Information: Bomber över Sverige

Diskussioner kring andra världskriget. Värd: B Hellqvist
Användarvisningsbild
Kilroy
Medlem
Inlägg: 4
Blev medlem: 25 dec 2005 22:22
Ort: Höganäs

Inläggav Kilroy » 27 maj 2006 19:59

Intressant

Användarvisningsbild
Prague
Medlem
Inlägg: 18
Blev medlem: 26 sep 2006 07:55
Ort: Malmö

Inläggav Prague » 30 sep 2006 13:07

En bild på skylten som berättar om bombnedslaget i Slottsparken i Malmö, ett par år för sent men dock
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.

Användarvisningsbild
Stilleben
Stödjande medlem
Inlägg: 1756
Blev medlem: 01 sep 2002 17:24
Ort: Halmstad

Inläggav Stilleben » 02 nov 2006 22:56

Stilleben skrev:Vid ett av de svenska sammanträffandena med Göring de kritiska april-maj-dagarna 1940, då tyskarna krävde att få transportera krigsmateriel genom Sverige till Narvik, yttrande han bl.a. som ett ytterligare skäl för åtgärden: "Engelska flygare har redan nedkastat bomber i norra Sverige".

Jag har inte kunnat hitta något om detta och tror att yttrandet var osant, men någon som vet?

Ovanstående inlägg från sept. 2003.

Men Göring hade faktiskt rätt, uppgiften om bombningen i Vassijaure finns i boken "Sveriges Militära beredskap 1939-1945", dock utan detaljer.

Sådana finns i http://forum.soldf.com/lofiversion/index.php/t5948.html (intressant webbsida om svenska pansartåg m.m., rekommenderas!):

Skribent: HvPrsk
Jul 2 2003, 05:36
Här kommer lite incidenter under invasionen av Narvik 1940, bland annat den med pansartåget. Källan är som jag nämnde boken ”Lapplandsjägare 1945 – 1995”.

”För de svenska bevakningsstyrkorna var vardagen inte helt riskfri. Det hände titt som tätt att utländska flygplan förirrade sig över gränsen. Den 15 maj 1940 bombades Björnefjell av engelsmännen och Lapplandia var då nära att träffas av fyra bomber. Bomberna slog i stället ner i leran vid stranden av Vassijaure utan att detonera.”

P.S. Uppgifter i ovan angivna bok om en bombning vid Helsingborg den 29 oktober 1940 gäller en fällning av sjöminor/magnetminor i Öresund och tydligen på svenskt vatten utanför staden.Sådan minfällning i Öresund förekom dock flera gånger under kriget!
Senast redigerad av 1 Stilleben, redigerad totalt 10 gånger.

Användarvisningsbild
Stilleben
Stödjande medlem
Inlägg: 1756
Blev medlem: 01 sep 2002 17:24
Ort: Halmstad

Inläggav Stilleben » 04 nov 2006 08:46

Fortsättning fr. sept. 2004 (se sid. 6):
Stilleben skrev: Och den märkligaste episoden, sid. 29, som omtalar att en aprildag 1945 gick ett vedlastat godståg kl. 06.00 från Strömstad med mål Uddevalla. En timme senare var tåget i Skee.

Plötsligt såg man ett flygplan på låg höjd. I nästa sekund började kulorna att smattra över Skee järnvägsstation. Ett splitter träffade eldaren Sven-Olof Wallin i ansiktet och blodet sprutade ur såret. Skadan var dock inte allvarlig. Plattformen perforerades av fem mm spårljusammunition. Andra skott träffade lokets asktub, fyrboxen, rundpannan och några väggskåp. Samt var godsvagnarna perforerade med engelska kulor. Tåget kunde dock efter några timmar fortsätta, sedan det befunnits att ångpannan trots allt hållit.

Senare blev det klart att det engelska planet beskjutit stationen av misstag, meningen var att det skulle angripa ett tåg som gick på den norska linjen Kornsjö-Halden, som bara låg någon mil från Skee. Efter beskjutningen beslutade SJ att alla järnvägsstationers tak skulle ha en målad svensk flagga, men strax efter kom krigsslutet.
----------------------------------
Det finns en möjlighet att tidpunkten enligt ovan, april 1945, missuppfattats.

Klipper ur webbsidan http://www.shf.home.se/aterblick.html som förefaller ge annan (och sannolikare?) datering för händelsen, kanske omkring 1940-41: (Se detta inlägg!)

Skulle vara intressant att få tidpunkten och ytterligare omständigheter klarlagda. Det talas otvetydigt i Terje Fredhs bok om "en aprildag 1945". Det står vidare att det engelska planet "hade order att på hemresan från bombning i Tyskland, angripa tåg som gick på sträckan Kornsjö-Halden, som bara låg någon mil från Skee", vilket inte gör det hela mera begripligt. Så ytterligare uppgifter behövs!

Boken "Sveriges militära beredskap 1939-1945" fastställer emellertid entydigt händelsen till den 4 april 1945, "då brittiska flygplan sköt med automatkanoner mot ett järnvägståg vid Skee i Bohuslän".

Men visst är hela händelsen egendomlig och värd en ytterligare undersökning.

