Detta var något som Allan Mann upplevde på plats:
Narvik återerövras 28 maj
Som nämnts hade 22 frivilliga från striderna vid Röros bestämt sig för att söka sig till trupperna i Nordnorge. Dessa reste som ”turister” med inlandsbanan till Boden och vidare in i Finland till Rovaniemi. Därifrån tog de sig vidare med lastbil till Petsamo, varefter de fortsatte in i Norge till Gratangen, där Allan Mann den 19 maj enrollerades i 2.bataljonen av Nord-Hålogaland infanteriregiment IR 15, som i fredstid var förlagt i Narvik. Bataljonschef var major Ivar Hyldmo.
Bataljonen var under återhämtning och förberedde ett anfall för att återta Narvik. Den 28 maj sattes slutstriden in. I anfallet insattes 13.DBLE och 2.bataljonen IR 15. Striden började med en landstigningsoperation, där trupperna överskeppade från Öyord söder om Bjerkvik till Orneset strax öster om staden Narvik. Landstigningen understöddes med fartygsartilleri och tre batterier (två franska och ett norskt), som var grupperade vid Öyord..
Första echelongen utgjordes av 1.kompaniet ur 13.DBLE under befäl av kapten Guittaut som under natten mot den 28 maj ilastade vid Seines norr om Öyord, för att inte kunna upptäckas av tyskarna. Härefter följde resterande delar av 1.bataljonen. Sedan ett brohuvud etablerats skedde överskeppningen från färjeläget i Öyord.
2.bataljonen IR 15 följde härnäst. Den var uppdelad i två omgångar. I första omgången ingick bl a 7.kompaniet under kapten Haerland, i vilket Allan Mann ingick. Truppen samlades kl 2400 vid Öyord och försågs med 200 patroner per gevärsskytt och proviant för fyra dagar samt stora mängder ammunition för understödsvapnen. Kompaniet räknade 101 man och ilastade en landstigningsbåt typ MLC. Det fanns två sådana, som vardera lastade ca 100 man samt en mindre typ ALC, som tog 30 man.
I andra omgången kl 0100 medföljde divisionschefen, generalmajor Fleischer, vilket sporrade trupperna. Denne var inskeppad tillsammans med bataljonschefen, major Ivar Hyldmo, och översergeant Assar Tano, som tilldelats den norska bataljonen som förbindelseofficer och tolk.
1.legionärbataljonen anföll österut längs järnvägen till Sverige och söderut mot höjd 295 medan 2.bataljonen IR 15 – utom 7.kompaniet - anföll mot staden Narvik.
7.kompaniet IR 15 anföll söderut över Taraldsvikfjell 457 mot Fagernesfjell 1270 och höll känning med 1.legionärbataljonens södra flank. Vid Taradsvikfjell gjorde tyskarna omkring kl 0400 ett kraftigt motanfall och 7.kompaniet kom inte vidare, utan panik började sprida sig.
”Det var ikke langt fra panik. Ved myndighet og godt eksempel lyktes det likvel befalet – norsk og fransk – å få folkene stoppet og frem i stilling.”
Major Hyldmo, slog ut med armarna och ropade ”Gå på gutter! Det er landet det gjelder!”
Assar Tano skriver:
Samtidigt uppstod det panik i det norska kompaniet, som höll ställningen längst fram. Mannarna började retirera nedför sluttningen under skrikande och skjutande. Det hela började verka ytterst farligt. Jag sprang upp och fick stopp på en pluton och med pistolen i hand hotade jag att skjuta ner varenda en om de ej vände om. Jag sprang själv före och grabbarna följde efter och det var i sista stund vi på nytt bemannade positionen.
Med våra tre kulsprutegevär öppnade vi eld mot de anstormande tyskarna, beväpnade med kulsprutepistoler och handgranater. Flera av mina mannar stupade eller sårades redan från början och snart nog började ammunitionen tryta. Jag tog patronerna av de döda och sårade och delade ut åt den som behövde.
Tyskarna avancerade oss in på livet och kastade handgranater, vilka i sin tur gjorde stor skada. Lyckligtvis hade norrmännen några granater, som vi slängde och detta gjorde att anfallet avstannade. Tur var det. Det hade inte behövts några större ansträngningar av tyskarna för att inta vår ställning och då hade en katastrof varit ett faktum. Från den höjden hade det varit lätt för dem att beskjuta hela bataljonen i bergssluttningen.
