Tyska inringningsoperationer i Sovjetunionen

[skutilsven]

Vad anser du själv vara anledningen till att inrinningsoperationerna var så framgångsrika? Tyskarnas överlägsna kompetens? De sovjetiska mekaniserda kårernas oförmåga att bemöta tyskarna i rörlig strid? En viktig sak borde ju i alla fall vara att tyskarnas mekaniserade förband (åtminstonde fram till 43) för det mesta lyckades bryta igenom röda arméns linjer utan att bli altför illa åtgångna. Vad skulle annars alternativet till inringningsoperationer vara? Gå hårt mot strategiska mål som Moskva? Det borde vara närmast omöjligt om tyskarna inte först hade besegrat stora delar av röda armén.

Om vi sedan diskuterara sådana operationer så ska vi kanske se hur rimliga de kan ha varit under våren 1943.

[Niklas Zetterling]

Vad anser du själv vara anledningen till att inrinningsoperationerna var så framgångsrika? Tyskarnas överlägsna kompetens? De sovjetiska mekaniserda kårernas oförmåga att bemöta tyskarna i rörlig strid?

Ja, det du nämner är mycket viktiga faktorer.

En viktig sak borde ju i alla fall vara att tyskarnas mekaniserade förband (åtminstonde fram till 43) för det mesta lyckades bryta igenom röda arméns linjer utan att bli altför illa åtgångna.

Jo, det är en mycket viktig aspekt. Egentligen hände inget särskilt med förbanden till 1943, utan den viktiga skillnaden var att Röda arméns resursöverlägsenhet ökade allt eftersom krigsåren avbytte varandra. Därmed kunde tyskarna inte längre skapa lokal överlägsenhet på samma sätt som 1941 och även 1942.

Vad skulle annars alternativet till inringningsoperationer vara? Gå hårt mot strategiska mål som Moskva? Det borde vara närmast omöjligt om tyskarna inte först hade besegrat stora delar av röda armén.

Håller med.

[skutilsven]

Jo, det är en mycket viktig aspekt. Egentligen hände inget särskilt med förbanden till 1943, utan den viktiga skillnaden var att Röda arméns resursöverlägsenhet ökade allt eftersom krigsåren avbytte varandra. Därmed kunde tyskarna inte längre skapa lokal överlägsenhet på samma sätt som 1941 och även 1942.

Det verkar finnas två skolor här, en som menar att röda armén utvecklades en hel del mellan 42 och 43 och en som sätter mera fokus på resurser. Jag tror nog att det ligger en hel del i båda dessa påståenden. Se exempelvis på produktionen av radio och sambandsutrustning. Under 42 tillverkades det nästan inte någon radioutrustning alls, under 43 var produktionen i full gång kombinerat med att allt mer sambandsutrustning erhölls från "lend lease". Det är nog klart att just sambandsutrustning när man väl anpassat taktiken efter den har en stor positiv inverkan på förbandens stridsvärde.

Jag tror för övrigt att det måste ha gjort skillnad att det också blev viss ordning på utbildningen av officerer och stridsvagnsbesättningar. Pansar har ju exempelvis fått en ganska stor betydelse i dina verk (med god anledning därtill om du frågar mig) och man kan ju fråga sig vad man kan förvänta sig av stridsvagnsbesättningar som bara fått en två dagars instruktionskurs innan de skickades till fronten vid Rzhev, så såg ibland läget ut under 1942.

[Niklas Zetterling]

Jag tror absolut att det skedde förbättringar inom Röda Armén, på flera plan. De katasrofala förlusterna under 1941-42 innebar att nya soldater och förband kastades in i striderna med endast rinag utbildning och övning. I och med den långa stiltjeperioden från mars 1943 till juli 1943 gavs en hel del tid att öva och träna. Därtill tror jag att de högre sovjetiska befälhavarnas vunna erfarenhet medverkade till att göra operationsplaner som bättre passade de rådande förutsättningarna.
Men förbättringarna utgick från en låg nivå och om man studerar de sovjetiska offensiverna sommaren 1943 och framåt kan man rimligen inte komma till någon annan slutstats än att resursöverlägsenhet var den stora fördel som gav Röda armén sitt övertag.