Användarvisningsbild
svennebarka
Medlem
Inlägg: 22
Blev medlem: 22 mar 2007 20:12
Ort: Malmö

Inläggav svennebarka » 22 mar 2007 20:34

http://sydsvenskan.se/malmo/article13152.ece stod en liten artikel om bomberna i Slottsparken i sydsvenskan för ett tag sedan, talades även vid med min morfar om det för ett tag sen och enligt honom ska det ha varit mindre form av kaos i Malmö efter bomberna i Slottsparken med alla möjliga konspirationsteorier.

alamein
Medlem
Inlägg: 39
Blev medlem: 26 aug 2007 17:52
Ort: Stockholm, Södermalm, Mariaberget.

bomber över Stockholm

Inläggav alamein » 26 aug 2007 18:28

I min kommande bok Stockholms glömda bunkrar – guiden till andra världskrigets fasta försvar kommer mer information om de sovjetiska bomberna över bl a Eriksdalslunden februari 1944. Peter Hjelm berättar hur det gick till:
”Kvällen den sista februari 1944 blev klar, med endast några få minusgrader tack vare en sydvästvind på några meter per sekund. För de allra flesta svenskar är det ingen särskild kväll, men det kunde ha blivit den kvällen vi drogs in i andra världskriget.
Att planera och genomföra ett bombanfall är en mycket komplex historia. För den som inte studerat ämnet handlar det ”bara” om att man skall starta från hemmabasen, komma upp på anflygshöjd mot målet, släppa lasten, och sedan svänga runt 180 grader och återvända hem. Så var det också – under första världskrigets sista år.
Under andra världskriget utvecklades taktiken med sammansatta förband och uppdrag. Det innebar att bombförband från flera olika flygbaser, och med olika anfallsmål skulle anflyga samtidigt. Genom att plötsligt dela upp sig på de olika målen, ställde det till så stor kalabalik som möjligt i luften. Då kunde de försvarande nattjakt- och luftvärnsförbanden inte dra slutsats om vilka som var anfallsmålen.
Anfallet den 28 februari 1944 krävde långa förberedelser och stor tur med vädret över i stort sett hela finska viken, södra Finland och östra Sverige. Tillfället yppade sig på kvällen den sista februari 1944. Då skulle en svag högtrycksrygg ligga exakt rätt placerad just innan molnskärmen från en front över Dalarna och vidare åt nordost skulle förstöra möjligheten till anfall.
Det sovjetiska förbandet, bestående av en brokig samling besättningar och flygplan startade från baser i det inre av Finska viken, runt Leningrad och styrde kurs, som så många gånger förr under kriget mot Finland, rakt västerut. Det finska luftvärnet, krigsärrat och erfaret, visste genast vad som var på gång. Allteftersom man kom fram söder om sina mål i Finlands södra del, Helsingfors, Hangö och Nådendal/Åbo svängde man höger och började anfallslöpan in mot målen. Luftvärnet var beredda och gick till dödlig aktion mot de sovjetiska planen, men ingen uppmärksammade förbandet på 6-8 Petlyakov PE-2-bombare som fortsatte på stadig kurs västerut. För så cyniskt är luftkrig: man utnyttjar vissa förband av nybörjare till att enbart virra till allt för motståndaren och de offrades för att skydda de mer prioriterade flygföretagen.
Man måste komma ihåg att detta var före spaningsradarn och flygradions tid. Alla observationer grundades på att man från marken såg och/eller hörde flygplanen. Genom triangulering kunde man i ledningscentralerna uppskatta flyghöjd och flyghastighet.
Uppe i flygplanen satt troligen ett specialförband med lång erfarenhet av specialoperationer och precisionsnavigering för VVS och NKVD. (VVS=Voenno-Vozdushnye SilySovjets flygvapen, NKVD=Narodny Komissariat Vnutrennikh Del, Sovjets säkerhetstjänst). Det som för dagens stridsflygbesättningar är omöjliga arbetsförhållanden, var på den tiden normal arbetsmiljö. Men flyghöjd på 1500 m och en marschhastighet på 350 km/h satt man rejält påpälsade i sina dragiga flygplan. Navigeringen bör ha varit hyfsat enkel i den ganska klara luften, med sikt 15-35 km. Navigationshjälpmedlen bestod på den här tiden inte av GPS-system, spaningsradar och VOR-instrument, som moderna besättningar är bortskämda med, utan av klocka, kompass, fartmätare och handhållen karta.
Flygplanen angjorde svenska kusten på den för trafikflyget normala punkten strax söder om Dalarö. I detta ögonblick delade man upp sig: ett förband svängde höger rakt in mot det upplysta Stockholm, medan andra halvan fortsatte i stort sett rakt fram över Södermanland. När företaget mot Stockholm passerade över det som nu är Tyresö, gjorde man det, som de sovjetiska besättningarna först måste ha ansett vara kollektivt självmord. Man inte bara tände positionsljusen, utan började blinka med dem! Detta var på den tiden internationell nödsignal (kom ihåg att man på den tiden hade ytterst primitiv radiokommunikation). ”-Så dumma kan inte ens svenskar vara att de går på en så lätt fint”, måste man ha tänkt, allteftersom man med bävan flög in över Stockholm och släppte sin last över området norr om krigsbasen i Skarpnäck och Södermalm. Men från svenska luftvärnet kom inte ett enda skott. Inte ens när man gjorde sin vida högersväng ända upp mot Lidingö och helt sonika vände tillbaka samma väg som man kommit, kom ett enda skott från det svenska luftvärnet. Det måste ha varit med ett kollektivt gapskratt man släckte navigationsljusen igen strax öster om Dalarö.
Det andra förbandet gjorde en mästerlig navigeringsflygning i mörkret över Södermanland. I rätt tid kom det fram till en vik på södra sidan av Mälaren, där man fällde lasten över, som man trodde, ett mycket speciellt mål. I Mariefredsviken låg under andra världskriget tre polska toppmoderna ubåtar internerade. De hade flytt från Polen i krigets inledning. Så bra, för Sveriges del, att de sovjetiska meteorologerna gett besättningarna för hög vindhastighet att planera flygtiden med, så man kom en vik för långt västerut.
Detta förband blev inte heller engagerat varken av svenska flygplan eller luftvärn. Helt enkelt för att det inte fanns något.
Nere på marken i Sverige rapporterade Flottans luftspaning till sin central att främmande flygplan kom in över svenska kusten i höjd med Dalarö och fortsatte västerut. Nästa rapport kom från luftvärnsförbandet som var grupperat vid Flygvapnets krigsbas i Skarpnäck. Detta förband hade de bästa vapnen som fanns på den tiden, Bofors 40 mm Lv-kanoner m/36, samt 20 mm Lv-akan. En spaningstropp, med ljudinstrument och strålkastare fanns längre in mot staden. Ett för de sovjetiska flygplanen direkt livsfarligt hot, som gjort dem till fallfrukt på en minut. Om det svenska försvaret bara blivit insatt.
Skarpnäcksförbandet rapporterade till sin central, belägen i Brunkebergstunneln, att man hörde flygplan i öster. Just när flygplanen var inom räckvidd för luftvärnet, började de blinka med positionsljusen, som medförde automatiskt och omedelbart förbud att öppna eld. Detta rapporterades naturligtvis till luftvärnscentralen. Så synd, att Arméns luftvärn och Flottans luftvärn inte rapporterade till samma central…
Men varför skulle Sovjet anfalla ett neutralt land som bara försökte hålla sig utanför kriget?
Nja, så oskyldiga var vi inte. Redan efter det sovjetiska anfallet på Finland uttalades önskemål bland svenska officerare att bistå Finland. Det gjorde vi också, kraftfullt. Bland annat satte vi upp en hel flygflottilj, F 19, i Finland, och bidrog med substansiell hjälp både i form av materiel och svensk trupp. Sverige hade arresterat och dömt en sovjetisk toppspion, Sidorenko, till ett långt fängelsestraff. Sverige skeppade järnmalm till Tysklands krigsindustri under hela kriget, i utbyte mot kol och krigsmateriel sänd via Tyskland från t ex Italien.
En hel tysk division fick transporteras från Norge till Finland Midsommaren 1941 för att förstärka det finska anfallet mot Sovjet.
Allt detta parat med Stalins förföljelsemani och den gamla nedärvda ryska Karl XII-skräcken, gjorde att vi till slut övertrasserade vårt konto för att lämnas i fred av Sovjet.
Och vad blev då resultatet? Ingenting! Vi klarade inte av att läsa av budskapet från Sovjet, åtminstone inte officiellt. Sovjet fick så småningom tillbaka Sidorenko, som försvann in i historiens dunkel. Och andra världskriget tog slut utan vår medverkan.

