Danskarnas syn på ockupationen

[Haegg]

Hittade en artikeln om danskarnas syn på ockupationen av Claus Bryld på universitetet i Roskilde. Jag tycker att artikeln är ganska intressant och värd att läsa. Jag bifogar den första delen av artikeln nedan. Om det finns intresse på forumet så postar jag de resterande delarna.

Occupied Denmark as Mirror: Danish attitudes to war and occupation 55 years after the event

In recent years the era of the German Occupation (1940-1945) has once again become a matter of public debate in Denmark. As late as 1995 the fiftieth anniversary of the Liberation had been celebrated with pomp and circumstance. No effort had been spared as the great and the good teamed up to tell the population (two thirds of whom had been born after 1945) wie es eigentlich gewesen during “the five accursed years” as the period came to be described (after the title of a song written shortly before the Liberation). The story told was of the small Danish nation being attacked by the large German one, but nevertheless (and in spite of a misguided and mistaken policy of negotiating with the Germans) managing to create a Resistance movement, which represented the real Denmark and at last made us one of the Allied nations.

“The first blow was vicious, almost devastating. But it was not long before resistance grew and evolved into the Danish people’s struggle against the oppressors. Born in an hour of agony and humiliation. Based from the very first on justice and faith in humanity. Borne along by staunch minds and strong wills. Purified in adversity, hardened by terror and barbarism, and carried to victory on the happiest day Denmark has ever seen.” Thus it was described in the illustrated magazine “Den danske Kamp” (The Danish struggle) in 1945, and except for minor rhetorical changes this was the story told fifty years later. Most Danes rallied round this narrative and did little to question it, at any rate publicly. If one looks at the TV and press coverage of the Liberation anniversaries in 1985 and 1995, it turns out to have produced a minor flood of soundly patriotic stories with the Resistance as the dominant theme, while virtually all other aspects of “the five accursed years” were given scant attention - e.g. the Communists’ lenient attitude to German Nazism during the Hitler/Stalin pact 1939-41, the brisk profitmaking which benefitted the German war effort as well as Danish business, the killing of informers and other dubious Resistance activities in the last years of the Occupation. And it was the resistance - at first carried out by small groups from the extreme Right and Left and only later (effectively from 1944) enjoying broader popular support - which enabled the Danes to take part in the story, both those who lived through the five years and the next generation who could bask in the glory of their fathers’ heroic deeds.

[Jonteman]

usch så där mycket engelska orkar inte jag läsa

[Finnrocker]

Är inte det ganska vanligt av länder och folk som varit ockuperade att förfina historien efteråt med att alla stod upp som enad nation mot ockupanterna? När de allierade befriade länder i västeuropa så stod väl alla män och kvinnor ute på stans gator och var motståndshjältar plötsligt när allierade trupper rullade in. Visst fanns det motståndsmän och kollaboratörer i varje land men den stora majoriteten var nog ganska likgiltiga under ockupationen. Jag kan tänka mig att de som jublar som mest i arkivfilmerna över befriade städer eller de som driver runt med mobben efter kollaboratörer och tyskarnas älskarinnor är de som höll tyst och gjorde minst motstånd och inte satte sitt eget liv på spel när svastikaflaggan vajjade.

[frodeh]

Är inte det ganska vanligt av länder och folk som varit ockuperade att förfina historien efteråt med att alla stod upp som enad nation mot ockupanterna? När de allierade befriade länder i västeuropa så stod väl alla män och kvinnor ute på stans gator och var motståndshjältar plötsligt när allierade trupper rullade in. Visst fanns det motståndsmän och kollaboratörer i varje land men den stora majoriteten var nog ganska likgiltiga under ockupationen. Jag kan tänka mig att de som jublar som mest i arkivfilmerna över befriade städer eller de som driver runt med mobben efter kollaboratörer och tyskarnas älskarinnor är de som höll tyst och gjorde minst motstånd och inte satte sitt eget liv på spel när svastikaflaggan vajjade.

Jeg tror du i hovedsak har rett i dette, selv om det er en forenkling av virkeligheten. For Norges vedkommende (og sikkert de fleste andre land) er frigjøringen i 1945 et gledelig minne, men de fleste historiegranskere finner jo selvfølgelig at det ligger mye faenskap begravet i detaljene. For å forstå problemet i noen detalj, må man også se litt på 'utgangsposisjonen' i april 1940, da Norge ikke var noe veldig tyskfiendtlig land. Offiserskorpset hadde jevnt over en tysksympati og var senere nokså vanlig å finne blant de som vervet seg for tysk tjeneste. Under krigen så opptrådte ikke tyskerne som de svin de viste seg som i enkelte andre land, men gjorde til dels store anstrengelser for å 'leie' den norske opinionen i retning Tyskland. Og i denne sammenheng brukte man gjerne kampen mot kommunismen som et virkemiddel.

