Hur reagerade fransmännen jämfört med tyskarna på nederlaget?
Var det lättare för fransmännen som fortfarande hade allierade, jämfört med tyskarnas nederlag som var totalt?
Fransmännen och tyskarna trodde väl båda på sin regim, men var det extra hårt för tyskarna som fick reda på att det var en förbrytarregim de stött?
Jag har särskilt en bild framför mej på en fransman i 40-års åldern som gråter då tyskarna marcherar genom Paris.
På något sätt måste fransmännens nederlag varit lättare att bära eftersom de i bakhuvudet måste ha närt tanken på att bli befriade, att kampen fortgick?
Frankrikes nederlag contra Tysklands
Yakima, det är sant som du säger att många bara ville få slut på eländet, man visste ju ändå att kriget var förlorat.
Men, samtidigt så var det väldigt viktigt för lika många att man skulle ''förlora med värdighet'', dvs bjuda på ordentligt motstånd innan man går under. Det var inte bara de inbitna nazisterna som ansåg det, utan även många vanliga soldater, däribland min gammelmorfar. Det är många veteraner som säger att man ville få slut på kriget, men samtidigt så vill de påpeka att ära och heder var mycket viktigare för människorna då än det är idag. Idag är det bara tomma ord, man ger löften under mottot att ''de är till för att brytas'' osv. Men förr så var det så pass viktigt att hålla sina löften att man drog skam över hela sin släkt om man inte gjorde det. Detta är extra tydligt med de soldater som svurit ''Führer-eden'', de ville kämpa till döden, i alla fall de som blivit tillräckligt övertygade om sin roll i det tredje rikets öde. Det jag försöker få fram här är att även den vanlige soldaten hade en stark känsla av att ''Fan! Vi förlorar ännu ett världskrig!''. Det var alltså en stark känsla av att man måste skydda nationalstatens ära, för att på så vis hedra alla sina förfäder genom alla tider. Folk som levde på den tiden var mer patriotiskt fostrade än vi blir idag, det gällde inte bara i Tyskland utan över hela världen, det var bara att det tog extrema yttringar i Tyskland.
Mvh Andreas
Men, samtidigt så var det väldigt viktigt för lika många att man skulle ''förlora med värdighet'', dvs bjuda på ordentligt motstånd innan man går under. Det var inte bara de inbitna nazisterna som ansåg det, utan även många vanliga soldater, däribland min gammelmorfar. Det är många veteraner som säger att man ville få slut på kriget, men samtidigt så vill de påpeka att ära och heder var mycket viktigare för människorna då än det är idag. Idag är det bara tomma ord, man ger löften under mottot att ''de är till för att brytas'' osv. Men förr så var det så pass viktigt att hålla sina löften att man drog skam över hela sin släkt om man inte gjorde det. Detta är extra tydligt med de soldater som svurit ''Führer-eden'', de ville kämpa till döden, i alla fall de som blivit tillräckligt övertygade om sin roll i det tredje rikets öde. Det jag försöker få fram här är att även den vanlige soldaten hade en stark känsla av att ''Fan! Vi förlorar ännu ett världskrig!''. Det var alltså en stark känsla av att man måste skydda nationalstatens ära, för att på så vis hedra alla sina förfäder genom alla tider. Folk som levde på den tiden var mer patriotiskt fostrade än vi blir idag, det gällde inte bara i Tyskland utan över hela världen, det var bara att det tog extrema yttringar i Tyskland.
Mvh Andreas
-
Martin Lundvall
- Medlem
- Inlägg: 5323
- Blev medlem: 22 mars 2003, 10:05
- Ort: Mer Lund än Moskva
- Kontakt:
Det där tror jag bara delvis på, tror rädslan för framtiden var en starkare drivkraft. Se på hur kriget utkämpades i öst och väst. Många trodde också in i det sista på undervapnet och om det är som du säger varför ökade ståndrätterna under krigets sista månader. Slutligen att många enheter kämpade in i det sista tror jag också beror på många av de som enrollerades i slutet av kriget var unga och fyllda med nazistisk propaganda. Din förklaring kan myckt väl ha en förklaring, men absolut inte den enda.
/Martin
/Martin
Dessutom fann det en utbredd genuin och välmotiverad rädsla för de "bolschevitiska horderna" från öster. Vi behöver inte diskutera hurivida tyskarna hade förtjänat det eller inte utan bra konstatera att den förvånanvärt höga moralen i de tyska trupperna in i slutet grundade sig i att försvara hemlandet, fru och barn mot de "barbariska hordena". Mer förvånande var moralen även mot väster, de "angloamerikanska luftbanditerna" kanske fick ett mer oförtjänt dåligt rykte av propagandan - trots detta så såg man en vilja vid krigslutet att fort som f*n se till att man gav sig till dem och inte till sovjeterna vilket visade sig vara mycket klokt.
MVH
Hans
MVH
Hans