Användarvisningsbild
Stilleben
Stödjande medlem
Inlägg: 1756
Blev medlem: 01 sep 2002 17:24
Ort: Halmstad

Re: bomber över Stockholm

Inläggav Stilleben » 26 aug 2007 20:20

Klipper ner inlägget så mycket som möjligt för att få fram det väsentliga - samt - lindrigt sagt ! - några frågetecken!!! :
alamein skrev:I min kommande bok Stockholms glömda bunkrar – guiden till andra världskrigets fasta försvar kommer mer information om de sovjetiska bomberna över bl a Eriksdalslunden februari 1944. Peter Hjelm berättar hur det gick till:
”Kvällen den sista februari 1944 blev klar, med endast några få minusgrader tack vare en sydvästvind på några meter per sekund. För de allra flesta svenskar är det ingen särskild kväll, men det kunde ha blivit den kvällen vi drogs in i andra världskriget.-----------------------------.
Det sovjetiska förbandet, bestående av en brokig samling besättningar och flygplan startade från baser i det inre av Finska viken, runt Leningrad och styrde kurs, som så många gånger förr under kriget mot Finland, rakt västerut. Det finska luftvärnet, krigsärrat och erfaret, visste genast vad som var på gång. Allteftersom man kom fram söder om sina mål i Finlands södra del, Helsingfors, Hangö och Nådendal/Åbo svängde man höger och började anfallslöpan in mot målen. Luftvärnet var beredda och gick till dödlig aktion mot de sovjetiska planen, men ingen uppmärksammade förbandet på 6-8 Petlyakov PE-2-bombare som fortsatte på stadig kurs västerut. För så cyniskt är luftkrig: man utnyttjar vissa förband av nybörjare till att enbart virra till allt för motståndaren och de offrades för att skydda de mer prioriterade flygföretagen.
Man måste komma ihåg att detta var före spaningsradarn och flygradions tid. Alla observationer grundades på att man från marken såg och/eller hörde flygplanen. Genom triangulering kunde man i ledningscentralerna uppskatta flyghöjd och flyghastighet.
Uppe i flygplanen satt troligen ett specialförband med lång erfarenhet av specialoperationer och precisionsnavigering för VVS och NKVD. (VVS=Voenno-Vozdushnye SilySovjets flygvapen, NKVD=Narodny Komissariat Vnutrennikh Del, Sovjets säkerhetstjänst). ----------------.
Flygplanen angjorde svenska kusten på den för trafikflyget normala punkten strax söder om Dalarö. I detta ögonblick delade man upp sig: ett förband svängde höger rakt in mot det upplysta Stockholm, medan andra halvan fortsatte i stort sett rakt fram över Södermanland. När företaget mot Stockholm passerade över det som nu är Tyresö, gjorde man det, som de sovjetiska besättningarna först måste ha ansett vara kollektivt självmord. Man inte bara tände positionsljusen, utan började blinka med dem! Detta var på den tiden internationell nödsignal (kom ihåg att man på den tiden hade ytterst primitiv radiokommunikation). ”-Så dumma kan inte ens svenskar vara att de går på en så lätt fint”, måste man ha tänkt, allteftersom man med bävan flög in över Stockholm och släppte sin last över området norr om krigsbasen i Skarpnäck och Södermalm. Men från svenska luftvärnet kom inte ett enda skott. Inte ens när man gjorde sin vida högersväng ända upp mot Lidingö och helt sonika vände tillbaka samma väg som man kommit, kom ett enda skott från det svenska luftvärnet. Det måste ha varit med ett kollektivt gapskratt man släckte navigationsljusen igen strax öster om Dalarö.