[skutilsven]

Jag tror absolut att det skedde förbättringar inom Röda Armén, på flera plan. De katasrofala förlusterna under 1941-42 innebar att nya soldater och förband kastades in i striderna med endast rinag utbildning och övning. I och med den långa stiltjeperioden från mars 1943 till juli 1943 gavs en hel del tid att öva och träna. Därtill tror jag att de högre sovjetiska befälhavarnas vunna erfarenhet medverkade till att göra operationsplaner som bättre passade de rådande förutsättningarna.
Men förbättringarna utgick från en låg nivå och om man studerar de sovjetiska offensiverna sommaren 1943 och framåt kan man rimligen inte komma till någon annan slutstats än att resursöverlägsenhet var den stora fördel som gav Röda armén sitt övertag.

Hej Niklas

Nu är det dags igen... än en gång så skriver jag rakt ur minnet, en förträfflig men ibland något missvisande källa, om jag skriver något dumt så får du rätta mig... Hoppas att det här ger dig något föresten. Jag kan inte tävla med dig vad gäller kunskaper men jag hoppas att andra synsätt infallsvinklar och slutsatser kan vara till nytta / intresse.

Från min förståelse av kriget på Östfronten så kan jag bara säga att denna överlägsenhet i fråga om militära resurser förmodligen inte hade räckt hela vägen om den inte hade kombinerats med taktiska förbättringar. Vist jag håller absolut med om att resursöverlägsenheten ökade alteftersom tiden gick. Men det fins flera exempel på tidigare strider där RKKA lyckades kraftsamla inför operationer som ändå gick väldigt snett.

Anfallen vid siniavino höjden utanför Leningrad är ett exempel. RKKA fösökte inta höjden som också var en så kallad strongpoint (stödjepunkt på svenska?). Den operationen som slutligen lyckades gick under namnet den "Sjätte Siniavinoffensiven". Under föregående försök hade man förvisso haft mindre mängder artilleri att tillgå men ändå misslyckats trots flera dagars envis kamp. Den 15 september 1943 var det dags igen. Den utmärkande skillnaden mellan den sjätte offensiven och de föregående var enligt Glatz att röda armen nu effektiviserat sina artilleriförberedelser ifrån två distinkta faser till något som kallas för krypande artillerield. Kort sagt kan man säga att de två faserna gör det hela förutsägbart för motståndaren som kan undika det värsta av artillerielden.Resultatet den 15 september var att höjden föll efter 30 minuters kamp! Om vi nu ska vara källkritiska så nämner i och för sig inte Glantz något om de Tyska styrkornas antal i förhållande till de Sovjetiska i dessa offensiver, men du håller nog med mig när jag säger att det är föga troligt att Tyskarna skulle försvaga en viktig stödjepunkt(?) som så många gånger varit utsatta för kraftiga anfall. Av detta menar jag att man kan dra slutsatsen att ökad kompetens i just detta fall, och troligen fler därtill var den viktigaste anledningen till det lyckade genombrottet.

Ett större exempel är nog operation Mars där överlägsna Sovjetiska styrkor försökte genomföra en offensiv som nätt ock jämt gick i stöpet. Det avgörande här var helt enkelt att RKKA aldrig kunde få till ett fullständigt genombritt av Tyskarnas linjer. Resultatet blev att de mekaniserade spjutspetsarna som skickade in på djupet kunde kontrolleras i viss mån. Vissa av dessa truppansamlingar kunde skäras av och utplånas av Tyskarna. Jag ger dig gärna lite mer bakgrund och exakta siffror för korrelationen mellan styrkorna i genombrottssektorerna, be mig bara så tar jag mig tid.

Ett annat exempel är nog Kursk. Man kan nog verkligen ifrågasätta om röda armén med den kompetens den hade innan och vid Kursk hade varit nog för att besegra Nazityskland. Vist RKKA tog över initiativet här men överlägsenheten i resurser var ju som bekant väldigt stor. En betydande skillnad mellan Kursk och tidigare operationer är enligt mig att RKKA faktiskt tog strid med gräddan av Tyskarnas stridskrafter och fick stopp på dem. Priset var möjligen för högt. Men jag tror inte att Tyskarna hade kunnat stoppas om förbättringar inte hade skett. Vidare menar jag att Kursk hade kunnat beskrivas som en Pyrrusseger om RKKA inte hade kunnat göra något med det strategiska läget som uppstod.

Ha det!

