SvD idag om Sveriges mörka förflutna 27/9

[Artur Szulc]

Mörkt förflutet måste bearbetas
SVERIGE KAN BLI FÖREBILD Vi svenskar drar oss för att gemensamt med andra länder bearbeta de mörka kapitlen i vår europeiska historia. Ska storprojektet Europa lyckas måste vi göra upp med vårt ansvar för Förintelsen. Sverige kan visa vägen, skriver fil dr Barbro Eberan,
som i dag framträder på bokmässan i Göteborg.

Varför är vi svenskar egentligen så rädda för att engagera oss för att storprojektet Europa verkligen ska lyckas?

Vår rädsla är inte ogrundad. Europa är fortfarande ett min­- fält där djupt rotade känslor allt som oftast exploderar utan förvarning.

Två världskrig, etniska rensningar, 80 miljoner tvångsfördrivna, folkmordet på judarna – alla dessa katastrofer på kontinenten under 1900-talet har lämnat sår som gått i arv från ge- neration till generation.

Många konflikter i EU idag bottnar i trauman som har djupa rötter i historien. Därför räcker det inte att etablera ett sam­arbete kring ekonomiska och praktiska frågor. Det är på det psykologiska planet vi måste engagera oss starkare.

Vi svenskar drar oss uppenbarligen för att gemensamt med andra länder bearbeta dessa mörka kapitel i vårt europeiska förflutna. I viktiga internationella samarbetsprojekt lyser Sverige med sin frånvaro.

När jag häromåret anlitades som expert av Europarådet för att rädda ett konfliktladdat åminnelseprojekt (European remembrance centre for victims of forced population movements and ethnic cleansing) och försökte engagera Sverige för projektet avböjde UD med argumentet att det var så känsloladdat att det ändå inte hade någon chans.

Men det är ju just för att kon­flikterna på kontinenten är så inflammerade som vi svenskar måste engagera oss. Vi som har haft turen att stå i periferin av alla de katastrofer som skakade kontinenten på 1900-talet har bättre förutsättningar än andra att gjuta olja på vågorna i det förenade Europa där ömsesidiga skuldanklagelser och offerkonkurrens fortfarande belastar relationerna länderna emellan.

Varför är vi då inte beredda att axla vårt ansvar? Beror det på att vi själva så länge har tvekat att göra upp med vår rasism under världskrigsepoken och skäms över vårt opportunistiska agerande gentemot Nazityskland?

Det finns inte längre anledning att förtränga vår hållning under Hitlertiden. Den öppna eller latenta antisemitism som styrde Sveriges restriktiva flykting­politik delade vi med de flesta länder i Europa.

Om inte Hitlers ideologi hade funnit genklang långt utöver Tysklands gränser skulle han inte ha fått hållas på 30-talet. Det var ju inte hans raslagar, eller den eskalerande judeförföljelsen i Nazityskland, som gjorde att man i Europa slutligen vände honom ryggen utan hans aggressiva expansionspolitik.

De flesta länder har liksom vi länge slagit en lov kring frågan om medansvar för Förintelsen.

Många värjer sig än idag mot insikten att folkmordet på judarna aldrig hade kunnat ske – eller åtminstone inte fått ett så katastrofalt förlopp – om inte alla länder hade bidragit, aktivt eller passivt.

Det gäller i hög grad för staterna öster om järnridån som först nu – om överhuvudtaget – försiktigt börjar ta itu med sin roll i För­intelsen.

Men om vår hållning inte utgjorde ett undantag så har vi svenskar dock ett speciellt dilemma. Medan de krigförande och de ockuperade länderna med fog kan se sig som Hitlers offer har vi inte den ursäkten.

Tack vare vår ”neutralitet” lyckades vi hålla oss utanför kriget och det var en välsignelse, inte bara för oss själva utan ock-så för alla flyktingar som fann en fristad hos oss. Men därmed hamnade vi, om än passivt, på gärningsmännens sida.

Vi hade kunnat handla annor­lunda, och det faktum att det var vi själva som valde vår väg gör oss moraliskt ansvariga för vad vi gjorde eller underlät att göra.

Är det här vår rädsla för Europa bottnar? Har vi skuldkänslor som vi inte har velat kännas vid och därför inte kunnat reda upp?