Når så eksilregjeringen og Kongen kom hjem igjen i 1945, så foretok man en granskning av 1940-regjeringens agerende fram til krigsutbruddet (som var preget av liten grad av virkelighetsfornemmelse - en blanding av angst for Sovjetunionen, kommunistisk kupp og angst for egne militære styrker - men det er en egen historie) samt de forbrytelser som fant sted i regjeringens eksil. Resultatet ble etter min mening at man nærmest frikjente den regjeringen som i årene fram til krigen la til rette for et relativt enkelt felttog og dessuten greide å forspille de åpenbare muligheter man hadde til foreta en fornuftig mobilisering. Deretter dømte man 80 000 nordmenn som landssvikere. Etterpå tok man en opptelling av de krigsbarn man hadde, og forsøkte bl.a. å deportere mange av dem til Tyskland (!! i 1945!!) eller Australia. Så kunne man toe sine hender og de 'riktige' veteranene kunne skrive sine helteepos og man kunne ta opp tråden fra 1940, nemlig å legge skumle planer om forsvar mot russerne sammen med våre nye venner.

Dette blir nærmest en 'rant' mer enn et svar, men jeg blir så til de grader kvalm av den glorifiserte framstillingen av 9. april, motstandskamp og frigjøringsdagene som man lett finner. Det er nå over 60 år siden og det kan virke som om det er først nå at tyskerbarnas etterkommere begynner å kunne leve normale liv (tyskerbarna selv er en tapt sak - en tragedie som ingen stanset). Det er først nå at historikere setter kritisk lys på historieskriving fra denne tiden. Og dette er sikkert ikke unikt for Norge skulle jeg tro.

Krigsbarna sidestilt med rotter: http://www.dagsavisen.no/innenriks/2001/10/613187.shtml

Brev fra en frontkjemper:
http://www.cappelen.no/fp-cuv/historie/n205ki13.htm

Frode

[Gudbjorn]

Är inte det ganska vanligt av länder och folk som varit ockuperade att förfina historien efteråt med att alla stod upp som enad nation mot ockupanterna? När de allierade befriade länder i västeuropa så stod väl alla män och kvinnor ute på stans gator och var motståndshjältar plötsligt när allierade trupper rullade in. Visst fanns det motståndsmän och kollaboratörer i varje land men den stora majoriteten var nog ganska likgiltiga under ockupationen. Jag kan tänka mig att de som jublar som mest i arkivfilmerna över befriade städer eller de som driver runt med mobben efter kollaboratörer och tyskarnas älskarinnor är de som höll tyst och gjorde minst motstånd och inte satte sitt eget liv på spel när svastikaflaggan vajjade.

Jo visst er det det.... Men kom i håg...
De som INTE var med i krigen forfinar det hela ennu mera...
For disse sviktet...
Som for eksempel Lydstaten Sverige.
Krigen i Norge var fæl, og vi tapte etter bare 2 måneder. Vi var for dårlige, for et land på 3,3 mill innbyggere og med våpen fra 1905 burde så absolutt klart og bekjempe lille Tyskland....

[Gudbjorn]

Är inte det ganska vanligt av länder och folk som varit ockuperade att förfina historien efteråt med att alla stod upp som enad nation mot ockupanterna? När de allierade befriade länder i västeuropa så stod väl alla män och kvinnor ute på stans gator och var motståndshjältar plötsligt när allierade trupper rullade in. Visst fanns det motståndsmän och kollaboratörer i varje land men den stora majoriteten var nog ganska likgiltiga under ockupationen. Jag kan tänka mig att de som jublar som mest i arkivfilmerna över befriade städer eller de som driver runt med mobben efter kollaboratörer och tyskarnas älskarinnor är de som höll tyst och gjorde minst motstånd och inte satte sitt eget liv på spel när svastikaflaggan vajjade.

Jeg tror du i hovedsak har rett i dette, selv om det er en forenkling av virkeligheten. For Norges vedkommende (og sikkert de fleste andre land) er frigjøringen i 1945 et gledelig minne, men de fleste historiegranskere finner jo selvfølgelig at det ligger mye faenskap begravet i detaljene. For å forstå problemet i noen detalj, må man også se litt på 'utgangsposisjonen' i april 1940, da Norge ikke var noe veldig tyskfiendtlig land. Offiserskorpset hadde jevnt over en tysksympati og var senere nokså vanlig å finne blant de som vervet seg for tysk tjeneste. Under krigen så opptrådte ikke tyskerne som de svin de viste seg som i enkelte andre land, men gjorde til dels store anstrengelser for å 'leie' den norske opinionen i retning Tyskland. Og i denne sammenheng brukte man gjerne kampen mot kommunismen som et virkemiddel.