[Niklas Zetterling]

Anfallen vid siniavino höjden utanför Leningrad är ett exempel. RKKA fösökte inta höjden som också var en så kallad strongpoint (stödjepunkt på svenska?). Den operationen som slutligen lyckades gick under namnet den "Sjätte Siniavinoffensiven". Under föregående försök hade man förvisso haft mindre mängder artilleri att tillgå men ändå misslyckats trots flera dagars envis kamp. Den 15 september 1943 var det dags igen. Den utmärkande skillnaden mellan den sjätte offensiven och de föregående var enligt Glatz att röda armen nu effektiviserat sina artilleriförberedelser ifrån två distinkta faser till något som kallas för krypande artillerield. Kort sagt kan man säga att de två faserna gör det hela förutsägbart för motståndaren som kan undika det värsta av artillerielden.Resultatet den 15 september var att höjden föll efter 30 minuters kamp! Om vi nu ska vara källkritiska så nämner i och för sig inte Glantz något om de Tyska styrkornas antal i förhållande till de Sovjetiska i dessa offensiver, men du håller nog med mig när jag säger att det är föga troligt att Tyskarna skulle försvaga en viktig stödjepunkt(?) som så många gånger varit utsatta för kraftiga anfall. Av detta menar jag att man kan dra slutsatsen att ökad kompetens i just detta fall, och troligen fler därtill var den viktigaste anledningen till det lyckade genombrottet.

Det mest kostsamma sovjetiska anfallet vid Siniavino (genomfördes sensommaren 1942. Det var stort upplagt, men misslyckades ändå, till priset av mycket stora sovjetiska förluster. En viktig orsak till att det misslyckades var att tyskarna hade reserver tillgängliga i området, som en följd av deras avsikter att erövra Leningrad. Efter den misslyckade sovjetiska offensiven ersattes inte dessa tyska reserver. Under 1943 var tyskarnas försvar i Leningradområdet svagare än sommaren 1942. Jag tror med andra ord inte att man skall ta för givet att det tyska försvaret inte blev svagare.

[Niklas Zetterling]

Om man studerar de sovjetiska offensiverna under sommaren och hösten 1943 finner jag inget som tyder på någon hög nivå av krigskonst. Tvärtom är de bland de mest kostsamma (inte minst ställt i relation till uppnådda resultat) som jag känner till. Har det skett en förbättring till sommaren 1943, måste det ha varit från en extremt låg nivå.

[Spaningsledaren]

Nja, också här finns det olika skolor.
En som verkligen gjort sig mödan att studera det andra världskrigets krigskonst är Basil Liddell Hart.
Han ger till sist den sovjetiska taktiken mot tyskarna ett ganska högt betyg.
Att vara överlägsen i styrka är inget "bara" eller utslag av någon slags oförtjänt tur.
Lidell Hart, hårt sammanfattat, hävdar att den ryska taktiken att hela tiden bryta igenom ett friskt frontavsnitt utgjorde en säker taktik till den slutliga segern. Ryssland drog enL Liddell Hart skickligt fördel av sin styrkeöverlägsenhet.
Däremot var stora delar av den tyska taktiken taktiskt förfelad. Här var krigsledningen alldeles för stelbent i sitt reträttförbud, oförmögen att rätta uppträdendet efter de föreliggande omständigheterna.
Läs gärna Lidell Harts nyktra och flumfria: "Andra Världskrigets historia"

[Niklas Zetterling]

Liddell Harts "Andra Världskriget historia" har jag läst och jag kan inte se vilka kvaliteter den har som lyfter den över en hel räcka betydligt mer initierade analyser.

Att vara överlägsen i styrka är inget "bara" eller utslag av någon slags oförtjänt tur.

Det var ett utslag av faktorer som inte de sovjetiska frontförbanden eller deras befälhavare rådde över. Däremot kan man ganska enkelt konstatera att det sätt de agerade på snart skulle ha berövat dem den numerära överlägsenheten, om det inte vore för det enorma inflödet av materiel och personal.

Lidell Hart, hårt sammanfattat, hävdar att den ryska taktiken att hela tiden bryta igenom ett friskt frontavsnitt utgjorde en säker taktik till den slutliga segern

Det här är både en felaktig beskrivning och en ologisk analys.

Däremot var stora delar av den tyska taktiken taktiskt förfelad. Här var krigsledningen alldeles för stelbent i sitt reträttförbud, oförmögen att rätta uppträdendet efter de föreliggande omständigheterna.

Hävdar verkligen L-H detta? I så fall visar han ju hur illa insatt han var i kriget på östfronten.