Det andra förbandet gjorde en mästerlig navigeringsflygning i mörkret över Södermanland. I rätt tid kom det fram till en vik på södra sidan av Mälaren, där man fällde lasten över, som man trodde, ett mycket speciellt mål. I Mariefredsviken låg under andra världskriget tre polska toppmoderna ubåtar internerade. De hade flytt från Polen i krigets inledning. Så bra, för Sveriges del, att de sovjetiska meteorologerna gett besättningarna för hög vindhastighet att planera flygtiden med, så man kom en vik för långt västerut.
Detta förband blev inte heller engagerat varken av svenska flygplan eller luftvärn. Helt enkelt för att det inte fanns något.-------------------

Men varför skulle Sovjet anfalla ett neutralt land som bara försökte hålla sig utanför kriget?
Nja, så oskyldiga var vi inte. Redan efter det sovjetiska anfallet på Finland uttalades önskemål bland svenska officerare att bistå Finland. Det gjorde vi också, kraftfullt. Bland annat satte vi upp en hel flygflottilj, F 19, i Finland, och bidrog med substansiell hjälp både i form av materiel och svensk trupp. Sverige hade arresterat och dömt en sovjetisk toppspion, Sidorenko, till ett långt fängelsestraff. Sverige skeppade järnmalm till Tysklands krigsindustri under hela kriget, i utbyte mot kol och krigsmateriel sänd via Tyskland från t ex Italien.
En hel tysk division fick transporteras från Norge till Finland Midsommaren 1941 för att förstärka det finska anfallet mot Sovjet.
Allt detta parat med Stalins förföljelsemani och den gamla nedärvda ryska Karl XII-skräcken, gjorde att vi till slut övertrasserade vårt konto för att lämnas i fred av Sovjet.
Och vad blev då resultatet? Ingenting! Vi klarade inte av att läsa av budskapet från Sovjet, åtminstone inte officiellt. Sovjet fick så småningom tillbaka Sidorenko, som försvann in i historiens dunkel. Och andra världskriget tog slut utan vår medverkan.

Sign strv har på föregående sida lämnat en helt annan och en uppenbart mera rimlig förklaring enligt följande. Jag citerar det helt, för det är det värt!
strv skrev:I boken HEMLIGT KRIG av Jukka L Mäkelä utgiven 1966 finns förklaringen till de bomber som föll över Stockholm, Strängnäs m fl platser 22 feb 1944. Orsaken var helt enkelt felnavigering och för att komma hem lättade man på lasten.

ADD är sovjetiska strategiska bombflyget vilkas radiosignalering avlyssnades av finska radiospaningen. Krypteringen hade knäckts så meddelanden kunde tydas.

Utdrag ur boken:

Bomber mot Stockholm

Den 22 februari 1944 på kvällen tjöt larmsirenerna även i Stockholm. Några ensamma plan uppenbarade sig över staden och fällde ett par bomber över Eriksdalslunden i Stockholm. Saltsjö-Järla, Södertälje Södra, Strängnäs m.fl. Ingen människa skadades, och de materiella skadorna var obetydliga. På bombskärvorna stod det ryska bokstäver, visste tidningarna att berätta. Samtidigt bombarderades även Åbo och Åland.

Nästa dag förklarade den sovjetiska beskickningen i Stockholm indignerat att alla påståenden om att sovjetiska plan skulle ha fällt bomber över staden var fullkomligt grundlösa. Det var en provokation av finländska eller tyska flygare.

I Sverige var man givetvis mycket upprörd över denna neutralitetskränkning och snart började de mest egendomliga tolkningar av händelsen att cirkulera. Vilda teorier såg dagens ljus ännu långt efter kriget. Den vildaste av dem framfördes i en artikel i den svenska veckotidningen Se. Bombningen påstods ha ett samband med spionaget. Man hade nämligen kort före intermezzot i Sverige arresterat en svensk som var agent för Sovjetunionen och bombningen skulle alltså ha varit det ryska svaret på detta. Artikelförfattaren ägde tydligen inte någon mera ingående kännedom om spionage. Ingen stat vill i allmänhet kännas vid en gripen spion, allraminst göra det på ett så uppseendeväckande sätt som genom ett flygbombardemang.

I själva verket förhöll det sig så, att ADD dagen före denna februarikväll under kriget hade hållit på med att förbereda ett anfall.

Radiotrafiken var livlig och finländarna kunde därav sluta att betydande styrkor skulle sättas in i anfallet. Ett väderspaningsplan startade från Leningrad och flög västerut över Finska viken. Målet konstaterades inom kort vara Åbo, som också hade varit föremål för en spaningsflygning kort dess innan. I skydd av kvällsmörkret startade 220 bombplan från sina baser när de kommit i linje med Tytterskär kunde de följas av finländska radarstationer. Väderleken hade emellertid förändrats snabbare än fienden räknat med och över inloppet till Finska viken tvingades ett tjugotal plan att vända om.

