 2 000 personer. I samband härmed ändrades namnet till Deutsche Nationalsozialistische Arbeiterpartei, DNSAP, (Tyska Nationalsocialistiska Arbetarepartiet) och antogs ett partiprogram, som omfattade 25 punkter och som därför kom att kallas 25-punktsprogrammet. Detta baserade sig på det program Rudolf Jung hade fört med sig från Tjeckoslovakien och som bearbetats av Anton Drexler, Gottfried Feder och Adolf Hitler, där särskilt Feder inarbetat sina antikapitalistiska åsikter.

Det var Rudolf Jung som förde fram det nya partinamnet och lyckades övertala Hitler, som hade velat använda beteckningen Socialrevolutionära partiet.

Den 31 mars 1920 tog Hitler avsked från armén eftersom han kunde leva på inkomsterna från sina politiska aktiviteter.

1 april 1920 ändrades partinamnet till Nazionalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei, NSDAP (Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet).

I juli 1921 blev Drexler utmanövrerad av Hitler och marginaliserades genom utnämningen till hedersordförande, varvid Hitler övertog ordförandeskapet.

Hitler kom snart i ytterligare konflikter med Anton Drexler och Karl Harrer, som ville profilera partiet för att attrahera främst arbetare och lägre medelklass, medan Hitler ville rikta sig även till andra grupper. Han kom även i konflikt med Anton Drexler och Gottfried Feder rörande de antikapitalistiska inslagen i 25-punktsprogrammet.

1922 anslöt sig Herman Wilhelm Göring till NSDAP och blev ledare för partiets stormavdelning, SA. Göring var gift med svenskan Karin von Kantzow, född Fock, och hade bott flera år i Sverige.

Nationalsocialismen förändras till nazism

Efter det misslyckade kuppförsöket i München den 8 november 1923 sattes Hitler i fängelse mellan den 11 november 1923 och 20 december 1924. Medan han i fängelset Landsberg satt och dikterade sitt märkliga hopkok av självbiografi, idéskrift och mötesreferat Mein Kampf för Rudolf Hess, råkade partiet i förfall, där flera fraktioner bekämpade varandra.

I denna turbulens framträdde bland annat bröderna Otto och Gregor Strasser som starka ledare. Dessa hade efter Hitlers återkomst som partiordförande etablerat sig ledare för nationalsocialisterna i norra Tyskland och förde, ehuru de formellt erkände Hitler som ledare, en självständig politik. Som medhjälpare hade de engagerat den unge filosofie doktorn i litteraturvetenskap Paul Joseph Goebbels (1897-1945), som blivit partimedlem 1924.

En särskilt het tvistefråga mellan nationalsocialisternas höger- och vänsterfalanger var 1925-1926 frågan om de tyska furstehusen skulle exproprieras. Hitler som månatligen erhöll 1 500 mark i understöd från hertiginnan av Sachsen-Anhalt tog parti för furstehusen och kallade agitationen mot dessa för en ”judisk svindel”.

Den 22 november 1925 sammankallade bröderna Strasser ett möte i Hannover. Till detta hade Hitler som sin representant sänt Gottfried Feder, vilken med knapp majoritet tilläts närvara sedan Goebbels krävt hans uteslutande. Hannover-mötet antog Strassers antikapitalistiska program mot vilket Feder protesterade i Hitlers namn.

Detta föranledde Goebbels att utbrista. ”Under sådana omständigheter kräver jag att småborgaren Adolf Hitler uteslutes ur nationalsocialistiska partiet”. Det rådde alltså fullt uppror inom partiet.

Hitler svarade genom att den 14 februari 1926 sammankalla ett möte i Bamberg. Avsiktligt hade Hitler undvikit att lägga mötet på en söndag, eftersom i sådant fall fler nordtyska representanter skulle kunna ha deltagit. Som det nu blev kom Strasser-falangen endast att representeras av Gregor Strasser och Joseph Goebbels. Under mötet böt Goebbels sida och anslöt sig till Hitler. Hitler utsåg Goebbels till Gauleiter i Berlin och lyckades med smicker och belöningar hålla kvar Gregor Strasser i partiet.

Den 21 maj 1930 uppsökte Hitler Otto Strasser i Berlin för att söka försoning med denne. Samtalen pågick i två dagar, men oenigheten kvarstod. Den svåraste knäckfrågan var synen på storkapitalet. Med hjälp av Goebbels lyckades Hitler kasta ut Otto Strasser och dennes anhängare ur partiet. Brodern Gregor stannade däremot kvar vid Hitlers sida.