Bataljonen förlorade 15 stupade och 36 sårade, varav fyra sedermera avled. De kraftigaste förlusterna hade 7.kompaniet med åtta stupade, nämligen soldaterna Ludvik Bolstad (27), Erling Jakobsen (23), Osvald Hansen (29), Egil Lönnum (25), Ludvik Mortensen (27), Angell Nilsen (23), Adolf Paulsen (23) och Koldevin Steffensen (25).
Efter det 2.bataljonen IR 15 överskeppats skulle 2.bataljonen ur 13.DBLE. Kraftiga tyska flyganfall försenade emellertid bataljonens ankomst till omkring kl 1100. Den sattes därefter in för anfall mot Narvik. Omkring kl 1200 hade legionärerna tagit höjd 79 strax nordväst om järnvägsstationen, varifrån hela staden kunde överblickas.
Söder om 2.legionärbataljonen skulle 2.bataljonen IR 15 utom 7.kompaniet anfalla, men då spaning visade att tyskarna utrymt staden, kunde norrmännen tåga in i Narvik utan motstånd. Den franske brigadchefen lät av politiska skäl norrmännen ”vara ensamma en stund” i Narvik före det legionärbataljonen på kvällen ryckte in i staden.
Under tiden arbetade sig 7.kompaniet (kapten Haerland) vidare söderut och stormade med understöd av norska 9.batteriets 7,5 cm kanoner höjd 457 under eftermiddagen den 28 maj. Denna dag sköt batteriet 779 granater.
Den 29 maj avlöstes 7.kompaniet av 5.kompaniet och marscherade in i Narvik med norska flaggan i täten. Kompaniet hade burit den tyngsta bördan under dessa strider och hade som ovan nämnts förlorat åtta stupade, vartill kom 17 skadade, vilket sammanlagt var 25% av dess manskapsstyrka. Det reorganiserades därför på två plutoner om vardera tre grupper.
Allan Mann har avlidit
-
Stellan Bojerud
- Saknad medlem †
- Inlägg: 9662
- Blev medlem: 12 juni 2005, 06:23
- Ort: Stockholm
-
Stellan Bojerud
- Saknad medlem †
- Inlägg: 9662
- Blev medlem: 12 juni 2005, 06:23
- Ort: Stockholm
Re: Allan Mann har avlidit
En annan strid som Allan Mann var med i:
Kompani Wraal vid Os 2 maj
På morgonen den 2 maj stod kompani Wraal med 76 man – några hade sänts bakåt till följd av sjukdom, men några hade helt enkelt försvunnit - samt ett fyrtiotal skyttar i ställningen vid Os. Kompaniet hade tre kulsprutor och fyra kulsprutegevär.
Löjtnant Wraal begav sig på spaning söderut. Omkring kl 0900 ringde fröken Eide från telefonstationen i Tolga och varslade fänrik Holmqvist – löjtnant Wraal var ännu ute på spaning – att en tysk kolonn med pansarbilar i spetsen, var på väg norrut.
Omkring klockan 1000 kom den tyska styrkan i strid med kompani Wraal vid Os. Striderna pågick sedan till omkring kl 1900 och tilltog vartefter tyskarna satte in granatkastare och pansarvärnskanoner. Norrmännen stod i en god ställning och tyskarna kom inte igenom.
Under tiden hade major Röd nåtts av budskapet att BBC sänt ut radiomeddelande om att britterna utrymt södra Norge. Han gav därför löjtnant Wraal bemyndigande att gå tillbaka till Jensvoll när läget så medgav och omkring kl 2115 var kompaniet återsamlat där. Skytteföreningarnas folk återvände hem.
Under striden vid Os stupade Lars Christian Sparby (39) och svenske frivillige (SFK) Georg William Engström alias von Engeström, 54 år och till yrket regissör. Tre norrmän och två svenskar sårades – fänrik (SFK) Bernhard Olsson, 32 år och från Visby samt soldat Sune Schnowitz, om vilken några ytterligare uppgifter inte är kända.
Som repressalie satte tyskarna eld på ett tjugutal hus, varvid ett hundratal kreatur brändes inne. En civil norrman sköts ihjäl då han sökte rädda sina djur. Vidare togs 30 personer som gisslan och spärrades under två dygn in i Os skola.