Är det för att gottgöra skuld gentemot judarna som vi under efterkrigstiden har engagerat oss så starkt för de förföljda och förtryckta överallt i världen?

Men vilka motiv vi än må ha haft för vår självpåtagna roll som världssamvete så har den gagnat många.

Efter kriget presenterade vi oss inför omvärlden som det oklanderliga generösa landet och det är denna positiva bild av Sverige som fortfarande dominerar på kontinenten. Därför har vi svenskar gynn­samma förutsättningar att axla rollen som moralisk förebild.

Om vi i en internationell dialog ärligt bekänner vårt eget medansvar för att Förintelsen kunde ske kan vi underlätta för andra länder att göra likadant. Och den uppgiften kan vi inte skjuta ifrån oss.

Fotnot
Barbro Eberan arbetar internationellt med skuld­frågan efter Förintelsen och har anlitats som expert av Europa­rådet. I dag framträder hon bland annat vid SvD:s monter på Bokmässan i Göteborg.

Undertonen är uppenbar: förintelsen skedde för att länder som bla Sverige agerade passivt. Återigen bedöms det förflutna med dagens efterkloka glasögon. Att hon är fil dr förvärrar saken än mer i mina ögon.

[Stefan Lundgren]

Först lite humorisk inledning

Undrar bara vilken tråd jag får skriva mitt svar på, men jag väljer den där som är mest visningar. Jag fann att det var två trådar om exakt samma ämne och det var därför jag undrade.

Till allvaret!!!

Jovisst har den mörka historien börjat blossat upp igen nu för Sveriges del, men jag kanske ligger lite efter i uppdateringen....Men när jag gick i skolan under 1980-talet fick jag lära mig att nazisterna försökte hålla koncentrationnslägrerna hemliga. Det var en rysk delegation som filmade i Dachau 1943 har jag för mig, men då tyckte omvärlden att det var så osant att det nästan inte blev någon åtgärd eller motstånd mot detta. Det gäller även för Sverige, trots att svenskarna nästan chockades vid krigsslutet när sanningen kom fram med nazisternas utrotningsläger från mörkheten. Hur många av dem som minns händelserna från kriget idag? Dom som var över 30 år under krigsårens sista period är antingen döda eller över 90 år idag, återigen kan jag poängtera att vi som lever nu------bör inte vara för subjektiva med våra egna åsikter. I min tråd om tänkandet förut, bör knytas an i denna tråd också.....Svenska regeringen hade ett annorlunda synsätt vid exempelvis krigsslutet än regeringen idag, många av riksdagsledamöterna under 1940-talet är idag döda. Dom kan inte besvara på vår kritik heller och det är därför jag tog upp ordet "subjektivitet".

Såvitt vad jag vet så chockades såväl riksdagsledamöter som övriga svenskar i samband med när förrintelsen uppdagades. Jag har också förstått att många länder försökte hjälpa offren så mycket som det gick efter kriget, personligen levde jag inte då, men jag kanske känner att vi har redan betalat tillbaka skuldfrågan lite grann, men det är ännu oläkta sår kvar.

Stefan

[Artur Szulc]

(Har nu åtgärdat problemet med två trådar)

Min största invändning är att hon ger en ensidig bild av den verklighet som rådde då.

Ska fasiken skicka ett mail till SvD och fråga när det kommer en artikel som behandlar allt det positiva som Sverige gjorde under kriget.

[Stefan Lundgren]

(Har nu åtgärdat problemet med två trådar)

Min största invändning är att hon ger en ensidig bild av den verklighet som rådde då.

Ska fasiken skicka ett mail till SvD och fråga när det kommer en artikel som behandlar allt det positiva som Sverige gjorde under kriget.

Jovisst, ger hon en oklar bild och det var därför jag skrev innehållet i mitt föregående inlägg......Men jag undrar verkligen om det var så mörk som hon vill framföra. Sverige gjorde ju positiva saker under kriget också, men man skall ju komma ihåg också att omvärlden chockades av bilderna från koncentrationslägrerna och det skall vi nog inte glömma bort heller.

Stefan

[Hexmaster]

Fast artikelns kärna verkar vara detta:

När jag häromåret anlitades som expert av Europarådet för att rädda ett konfliktladdat åminnelseprojekt (European remembrance centre for victims of forced population movements and ethnic cleansing) och försökte engagera Sverige för projektet avböjde UD med argumentet att det var så känsloladdat att det ändå inte hade någon chans.