I början av januari 1931 tillträdde Ernst Röhm befattningen som stabschef för SA, som omfattade ca 100 00 man, men som under Röhms ledning snabbt expanderade. Röhm och hans SA var vänsterradikaler och hade sin maktbas bland arbetslösa, arbetare och lägre medelklass. Klara spänningar uppkom mellan SA och Reichswehr. Det blev med tiden alltmer ojämna styrkeförhållanden. Reichswehr räknade 100 000 man och SA uppåt 300 000.

Efter en serie av val och politiska manövrer, som här kan förbigås, utsågs Adolf Hitler den 30 januari 1933 till rikskansler, vilket naturligtvis skapade stora förväntningar inom partiet, där mängder av medlemmar ansåg sig ha rätt till att premieras med politiska uppdrag och välbetalda arbeten. Dessa förväntningar infriades inte i den omfattning som ”småfolket” inom partiet ansåg önskvärt.

Sommaren 1933 ökade spänningen mellan Hitler och SA. De ofta arbetslösa SA-männen visade tecken på oregerlighet och ”ville ha sin del av kakan”. Ernst Röhm var deras talesman och krävde ”en andra revolution”.

Tidigt på morgonen den 30 juni 1934 lät Hitler arrestera och mörda ledarna för vänsterfalangen inom NSDAP, varav den kanske mest betydande var Ernst Röhm, som sköts påföljande dag. Samtidigt mördades i landsomfattande razzior även ett betydande antal personer, som på ett eller annat sätt bedömdes kunna utgöra en fara för Hitlers position, varibland återfanns Gregor Strasser. Mördarpatrullerna passade samtidigt på att döda ett antal personliga ovänner. Det exakta antalet mördade är inte känt, men har beräknats till cirka 400.

Hitler hade genom ”de långa knivarnas natt” bytt sida från det enkla folket inom partiet och SA som fört honom till makten och istället slutit sig till de krafter som motarbetade socialismen. Han etablerade nu sin maktbas på högerkrafterna, armén, kapitalisterna och kyrkan.

Det var inte bara partiet som saknade program utan hela Tyskland. Weimarförfattningen hade suspenderats och inte ersatts av någon ny utan ”ledarens vilja är vår författning”.

Nazismen i dess slutliga form

Vi har ovan sett hur det ursprungliga 25-punktsprogrammet efter hand kommit att förkastats. Nationalsocialismen hade upphört som politisk rörelse och ersatts av nazismen, som inte hade något program. Nazismen var inte socialistisk, antikapitalistisk och antiklerikal. Den var istället imperialistisk och nationalistisk men fortfarande rasistisk.

Nazismen kännetecknades av att rörelsen saknade ordnat partiprogram utan helt styrdes av en enskild persons åsikter och nycker. Kring Hitler byggdes en personkult upp inom vilken han i likhet med påven betraktades som ofelbar.

Propagandaministern Joseph Goebbels sade t ex i april 1940 att ”Nationalsocialismen har aldrig haft en doktrin i den bemärkelsen att problem eller detaljer har diskuteras. Den har eftersträvat makten. --- När vi väl fått makten så skall man få se --- hur vi kan använda
den”.

I praktiken bestod nazismen emellertid av fyra programelement, nämligen personkulten kring Hitler, antisemitism, socialdarwinism och krav på lebensraum för tyskarna, främst på bekostnad av de slaviska folken.

Skillnaden mellan nationalsocialism och nazism består alltså i att nationalsocialismen innehåller antikapitalism och antiklerikalism men saknar ledarkult. Nazismen däremot saknar antikapitalism och antiklerikalism men innehåller organiserad personkult kring ledaren.

Nationalsocialismen är alltså en vänsterpopulistisk rörelse medan nazismen är högerextremistisk.

Användarvisningsbild
loop
Stödjande medlem 2024
Inlägg: 1851
Blev medlem: 3 juli 2002, 03:38
Ort: Götet

Inlägg av loop » 9 februari 2008, 10:35

Nja punkt 3 behöver ju inte vara vänster eller antikapitalistisk. Det går att lägga upp det som EUs jordbrukspolitik och få till nån typ av statskapitalism med företagare. Det är faktiskt så jag tror att de tänkte. Då blir den betydligt lättare att koppla ihop med nr 2, 4 och 10. Just att man vill ha en korporativ fackriksdag, tyder ju på att man vill ha kapitalism och företagare, annars skulle den ju inte fylla nån funktion.
Det är väl snarare punkt 5 som är den som är mest vänster om man ser till när programmet kom till. Man kan ju iofs undra hur definitionen var.
Och en sak som förvånar mig är att inte hotet från vänster/öster tas upp. Det hade jag trott.