[Spaningsledaren]

Personligen ställer jag mig avvaktande skeptisk till utsagor som ger sig ut för att ha specialstuderat en viss fråga och där resultatet av det hela till sist utmynnar i det vi kan kalla braskande slutsatser. "Så här var det! Punkt! "

Jag är p.g.a. egen obekantskap med såväl ämnesområdet som litteraturen/forskningslâget helt inkompetent att bedöma Liddell Harts ev. förtjänster i förhållande till alla andra som studerat krigshändelserna.

Dock kan det vara på sin plats att markera att han är en som till sist gjort sig mödan att studera hela kriget.
Ur detta följer sedan att hans läsare själva kan jämföra hans omdömen från en krigsskådeplats med det han omtalar från andra. För min del känns detta helhetsgrepp allmänt förtroendeingivande - delvis alltså i kontrast till det jag antydde i inledningen. Detta skall sedan inte uppfattas som på minsta sätt polemiskt. För mitt vidkommande får det till sist vara hur det vill också med de ryska frontbefälhavarnas ev. kompetenser och handlag. Dock skulle jag väl tro att också de var de bästa som där och då fanns att tillgå och att just inga andra skulle ha gjort jobbet bättre, givet omständigheterna.

[Hexmaster]

Ursäkta, men jag får inte detta:

Jag är p.g.a. egen obekantskap med såväl ämnesområdet som litteraturen/forskningslâget helt inkompetent att bedöma Liddell Harts ev. förtjänster i förhållande till alla andra som studerat krigshändelserna.

- att gå ihop med detta:

Dock kan det vara på sin plats att markera att han är en som till sist gjort sig mödan att studera hela kriget.

Menar du att Liddell Hart en god källa eller inte?

Personligen ställer jag mig avvaktande skeptisk till utsagor som ger sig ut för att ha specialstuderat en viss fråga och där resultatet av det hela till sist utmynnar i det vi kan kalla braskande slutsatser. "Så här var det! Punkt!"

Är denna skepsis riktad mot Liddell Hart, Niklas Zetterling, eller båda?

[Artur Szulc]

Klokt att be om förtydliganden Hexmaster,

Inte för att jag vill klia Niklas Zetterlings rygg eller så men nog är han fullt kompetent att bedöma Lidell Harts slutsatser om kriget på östfronten.

Dessutom skrev Lidell Hart sitt verk om avk för över 30 år sedan utifrån den tidens kunskapsbas. Till exempel kan vi idag har flera invändningar mot hans sätt att beskriva tyskarnas "blixtkrigsoperationer" i Polen -39.

[Ola Häggström]

Något utanför trådens kärna vill jag också opponera mig mot Lidell Harts försvarande (i ovan nämnda verk) av Sovjetunionens angrepp på Finland 1939 (motiverat med att Sovjet skulle ha rätt till större skyddsområde runt Leningrad, jag minns inte exakta ordalydelsen, men, med tanke på aktuella pakter hösten 1939 (och mot vem man då behöver skyddsområden) ett mycket märkligt ställningstagande).

Inte nyktert och flumfritt i mina ögon.

[skutilsven]

Anfallen vid siniavino höjden utanför Leningrad är ett exempel. RKKA fösökte inta höjden som också var en så kallad strongpoint (stödjepunkt på svenska?). Den operationen som slutligen lyckades gick under namnet den "Sjätte Siniavinoffensiven". Under föregående försök hade man förvisso haft mindre mängder artilleri att tillgå men ändå misslyckats trots flera dagars envis kamp. Den 15 september 1943 var det dags igen. Den utmärkande skillnaden mellan den sjätte offensiven och de föregående var enligt Glatz att röda armen nu effektiviserat sina artilleriförberedelser ifrån två distinkta faser till något som kallas för krypande artillerield. Kort sagt kan man säga att de två faserna gör det hela förutsägbart för motståndaren som kan undika det värsta av artillerielden.Resultatet den 15 september var att höjden föll efter 30 minuters kamp! Om vi nu ska vara källkritiska så nämner i och för sig inte Glantz något om de Tyska styrkornas antal i förhållande till de Sovjetiska i dessa offensiver, men du håller nog med mig när jag säger att det är föga troligt att Tyskarna skulle försvaga en viktig stödjepunkt(?) som så många gånger varit utsatta för kraftiga anfall. Av detta menar jag att man kan dra slutsatsen att ökad kompetens i just detta fall, och troligen fler därtill var den viktigaste anledningen till det lyckade genombrottet.

