Apekatt skrev:
Vet du någonting om hur moralen var hos dessa, kontra de “rikstyska” soldaterna? Och kvaliteten ?
Det är mindre känt att en stor rekryteringskälla för den polska armén i väst var just tillfångatagna fd tyska soldater av polsk ursprung (+ kasjuber, schlesier och goralen förstås). I enstaka fall sattes de tillbaka in i strid under samma fältslag bara timmar efter det de tillfångatogs.
De flesta av dem torde ha varit såna mer eller mindre tvångsrekryterade volksdeutscher eller "volksdeutscher".
Gåtan får alltså sin lösning i denna tråd: Det fanns många många sådana i de tyska styrkorna, Waffen-SS och Wehrmacht.
Nästa gåta är hur det kommer sig att polackerna i väst kunde göra det, ibland utan vidare, och med goda resultat, men knappt några andra. Inte ryssarna fastän de försökte - med bara symbolisk framgång, och såvitt jag vet inte heller polska armén i öst (fast det antagligen förekom enstaka fall, vad vet jag).
Jag tror det beror på hur man gör det. I västpolackernas fall var det frågan om att välkomna fränderna tillbaka till fadershuset.
Östpolackerna som ju också hade rekryteringsproblem? Ja, de hade ju sina hämskon från sina sovjetiska allierade och antagligen fick inte ens försöka.
Nåt sånt. Spekulerar jag.
Kvalitén då? Jag antar att de slogs resonabelt bra och disciplinerat så länge leden var samlad. (Däremot vet jag inte mycket om hur bra och noggrann deras militära utbildning var). Men de var inte fullt lika indoktrinerade, och hade inte rikstyskheten i ryggmärgen på samma sätt = Tyskland mot alla andra. Så när väl förbandet slogs sönder och de togs tillfånga, kunde en känslomässig och psykisk omsvänging ske lättare och snabbare än annars.