Når så eksilregjeringen og Kongen kom hjem igjen i 1945, så foretok man en granskning av 1940-regjeringens agerende fram til krigsutbruddet (som var preget av liten grad av virkelighetsfornemmelse - en blanding av angst for Sovjetunionen, kommunistisk kupp og angst for egne militære styrker - men det er en egen historie) samt de forbrytelser som fant sted i regjeringens eksil. Resultatet ble etter min mening at man nærmest frikjente den regjeringen som i årene fram til krigen la til rette for et relativt enkelt felttog og dessuten greide å forspille de åpenbare muligheter man hadde til foreta en fornuftig mobilisering. Deretter dømte man 80 000 nordmenn som landssvikere. Etterpå tok man en opptelling av de krigsbarn man hadde, og forsøkte bl.a. å deportere mange av dem til Tyskland (!! i 1945!!) eller Australia. Så kunne man toe sine hender og de 'riktige' veteranene kunne skrive sine helteepos og man kunne ta opp tråden fra 1940, nemlig å legge skumle planer om forsvar mot russerne sammen med våre nye venner.

Dette blir nærmest en 'rant' mer enn et svar, men jeg blir så til de grader kvalm av den glorifiserte framstillingen av 9. april, motstandskamp og frigjøringsdagene som man lett finner. Det er nå over 60 år siden og det kan virke som om det er først nå at tyskerbarnas etterkommere begynner å kunne leve normale liv (tyskerbarna selv er en tapt sak - en tragedie som ingen stanset). Det er først nå at historikere setter kritisk lys på historieskriving fra denne tiden. Og dette er sikkert ikke unikt for Norge skulle jeg tro.

Krigsbarna sidestilt med rotter: http://www.dagsavisen.no/innenriks/2001/10/613187.shtml

Brev fra en frontkjemper:
http://www.cappelen.no/fp-cuv/historie/n205ki13.htm

Frode

Jo... men vi må ikke bare se på tyskerbarnas "stakkarslighet".
Det er et skjevt bilde. Det var tross alt en syk nasjon som måtte bli frisk etter krigen. Alle de følelsene og hatet som lå til tyskerene. Synes det kunne vært best og sendt barna til tyskland, hvor de var velkommen. Fedrene burde tatt ansvar for dem, og dessuten bør de ikke bare få erstattning fra Norge.... men også Tyskland, England og USA. Disse var også involvert i dette... altså tyskerbarnas skjebne.

Mvh
Espen

[Hans]

Seså, nu får ni vara snälla mot oss söta bröder - det är ju inte vårt fel att vi inte blev anfallna under andra världskriget

Finnrocker har nog en poäng i det han skriver, den stora massan var inte aktiv - det gäller i princip alla ockuperade länder. En (liten) del samarbetade och en del gjorde aktivt motstånd. Den sistnämnda ökade när man började ana åt vilket håll det lutade och den ökade drastiskt just när man blev befriad - normalt mänskligt hyckleri som finns överallt och kommer att finnas överallt.

MVH

Hans

[Gudbjorn]

Dankene måtte okkuperes for at de skulle bli lydstat, mens Sverige trengte de ikke å gjøre noe som helst med for at de skulle lyde tyskland.

Sverige har vært enda flinkere enn danskene til å forfine historien. Svensk historie forfalsking er kultur i sverige, og har lange gode trdisjoner...

Jeg forstår at danskene vil gjerne komme med sitt synspunkt, og synes ikke de forfiner alt. Tyskerne firfinet sin okkupasjon av danmark, og svenskene som hverkan kan eller tørr, er veldig flinke til å sitte på sidelinjen og kritisere...

Synes det faktisk er tøft av danskene, med så dårlige våpen og lite landområde og gjøre ihvertfall noe motstand mot tyskerne...

Lenge leve danmark (+ skåne)...

Mvh
Gudbjorn...

[Hans]

Dankene måtte okkuperes for at de skulle bli lydstat, mens Sverige trengte de ikke å gjøre noe som helst med for at de skulle lyde tyskland.

Sverige har vært enda flinkere enn danskene til å forfine historien. Svensk historie forfalsking er kultur i sverige, og har lange gode trdisjoner...