Som motiv för detta övergrepp anförde tyskarna att anfallet mot dem utförts av beväpnade civilpersoner – franktirörer, d v s friskyttar – och sådana ansåg man sig ha rätt att saklöst dräpa.
Sedan tyskarna funnit den stupade Engströms kropp och dennes identitetshandlingar, där det framgick att han var svensk medborgare och född i Finland, lät de sig övertygas om att striden utkämpats av svenska frivilliga och upphörde med repressalierna.
Rörande Engströms död föreligger flera versioner. Den officiella norska historieskrivningen berör inte omständigheterna närmare, men Holmquist säger i sin berättelse att Engströms kropp måste lämnas för att man skulle kunna få med sig få med sig kulsprutegevären. En uppgift säger att han dött av hjärtslag till följd av påfrestningarna under den tyska beskjutningen.
Enligt ortsbefolkningen skulle däremot Engström frivilligt gett sig till tyskarna i utbyte mot gisslan och därefter ha avrättats..
En annan version är att Engström skulle ha sårats i foten och sökt skydd i en torpstuga, som tyskarna satte eld på, varvid han innebrändes.
Att bringa klarhet om det exakta förloppet kring Engströms död, är numera knappast möjligt. Däremot kan två versioner avskrivas.
Det var först sedan striden upphört och kompani Wraal lämnat platsen, som tyskarna tog gisslan, varför Engström rimligtvis inte skulle vara kvar i Os om han inte redan var död.
Versionen om att Engström skulle ha blivit innebränd faller på sin egen orimlighet – hur skulle tyskarna då ha funnit hans legitimationshandlingar?
Den nuvarande norska ståndpunkten är enligt Jan Egil Hafstad, pensionerad lärare i Os, som följer:
”Jeg vokste opp på Hafstad, heldigvis etter at skytinga var over, men kulehull og splinter satt fortsatt i alle vegger. Og den nesten surrealistiske dagen, 2. mai 1940, var samtale- og diskusjonsstoff i hele min oppvekst når folk møttes. Og da særlig funnet av den døde finsk-svenske soldaten Engström, i Grubba sør for huset til Gea Hafstad. Både min søster og bror, som da var henholdsvis 12 og 9 år, hadde beskuet liket.
Men hvorfor lå han der, død, men uten kulehull, godt beskyttet av Sankthanshaugen til tante Gea?
Engström var blitt postert med sin mitraljøse på Gjeltøya, bare 100 meter fra riksveien, men på sørsida av Glåma. Når den første tyske kolonnen kommer til Osflaten, åpner han ild. Det blir et fryktelig blodbad. Minst fire tyskere ble drept, mange såret. Så gjelder det å komme seg i sikkerhet. Mot tyskernes automatvåpen og tunge artilleri, har han ingen sjanse i lengden. Likevel klarer han å åle seg gjennom djup snø til gamle Gjelt-garden, videre over jordet og over jernbanelinja ved Trøom (Trondset), videre i ly av jernbanefyllinga til Hafstad. Bak brunnhuset til Gea rigger han opp mitraljøsen på nytt og fortsetter skytinga, nå på 600-700 meters avstand.
Tyskerne retter nå skytinga mot Hafstad og nabogardene. Ekström begynner å gå tom for ammunisjon, og han må være utmattet. Som 54-åring har han utført en utrolig kraftprestasjon, å åle en kilometer i djupsnøen med en tung mitraljøse og annet utstyr på ryggen.
På ny prøver han å komme i sikkerhet. Han etterlater seg våpen og utstyr og begir seg i retning skogen og eggene der det er beskyttelse. Men han kommer ikke langt før han segner om, død trolig av overanstrengelse. Her blir han senere funnet, i sin finske uniform, av tyskerne.”
Rörande namnet på denne frivillige, är det känt att han var född i Helsingfors 1886 av ogifta pigan Olga Alexandra Engström och okänd fader. 2009 uppsattes en staty över Engström i Os.
Tyskarna, som utgjordes av 3.kompaniet ur 13.motoriserade kulsprutebataljonen, bedöms ha förlorat ca 40 man, varav fyra begravdes på Os kyrkogård.
Under loppet av den 3 maj fick major Röd order från stortingspresident Hambro att avbryta striderna och att själv anmäla sig vid norska legationen i Stockholm.