Det mest kostsamma sovjetiska anfallet vid Siniavino (genomfördes sensommaren 1942. Det var stort upplagt, men misslyckades ändå, till priset av mycket stora sovjetiska förluster. En viktig orsak till att det misslyckades var att tyskarna hade reserver tillgängliga i området, som en följd av deras avsikter att erövra Leningrad. Efter den misslyckade sovjetiska offensiven ersattes inte dessa tyska reserver. Under 1943 var tyskarnas försvar i Leningradområdet svagare än sommaren 1942. Jag tror med andra ord inte att man skall ta för givet att det tyska försvaret inte blev svagare.

Att det blev svagare är väl bortom alt tvivel, men som du sade avgörandet fälldes av Tyskarnas tillgång till reserver, under det aktuella anfallet som slutligen lyckades så lyckades man ju rensa höjden på bara 30 minuter. Reserver kan väl knappast ha spelat jättestor roll i den sortens sammandrabbning. Jag menade också att vist kan det ha varit nödvändigt att tunna ut försvaret här och där men knappast i främsta linjen på kanske det viktigaste frontavsnittet i Leningradområdet.

Om man studerar de sovjetiska offensiverna under sommaren och hösten 1943 finner jag inget som tyder på någon hög nivå av krigskonst. Tvärtom är de bland de mest kostsamma (inte minst ställt i relation till uppnådda resultat) som jag känner till. Har det skett en förbättring till sommaren 1943, måste det ha varit från en extremt låg nivå.

Att kvaliteten i RKKA var väldigt ojämn håller du säkert med om Niklas. Jag antar att du delar min bild av att RKKA aldrig riktigt gick ifrån sina kostsamma frontalangrepp under kriget, dessutom verkar sådana dumheter ha varit desto vanligare just 1943. Exempel på tillkortakomanden vid Kharkov 42 var att besättningarna i stridsvagnar bara fick några timmars utbildning innan de sättes in i striderna, vid Kursk var en hel del av fräscha pansarbesättningarna ordentligt utbildade. Att det inte sedan syns i förluststatistik kan förklaras med att tyskarna hade ett ordentligt övertag vad gälde kvaliteten på sin arsenal 1943. Vist Tyskarnas tunga vagnar var knappast vanliga tidigt 43, men Tyskarna hade förbättrat sina medeltunga vagnar och stormkanoner avsevärt till mitten av 1943. Det kan jämföras med Sovjetunionen som fortfarande använde runt 40% lätta (och odugliga) T-60 och T-70 vagnar vid Kursk.

Ska vi titta på "The Battle for Leningrad" igen så kan jag dra mig till minnes en kommentar om att tunga KV vagnar var absolut nödvändiga för lyckade genombrott. Under 1942 var KV vagnar nästan immuna mot nästan hela den Tyska arsenalen, 1943 fans det en hel del vapen som kunde stoppa en KV. Mer förklaringar för skillnader i pansarförluster är Ryssarnas taktik då man stormade tunga stridsvagnar med stora mängder egna. Det verkar i och för sig rimligt då det inte fins några andra alternativ, men jag antar att den här taktiken blir extra kostsam då man 1) anfaller rakt på för att nöta ut fienden och 2) ofta misstar alla möjliga pansarfordon för tunga stridsvagnar och därför nästan alltid kör in på nära håll även om man i de flesta fall borde ha kunnat besegra motståndaren på längre avstånd.

Ytterligare en skillnad mellan striderna under sommaren 1943 och vintern 42/43 är förstås vintern. Tyskarna var knappast speciellt kunniga i vinterkrigföring i slutet av 42/ början av 1943, men de hade förbättrat sig avsevärt från den tidigare vintern. Jag vet också att du är väl medveten om Tyskarnas underhållssituation under vintern 1942 och vilken effekt det borde ha haft på Tyskarnas förmåga i strid.

Så om vi ska jämföra skillnaden i utfall mellan striderna 1943 och 1942 så bör jämförelsen vara mellan sommaren 1942 och sommaren 43 respektive vintern 42/43 jämfört med vintern 43/44.

Som avslutning så måste jag säga att jag tror att det ligger en del i vad du säger, att förbättringen var i från mycket låg nivå 1942. Men jag menar också att det fans en del enheter som var i hyfsat skick. i stora drag är vi altså överens.