Jeg forstår at danskene vil gjerne komme med sitt synspunkt, og synes ikke de forfiner alt. Tyskerne firfinet sin okkupasjon av danmark, og svenskene som hverkan kan eller tørr, er veldig flinke til å sitte på sidelinjen og kritisere...

Synes det faktisk er tøft av danskene, med så dårlige våpen og lite landområde og gjøre ihvertfall noe motstand mot tyskerne...

Lenge leve danmark (+ skåne)...

Mvh
Gudbjorn...

1) Danmarks tappra motstånd slog väl Luxemburg (inga döda) men i övrigt kanske det, klokt nog, inte så starkt - De danske tab var: 11 soldater, 3 grænsegendarmer og 2 luftpersonel blev dræbt. 20 soldater blev sårede og nogle enkelte civile dræbt eller såret.
http://www.milhist.dk/besattelsen/9april/9_april_dk.htm

2) Jag förstår irritationen på Sveriges läktarplats - speciellt eftersom vi har en tendens att vara ganska dryga i vårt sätt att annalysera omvärlden. Men jag tror att ett neutralt Norge eller Danmark - inringat av tyskockuperade eller tyskvänliga länder - också hade varit lite undfallande fram tills det att krigslyckan vände. Det är enkelt att med facit i hand kritisera svensk eftergiftspolitik 1941-42. Hade Sverige agerat mer fast mot Tysken och t.ex ställt in järnmalmsexporten så hade Sverige garanterat blivit ockuperat.

3) Hade Sverige blivit ockuperat hade exakt samma sak som hände i Danmark och Norge hänt - En del Quislingar och några fler svenska SS män, en stor del passiva samt en motståndsrörelse som skulle ha växt när krigslyckan vände och som nästan alla skulle ha varit med i när vi väl blev befriade.

Om denna kontrafaktiska historia finns en bok av Hans Alfredsson, "Attentatet i Pålsjö skog".

Danmark och Skåne? Är du dansk eller Kör fullt ut och proklamera Kalmarunionen i stället!

MVH

Hans

[Kai Robert]

Dankene måtte okkuperes for at de skulle bli lydstat, mens Sverige trengte de ikke å gjøre noe som helst med for at de skulle lyde tyskland.

Det där ser jag som rena dumheter

/ Kai

[Johnson]

Jo visst er det det.... Men kom i håg...
De som INTE var med i krigen forfinar det hela ennu mera...
For disse sviktet...
Som for eksempel Lydstaten Sverige.
Krigen i Norge var fæl, og vi tapte etter bare 2 måneder. Vi var for dårlige, for et land på 3,3 mill innbyggere og med våpen fra 1905 burde så absolutt klart og bekjempe lille Tyskland....

Tur att Norge anföll Tyskland då när inte vi hade guts nog att göra det

[Gutekrigaren]

Låt inte tråden urarta till något nationalistiskt trams tack. Ämnet är danksarnas syn på ockupationen

Mvh Petter

[real parakeet]

Vi kan väl byta fokus och titta lite på hur andra nationer, till exempel Frankrike, och deras sätt att hantera en ockupation. De har tre beredskapslägen.

1: Fly!
2: Gömma sig!
3: Samarbeta med fienden!

Hoppas ni tåde detta lilla skämt.

[Martin Tunström]

Dankene måtte okkuperes for at de skulle bli lydstat, mens Sverige trengte de ikke å gjøre noe som helst med for at de skulle lyde tyskland.

Danskarna gjorde inte så mycker motstånd precis, utan gav upp efter ett samtal från Tyskland att om inte danskarna gav upp så skulle tyskarna bomba Köpenhamn platt som en panekaka, så var dte med den danska herrorismen. (Danmark ställde sig för övrigt neutralt i kriget som Sverige)

Sverige har vært enda flinkere enn danskene til å forfine historien.

I Sverige har det skrivits böcker och artiklar i tindingar om hur "hemskt Sveriges handlande var under kriget".

Svensk historie forfalsking er kultur i sverige, og har lange gode trdisjoner...

Bevis? Källa?