Truppen gick den 5 maj kl 0100 i god ordning över gränsen till Sverige. En svensk sergeant och sex norrmän begav sig istället norrut för att söka nå norska trupper. Till dessa slöt sig bland andra Allan Mann och ett ytterligare antal frivilliga, så att styrkan blev 22 man, vilka som ”turister” tog tåget norröver genom Sverige.
Översergeant Björck startade den 5 maj 1530 på skidor mot Sverige och passerade gränsen den 8 maj kl 0630. Han avlade 14 maj rapport på norska legationen i Stockholm, där han bl a noterade att tyskarna ”i denna obekanta terräng ej visade sig vara det soldatmateriell som världen vill ha dem till.”
Striden vid Os den 2 maj var en odiskutabel norsk seger och fänrik Holmquist förtjänar all heder för sin ledning av striden. Han befordrades till löjtnant och erhöll sedermera Krigsmedaljen.
Kompani Wraal vid Os 2 maj
På morgonen den 2 maj stod kompani Wraal med 76 man – några hade sänts bakåt till följd av sjukdom, men några hade helt enkelt försvunnit - samt ett fyrtiotal skyttar i ställningen vid Os. Kompaniet hade tre kulsprutor och fyra kulsprutegevär.
Löjtnant Wraal begav sig på spaning söderut. Omkring kl 0900 ringde fröken Eide från telefonstationen i Tolga och varslade fänrik Holmqvist – löjtnant Wraal var ännu ute på spaning – att en tysk kolonn med pansarbilar i spetsen, var på väg norrut.
Omkring klockan 1000 kom den tyska styrkan i strid med kompani Wraal vid Os. Striderna pågick sedan till omkring kl 1900 och tilltog vartefter tyskarna satte in granatkastare och pansarvärnskanoner. Norrmännen stod i en god ställning och tyskarna kom inte igenom.
Under tiden hade major Röd nåtts av budskapet att BBC sänt ut radiomeddelande om att britterna utrymt södra Norge. Han gav därför löjtnant Wraal bemyndigande att gå tillbaka till Jensvoll när läget så medgav och omkring kl 2115 var kompaniet återsamlat där. Skytteföreningarnas folk återvände hem.
Under striden vid Os stupade Lars Christian Sparby (39) och svenske frivillige (SFK) Georg William Engström alias von Engeström, 54 år och till yrket regissör. Tre norrmän och två svenskar sårades – fänrik (SFK) Bernhard Olsson, 32 år och från Visby samt soldat Sune Schnowitz, om vilken några ytterligare uppgifter inte är kända.
Som repressalie satte tyskarna eld på ett tjugutal hus, varvid ett hundratal kreatur brändes inne. En civil norrman sköts ihjäl då han sökte rädda sina djur. Vidare togs 30 personer som gisslan och spärrades under två dygn in i Os skola.
Som motiv för detta övergrepp anförde tyskarna att anfallet mot dem utförts av beväpnade civilpersoner – franktirörer, d v s friskyttar – och sådana ansåg man sig ha rätt att saklöst dräpa.
Sedan tyskarna funnit den stupade Engströms kropp och dennes identitetshandlingar, där det framgick att han var svensk medborgare och född i Finland, lät de sig övertygas om att striden utkämpats av svenska frivilliga och upphörde med repressalierna.
Rörande Engströms död föreligger flera versioner. Den officiella norska historieskrivningen berör inte omständigheterna närmare, men Holmquist säger i sin berättelse att Engströms kropp måste lämnas för att man skulle kunna få med sig få med sig kulsprutegevären. En uppgift säger att han dött av hjärtslag till följd av påfrestningarna under den tyska beskjutningen.
Enligt ortsbefolkningen skulle däremot Engström frivilligt gett sig till tyskarna i utbyte mot gisslan och därefter ha avrättats..
En annan version är att Engström skulle ha sårats i foten och sökt skydd i en torpstuga, som tyskarna satte eld på, varvid han innebrändes.
Att bringa klarhet om det exakta förloppet kring Engströms död, är numera knappast möjligt. Däremot kan två versioner avskrivas.
Det var först sedan striden upphört och kompani Wraal lämnat platsen, som tyskarna tog gisslan, varför Engström rimligtvis inte skulle vara kvar i Os om han inte redan var död.