Orienteringssvårigheterna ökade. Kustbatteriernas och de i Åbo skärgård befintliga krigsfartygens spärreld kan också ha vilselett fienden. De flesta bomberna föll nämligen utanför Åbo. Inom själva staden föll bara 15 bomber.

Över målområdet eller dess närhet kom bara ett hundratal fientliga plan. Resten irrade i spridda formationer över ett stort område i sydvästra Finland och Åland. Några förirrade sig in på svenskt område, vilket under de rådande förhållandena egentligen inte var att undra på. De ryska planen letade efter målet så länge deras bränsleförråd räckte men tvingades så småningom vända åter till sina baser. Före återfärden lättade planen sina bomblaster.

Vad som hände den kvällen hade sålunda ingenting med gripandet av någon spion i Sverige att göra. Det var fråga om andra ting - att tvinga Finland ut ur kriget.


Frågor till "alamein" : Vilka militära mål "norr om krigsbasen i Skarpnäck och Södermalm" menar du skulle bombas. Bomberna föll väl heller inte där utan över "Eriksdalslunden i Stockholm. Saltsjö-Järla, Södertälje Södra, Strängnäs m.fl", vilket väl knappast tyder på en organiserad bombfällning.

Och varför skulle just de av Sverige internerade tre polska ubåtarna i Mariefred, som legat där sedan sept. 1939 bombas??? Det är ju orimligt, omotiverat och politiskt mycket långsökt! Hur skulle man f.ö. nattetid (och några lysbomber fälldes ju inte heller!) kunna hitta och precisionsbomba detta mål?

Rörde det sig verkligen som "alamein" påstår om sex plan och inte som strv refererar om "några ensamma plan"? Är det bekräftat att positionsljus tändes på de ryska planen eller något av dem? Det kanske i så fall berodde på att när de kom in över upplyst område förstod att det var det neutrala Sverige och då signalerade för att undvika bli beskjutna.

Det verkar också högst tvivelaktigt att Sovjet 1944 skulle haft politiska skäl, som t.ex. den svenska hjälpen till Finland under vinterkriget och tysktransiteringen sommaren 1941, att varna och straffa Sverige.

De svenska ansträngningarna med sovjetisk godkännande att mäkla en mycket angelägen fred mellan Finland och Sovjet pågick f.ö. vid tidpunkten. Det hade man, vilket uppskattats av Sovjet, även bidragit med under vinterkriget..

Tydligen uppstår det av och till sagor om vad som hände under WW 2 och det må mig vara tillåtet att f.n. betrakta inlägget av "alamein" som en sådan!

varjag
Stödjande medlem
Inlägg: 40479
Blev medlem: 24 apr 2002 11:53
Ort: Australien

Inläggav varjag » 27 aug 2007 12:35

Tydligen uppstår det av och till sagor om vad som hände under WW 2 och det må mig vara tillåtet att f.n. betrakta inlägget av "alamein" som en sådan!



Kan bara instämma!, Varjag

-vils-
Medlem
Inlägg: 403
Blev medlem: 10 apr 2002 11:48

Inläggav -vils- » 28 aug 2007 22:35

Hmm men vänta nu här.. enligt vad jag har läst bistog inte svenska staten med egentligen någonting alls i krigsväg? Vad jag förstått skapades frivillighetsorganisationer som var oberoende just för att inte staten skulle behöva stå till svars. (?!) Länge sedan jag läste omd etta men kan någon bekräfta så det inte kommer fram en massa osanningar tack.

Användarvisningsbild
Stilleben
Stödjande medlem
Inlägg: 1756
Blev medlem: 01 sep 2002 17:24
Ort: Halmstad

Inläggav Stilleben » 29 aug 2007 07:30

-vils- skrev:Hmm men vänta nu här.. enligt vad jag har läst bistog inte svenska staten med egentligen någonting alls i krigsväg? Vad jag förstått skapades frivillighetsorganisationer som var oberoende just för att inte staten skulle behöva stå till svars. (?!) Länge sedan jag läste omd etta men kan någon bekräfta så det inte kommer fram en massa osanningar tack.

Nej, så var det ju inte. Sverige avgav inte ens en neutralitetsförklaring vid vinterkriget utan betraktade sig som "icke krigförande". Stora mängder militär materiel, inklusive ett flygförband, skickades nästan helt öppet till Finland. Och när Tyskland anföll Sovjet sommaren 1941 tvingades Sverige av de hårda tyska påtryckningarna att transitera en tysk division till den finska fronten och medge sjötransporter fram till 1944.

Så visst hade Sovjet anledning att vara missnöjt med Sverige. Dock insåg man säkert att Sverige, utöver viljan att hjälpa Finland, befann sig ett tvångsläge .Därför var deras protester och handlande gentemot Sverige förvånansvärt milda. En god del av detta får f.ö. anses bero på den ryska ambassadören här, madame Alexandra Kollontay.

Som Wikipedia skriver: "Åren 1930-1945 var hon Sovjetunionens officiella representant i Sverige, och 1943 blev hon officiellt utnämnd till ambassadör (hon torde vara världens första kvinnliga ambassadör). Hon hade stor betydelse för ländernas hållning till varandra under den kritiska tiden under andra världskriget. Hennes relation till utrikesminister Christian Günther var omvittnat god, vilket hade gynnsam inverkan på upprätthållandet av den svenska neutralitetspolitiken".