Jag hittar inte det tyska programmet, men det är ännu virrigare. Och det som kan tolkas som antikapitalistiskt i det, är väl några fraser om ränta och liknande prylar. Överhuvudtaget så är nationell ekonomisyn oftast riktigt konstig. De verkar vilja stänga gränserna och ha en egen liten ekonomi inom landet, en lagom blandekonomi där staten kan gå in och korrigera saker, lite efter vad som är på tapeten, judar, bidrag, jordbruk mm.

Användarvisningsbild
Stellan Bojerud
Saknad medlem †
Inlägg: 9662
Blev medlem: 12 juni 2005, 06:23
Ort: Stockholm

Vänster - Höger - del 2

Inlägg av Stellan Bojerud » 9 februari 2008, 10:59

Nationalsocialismen i Sverige

Nationalsocialismen i Sverige kännetecknades av en aldrig sinande mängd partisplittringar, sammanslagningar och namnbyten. Detta berodde naturligtvis i många fall på personliga motsättningar och rivaliteter, men även på att det egentligen aldrig har funnits en och samma typ av nationalsocialism utan att begreppet kommit att användas som rubrik för fyra sinsemellan principiellt olika företeelser.

Liksom i Tyskland och Österrike-Ungern var från början nationalsocialismen i Sverige en vänsterextrem socialistisk rörelse, som främst vände sig till arbetslösa, arbetare och lägre medelklass. Målet var att ta makten från överklassen.

Liksom inom andra missnöjespartier trängdes alltför motstridiga åskådningar under samma hatt, vilket gjorde partisprängningar oundvikliga (jämför Ny Demokrati under Ian Wachtmeister och Bert Karlsson).

I det fortsatta kommer jag inte att beröra ett antal utbrytargrupper, utan att i huvudsak endast följa de största grupperingarna i Sverige.

Birger Furugård och de första nationalsocialistiska rörelserna i Sverige

Antisemitismen har sedan 1700-talet funnits i Sverige, men 1923 bildades Svenska Antisemitiska Föreningen av bland andra redaktören Sigurd Furugård, som föregående år haft kontakter med tyska nationalsocialister. En av medlemmarna var Herman Göring.

Den 12 augusti 1924 skrev bland andra Sigurd Furugård och hans bröder Gunnar, som var läkare och Birger, som var veterinär, ett upprop för att bilda Svenska Nationalsocialistiska Frihetsförbundet (SNFf). Detta parti hade inga nämnvärda framgångar och ombildades 1926 under ledning av Birger Furugård till Svenska Nationalsocialistiska Bonde- och Arbetarpartiet (SNBA), som likaledes blev föga framgångsrikt.

Den 3 september 1926 bildades under ledning av Konrad Hallgren i Stockholm Sveriges Fascistiska Folkparti (SFFP) med Sveriges Fascistiska Kamporganisation (SFKO) som en slags motsvarighet till tyska SA. Trots namnet var SFFP inte fascistiskt utan nationalsocialistiskt, vilket bestyrktes 1929 då partiet böt namn till Sveriges Nationalsocialistiska Folkparti (SNFP).

SFFP program, som klart visar rörelsens vänsterinriktning, beskrevs av ställföreträdande partiledaren Bjurkvist som så: ”Fascismen, sådan vi ser den --- är marxismen nationellt tillrättalagd. --- De flesta av oss äro arbetare, och vi tro särskilt att vi ska kunna komma överens med en del syndikalister, vilkas idéer och våra närma sig”. Partiledaren Hallgren berättade att det fanns 16 lokalavdelningar samt att stockholmsavdelningen ”består mest av arbetare, men även en del kontorister, ett par direktörer, en disponent och tre spårvägare”.

Den 19 januari 1930 splittrades SNFP och utbrytarna bildade Nysvenska Folkförbundet (NFF) med Stig Bille som ledare.

I april 1930 gick SNBA och SNFP ihop och något senare återanslöt sig även utbrytargruppen NFF varvid det nya partinamnet blev Nysvenska Nationalsocialistiska Förbundet (NNF) för att följande år omdöpas till Svenska Nationalsocialistiska Partiet (SNP). Ledare var Birger Furugård med förre furiren Sven Olov Lindholm som sammanhållande funktionär och redaktör för partiets tidning.