Versionen om att Engström skulle ha blivit innebränd faller på sin egen orimlighet – hur skulle tyskarna då ha funnit hans legitimationshandlingar?
Den nuvarande norska ståndpunkten är enligt Jan Egil Hafstad, pensionerad lärare i Os, som följer:
”Jeg vokste opp på Hafstad, heldigvis etter at skytinga var over, men kulehull og splinter satt fortsatt i alle vegger. Og den nesten surrealistiske dagen, 2. mai 1940, var samtale- og diskusjonsstoff i hele min oppvekst når folk møttes. Og da særlig funnet av den døde finsk-svenske soldaten Engström, i Grubba sør for huset til Gea Hafstad. Både min søster og bror, som da var henholdsvis 12 og 9 år, hadde beskuet liket.
Men hvorfor lå han der, død, men uten kulehull, godt beskyttet av Sankthanshaugen til tante Gea?
Engström var blitt postert med sin mitraljøse på Gjeltøya, bare 100 meter fra riksveien, men på sørsida av Glåma. Når den første tyske kolonnen kommer til Osflaten, åpner han ild. Det blir et fryktelig blodbad. Minst fire tyskere ble drept, mange såret. Så gjelder det å komme seg i sikkerhet. Mot tyskernes automatvåpen og tunge artilleri, har han ingen sjanse i lengden. Likevel klarer han å åle seg gjennom djup snø til gamle Gjelt-garden, videre over jordet og over jernbanelinja ved Trøom (Trondset), videre i ly av jernbanefyllinga til Hafstad. Bak brunnhuset til Gea rigger han opp mitraljøsen på nytt og fortsetter skytinga, nå på 600-700 meters avstand.
Tyskerne retter nå skytinga mot Hafstad og nabogardene. Ekström begynner å gå tom for ammunisjon, og han må være utmattet. Som 54-åring har han utført en utrolig kraftprestasjon, å åle en kilometer i djupsnøen med en tung mitraljøse og annet utstyr på ryggen.
På ny prøver han å komme i sikkerhet. Han etterlater seg våpen og utstyr og begir seg i retning skogen og eggene der det er beskyttelse. Men han kommer ikke langt før han segner om, død trolig av overanstrengelse. Her blir han senere funnet, i sin finske uniform, av tyskerne.”
Rörande namnet på denne frivillige, är det känt att han var född i Helsingfors 1886 av ogifta pigan Olga Alexandra Engström och okänd fader. 2009 uppsattes en staty över Engström i Os.
Tyskarna, som utgjordes av 3.kompaniet ur 13.motoriserade kulsprutebataljonen, bedöms ha förlorat ca 40 man, varav fyra begravdes på Os kyrkogård.
Under loppet av den 3 maj fick major Röd order från stortingspresident Hambro att avbryta striderna och att själv anmäla sig vid norska legationen i Stockholm.
Truppen gick den 5 maj kl 0100 i god ordning över gränsen till Sverige. En svensk sergeant och sex norrmän begav sig istället norrut för att söka nå norska trupper. Till dessa slöt sig bland andra Allan Mann och ett ytterligare antal frivilliga, så att styrkan blev 22 man, vilka som ”turister” tog tåget norröver genom Sverige.
Översergeant Björck startade den 5 maj 1530 på skidor mot Sverige och passerade gränsen den 8 maj kl 0630. Han avlade 14 maj rapport på norska legationen i Stockholm, där han bl a noterade att tyskarna ”i denna obekanta terräng ej visade sig vara det soldatmateriell som världen vill ha dem till.”
Striden vid Os den 2 maj var en odiskutabel norsk seger och fänrik Holmquist förtjänar all heder för sin ledning av striden. Han befordrades till löjtnant och erhöll sedermera Krigsmedaljen.
-
Lars Gyllenhaal
- Medlem
- Inlägg: 983
- Blev medlem: 2 april 2002, 21:15
- Ort: Barentsregionen
- Kontakt:
Re: Allan Mann har avlidit
Hej,
Hoppas att bild av statyn av von Engström dyker upp - kanske i ny tråd enbart om honom?
Bästa,
L
Hoppas att bild av statyn av von Engström dyker upp - kanske i ny tråd enbart om honom?
Bästa,
L
-
Stellan Bojerud
- Saknad medlem †
- Inlägg: 9662
- Blev medlem: 12 juni 2005, 06:23
- Ort: Stockholm
Dimmorna lättar?