Någon anledning att avsiktligt bomba Sverige hade Sovjet knappast. Läser man f.ö. varjag´s inlägg på sid. 1 i denna tråd om den ryska bombningen framstår det ännu klarare att de ryska bombplanen måste ha fenavigerat! Jag citerar (och sätter in å,ä,ö): "Urban Sobeus har publ. en bok med titeln 'Havsbandslinjen i Sthms skärgård 1933-45' som amplifierar bomb-fällningen den 22.2.1944 över Stockholmstrakten. Svensk Flyghistorisk Tidskrift 3/02, publicerade uppgifter om denna händelse där efter kl.21oo på kvällen, bomber fälldes i trakterna av Hammarby, Södertälje och Strängnäs. Sex timmar senare, dvs 03.oo morgonen 23.2. fälldes bomber vid Svartlöga, Söderöra, nio bomber på Blidö och en på Yxlan, 2 bomber mot ngra småöar norr om Högmarsö och en i närheten av Spillersboda. Dessutom skall två ha fallit på Stavsnäslandet, en vid Strömma och en vid Fågelbro Gård. Bomber, eller fragment av dem konstaterades bära kyrillisk text."

Ryssarna bombade f.ö. också Borgholm en sommarnatt 1942, som i denna tråd också har beskrivits och där Solliden var nära att träffas. Också detta var tydligen en uppenbar felnavigering, ingen verkar heller ha ansett något annat!

Särskilt långsökt är det ju som här har beskrivits att ryssarna efter "en mästerlig navigeringsflygning i mörkret över Södermanland" försökte bomba de polska ubåtarna i Mariefred! Jag är inte så geografiskt orienterad, men ligger någon de ovan angivna platserna nära denna ort? Undantagandes möjligen Strängnäs där en bomb föll vid pansarregementet.

Men oavsett detta kan det ju inte ha funnits någon som helst rimlig anledning att bomba de polska ubåtarna där! Hela påståendet om en avsiktlig rysk bombning den angivna februarinatten 1944 faller praktiskt taget på detta, såvida inte "Alamein" kan ange någon rysk och tillförlitlig källa för det!

alamein
Medlem
Inlägg: 39
Blev medlem: 26 aug 2007 17:52
Ort: Stockholm, Södermalm, Mariaberget.

bomber över Stockholm

Inläggav alamein » 29 aug 2007 10:13

Ajaj! Inte förakta varken myter, sagor eller skrönor, de kan ha budskap som så småningom visar sig rymma korn av sanning då arkiven öppnas. Har man inget annat att luta sig emot än andras tyckande i frågan eller vad en skönlitterär författare skrev för 41 år sedan är det klokt med lite försiktighet i omdömen om andras inlägg. Min sagesman Peter Hjelm, med en gedigen bakgrund som flygofficer, har redan i den text jag citerar gett ordentliga argument som skiljer sig från Mäkelas version som skrevs tre decennier innan de sovjetiska arkiven öppnades. Nu väntar vi på studier i dessa, kanske konkreta resultat dyker upp i Skalman? Själv vill jag innan dess ge några militära och politiska kompletteringar till den fortsatta diskussionen.

• Visst hade Sovjet politiska skäl att varna Sverige. Vi hade ju 1944 först nyligen börjat heja på de allierade, efter att i åratal sålt järnmalm till, transiterat soldater från och köpt krigsmateriel och kol av nazityskland och den fascistiska Italien. De tidningar som stött Sovjet var belagda med transportförbud, samtidigt som den tyska krigsmaktens propagandatidning Signal gavs ut i en svenskspråkig upplaga och såldes i tobaksaffärerna!

• Stockholm låg i början av andra världskriget lite vid sidan om primära angreppsmål som Skåne, Norrbotten och västra Sverige. Redan före kriget hade man dock uppmärksammat luftvärnets roll, och man. Och bortsett från förstärkning av försvaret i skärgården och de viktiga infartslederna till Stockholm lades de första krigsåren inte särskilt mycket till huvudstadens försvar. Först 1943 började man oroa sig på allvar.
• Nu skedde de första fredstrevarna i relationerna mellan Sovjet och Finland, och bägge sidor var angelägna att avsluta kriget. Finländarna såg det tyska nederlaget rycka allt närmare, och ryssarna ville kraftsamla till anfallet mot själva Tyskland. Den svenska regeringen var tidigt 1944 inte alls klar över utvecklingen av kriget i Europa /det var naturligtvis ingen!/, utan försökte förbereda sig på flera alternativ. I en väntad finsk-rysk separatfred kom plötsligt Stockholm i blickfånget. Det den svenska militära ledningen var orolig för var ett tyskt kuppföretag mot Stockholm.
• Det var fullt möjligt att Tyskland skulle utlösa ett preventivföretag mot Åland och att detta skulle kunna utsträckas till Stockholm, som en uppmaning till Sverige att hålla fingrarna i styr. Alla våra fördelningar låg vid gränserna, huvudstaden saknade substantiellt militärt försvar. Nu börjar man befästa Stockholms landfronter som hittills bara haft enkla vägspärrar bemannade med landstormsförband. Pansarhinder och betongvärn uppfördes i snabb takt. Bland annat en stridsvagnsspärr i Lill-Jansskogen som fortfarande finns kvar. Idag vet vi att detta skedde strax innan kriget skulle sluta, men det visste man naturligtvis inte då. Detta förhållande behandlar jag i min kommande bok. Kanske är det flera sagor på gång?

•De tre polska ubåtarna var helt moderna då de internerades, och av högsta internationella klass, bättre än våra egna och avsevärt bättre än de flesta sovjetiska i Östersjön. Naturligtvis låter det idag fantastiskt, men var då inte alls osannolikt att Sovjet ville eliminera ubåtar som riskerade komma ut om tyskarna lyckades besätta Sverige vars försvarsvilja åt det hållet man hade anledning att betvivla. Vi vet idag inget om en sådan bedömning. Däremot vet vi med säkerhet att Stalin inte direkt utmärkte sig för finess eller rimlighet. Ubåtarna behövde heller inte baseras i södra delen av Östersjön, utan i det bästa av gömställen, Stockholms skärgård, om de kommit loss. Faktum är att hade ett betydande militärt värde, och en gång per år fick de nödvändigt underhåll på örlogsvarv i Stockholm.