Furugårds SNP ställde för första upp i ett riksdagsval 1932 och erövrade 15 188 röster sammanlagt i hela landet, vilket var någon promille av valmanskåren. Det är viktigt att notera det faktum att vare sig SNP eller något annat nationalsocialistiskt parti aldrig någonsin erövrat ett riksdagsmandat i Sverige.

Relationerna mellan Furugård och Lindholm blev efter en kort tid dåliga dels till följd av personliga motsättningar och dels på grund av olika syn på socialismens roll i partiprogrammet.

Den 13 januari 1933 uteslöts Lindholm och dennes anhängare ur SNP. De bildade omgående ett nytt parti, Sveriges Nationalsocistiska Arbetarparti (SNAP).

I kommunalvalen 1934 nådde SNP sin absoluta höjdpunkt och erövrade ca 80 kommunala mandat. Den största framgången nåddes i Göteborg med 5,7 % följt av Värmland med 2,9 % av rösterna. Detta markerar vändpunkten för nationalsocialisterna i Sverige och i fortsättningen minskade stödet inom valmanskåren hela tiden.

Sven Olov Lindholm och Sveriges Nationalsocialistiska Arbetarparti (SNAP)

Tiden fram till riksdagsvalet 1936 kännetecknades av en inbördes kamp mellan Birger Furugårds och Sven Olov Lindholms partier. Detta inbördeskrig mellan de svenska nationalsocialisterna gick våldsamt till, varvid det även förekom skottlossning.

Även internt inom Lindholmspartiet förelåg det spänningar och inbördes strider mellan höger- och vänsterfalangerna, där vänstern var i majoritet.

Riksdagsvalet 1936 betraktades inom Lindholmspartiets vänsterfalang som ett svårt bakslag, vilket ledde till inbördeskonflikter, som resulterade i att anhängarna till vänsterfalangen antingen lämnade partiet i protest eller utrensades.

Rörande konkurrenten SNP utplånades denna genom katastrofvalet i det närmaste helt och besviken häröver lade Furugård ner sin rörelse, varvid han uppmanade medlemmarna att ansluta sig till SNAP. Lindholm och SNAP hade därmed vunnit maktkampen.


Martin Ekström och Nationalsocialistiska Blocket (NSB)

1933 bildades Nationalsocialistiska Blocket (NSB), vilket var ett föga framgångsrikt försök att ena de splittrade nazi-relaterade rörelserna under ett ”paraply”. Som ledare lancerades 1934 översten Martin Ekström och förhoppningen var att han som ”stark man” skulle kunna vara en samlande gestalt. NSB fick inga nämnvärda framgångar vad det gällde att vinna över ”fotfolket” från Furugård och Lindholm, utan kom att bestå av ett litet antal personer ur överklassen, inte minst officerare, som gav partiet en profil av överklassnazism och inte egentlig nationalsocialism.

NSB hade ett klart antisemitiskt program: ”Juden är mänsklighetens fiende --- Vi fordra judarnas avlägsnande ur svensk bankrörelse, från all politik, från all kontroll över press och radio, från inblandning i kulturella ting --- Vi fordra indragning av de judiska varuhusen, skärpta ockerlagar och förbud för judar att gifta sig med svenskar”.

En av initiativtagarna till NSB var översten Archibald Douglas och en annan, som figurerar i flera högerextrema sammanhang var generalmajoren Rickman von der Lancken, som sedermera motiverade sin inställning sålunda: ”Nationalism i dess bästa form är ett oundgängligt villkor för varje nations fortbestånd; ingen nation har visat det tydligare än det skenheliga England. ´Nazism´ i god bemärkelse är fullständigt detsamma som ´nationalism´. - - - Men det fanns dock vissa osympatiska drag i den, exempelvis judeförföljelserna, ehuru även de måttlöst överdrivna både till omfång och art ---”.

Ekström var en handlingens man – inte ordets. Ett offentligt tal i Stockholm 1934 visade tydligt att han inte var någon agitator, utan mer framstod som ”politisk idiot”. Fram till 1938 pyste luften helt ur det redan från början marginella och med tiden alltmer krympande NSB, varvid Ekström lämnade politiken.