[skutilsven]

Nja, också här finns det olika skolor.
En som verkligen gjort sig mödan att studera det andra världskrigets krigskonst är Basil Liddell Hart.
Han ger till sist den sovjetiska taktiken mot tyskarna ett ganska högt betyg.
Att vara överlägsen i styrka är inget "bara" eller utslag av någon slags oförtjänt tur.
Lidell Hart, hårt sammanfattat, hävdar att den ryska taktiken att hela tiden bryta igenom ett friskt frontavsnitt utgjorde en säker taktik till den slutliga segern. Ryssland drog enL Liddell Hart skickligt fördel av sin styrkeöverlägsenhet.
Däremot var stora delar av den tyska taktiken taktiskt förfelad. Här var krigsledningen alldeles för stelbent i sitt reträttförbud, oförmögen att rätta uppträdendet efter de föreliggande omständigheterna.
Läs gärna Lidell Harts nyktra och flumfria: "Andra Världskrigets historia"

Liddel Hart verkar ha dragit rimilga slutsatser utefter det material som har funnit till hands, problemet är att det idag fins fler källor som belyser kriget ur fler synvinklar. Den äldre litteraturen var ofta baserad på enbart sovjetiska källor som ofta är opålitliga. Det medför att äldre historiska verk oftast ger en alltför smickrande bild av Röda Armén. Dagens litteratur är å andra sidan oftast baserad på Tyska källor, det innebär att den ofta är aningen pro Tysk. Det rådande politiska läget påverkar också många kan skriva faktiskt och sakligt om både Wehrmacht och SS, men misslyckas med detsamma vad gäller röda armén.

Skillnaden mellan Tyskarnas metoder för genombrott och Ryssarnas var att Tyskarna bröt igenom med pansarförband som sedan anföll på djupet i genombrottet som de upnådde själva. De tyska enheterna hade inte råd att ta för stora förluster. generellt var de mycket bra på att unvika områden där fienden var extra stark och bryta igenom någon annanstans om de mötte starkt motstånd. Kritik mot den Tyska metoden för genombrott är att den är svårare att genomföra och kanske inte räcker till om fienden har tillräckligt djupa försvarslinjer.

De sovjetiska genombrotten genomfördes å andra sidan av infanterienheter som understöddes av självständiga stridsvagnsförband. Sedan skickades andra mekaniserade förband in för att anfalla på djupet. De Sovjetiska genomrotten krävde att infanteriförbanden gjorde vad de skulle och bröt igenom fiendens linjer i rätt tid på rätt plats. De offrade den taktiska flexibiliteten i sina anfall som istället blev operationsmässigt flexibla. Sådan operationsmässig flexibilitet kan mycket väl ha varit en viktig framgångsfaktor.

Det är dock inte den enda förklaringen till att Röda Armén anföll där fienden var som starkast. Vissa befälhavare lärde sig aldrig att kringå områden där fienden var extra stark. Zhukov till exempel tycks ha ansett att det soldaternas fel när de inte bröt igenom, så när de inte lyckades så förväntade han sig att de skulle fortsätta försöka til dess att de dog eller lyckades, han tycktes leva i vanföreställningen att viljan var den viktigaste faktorn som avgjorde om man lyckades eller misslyckades och att rädsla var ett mycket bra sätt att motivera folk på. Många befäl var troligtvis pressade ovanifrån. Pressade och rädda individer gör oftast precis vad de förväntas göra, men inte mer, deras beteende blir mycket mindre flexiblet och självständigt. Att skapa rädsla är oftast en mycket bra metod för att få människor att bortse från sin kreativitet.

Något utanför trådens kärna vill jag också opponera mig mot Lidell Harts försvarande (i ovan nämnda verk) av Sovjetunionens angrepp på Finland 1939 (motiverat med att Sovjet skulle ha rätt till större skyddsområde runt Leningrad, jag minns inte exakta ordalydelsen, men, med tanke på aktuella pakter hösten 1939 (och mot vem man då behöver skyddsområden) ett mycket märkligt ställningstagande).

Inte nyktert och flumfritt i mina ögon.

Just den här punkten är inte så dum. Området var till för att försvåra en invasion för Tyskarna, många menar att kraftmätningen mellan Nazityskland och Sovjetunionen bara var en tidsfråga, att båda sidor viste att pakten bara var tilfällig till dess att ena sidan anföll. jag bör också säg att den här motivationen har förekommit i extremt proFinsk litteratur. Men nu vill jag inte diskutera det här mer, det är ett avbrott från tråden huvudspår.