• Den aktuella flygplanet var Sovjets motsvarighet till Mosquito, mycket snabbt och med störtbombsegenskaper. De Hurricanes som britterna sände över som eskort hade enligt uppgift svårt att hänga med! Så till en liten detalj som citeras i Mäkeläs bok. 220 plan startade, 20 vände. Alltså lyckas enligt Mäkelä 200 kapabla sovjetiska bombplan med anfallsmål Åbo på bekvämt avstånd från de egna baserna endast leverera 15 bomber. Detta motsvarar kanske 1-3 plans bomblaster. Minst 197 bombplan flyger alltså fel och irrar omkring över Finska viken, Finland, Åland och Sverige. Vi talar här om det flygvapen som framgångsrikt håller på att mangla över Tyskland från Medelhavet till Östersjön. Samtidigt skulle de leverera detta amatörmässiga navigeringsspektakel. Hur sannolikt är detta?

• Därför vill jag till sist vidarebefordra en i mitt tycke viktig synpunkt från min sagesman i frågan: ”Alla analyser hittills av bombföretagen mot Stockholm och Mariefred har genomförts av folk som varit minst sagt perifera till flygkrig. Jag har satt mig uppe i cockpit hos besättningarna när jag har funderat, eftersom det till viss del har varit min arbetsmiljö. Dessutom tycker jag att vi gott kan kosta på oss att ge dem ett erkännande som proffs, som gjorde ett bra jobb i det tysta. Inte bara kalla dem idioter och klantskallar för att vi var det”.
Kanske har jag nu missat en eller annan läsare till min kommande bok. Men det var det värt!

varjag
Stödjande medlem
Inlägg: 40479
Blev medlem: 24 apr 2002 11:53
Ort: Australien

Inläggav varjag » 29 aug 2007 11:44

Några erinringar här....

men ingen uppmärksammade förbandet på 6-8 Petlyakov PE-2-bombare


Pe-2 var ett taktiskt bomb/attackflygplan med bästa en räckvidd omkring 1150 kilometer (utan bränslereserv....).Avståndet 'Leningradområdet'-Stockholm-retur, ligger omkring 1300 km, så att Pe-2 skulle använts är uteslutet.

Det sovjetiska ADD, långdistansbombflyget - var nästan uteslutande utrustat med flygplan av typen Il-4 (DB-3F) och några fåtaliga Pe-8 (TB-7) samt en del amerikanska Douglas 'Boston', men jag har aldrig hört om Pe-2 vid ADD.
De enda som kunnat medföra en meningsfull bomblast till Stockholm vore Il-4/Pe-8.



Sex timmar senare, dvs 03.oo morgonen 23.2. fälldes bomber vid Svartlöga, Söderöra, nio bomber på Blidö och en på Yxlan, 2 bomber mot ngra småöar norr om Högmarsö och en i närheten av


förbandet - kan inte ha varit vidare väl samlat! :D

Uppe i flygplanen satt troligen ett specialförband med lång erfarenhet av specialoperationer och precisionsnavigering för VVS och NKVD. (VVS=Voenno-Vozdushnye SilySovjets flygvapen, NKVD=Narodny Komissariat Vnutrennikh Del, Sovjets säkerhetstjänst).


Det är väl känt att sovjetiska långdistansbombare ofta hade en 'politruk' ombord för att stärka 'stridsmoralen' - men på specialförband med lång erfarenhet av.....precisionsnavigering - kan jag försäkra att det rådde ytterst stor brist inom ADD 1944!..dom som fanns kvar - hade säkert viktigare uppgifter än att hitta några gamla internerade polska ubåtar :lol:

Det andra förbandet gjorde en mästerlig navigeringsflygning i mörkret


Sannerligen mästerlig - eftersom ryssarna helt saknade t.ex. de navigationshjälpmedel som RAF Bomber Command hade 1944 - och ändå bommade målen av bara tusan.....

Jag tror att din 'sagesman' - behöver en påläsning om nattflygningens navigationsproblem m/1944
mvh, Varjag

Användarvisningsbild
Stilleben
Stödjande medlem
Inlägg: 1756
Blev medlem: 01 sep 2002 17:24
Ort: Halmstad

Inläggav Stilleben » 29 aug 2007 12:09

---------
Det andra förbandet gjorde en mästerlig navigeringsflygning i mörkret
Sannerligen mästerlig - eftersom ryssarna helt saknade t.ex. de navigationshjälpmedel som RAF Bomber Command hade 1944 - och ändå bommade målen av bara tusan.....

Jag tror att din 'sagesman' - behöver en påläsning om nattflygningens navigationsproblem m/1944
mvh, Varjag

Instämmer, detta är ett av de avgörande fakta som jag också fäst mig vid!

"alamein" skriver ju: "Vi talar här om det flygvapen som framgångsrikt håller på att mangla över Tyskland från Medelhavet till Östersjön. Samtidigt skulle de leverera detta amatörmässiga navigeringsspektakel. Hur sannolikt är detta?"

Det är ju möjligt att så var fallet dagtid, då man under framryckningen kanske manglade de tyska ställningarna - men långväga precisionsbombningar nattetid ?!?