Alf Meyerhöffer och Sveriges Nationella Förbund (SNF)

Hitlers framgångar och maktövertagandet 1933 imponerade i Sverige på Högerpartiets ungdomsförbund, som bildade stormavdelningar efter tysk förebild, vilket ledde till en brytning mellan partiet och ungdomsförbundet.

Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU) omorganiserades till Sveriges Nationella Förbund (SNF), vilket inte kan betecknas som nationalsocialistiskt eller nazistiskt, utan som högerextremt.

Till skillnad från nationalsocialisterna erövrade SNF 1936 några platser i riksdagen och den mest framträdande riksdagsmannen var majoren och sedermera översten Alf Meyerhöffer. Med drygt 30 000 röster erhöll det högerextrema SNF ett större stöd i valmanskåren än de konkurrerande nationalsocialistiska partierna sammanlagt.

Användarvisningsbild
Stilleben
Medlem
Inlägg: 1631
Blev medlem: 1 september 2002, 18:24
Ort: Halmstad

Inlägg av Stilleben » 9 februari 2008, 11:24

Det finns en del anslutande material till debatten här, som en tråd "Nazismen i Sverige", viewtopic.php?t=28219 ,där "Skribenten" har ett intressant och sakkunnigt inlägg. Själv har jag där pekat på Nils Flyg, som ursprungligen alltså var kommunist och partiledare men där hans rörelse och med honom fortfarande i spetsen under kriget gled över till nazismen.

darth
Medlem
Inlägg: 27
Blev medlem: 5 november 2007, 10:50
Ort: Göteborg

Re: Vänster - Höger - del 2

Inlägg av darth » 9 februari 2008, 11:28

Stellan Bojerud skrev:Nationalsocialismen i Sverige


Till skillnad från nationalsocialisterna erövrade SNF 1936 några platser i riksdagen och den mest framträdande riksdagsmannen var majoren och sedermera översten Alf Meyerhöffer. Med drygt 30 000 röster erhöll det högerextrema SNF ett större stöd i valmanskåren än de konkurrerande nationalsocialistiska partierna sammanlagt.
Nej, de tre SNF-medlemmar som satt i riksdagen valdes in 1932 då de stod på högerpartiets listor. SNF förlorade dessa tre mandat i riksdagsvalet 1936.

Fram till 1934 var ju SNU högerns ungdomsförbund vilket innebar att SNU:s medlemmar fanns med på högerns kandidatlistor och det var i den egenskapen de blev invalda. När de gick fram på en egen lista för det högerextrema och antisemitiska SNF åkte de ut.

Sedan håller jag inte med om att nazismen i Sverige och Tyskland skiljer sig åt vad gäller partiprogrammen. Ekströms och Furugårds rörelser var extremt Tyskvänliga. Brytningen mellan Lindholm och Furugård beror till stor del på ideologiska motsättningar där Lindholm kan sägas ha en vänsterrståndpunkt.

Det ser man även om man tittar på deras besök i Tyskland i början på 30-talet. Furugård umgicks med de tyska partitopparna och kom väl överens med Himmler medan Lindholm föredrog att umgås med folk från SA, många av dessa blev för övrigt utrensade 1934. Lindholm försökte även markera självständighet mot Tyskland under kriget men det gick inget vidare.

Användarvisningsbild
Stellan Bojerud
Saknad medlem †
Inlägg: 9662
Blev medlem: 12 juni 2005, 06:23
Ort: Stockholm

Re: Vänster - Höger - del 2

Inlägg av Stellan Bojerud » 9 februari 2008, 11:48

darth skrev:
Stellan Bojerud skrev:Nationalsocialismen i Sverige


Till skillnad från nationalsocialisterna erövrade SNF 1936 några platser i riksdagen och den mest framträdande riksdagsmannen var majoren och sedermera översten Alf Meyerhöffer. Med drygt 30 000 röster erhöll det högerextrema SNF ett större stöd i valmanskåren än de konkurrerande nationalsocialistiska partierna sammanlagt.
Nej, de tre SNF-medlemmar som satt i riksdagen valdes in 1932 då de stod på högerpartiets listor. SNF förlorade dessa tre mandat i riksdagsvalet 1936.

Fram till 1934 var ju SNU högerns ungdomsförbund vilket innebar att SNU:s medlemmar fanns med på högerns kandidatlistor och det var i den egenskapen de blev invalda. När de gick fram på en egen lista för det högerextrema och antisemitiska SNF åkte de ut.