Hon är sur för att Sverige inte hakar på projektet.

[Gutekrigaren]

Hon är sur för att Sverige inte hakar på projektet.

...och menar att det beror på att "vi svenskar egentligen [är] så rädda för att engagera oss för att storprojektet Europa verkligen ska lyckas".

Taffligt försök att slå mynt på Förintelsen för att få medel till egen forskning.

Mvh Petter

[Artur Szulc]

Jag har mailat SvD, förväntar mig inget svar.

Men jag påpekade detta att hela hennes resonemang byggde på UDs avböjande av ett projekt. Är det rimligt? Definitivt nej.

[sonderling]

(Har nu åtgärdat problemet med två trådar)

Min största invändning är att hon ger en ensidig bild av den verklighet som rådde då.

Ska fasiken skicka ett mail till SvD och fråga när det kommer en artikel som behandlar allt det positiva som Sverige gjorde under kriget.

Jovisst, ger hon en oklar bild och det var därför jag skrev innehållet i mitt föregående inlägg......Men jag undrar verkligen om det var så mörk som hon vill framföra. Sverige gjorde ju positiva saker under kriget också, men man skall ju komma ihåg också att omvärlden chockades av bilderna från koncentrationslägrerna och det skall vi nog inte glömma bort heller.

Stefan

Men kan ingen av er skapa en tråd om det positiva som Sverige gjorde under VK2 då? För jag måste erkänna att min bild av det "officiella" Sveriges agerande inte är speciellt positivt. Det positiva i min mening stod enkilda personer för.

Sedan är inte jag heller så mycket för sånt här förespråkande av att man ska sona sina synder eller vad man ska kalla det. Det går inte att lasta senare generationer för hurmycket som helst, det blir ju nästan komik i sådant som Barbro Eberan förespråkar.

Sonderling

[Stellan Bojerud]

Återigen en av dessa som ser 1940-talets realiteter med dagens glasögon rapande av mätthet i TV-soffan.

Samtida bedömare som brittiske ambassadören Sir Victor Mallet och hans pressattaché Peter Tennant (i verkligheten SOE.agent) var imponerade av att svenska regeringen kunde stå emot tyskarna i den utsträckning den gjorde.

Att Victor Mallet regelbundet klagade på svenska eftergifter gentemot Tyskland hörde till spelets regler.

Skall svenska regeringen anklagas för något så är det 1925 års nedrustning, som satte landet ur stånd att föra en mer kraftfull utrikespolitik under början av VK 2. Det var först 1943 som det svenska försvaret räckte till för att underbygga en mer rakryggad utrikespolitik. Detta inte enbart p g a svensk upprustning utan kanske mer till följd av att den tyska krigsmaskinen och kanske inte minst tyska flottan försvagats genom krigsförluster.

Sverige hade en samlingsregering. Målet var att hålla Sverige utanför kriget och om detta inte gick hålla kriget utanför Sverige. Detta lyckades regeringen också att göra.

Den som klagar på Sveriges politik under VK 2 bör säga vad regeringen istället borde ha gjort? Anfalla tyskarna i Norge? Visst - uppmarschen mot norska gränsen var klar den 17 maj 1940 (Sic!), men då hade södra Norge redan kapitulerat.

Skulle Sverige gjort nationell harakiri för en symbolisk gest?

Genom att söka skuldbelägga jämförelsevis oskyldiga nationer reducerar man blott ansvaret för de verkliga missdådarna.

[Vysotskij]

Det är faktiskt förvånansvärt många norrmän och nederländare som verkar tro att deras länder gick in i kriget för att ta strid mot Ondskans imperium.

[frodeh]

Det är faktiskt förvånansvärt många norrmän och nederländare som verkar tro att deras länder gick in i kriget för att ta strid mot Ondskans imperium.

En totalt verdiløs påstand, hvor tar du dette fra?

[Vysotskij]

Från diskussioner med personer av nämnda nationaliteter, deras syn på den svenska politiken 1940-45 och deras tro på att deras egna länder skulle fört en annan politik om de inte fallit offer för den nazityska aggressionen under våren 1940.

