Inlägg
av Stellan Bojerud » 13 november 2006, 19:47
Var den svenska samhällseliten under krigsåren nazister?
Forskaren vid Stockholms Universitet, Tobias Hübinette, publicerade 2002 en bok med namn på ca 30.000 svenska nazister och har därefter under rubriken ”National Socialism and Fascism” spridit dessa uppgifter på internet över hela världen.
Hübinettes nazi-listor möttes omedelbart av kritik och om detta skriver han själv: ”Ett flertal journalister hängde upp sig på att infiltratörer, antinazister och SÄPO-folk riskerar att finnas med i boken, vilket säkert är sant. Det hade dock varit en övermänsklig uppgift att försöka identifiera dessa, och dessutom ovetenskapligt att ta bort dessa ---”.
Skulle det då vara vetenskapligt att publicera uppgifter som redan befunnits vara oriktiga? Hübinette ansluter sig tydligen till den stalinistiska uppfattningen att det är bättre att tusentals oskyldiga offras än att en skadegörare går fri,
För den som har elementära kunskaper i svensk historia är det inte övermänskligt, utan tvärtom lätt att upptäcka hur absurda Hübinettes listor är, men då dessa sprids över hela världen via internet, är det risk för att de utomlands uppfattas som sanna, inte minst för att de gjorts vid Stockholms Universitet.
En av dem som Hübinette utpekar som nazist är Selma Lagerlöf. Som källa anger han TA-ARAB vilket står för tidningen Trots Allt och Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek i Stockholm. Trots Allt utgavs av den kände anti-nazisten Ture Nerman, vilket kan synas ge en viss trovärdighet i anklagelserna mot Selma Lagerlöf.
Men nu börjar sammanhangen bli märkliga. Ture Nerman hade två bröder, konstnären Einar ”solstickan” Nerman och professorn i fornkunskap Birger Nerman. Båda finns med på Hübinettes lista. Den märkliga kopplingen är att Einar Nerman hade illustrerat flera av Selma Lagerlöfs böcker. Vid den tid nazismen möjligen hade någon grogrund i Sverige var emellertid Einar Nerman verksam i USA och bosatt i New York.
Hur Selma Lagerlöf i verkligheten ställde sig gentemot nazismen är väl känt. Sedan nazisterna 1933 kommit till makten i Tyskland bildade Selma Lagerlöf och 139 andra kända svenska kulturpersonligheter varibland prinsarna Eugen och Wilhelm ”Internationella Hjälpkommittén för Intellektuella Flyktingar”, som sökte rädda judiska kulturpersonligheter undan det nazistiska förtrycket. Hennes inställning till nazismen ledde till att hennes dittills så populära böcker bannlystes i Tyskland.
1940, samma år som Selma Lagerlöf avled, lyckades hon och prins Eugen få ut den judiska författarinnan Leonie ”Nelly” Sachs från Tyskland. Nelly Sachs erhöll 1966 nobelpriset i litteratur och avled 1970 i Stockholm. Det kan även noteras att Selma Lagerlöf 1934 deltog i bildandet av Folkpartiet.
Med Selma Lagerlöfs ”naziförflutna” i minnet är det knappast förvånande att återfinna konstnären Anders Zorn på Hübinettes lista. Som motiv anger Hübinette att Zorn 1928 varit medlem i Gymniska Förbundet, vilket emellertid verkar mindre trovärdigt med tanke på att denne avlidit redan åtta år tidigare.
I det av Tyskland 1940 omringade Sverige gällde det att bygga upp motståndsviljan. Detta år bildades Hemvärnet, varvid professorn i konsthistoria Axel Romdahl var en av initiativtagarna. I radioutsändningar uppmanade ”radiomajoren” Arvid Eriksson till motstånd och patriotiska filmer producerades på löpande band, såsom ”Första divisionen” i regi av Hasse Ekman. Givetvis återfinns dessa tre personer på Hübinettes listor.
Professor Israel Holmgren var överläkare vid Serafimerlasarettet i Stockholm och under krigsåren tillsammans med Ture Nerman och Torgny Segerstedt den mest kände antinazisten i Sverige. Israel Holmgren dömdes 1942-43 i en serie dåförtiden mycket uppmärksammade rättegångar för publiceringen av boken ”Nazisthelvetet” först till fyra månaders fängelse, vilket i högsta domstolen nedsattes till två månader.
Efter landsomfattande namninsamlingar och manifestationer till stöd för Israel Holmgren blev han slutligen benådad av konung Gustaf V. Likväl utpekar Hübinette Israel Holmgren som nazist.
Hübinette påstår att det skulle ha varit både ovetenskapligt och en övermänsklig uppgift att rensa bort oskyldiga människor från listorna, men en del fall är så uppenbara att det närmast är omöjligt att inte reagera inför dem. Sålunda utpekar Hübinette kronprins Gustaf Adolf – sedermera konung Gustaf VI Adolf – som nazist fastän det är väl känt att denne var ledare för den pro-brittiska falangen inom konungahuset. Även den anglofile prins Bertil finns med på listan fastän han vid den tiden var biträdande marinattaché vid svenska ambassaden i London.
Vid min genomgång av Hübinettes listor har jag funnit hundratals personer, som Hübinette fullständigt grundlöst utpekat som nazister eller sympatisörer. Jag skall emellertid nöja mig med att lyfta fram ytterligare ett namn, nämligen den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss, som under krigsåren var den kanske mest uttalade anti-nazisten i svenska regeringen, men som av Hübinette ändå stämplas som nazist.
Staten har inte skapat människorna utan vi har själva skapat staten. Vi betalar skatt som del i ett samhällskontrakt, där staten som motprestation bland annat skall tillgodose medborgarnas inre och yttre skydd. Samhället har lagar för att bland annat skydda avlidna människor från förtal och värna den frid som bör tillkomma dem. När staten inte skyddar sina medborgare utan tvärtom avlönar den, som sprider förtalet, har staten förlorat en del av sin legitimitet.
Hur kommer det sig att Hübinette opåtalat kan sprida ut över hela världen att den svenska samhällseliten under krigsåren nästan uteslutande bestod av nazister och nazi-medlöpare?