Allan Mann reste 9 juni 1942 till Shetlandsöarna. Deltog med "A" Commando Royal Marines vid Dieppe 19 augusti 1942.
Fortsättning följer
BOJ
Fortsättning följer
BOJ
Re: Dimmorna lättar?
Tack Stellan för en runa som heter duga. Vi som har faktiskt mött Allan är glada, framförallt då han inte sade mycket om vad han vade varit med om själv.
MVH
Hans
MVH
Hans
Re: Allan Mann har avlidit
En bra mann. Fra arkivet i nettavisen 15. januar 2006:
En av Sveriges mest kjente krigshelter ble begravet torsdag. Allan Mann var kaptein i den norske hæren.
Som 18-åring kjempet Allan Mann i den store vinterkrigen i Finland. Da Tyskland invaderte Norge i 1940 nølte han ikke et øyeblikk før han dro over grensen for å bistå de norske styrkene.
- Ville ikke svikte vennene
- Han ville ikke svikte de norske kameratene han hadde fått i Finland, sier vennen og obersten Stellan Bojerud til Aftonbladet.
Allan Mann ble såret under kampene ved Narvik. Han returnerte til Sverige, men fortsatte å fungere som kurer for de norske motstandsstyrkene. Etter en stund kom han seg til England der han ble trent som kommandosoldat.
Etter krigen ble han kaptein i den norske Hæren, der han tjenestegjorde til 1951.
Hedersbevisninger
Allan Mann ble tildelt den franske æreslegionen og den britiske Military Medal. Da han returnerte til Sverige ble han nærkampsinstruktør og kaptein i det svenske Forsvaret.
Militærattacheene fra Finland og Norge viste Allan Mann den siste ære under begravelsen torsdag. Allan Mann ble 84 år gammel.
http://arkiv.nettavisen.no/Nyhet/133535 ... t+død.html
En av Sveriges mest kjente krigshelter ble begravet torsdag. Allan Mann var kaptein i den norske hæren.
Som 18-åring kjempet Allan Mann i den store vinterkrigen i Finland. Da Tyskland invaderte Norge i 1940 nølte han ikke et øyeblikk før han dro over grensen for å bistå de norske styrkene.
- Ville ikke svikte vennene
- Han ville ikke svikte de norske kameratene han hadde fått i Finland, sier vennen og obersten Stellan Bojerud til Aftonbladet.
Allan Mann ble såret under kampene ved Narvik. Han returnerte til Sverige, men fortsatte å fungere som kurer for de norske motstandsstyrkene. Etter en stund kom han seg til England der han ble trent som kommandosoldat.
Etter krigen ble han kaptein i den norske Hæren, der han tjenestegjorde til 1951.
Hedersbevisninger
Allan Mann ble tildelt den franske æreslegionen og den britiske Military Medal. Da han returnerte til Sverige ble han nærkampsinstruktør og kaptein i det svenske Forsvaret.
Militærattacheene fra Finland og Norge viste Allan Mann den siste ære under begravelsen torsdag. Allan Mann ble 84 år gammel.
http://arkiv.nettavisen.no/Nyhet/133535 ... t+død.html
-
Stellan Bojerud
- Saknad medlem †
- Inlägg: 9662
- Blev medlem: 12 juni 2005, 06:23
- Ort: Stockholm
Re: Allan Mann har avlidit
Tack bröder för era bidrag!
Mycket återstår dock att reda ut.
Allan blev fänrik 1945. Löjtnant 1949 och kapten vid Signalregementet i Lillehamer 1955.
Men hur kunde han då blivit gymnastiklärare vid Krigsskolan Karlberg i Stockholm 1952?
Undrar
BOJ
Mycket återstår dock att reda ut.
Allan blev fänrik 1945. Löjtnant 1949 och kapten vid Signalregementet i Lillehamer 1955.
Men hur kunde han då blivit gymnastiklärare vid Krigsskolan Karlberg i Stockholm 1952?
Undrar
BOJ
Re: Allan Mann har avlidit
Jeg vet ikke svaret på dette, men en plausibel forklaring kan være at dette var i mobiliseringsforsvarets dager, og da kunne man bli utnevnt i nye stillinger mobiliseringsforsvaret, dvs. at man fikk et nytt ansvar i krigsorganisasjonen selv om man var blitt sivilist.