Men det var mest på skämt och jag ber om ursäkt om någon tagit illa vid sig. Jag tror inte ett ögonblick att det gäller de flesta norrmän eller nederländare, och inga seriöst historiskt intresserade i våra västliga grannländer.

Men eftersom vi nu har en historiskt kunnig norrman som dig i tråden kanske man kan få fråga hur du tror att historiskt bildade norrmän i allmänhet ser på Stellans fråga, nämligen vad Sverige borde gjort 1940-42.

[Stellan Bojerud]

1988 hade jag i Göteborg ett stilla samtal om Norgefrågan 1940 med generalinspektören för norska marinen, amiral Bjarne Grimstvedt.

Jag sade att de norska regeringarna Mowinckel och Nygaardsvold hade bedrivit en bedrövlig försvarspolitik (liksom svenska regeringen gör långt värre idag) som inte blott blev förrödande för Norges frihet utan även utsatte Sverige för den största säkerhetspolitiska risken sedan 1809.

Detta höll amiralen efter en tids funderande med om. Han är en mycket hederlig man och medgav att han tidigare inte sett frågan ur det svenska perspektivet utan blott tänkt i termer av att den närmast självklara svenska hjälpen uteblivit.

Varför kunde inte Sverige hjälpa? Vi hade sedan 1905 en tio mil bred demilitariserad zon mot norska gränsen. Det fick enligt Karlstadsavtalet inte finnas svenska soldater vid norska gränsen och den 9 april 1940 fanns det ingen beredskap riktad mot Norge - ett mot Sverige vänligt sinnat land.

Den 9 april började Sverige "krigsorganisera" (d v s mobilisera). Sedan skulle trupperna åka tåg. Ånglok och max 60 km/tim. En fördelning (division) behövde ca 100 tågsätt.

Två svenska fördelningar (divisioner) var inkallade och stod på vakt i Norrbotten. Omloppstiden för ett (1) tågsätt mellan Haparanda och norska gränsen var ca en vecka. Lokbyten. kol- och vattentagning, måltidsuppehåll, översyn av lok och vagnar, brist på lokpersonal, övertidsarbete för tågklarerare och platsvakter. Att uppmarschen mot Norge var klar 17 maj 1940 är en glänsande överprestation av 1940 års järnvägsanställda.

Tänk inte anakronistiskt! Det fanns inga motorvägar mot norska gränsen. Det svenska infanteriet marscherade med en hastighet av 5 km/tim och det hästdragna artilleriet ungefär lika långsamt. Man åkte tåg så långt det gick och med den tågtäthet dåtida signalförbindelser och trafikledning medgav. Vevtelefoner och färgade flaggor.

1940 fanns det färre än ett dussin kommersiella transportflygplan ägda av AB Aerotransport.

Den 17 april 1940 kunde svenska armén ingripa med mindre styrkor för att försvara Kongsvinger - som erövrades av tyskarna just den dagen.

Sverige ville - men kunde helt enkelt inte - hjälpa Norge. Norska armén ville inte hjälpa sig själv.

Vilket intryck gjorde det på de svenska soldaterna vid gränsen när norska 1.divisionen från Oslo utan att allvarligt ha varit i strid den 12 april 1940 gick in i Sverige och "sökte politisk asyl" d v s internering.

De svenska beredskapssoldaterna hade ett styvt jobb att ta hand om mängder av norska vapen och hundratals ton av oförbrukad ammunition.

Varför skulle svenska unga män dö för Norge när norska soldater sökte skydd i Sverige?

Sverige hade 1940 ingen självmordspakt med Norge. Varför skulle svenskarna slåss för Norges frihet när norrmännen själva gav upp? Några hundra svenskar gjorde det likväl, såsom t ex kapten Gösta "Hutte" Benckert, vilken av vår store "naziexpert" Tobias Hübinette trots motståndshjälten Benckerts S:t Olavsmedalj med ekgren och andra norska hedersbetygelser stämplas som nazist.

Vik hädan historielösa anakronister! Se 1940 års realiteter och inte "Bonde söker fru" 2007.

[Psilander]

Fråga 2, med risk för att bli politisk: Varför har vi inte lärt oss ett enda dugg sedan 1940 vad gäller säkerhetspolitik?

[Stellan Bojerud]

Vilka är vi? Jag kan min läxa, men det kan vare sig Göran Persson eller firma Reinfeldt & Borg.