JohnT
Medlem
Inlägg: 1624
Blev medlem: 04 maj 2002 13:44
Ort: Stockholm

Re: bomber över Stockholm

Inläggav JohnT » 31 aug 2007 14:25

Jag vill hänvisa till Tommy Åkessons artikel
”Stockholm bombas! : Sovjetunionen och den svenska beredskapen i februari 1944 ”
Som ingår i:Militärhistorisk tidskrift 2003, ISSN 0283-8400 ; s. 21-91

En kortfattad version finns i bra böckers mer spridda Andra världskriget : en uppslagsbok om bakgrund, förlopp och efterspel. cop. 2004, ISBN 91-974661-9-0 r på sidorna 76-78:


alamein skrev:Den aktuella flygplanet var Sovjets motsvarighet till Mosquito, mycket snabbt och med störtbombsegenskaper. De Hurricanes som britterna sände över som eskort hade enligt uppgift svårt att hänga med! Så till en liten detalj som citeras i Mäkeläs bok. 220 plan startade, 20 vände. Alltså lyckas enligt Mäkelä 200 kapabla sovjetiska bombplan med anfallsmål Åbo på bekvämt avstånd från de egna baserna endast leverera 15 bomber. Detta motsvarar kanske 1-3 plans bomblaster. Minst 197 bombplan flyger alltså fel och irrar omkring över Finska viken, Finland, Åland och Sverige. Vi talar här om det flygvapen som framgångsrikt håller på att mangla över Tyskland från Medelhavet till Östersjön. Samtidigt skulle de leverera detta amatörmässiga navigeringsspektakel. Hur sannolikt är detta?



Se följande debatt på Axis history forum:
http://forum.axishistory.com/viewtopic. ... sc&start=0
Den tråden håller en hög kvalitativ nivå, med många detaljer istället för övergripande tyckande.
Dessutom får man ett gott exempel på källkritik, ibland går det nationalism i tråden men det är ju ett evigt problem i historieskrivning.
Det var alltså inte omöjligt att 220 startande plan levererade 15 bomber över rätt mål.

mvh
/John T.

Användarvisningsbild
Stilleben
Stödjande medlem
Inlägg: 1756
Blev medlem: 01 sep 2002 17:24
Ort: Halmstad

Re: bomber över Stockholm

Inläggav Stilleben » 31 aug 2007 16:04

JohnT skrev:Jag vill hänvisa till Tommy Åkessons artikel
”Stockholm bombas! : Sovjetunionen och den svenska beredskapen i februari 1944 ”
Som ingår i:Militärhistorisk tidskrift 2003, ISSN 0283-8400 ; s. 21-91

En kortfattad version finns i bra böckers mer spridda Andra världskriget : en uppslagsbok om bakgrund, förlopp och efterspel. cop. 2004, ISBN 91-974661-9-0 r på sidorna 76-78.

Se följande debatt på Axis history forum:
http://forum.axishistory.com/viewtopic. ... sc&start=0
Den tråden håller en hög kvalitativ nivå, med många detaljer istället för övergripande tyckande.
Dessutom får man ett gott exempel på källkritik, ibland går det nationalism i tråden men det är ju ett evigt problem i historieskrivning.
Det var alltså inte omöjligt att 220 startande plan levererade 15 bomber över rätt mål. mvh /John T.
Debatten på Axis forum bekräftar ju de uppenbara navigationssvårigheter de ryska bombplanen hade, men säger inget utöver detta om bombningen av Stockholm med omnejd.

Militärhistorisk tidskrift med det aktuella numret kan jag f.n. inte få tag i, men Tommy Åkesson har alltså sammanfattat vad han där skrev här, http://f16.parsimony.net/forum28824/messages/10234.htm :

"Skrivet av / Written by Tommy Åkesson at 22. Feb 2004 12:11:10:
Som svar till / As an answer to: Eriksdalsbomberna - i morgon för 60 år sedan skrivet av / written by Lars Sundin at 21. Feb 2004 09:36:13:

Jag kan inte uttala mig om andra som granskat arkiven i jakten på bakgrunden till bombningarna i februari 1944 men anledningen till att jag för snart fem år sedan började intressera mig för de så kallade Stockholmsbombningarna var just den uppsjö av mer eller mindre osannolika teorier om orsakerna till att ett antal sovjetiska bomber spriddes över Strängnäs, södra Stockholm och skärgården.

Efter studier i arkiv och genomgång av det mesta som finns skrivet i frågan blir min slutsats att bomberna inte hade något syfte att påverka Sverige i den ena eller andra riktningen. De var ett misstag. Den sovjetiska bombräden mot Åbo, som genomfördes samma natt, visar tydligt på varför bomber föll också över Sverige. Dålig utbildning, bristfällig materiel och omslag i vädret ledde till att den sovjetiska bombarmadan splittrades. Av 220 plan som deltog nådde endast en handfull Åbo. Bomber spreds över hela sydvästra Finland, Ålandsarkipelagen, svenska skärgården och enstaka plan förirrade sig ända till Stockholm och Strängnäs. Jag har inte funnit någon samtida politisk eller militär aktör, varken svensk, finsk eller sovjetisk, som på allvar menar att de ryska bomberna var avsiktliga. Givetvis framförde Nazityskland denna teori men det togs inte på allvar.

För övrigt tyder mycket på att planen som natten den 22-23 ferbruari 1944 kränkte svenskt luftrum var av typen Litsunov Li 2 (kopia av DC 3) i bombversion. Efter IL 4 var det ADD:s (strategiska bombflygets) vanligaste bombplanstyp vid denna tid.

Tommy Åkesson "


Återgå till "Andra världskriget och dess upptakt (1933 till 1945)"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 0 och 0 gäster