Sedan håller jag inte med om att nazismen i Sverige och Tyskland skiljer sig åt vad gäller partiprogrammen. Ekströms och Furugårds rörelser var extremt Tyskvänliga. Brytningen mellan Lindholm och Furugård beror till stor del på ideologiska motsättningar där Lindholm kan sägas ha en vänsterrståndpunkt.

Det ser man även om man tittar på deras besök i Tyskland i början på 30-talet. Furugård umgicks med de tyska partitopparna och kom väl överens med Himmler medan Lindholm föredrog att umgås med folk från SA, många av dessa blev för övrigt utrensade 1934. Lindholm försökte även markera självständighet mot Tyskland under kriget men det gick inget vidare.
Tack, du har naturligtvis rätt om riksdagsmännen. SNF "ärvde" riksdagsplatserna från Högerpartiet. Minnesfel från min sida.

Ävenså delar jag din syn på Furugårds tyskvänlighet. Ekströms NSB var ganska marginell med ca 200 medlemmar.

Men både Furugård och Ekström försvann ut ur kulisserna, så det är Lindholm som kanske är den mest intressanta. Jag delar din syn på Lindholm. Dock torde flera av hans medlemmar haft en högre grad av tyskbeundran än han själv

Användarvisningsbild
Stellan Bojerud
Saknad medlem †
Inlägg: 9662
Blev medlem: 12 juni 2005, 06:23
Ort: Stockholm

Re: Vänster - Höger - del 2

Inlägg av Stellan Bojerud » 9 februari 2008, 12:02

darth skrev:
Sedan håller jag inte med om att nazismen i Sverige och Tyskland skiljer sig åt vad gäller partiprogrammen.
Jag menar att efter 1930 hade nazisterna i Tyskland inget fastställt partiprogram utan agerade ad hoc allefter Hitlers nycker och infall. "Ledarens vilja är vår författning".

Lindholm däremot hade ett skrivet partiprogram.

Användarvisningsbild
loop
Stödjande medlem 2024
Inlägg: 1851
Blev medlem: 3 juli 2002, 03:38
Ort: Götet

Inlägg av loop » 9 februari 2008, 12:53

"Liksom i Tyskland och Österrike-Ungern var från början nationalsocialismen i Sverige en vänsterextrem socialistisk rörelse, som främst vände sig till arbetslösa, arbetare och lägre medelklass. Målet var att ta makten från överklassen."

Nej, den var inte vänsterextrem. Men resten håller jag med om hyfsat.
Man klistrade dit lite antikapitalistisk retorik. Men som du visade tidigare, räntemotståndet och liknande, hade en annan bakgrund än vänsterns kritik av kapitalismen. Kombinerat med hetsande emot bolsjeviker, dolkstötslegenden mm.

De utopier som de lägger fram är dessutom oftast helt korporativa. Endera har de hämtat inspiration från Italien(det gjorde även Hitler mfl inför ölkällarkuppen 23, redan då så var det knappst nån vänsterrörelse, då ingen del av vänstern någonstans såg Mussolini som annt än en fiende, Hitler mfl såg honom som det dock) eller så är det nån typ av skråsamhällen i modernare tappning.

Det syns ganska väl annars också. Det heter oftast att man är emot, räntan, bankerna, stor kapitalet mm, man var hela tiden för så många saker i det befintliga kapitalistiska samhället så man kunde inte vara antikapitalistiska som vänstern. Det som många glömmer är att antikapitalism inte behöver vara nåt utslag för "vänster".

I Sverige fanns det även en koppling till Arbetets frihet, en ren strejkbrytarorganisation. Dock så gillade inte Lindholmarnas fackförening dem. Lindholmarnas fackförening hade sitt fäste bland butiksanställda, kontorister och liknande i storstäder om jag fattat det hela rätt.

Målet för all vänster är det stats- och klasslösa samhället, det vänstern sen inbördes har olika uppfattningar om är vägen dit, som har två huvudriktningar den reformistiska och den revolutionära. Ingen nationalsocialistiskrörelse har haft det slutmålet, ej heller nån fascistisk, så det om inte annat borde vara nog för att häva över dem till högern, men resten av deras verksamhet och åsikter borde räcka för att placera dem där oavsett vad de kallat sig.

Hade inte kriget kastat denna rörelse på soptippen, så hade samarbetet mellan Bondeförbundet och sossarna, definitivt gjort det. Den ideologiska blandningen tillfredställde nog de flesta av dem, bortsett från antisemitismen. Det är nog ingen tvekan om att det var "kohandeln" som stoppade dem i Sverige.

Skriv svar