Läs detta:

Alltså, Sveriges regering hade en skyldighet att hålla det svenska folket borta från krig. Precis som den Holländska, Belgiska, Danska och Norska regeringarna hade rätt att hålla dessas folk borta från att hamna i krig. Och det var precis som de gjorde. Danmark, Norge, Luxemburg Holland och Belgien ställde sig utanför kriget och neutralt precis som Sverige (Vilket man glömmer bort) vid krigsutbrottet och hade med stor sannolikhet fortsatt vara så om inte Tyskland invaderat dem och ockuperat dem. Danmark t.ex. gjorde inte något direkt heroiskt motstånd. (Senare dansk historisk forskning visar också att Danmark inte var så oskyldigt och samarbeten, som planer om unioner med Nazityskland, förekom under den danska ockupationen)

Sverige, Portugal, Schwitze hade turen att inte bli ockuperade som de andra nationerna och genom vissa eftergifter lyckades de hålla sina folk borta från kriget. På samma sätt resonerade landet på andra sidan Atlanten, USA, dessa gick först in i kriget december 1941 då Hitler förklarade dem krig. Då var fortfarande en majoritet emot krig med Tyskland. (De struntade i Polen) Tittar man sen militärt på vilken kapacitet Sverige hade så hade vi inte kunnat göra mer än att försvara vårt land i några veckor, det var inte tal om att anfalla tyska ställningar i Norge...

Trots detta ställde Sverige upp för frihet och detta i Finland, ditt skickade man vapen och mycket annat som togs från vårt eget försvar som hade behövts för att skydda Sverige om Tyskland hade bestämt sig för att anfalla Sverige.

Man kan alltid vara efterklok och tala om för folk och regeringar hur dessa skulle ha handlat under en viss tidsperiod av historien när man sitter med facit i handen. Även om nu Sverige gjorde vissa eftergifter för den nazistiska staten, så som att låta den tyska armén få transportera tyska trupper över svenska järnvägar till Norge (Transiteringen under perioden 1940-43), sälja järnmalm till den tyska krigsindustrin eller i början av kriget förneka judar från Tyskland att resa in i landet.

Så gjorde Sverige många positiva saker under kriget som man lätt glömmer bort. Sverige var ett av de länder som tog emot mest judar under perioden, genom att ta emot hela den dansk-judiska befolkningen (7000), man delade ut svenska skyddspass till ungerska judar 1944 och på så sätt räddade man tiotusentals ungerska judar.

Man hade även ett ansvar gentemot sin egen befolkning, där många hade farit illa om landet hade kommit i krig med Nazityskland, speciellt landets kommunister och judiska befolkning. Allt detta skulle ha varit omöjligt om inte den svenska staten hållit sig neutral och gjort vissa eftergifter för att just hålla sig neutral i kriget.

Man kan inte heller föreställa sig i vilken sits Sverige befann sig den 18 juni 1940, när man beslutade att låta tyska trupper få transporteras på svenska järnvägar. Våra Nordiska grannar Danmark och Norge hade blivit ockuperade, det då starka Frankrike höll på att bli krossat och nästan halva Europa låg under Tredje rikets fötter eller intressesfär. Hitlers dröm om ett tusenårs rike styrt från huvudstaden Germania höll på att gå i lås. Endast England såg ut att vara de enda landte som låg i krig ot Tyskland i Europa. Sovjet hade en icke-angreppspakt med Tyskland och USA var fientligt inställt till att gå med i krig i Europa mot Tyskland.

Summa över de människor som berördes av att Sverige höll sig utanför kriget: 43.000 balter. 6.653 svenska judar. 900 norska judar. 7.000 danska judar. 20 000 danska och norska motståndsmän. 27 000 människor som räddades via de vita bussarna. 30.000 - 100 000 ungerska judar som räddades av Raoul Wallenbergs svenska skyddspass. 400 tyska socialdemokrater. För vad hade hänt om Sverige gått med i kriget, jo då hade mellan 100 000 – 200 000 människor varit döda. (För att inte sedan förglöma de svenskar som dött i ett krig mellan Sverige och Tyskland om inte Sverige gjort vissa eftergifter.)

Man kan också fråga sig om de Svenska järngruvorna verkligen var så viktiga för tysk industri under kriget. Svaret på detta skulle vara ja, tills Tyskland sommaren 1940 ockuperade Frankrike med dess järngruvor. Även efter det att Tyskland anfallit Sovjetunionen 1941 och erövrat det rika Ukraina, så stärkte Tyskland sin tillgång på järn till den tyska industrin. Man producerade även själv järnmalm, som dock var höghaltigt. Poängen är dock att Tyskland hade klarat sig utan Sveriges låghaltiga malm, men detta hade blivit dyrare osv.

Det var snarare bensinen som var Tysklands stora flaskhals. Efter det att Tyskland gått i krig med Sovjet, så var det endast de Rumänska oljefälten och de syntetiska fabrikerna under IG Farben som såg till så Tyskland kunde fortsätta kriget. Det var först 1944, då Rumänien hamnade under sovjetisk ockupation och de allierade tillslut började bomba de syntetiska fabrikerna, istället för tyska städer, som det gick neråt för Tysklands industri.

/Martin

[jj]

När du är igång med ditt sveksnack kan du kanske ta upp 1863 också?